Minnen från stadsbiblioteket i Nykarleby

(1890-talet och runt sekelskiftet)

Det hette folkbiblioteket på den tiden. Namnet innebar att boksamlingen var avsedd att i främsta rummet betjäna det s.k. småfolket och dess barn. Och så blev det även i praktiken. Någon ståndperson som benämningen då var, såg jag aldrig vid bokutlåningen, utom bibliotekarien Charlotte Lindqvist förstås.

Kanhända hade det varit annorlunda i det nu jubilerande bibliotekets närmaste föregångare att döma av vad J. J. Huldén förmäler i boken Österbottningar i vardagsdräkt. Han berättar där bl.a. om skepparänkan Maria Sofia Backlund och hennes dotter Alma, som utom att de var lärarinnor i den år 1860 startade s.k. Småbarns Fattigskolan, tillika betjänade allmänheten med ett lånebibliotek, som liksom ägarinnan dröp av sentimentalitet, men just därför var mycket gouterat av stadens unga damer. Man kan fråga sig vilka drypande alster där kan ha varit, men något svar är väl knappast möjligt att numera ge. Dock, i bouppteckningar från mitten av 1800-talet återfinns bland förtecknade böcker allsköns för tiden karakteristiskt romantiskt krafs, såsom ”Ludvig och Lotta eller kärlekens hämnd”, ”Kärlek och redlighet på prov”, ”Griftevalvet och den gordiska knuten”, ”Den sköna Abellina”, 3 delar.

Böcker av det slaget hittar man egentligen inte i ”Catalogbok öfver Böcker tillhörande Folkbiblioteket i Nykarleby”, börjad av Charlotta Lindqvist 1865 och avslutad av henne 1903. Visserligen bokförs där ”Aysha eller den sköna flickan i Kars”, ”Genova af Brabant” (Vem av oss gamla har inte, då vi läste boken, suckat över hennes hårda öde.), vidare ”Behagens döttrar” och ”Pappa Berg i kretsen av snälla barn”, säkert böcker som var i nivå med tidens smak.

Överhuvud ger katalogen vid handen, att bibliotekets böcker valts med säker urskiljning och en smak, som, om dåtida förhållanden beaktas, kunde ha utsikter att i stort sett gillas även av nutida bibliotekarier.

Böcker som ”Den lilla skomakargossen”, ”Den praktiska lanthushållaren”, ”Svensk örtagårdsmästare”, ”Den praktiska snickareboken”, ”Grunderna för handsmidet”, kom väl med som direkt matnyttiga i arbetslivet. Naturskildringar, historiska böcker, skrifter av etisk-religöst innehåll tycks mig väl valda, skönlitteraturen likaså. Topelius och Runeberg är givetvis väl företrädda, Tegnérs Axel och Fritiofs saga och Geijers samlade skrifter saknas ej heller. Almqvists ”Kapellet” och August Blanche's ”Berättelser” är också med. Dickens och Jules Vernes är ej glömda. Starbäcks romantiserande berättelser, Ingemans och Walter Scotts historiska romaner är väl representerade. Björnstierne Björnsons Arne och Synnöve Solbacken möter ögat redan i katalogen som nr 559 samma år.

Ja, det var den tiden, då Folkbiblioteket i Nykarleby rymdes i ett enda högt och brett brunmålat skåp i nordvästra hörnet mellan kakelugnen och ytterväggen i folkskolrummet i rådhuset (nu lokal för stadskansliet). Dit störtade en liten skara läshungriga gossar och flickor mellan kl 13 och 14 var lördag under skolterminerna, väntande och spanande längs kyrkogatan om fröken Lindqvist syntes komma ut genom rådman Lybecks port. Vi tyckte det räckte en evighet innan hon med värdig och långsam gång hunnit till skolrummet, tagit ytterplaggen av sig och låst upp bokskåpet framför vilket vi otåligt trängdes. Bibliotekarier är tystlåtna och fåordiga i sin tjänsteutövning, det hör väl till saken, men Charlotte Lindqvist gick till överdrift: hon var buttert allvarsam och sade ingenting, åtminstone ingenting för oss hösslande barn hörbart. Vi fick eller tog ur skåpet en önskad bok, om den fanns, hon skrev upp lånet och låntagaren. Någon avgift erlades ej, så vitt jag minns. Envar skyndade hem för att med lånbokens hjälp börja ens spännande resa i fantasins och äventyrens värld.

Bland oss pojkar var efterfrågan givetvis störst på äventyrsböcker, medan flickorna frossade i tidens flickböcker av Louise Alcott, signaturen A.L.O.E., Coolidge, m.fl. Pojkarna var noga om att ingen indianbok, som fanns i biblioteket skulle undgå dem. Även Marryats böcker spökskeppet, Kaparkaptenen m. fl. satte vi högt, Snapphaneböckerna av I. O. Åberg, visst ett tiotal olika, var vi begärliga på. Jag minns vilket bekymmer min skolkamrat Sigurd Forsberg och jag hade att komma åt Fältskärns berättelsecyklar i rätt ordning. Jämt var den cykel utlånad, som någon av oss borde få. Omsider kom vi igenom dem alla och Stjärnornas kungabarn därtill. Vi resonerade mycket med varandra om Bertelsköldarnas och kapten Larssons bedrifter, om Regina von Emmeritz, kung Gustaf II Adolf och andra i berättelserna förekommande krigshjältar och kungar. Pater Hieronymus stående hälsning använde vi oss emellan dagligdags och jag vill sluta med en: pax vobiscum!