Nykarleby den 15 maj 1875. Den 12 dennes föredrogs vid rådhusstämman härstädes Skolstyrelsens skrifvelse, hvaruti Nykarleby kommun förfrågas, om den vill få lägre elementarskolan indragen, och om den i sådan händelse vill bestå både rektor och lärare hushyresmedel eller nödiga lokaler och dessutom åt den förra 1000 mk till lönebidrag, såsom tillförene. Och ansåg kommunen att nämnda skola visserligen numera blefve öfverflödig, sedan folkskolor här inrättats och emedan normalskolan vid seminarium snart träder i verksamhet, men ville ej gifva lägre elementarskolans rektor och lärare hvarken hyresmedel eller lönebidrag, om desse ställdes på indragningsstat, af skäl att kommunen får vidkännas stora kostnader för folkskolornas underhåll och ännu har att påkosta seminarii-lokalerna, om man ock frånsåge hvad dessa lokaler redan kostat och hvad i och derföre gjorda statslån fordrade i ränta och amortering
     Vid samma stämma yrkade äfven några kommunens medlemmar, att tolagskassans förvaltare borde månatligen till drätselkammaren inleverera mot qvitto inflytande tolagsavgifter och ej såsom hitintills blott en gång om året. Härvid kom man dock ej till något beslut, emedan meningarna voro mycket skiljaktiga, hvarföre ärendet uppsköts till nästinträffande rådhusstämma. Framdeles, då saken blir afgjord, skola skäl och motskäl angifvas, hvarföre denna fråga väckts och för hvilken orsak den ej alls gillades.
     Kommunen har ärft ett ruttet stridsäppel af den förra förvaltningen af stadens ekonomi. Redan då numera aflidne häradshöfding Häggström här var borgmästare [1837—1849], beviljades åt honom såsom lönebidrag de af höga Kronan till staden efterskänkta källarfrihetsmedlen. Assessor Höckert [borgmästare 1860—1870] fortfor ock att uppbära dessa medel; men kort förrän han afträdde borgmästaretjensten härstädes, väcktes i anledning af stadskasseräkenskaps-revisorernas anmärkning rättegång mot honom, angående dessas återbärande till stadskassan, och drogs saken till högsta instans, med den påföljd att staden förlorade. Nuvarande borgmästaren [Teodor Alarik Vilander] vill äfven komma i åtnjutande af källarfrihetsmedlen, och förevar detta såsom ärende vid sista rådhusstämman. Kommunens medlemmar delade sig härvid i tvenne motsatta läger, men de, som ville medgifva borgmästaren rätt till sagde medel, stannade vid omröstning i minoriteten, och således får väl kommunen sig en kostsam process på nacken. Jag har ej hört något vidare skäl angifvas för afslag på borgmästarens begäran, än att borgmästarelönen före hr Höckerts tillträde till borgmästaretjensten bestämts till 1,600 mk och för denna tjenst åtföljande stadsnotarie-befattning till 800 mk: in summa 2,400 mk. Någonstädes skall det äfven heta: att källarfrihetsmedlen efterskänkas till städerna såsom bidrag till underhållande af deras tjenstemän. Och dessa tu argumenter, om de ej äro antiqverade, tyckas väl tala för afslaget; men att skaffa sig penningeödande rättegångar för 137 mk om året, som de ifrågavarande medlen utgöra, anser jag med salig Cornelius Repos: “non satis dignum summorum virorum personis“, om ock saken betraktas såsom en “principfråga“, utan förenar jag mig med minoriteten härvid, finnande det vara lönlöst att åstadkomma split och kif inom samhället för en — bagatell.

     Såsom hvarochen känner och vet höja sig Finlands kuster. Detta är dock ej så märkbart i södra delen af landet, men Österbottens långgrunda stränder göra, att detta kända fenomen tydligare och snabbare än annorstädes visar sig: på månget ställe till synnerligt gagn, emedan man vid tillandningen vinner frodiga ängar till en början, som sedermera äfven passa till åkerfält, men för Österbottens städer åter till skada, emedan de gamla beqväma hamnarne blifva obrukbara. Om vi här sätta oss i en båt en vacker sommardag vid “Nybron“, dit fordom mindre farkoster lastade anlände, ha vi strax i ån norrom Kuddnäs egendom Ragnö fors, som är ganska besvärlig och om höst och vår äfven farlig att befara; komne ner till beckbruket synas ännu tecken af forntida warf, der troligen förr bygts fartyg, ganska stora enligt den tidens sätt att se saken, och vidare till Djupsten, sedan vi dock, en gammal sed till ära, druckit en skål för “Leppogubben“ — om det passar — finna vi åter bädden till ett skeppsvarf, murar af sten och ännu ej helt och hållet förruttnade stockar, vid hvars yttersta ända man numera vid lågt vattenstånd ej ens kan landa med en mindre båt. På Djupstens fjärden, som utom “storådran“, hvilken löper derigenom, vissa tider på sommaren är så grund, att man med en vanlig segelslup der ej kan kryssa, får man lof att vakta sig, att ej törna på grundvalar af forntida duc d'albes, hvilket bevisar att man der haft fartyg förlagda om vintrarne, emedan man dåförtiden denna tid på året ej hade sina skutor på fraktresor uti lyckligare vatten.