Den 19 jan. 1842 utfärdade K. Maj:t en förordning om hantverkares och manufakturisters utbildning i Finland. S.k. söndagsskolor skulle inrättas i alla Finlands städer för att bereda hantverkslärlingar och gesäller tillfälle att inhämta undervisning i kristendom, skriv- och räknekonst.

Åtgärden hade redan länge varit under diskussion. Initiativet synes ha kommit från skråämbeten och hantverkarmästare i Åbo stad. De hade hos guvernören och K.M:t anhållit om att hantverkslärlingarna i nämnda stad ej finge utskrivas till gesäller, eller gesäller antagas till mästare, utan att de utom föreskrivna yrkesprestanda visade, att de kunde skriva läslig handstil och räkna de fyra enkla räknesätten i hela tal samt ägde erforderlig kännedom om att teckna och avkopiera modeller till de arbeten, som förekom i hantverket.

K.M:t hade därefter i nådigt reskript av den 4 mars 1840 uppmanat länsstyrelsen att inhämta magistraternas och borgerskapets yttrande, om ej Åbostadgandet borde utsträckas till varje stad i landet, och om städerna i så fall vore villiga att bereda lärlingar och gesäller nödig undervisning.

I Nykarleby sammanträdde borgerskapet i anledning härav den 6 april. Borgarna ansåg, att Åbostadgandet även borde utsträckas till Nykarleby såsom ett nödvändigt tillägg till de i författningarna föreskrivna fordringarna för blivande hantverksgesäller och mästare. ”Upplysningen, som i senare tider äfven spridt sig till denna samhällsklass, torde påkalla en vidsträcktare färdighet och kunskap än som derförinnan erfordrats och ansetts göra till fyllest”. Tillfälle för lärlingar och gesäller till undervisning i skriv- och räknekonsten skulle därför ges vid stadens skolinrättning eller Pedagogi, ”där slika kunskaper bibringas” och som skulle stå dem öppen.

Med hänsyn till det begränsade antal hantverkare, som på grund av den ringa arbetsförtjänsten och utkomsten i staden kunde nedsätta sig där, och till den kostnad, som vore förenad med en särskild läroanstalt för hantverkslärlingar och gesäller, kunde staden däremot ej bereda dem en sådan. De nödiga kunskaperna i teckning och avkopiering av modeller borde därför inhämtas i någon annan stad, där sådant ske kunde.

Rådman Isak Lindqvist förklarade dock att han var villig att avstå av honom upphyrda rum i händelse behov för staden skulle uppstå.

Magistraten instämde f.ö. i borgerskapets åsikt. 60) Hantverksskolan genomfördes ej ännu i den form man ursprungligen hade tänkt sig. Förordningen om söndagsskolorna följdes däremot av omedelbara åtgärder. Magistraten i Nykarleby sammankallade på anmodan av guvernören alla borgerskapets medlemmar för att samråda om lämpliga åtgärder. Före 1843 års början skulle skolan vara i arbete. Några avgifter skulle ej erläggas under tre år framåt, varefter senaten skulle bestämma, om avgifter skulle uppbäras eller inte. Stadens invånare, särskilt fabriksidkare och hantverkare, skulle uppmanas att lämna frivilliga bidrag efter förmåga.

Pastorsadjunkten och t.f. läraren vid lägre elementarskolan Johan Anton Nordgren skulle tillfrågas, om han ville åtaga sig lärarbefattningen vid söndagsskolan. Han hade gjort sig synnerligen välkänd i samhället.

Den 6 juni anmäldes vid ett nytt sammanträde, att guvernören ej haft något att erinra mot de åtgärder som företagits. Pastorsadjunkten Nordgren hade förklarat sig villig att övertaga och så länge han vistades på orten handhava lärarbefattningen vid söndagsskolan mot en årlig lön av 28 rbl 57 kop. s:r.

Borgerskapet godkände löneanspråken. Man beslöt vidare, att av den ”arbetande folkklassen” i staden skulle utom hantverkslärlingar och gesäller även sådana, som av en eller annan orsak ej vore i tillfälle att bevista undervisningen i lägre elementarskolan, äga tillträde till söndagsskolan.

Undervisningen vidtog i sept. 1842. Nordgren undervisade dock ej mer än under höstterminen s.å. Vid visitation av lägre elementarskolan den 2 mars 1843 konstaterade ärkebiskop Melartin, att söndagsskolan inrättats i staden enligt K.M:ts förordning av den 19 jan. 1842. Skolan var avsedd för hantverkslärlingar och gesäller samt andra till tjänstehjonsklassen hörande personer av mankönet. Undervisningen meddelades varje helgdagseftermiddag i räkning, skrivning och kristendomskunskap. Elevernas antal var mellan 20 och 30 och adjunkten i församlingen, Gabriel Häggblom var t.f. lärare mot särskild avlöning från staden. 61)

I fortsättningen arbetade skolan med större eller mindre framgång, beroende på ekonomiska konjunkturer, tillgången på lärare o.s.v. Materialet rörande skolan är magert, några matriklar eller räkenskaper finns ej bevarade annat än från 1880-talet.

År 1876 meddelar emellertid elementarlärare Johan Kaldén, som på annat ställe omnämnts, att skolan under nödåren 1867—1868 varit litet besökt, men nu mycket tillvuxit och vunnit folkets förtroende, om man fick döma efter det jämförelsevis stora elevantalet mot förr. Ht. 1874 hade skolan 25 och vt. 1875 24 elever, ht s.å. 27 och under vt 1876 52 elever.

Skolan hade då haft samma föreståndare sedan 1867 och dessutom under de tre senaste åren även en biträdande lärare. — Kaldén, som var hemfallen åt dryckenskap, skildes visserligen från tjänsten i maj 1868 och skulle ersättas med biträdande elementarläraren Säfvendahl, men Kaldén protesterade och återfick tjänsten.

Söndagsskoldirektionens ordf. var 1876 borgmästare Th. Wilander, som ”med värme” omfattade skolan. 62)

Skolan arbetade på två avdelningar, en lägre och en högre och på 1880-talet, sannolikt redan tidigare, även med en finskspråkig högre avdelning. Elevförteckningarna från åren 1884—1886 är bevarade. Läsåret 1884—1885 besöktes söndagsskolan sålunda under höstterminen av 15 elever, av vilka 3 med finskt modersmål. En av dem, garvarlärlingen Isak Koskinen från Lappo var över 25 år gammal vid inskrivningen. Av eleverna var 4 från staden och 10 från landsbygden. Höstterminen 1885 var elevantalet 13 och vid vårterminens början 1886 10. Det minskade under terminen med eller utan känd orsak. I hela söndagsskolan fanns vid vårterminens slut endast 2 elever i högre svenska och 1 i finska avdelningen, men ingen i lägre avdelningen. Skolan hade m.a.o. i verkligheten upphört att existera. Under höstterminen 1886 utgjorde dock elevantalet 2 på vardera svenska avdelningarna, 3 på den högre och 2 på den lägre finska avdelningen.

Lärare var 1884—1886 seminaristen E. H. Bäckman 63) och på finska högre avdelningen vårterminen 1886 hans klasskamrat, seminaristen Hugo Ruotzi. 64)

Vad läsåret beträffar började skolan vanligen i mitten av jan. och slutade i mitten av juni (1885 sålunda 18 jan.—14 juni och 6 sept.—13 dec.). Lektionerna hölls under söndagarna kl. 14—17, vartill kom teckning under lördagar kl. 18—19.30.

Skolan stod inför sin avveckling. Den 25 nov. 1885 hade Kejs. förordningen om söndagsskolornas omorganisation till hantverksskolor emanerat. Dessa skulle meddela sådana kunskaper och färdigheter, som var av nöden för hantverksidkare och efterhand ersätta söndags- och aftonskolorna i landet. Som av redogörelsen för hantverksskolans tillkomst och verksamhet framgår, skulle söndagsskolan enligt stadsfullmäktiges beslut av den 28 dec. 1886 indragas i och med läsåret 1886—1887 och lägre hantverksskolan träda i verksamhet den 1 sept. sistnämnda år. Av olika anledningar kom den nya skolan ej till stånd förrän hösten 1890, varför söndagsskolan fortsatte sin verksamhet t.o.m. vårterminen detta år. Rörande elevantal och lärare är dock ingenting bekant, emedan alla arkivalier saknas.

Av berättelserna om söndagsskolans verksamhet åren 1885 och 1886 framgår, att skolan då kämpade med stora svårigheter. Det ringa bidrag skolan åtnjöt tillät ej anställandet av ordinarie, erfarna lärare utan undervisningen handhades som vi sett av två lärarkandidater från seminariet, av vilka den ena uteslutande skötte undervisningen på den finskspråkiga avdelningen. Till följd av årligt ombyte av lärarkrafter och på grund av att de särdeles fåtaliga eleverna ej heller visat synnerlig flit och punktlighet vid sina skolbesök, hade resultatet av skolans verksamhet, vad elevernas framsteg och de medhunna lärokurserna beträffar ej varit goda, heter det i 1885 års berättelse. Den påbjudna organisationen till hantverksskola var därför synnerligen välkommen.

I 1886 års berättelse framhåller borgmästare Werner Strömmer, att skolan ”mer och mer befunnits otidsenlig och icke fyllande det med slika skolor åsyftade ändamålet”. Skolan hade liksom föregående år varit indelad i en svensk och en finsk avdelning, av vilka den finska endast under höstterminen arbetat på två avdelningar eller kurser.

Det av statsmedel åtnjutna bidraget utgjorde 200 mk för året. Nykarleby stad bidrog med kostnaderna för lokal, värme och lyse samt 137 mk för lektionerna i ritning och anskaffat material eller inalles 144 mk för 1886 och 85:25 mk för 1885. 65)