Min barndomskyrka, min ungdoms tempelgård.

Denna hälsning framförde J L Birck vid
församlingsfesten den 30 nov. 1958, då
kyrkans 250 års minne högtidlighölls.

Hur många minnen, hur många livsviktiga ting rymmer ej denna helgedom för alla dem, vars barndom och ungdom hör samman med Nykarleby församling. Minnet av barndomsstaden domineras av älven och kyrkans vackra siluett med tornet och tuppen på dess krön. Hur många generationer barn har inte suttit inklämda i kyrkbänkarna här, medan deras blickar vandrat från bild till bild i kyrktaket och försökt komma underfund med bildernas innebörd. Ibland kunde små pojkar på egen hand i sällskap med några jämnåriga företa kyrkobesök och från en avsides tom bänk göra iakttagelser, som de inbördes hörbart kommenterade. Sådant hände även mig och ett par andra 5 åringar en sommarsöndag. Vi placerade oss för oss själva i norra koret och hade det trivsamt. En upptäckte ett, en annan ett och annat sevärt. Småningom märkte vi att vi själva var föremål för menighetens och särskilt kyrkvärdens uppmärksamhet. Vi stelnade till och sinnet fylldes av obestämbara högtidliga förnimmelser, nya och starka, som vi ej kunde klargöra för oss, men som var i släkt med den unga Jakobs ord: ”Här bor Gud, och här är himmelens port.”

Gärna dröjer tanken vid barndomstidens julottor och högtidsgudstjänster i jul och nyårstid. Lanternor glimmade på höga stänger vid portstolparna, tända ljus lyste i fönstren redan 5-tiden på juldagsmorgonen, klockklang hördes från kyrkan, bjällerklang från ilande slädar och frustande hästar. Påpälsade husbönder i filtstövlar stampade i snön, värdinnor med sjalomvirade koftor klev ur slädarna. Själv skyndade man vid fars hand och hastiga gång i knarrande snö och skarp kyla till julottan. Hur underbart vacker och strålande tedde sig ej vår kyrka i juletid för barnögat. Mäktigt och fulltonigt brusade orgelns toner. Gästrin, den vithåriga organisten hade visst dragit ut alla tappar, och pojkarna tyckte att de basunblåsande änglarna i kyrktaket gjorde sitt bästa. Kantor Nesslers starka, härliga röst ledde sången, men menigheten föll in med allvar och andakt och upplevde i tro och tanke i de gamla kära julpsalmernas innehåll så fullt och helt, som det för en fattig syndig människa i en ev.luthersk församling var möjligt.

[Kyrkan någon gång mellan 1930-talet när fackverket flyttades till mittspannet och slutet på 1960- eller början på 1970-talet när Juthasvägen permanentbelades. Notera trafikmärket med ”15” och att det finns kantstenar vid trottoaren. Tillhör Adèle Broman.]

Under sången tätnade menighetens andedräkt till täta dimslöjor kring ljusen i den kalla kyrkan. Gossen i bänken kunde ej se sig mätt på glorian kring ljusen. Plirade han med ögonen blev glorian än större och lyste i alla regnbågens färger, och de växlade ständigt som i ett kaldejoskop. Och prästen predikade om julbudskapet och om Ljuset, som skiner i mörko landet klarligen. Julljus och livsljus och Ljusets Fader och Jesus Kristus som världens ljus, det enda tillförlitliga. Varje jul återkom denna förkunnelse i julljusens sken i barndomskyrkan, och den gick ej spårlöst förbi varken unga eller gamla kyrkobesökare. Sant sjunger Stjärngossarna i sin slutvisa; ”När andra stjärnor slocknat ren, barndomsjulens stjärna än i minnet blänker.”

Våra kyrkliga ungdomsminnen, de allra känsligaste och ljusaste, är för litet var av oss förknippade med skriftskoltiden, dessa välsignade vårveckor med deras underbara höjdpunkt: konfirmationen och den första nattvardsgången i ljuvlig midsommartid. Jag kan ännu se oss pojkar sitta på sockenstugans simpla bänkar lyssnande på våra lärare och herden Karl Viktor Petrell och Werner Bengs. Det var fullödigt korn de sådde i unga sinnen. Mottagligheten var olika, men Guds ord återvände på den tiden ej heller fåfängt.

Sockenstugans nakna stockväggar lystes upp av den naturliga solen, men här och var i unga sinnen tändes Andens vårsol. Vi tänker i dag med varm tacksamhet på våra skriftskollärare och vörda deras minne.

[Sockenstugan mot väster. Målning vid Nykarleby museum av Helge Henriksnäs. Foto: Lars Pensar.]

Och bilden av vår barndomskyrka i midsommartid, hur levande, strålande och doftande står den ej för vårt minne till livets slut. Möjorna av ungbjörkar, enriskransarna och blommorna, och kyrkan fylld med andäktigt sjungande och lyssnande människor från stad och land. De äldre satt väntande, längtande att få uppleva i sin känsla och ande något av sin egen ungdoms första nattvardsgång. Och den stunden kom, om ej under konfirmationsförhöret på midsommarafton eller under predikan på midsommardagen, så åtminstone då den unga skaran böjde knä vid altaret och den gamla kära nattvardspsalmen, som man själv sjungit i sin ungdom, brusade genom kyrkan och ryckte alla med. Då smälte de hårdaste sinnen, då tvingades fram både ångerns, bönens och den ljuvliga visshetens suckar och tårar. Vissheten om att om än bergen vika och höjderna vackla, så skall Herrens nåd och frid bestå. Sådana källsprång till rening, förnyelse och förtröstan kunde en psalm sådan som ”Hur kan jag glömma Honom, som aldrig glömde mig” utlösa i Nykarleby kyrka på midsommardagen år efter år. Men så är den psalmen benådad till ord och melodi som få.

Midsommardagen 1902 var det Werner Bengs, som predikade över dagens text. Han underströk betydelsen av Johannes-namnet, `Herren är nådig`. Det är allt vad jag har i behåll av predikan, men jag tror det räcker. Vid altarrunden upplevde jag en nådens och salighetens stund så starkt och intensivt som aldrig förut och knappast heller senare i livet.

Endast en ringa del av den menighet, som då fyllde kyrkan, är kvar i livet. Många bortgångnas namn återfinns på gravgården på älvstranden, där Ragnörsforsen sjunger sin vemodsmelodi. Älven och kyrkan hör samman i minnesbilden för alla Nykarlebybarn. Barndomsälven är symbol för livets älv. Längtan efter levande vatten är för oss en värdefull arvedel från barndomskyrkan, ungdomsårens tempelgård. Livets Herre give att denna arvedel, allt framgent måtte rikligen stå till buds i detta tempel och villigt tagas emot av unga hjärtan, släkte efter släkte.