Hälsning till Nykarleby Sparbank
” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ”
på 60-årsdagen den 24 oktober 1934.
” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ” ”

K.H.

För omkring fyrtio år tillbaka stod en liten parvel av det tafatta, blyga se-bort-slaget innanför rådhusdörren i Nykarleby med en bankbok och några mark i handen. Ingångsdörren till det kommunala, kamerala och judiciella livet i Nykarleby är ju enkel och anspråkslös som huset självt, men den tidens nykarlebypojkar kände sig i någon mån imponerade redan av rådhusets farstukvist. Ej att undra, över, för gång efter annan sågs de såväl höga son låga allvarsmän träda därin med betänksamma steg, värdig hållning och dito klädsel. Och vi pojkar visste, att där förehades livsviktiga angelägenheter, som kunde gälla människors väl och ve, frihet eller fängelse. För oss barn gällde rådhusbesöken givetvis sparbanken, som hade sitt bord och sitt lilla kassaskåp i samma hus.

I själva verket befanns rådhuset icke så avskräckande högtidligt, sedan man lyckligt och väl var där inne. I förrummet satt gubben Lillqvist som lämnat syl och pryl och nykammad och med farbroderligt vänlig uppsyn tagit plats på sin stol vid fönstret i egenskap av bankens vaktmästare. I det inre rummet syntes Matilda Nessler, den mångkunniga klockarfrun, fint bildad, klok och god som få på sin tid. Hennes närvaro ingav den nya bankkunden det rätta förtroendet, ty klockarhemmet och dess prima smörgåsar hade han idel goda erfarenheter av.

På ett tecken av henne klev han fram till bordet, bockade och gav fram boken och slantarna. Flinkt och vant hade hon hand vid allt. Med lekande behag rörde sig hennes mjuka hand och penna över sidor och kolumner i den tjocka folianten, tills hon sköt motboken över till bordets andra ända. Där satt än den ena, än den andra av stadens höga herrar. De sågo betydligt stramare ut än herrarna nuförtiden. Deras handrörelser voro tvära och oviga. Deras handstil var kantig och stundom otydlig. Som liten parvel kände man sig lättare till mods var gång man återfick sin motbok utan att ha blivit tilltalad av herrn vid bordet. Man kände på sig, att man i sin häpenhet ej skulle kunnat fatta, vad en så hög herre hade att säga.

Småningom genom upprepade besök blev parveln van vid banken och dess funktionärer, och väntans minuter utnyttjades till att med blickarna undersöka kassaskåpets inskription, dess tjocka järndörr och underliga lås samt andra intresseväckande detaljer i bänkrummet.

Men bankbesöken på lördagskvällarna förblevo alltid viktiga ärenden i pojkens liv, och än i dag har jag min barndoms sparbank och dess funktionärer i vacker och tacksam hågkomst. Jag tvekar ej att säga, att sparbanken genom motboken blev mig ett gott stöd i utbildningsåren och att mitt intresse för sparverksamhet bland barn har sin rot i bekantskapen med Nykarleby Sparbank.

Varifrån den tidens nykarlebypojkar fingo sina sparpengar är ett kapitel för sig, men så mycket må här nämnas, att för så vitt det gällde självförvärvade pengar, så var nog seminariets gamla pedalorgel måhända den värdefullaste av de få inkomstkällorna. Luftpumpningen i orgeln skedde för hand, och att bli ”pumpanpojke” à 5—10 penni per timme var en eftertraktad syssla bland oss normalskolepojkar. Vid högsäsong kunde man komma upp till en inkomst av 1 mark per vecka. Men pumpningen var en krävande syssla. Pumptimmarna fingo ej glömmas bort, och under arbetet fick man ej slöa till, även om sömnen ville ta ut sin rätt, då klockan led mot 10 på kvällen. Att sedan med huvudet fullt av trollsagor och spökhistorier, som man stått och slukat under det enformiga arbetet, ängsligt kila tätt förbi kyrkan och gamla begravningsplatsen i kolmörker var spännande nog. Ville det till, kunde själva begreppet ”pumpa” misstolkas på den tiden och ställa till förvecklingar. Såsom när jag en gång i söndagaskolan, då en extra pumpningstimme närmade sig och jag måste begära ”att få gå och pumpa”, av lärarinnan tillrättavisades som följer: ”'Inte ska man säga ’får jag gå och pumpa utan får jag gå på gården’”.

Barn och banker ha av ålder haft kontakt med varandra, även om en gången tid gjorde mindre för den sakens befrämjande än vår egen tid. Nu ha åtgärder från bankens och skolans sida, för barnens fostran till sparsamhet blivit en angelägenhet av synnerlig vikt. Och varje sparbank, varje skola, varje bankman och varje lärare, som följer med sin tid har skrivit skolsparverksamhet på sitt program Så ock Nykarleby Sparbank.

Men som bekant kan är det inte nog med att ett gott företag sättes i gång, det måste också vidmakthållas, fullföljas. Detta gäller i hög grad om skolsparverksamheten. Att vi kommit så långt, att banken anskaffar skolsparlådor till skolorna, hemsparbössor till hemmen, är en utomordentlig sak, men erfarenheten har visat, att sparsaken ändå kan somna bort. Sparlådorna kunna hamna i en undanskymd vrå eller förbli otillgängliga i ett skåp, talas sällan om och tömmas ännu mera sällan på sina fyrkar. Banken tror sig ha gjort sitt genom att ge ut sparlådor, skolorna sitt genom att ta emot dem och glömma dem. Nej, sparsamhet är nära nog en skön konst, men den är liksom alla sköna konster svårlärd. Saken måste tas på långsikt. Här fordras teknik och taktik både från bankens och skolans sida för att hålla sparintresset vaket. Sätten äro många, och man finner ut nya år från år. En av många medlärare har för sed att låta dejouren bära omkring sparlådan från pulpet till pulpet, och hans klass når alltid högsta resultatet för året. En liten grundplåt från bankens sida åt varje elev garanterar motbokens bestånd länge utöver skoltiden till bestämt åldersår.

En bevisligen god sak är också, att banken årligen till hemmen genom skolorna delar ut ett blad med siffror och litet text utvisande sparresultatet i olika skolor inom bankens verksamhetsområde. Uppsala Sparbank, som går i spetsen för skolsparpropagandan, uppvaktar varje utgången skolelev, som visar tecken att glömma sparbanken, med en skrivelse med förfrågan, om ej banken får till vederbörandes disposition ställa en hemsparbössa. Och när en sådan är placerad, sköter banken om att den ej råkar i glömska utan blir använd och tömd. En livaktig sparrörelse har samma bank fått till stånd inom jordbrukarungdomens klubbar.

Inom verkstäder och fabriker ha bildats små sparklubbar med av arbetarna valda egna uppbördsmän, som bäst veta tiden och stunden, då arbetskamraterna ha möjlighet att lägga undan en sparpenning. Det är rent av häpnadsväckande att lära känna, vilken outtröttlighet och uppfinningsrikedom man på ledande sparbankshåll i Sverige utvecklar i sparverksamheten bland barn och arbetande ungdom och vilka storartade resultat man nått.  Endast den svenska skolsparrörelsens behållning i sparbankerna vid 1933 års slut var ej mindre än 23 miljoner kronor.

Vad som i Nykarleby göres eller underlåtes på skolsparrörelsens område, får genom seminariet och dess normalskola en räckvidd som är större än vi i första hand ana. Måtte Nykarleby Sparbank aldrig behöva säga, som man sade mig i somras i eu sparbank på andra sidan Bottenhavet, när jag hörde mig för om bankens skolsparverksamhet och kontakten med ortens fina seminarium: ”Det är tyvärr så, att man på seminariet ej bryr nig on denna sak, man har ingen blick för denna sida av uppfostran.”

När jag förenar mig on välgångsönskningarna för Nykarleby Sparbank på denna 60-årsdag och uttalar en livlig förhoppning om, att banken även framgent måtte få fortsätta och utveckla sitt goda verk, så gör jag det med särskild vikt fäst vid bankens skolsparverksamhet. Måtte den blomstra och bli befruktande för liknande verksamhet till fromma för växande och kommande släktens karaktärsdaning Svensk-Finland runt.