J. L. Birck

B a r n d o m s m i n n e n

LÄSNING I HEMMET

Så snart jag i sex- sjuårsåldern lärt mig läsa, började jag prova min nyvunna färdighet på hemmets kammarvägg. Därmed förhöll sig så, att en vägg av bräder uppdelade södra ändan av huset i ett stort kök och en smal kammare. Denna vägg var på båda sidor överklistrad med magistratens i Nykarleby, svenska huvudstadstidningar, som min far fått av borgmästare Strömmer. Sådan tapetsering var på 1880- och 1890-talen ej alldeles ovanlig i enkla hem, där råd till bättre tapeter saknades. (I samband med en större renovering vid sekelskiftet försvann tidningsväggen.) Husets övriga väggar var invändigt klädda med panelbräder och målade.

Matbordet i köket stod intill tidningsväggen, och när jag stod vid bordsändan o. åt — som pojke stod man till bords — följde ögonen tidningsspalterna på väggen och stannade vid den tidens anspråkslösa notisrubriker. Bilder fanns inte i väggens tidningar. De var från början av 1890-talet, och jag minns att jag läste om missväxt och hungersnöd, som inträffat i stora delar av landet 1893. Den notisen skulle i likhet med nästan alla andra fallit ur minnet, men det hampade sig så att vi en dag 1895 i normalskolans första klass läste i Boken om vårt land om missväxt och hungerår. Lärarkandidat G. Forss frågade oss nioåringar, om vi kunde ge exempel på något hungerår. Jag var den ende, som visste besked och svarade: „1893”. Men svaret blev ej gillat utan läraren frågade: „Har Birck ätit barkbröd 1893?” Det hade jag ju inte gjort, vilket ansågs bevisa, att 1893 icke var ett sådant år. Dock hade stor publik soaré varit anordnad i seminariet läsåret 1893—94 till förmån för de genom missväxt och frost nödlidande i östra och norra Finland.

På kammarsidan av väggen stod en säng. Jag hade i pojkåren ofta magknip, och det hände att jag hamnade att ligga på den högt uppbäddade sängen för någon timme på dagen tills det onda hade gått över. Från min upphöjda liggplats hade jag god utsikt över den närmast befintliga tidningstexten o. inhämtade kortfattade upplysningar om Deras Kejserliga Majestäter och minneshögtider, som firats över deras räddning vid Borki-olyckan.

Men tidningsväggen kunde blott tillfälligt tillfredsställa den vaknade läslusten. Hemstadens veckotidning Österbottniska Posten med den ärevördiga huvudvignetten lästes noggrant, både annonser och texter. Särskilt intresserade Amerika-breven och epistlarna från Madagaskar, de sistnämnda insända till tidningen av mångfrestaren, jakobstadsbon Felix Jungell, som den tiden var enrollerad i den ryktbara franska främlingslegionen.

Hemmets böcker gav dock mest. Min far, som led av otillfredsställd läslust ända från barnaåren men ej hade råd — lika litet som småfolk i hans ekonomiska ställning med en total årsinkomst av 500—600 mk — att köpa böcker „til lyst” i stadens boklåda, brukade passa på att vid de i staden ofta inträffade auktionerna, vid vilka han själv var mäklare, förvärva ett och annat billigt i bokväg. Så kom det sig att det i mitt hem fanns vida mer böcker än i mina barndomskamraters. Far hade högt på väggen i en vrå i kammaren spikat upp tre målade hyllbräden på vilka bokförrådet ställdes upp. Senare förvärvades och fylldes därutöver ett mindre bokskåp.

Redan som pojke intresserade jag mig för att få böckerna förtecknade och utskrev under årens lopp ej mindre än tre kataloger över hemmets bokförråd. Den sista var av år 1903 o. upptog 360 nummer, skolböcker, broschyrer och spridda tryckta häften medräknade. Flertalet av dessa böcker var ju hopkommet på måfå och utan nämnvärt värde och utan större intresse för en skolpojke, men jag undersökte „biblioteket” gång på gång och läste allt utom de några finska böcker, som fanns och som jag inte förstod. Inte fick jag heller — trots upprepade ansatser — något av det filosofiska innehållet i ett häfte, [som] lockade med rubriken En sekund i evigheten.

En bok som särskilt intresserade, var Fänrik Ståls sägner, ett inbundet exemplar, icke skolupplaga, med påteckning att det givits i Vasa bataljon åt skarpskytten nr [?] i III kompaniet Johan Gustaf Birck. Jag minns hur vi pojkar njöt av att citera och replikera mot varandra under lek och ras ur Sven Duva och Otto von Fieandt. Bland sago- o. berättelseböckerna kan nämnas Hoffmans De tre bröderna och deras sällsamma öden, Ilvola [?] djursagor, Grimms sagor, J. O. Åbergs Under snapphaneeken, Mjölnarflickan vid Lützen och De frivillige. Med Jules Vernes hjälp for jag „Jorden runt på 80 dagar” ett flertal gånger, och den tragiska riddarsagan om den heliga Genoveva upprörde mitt känsliga hjärta [?].

Godenhjelms minnen från vargåren 1880—82 läste jag uppmärksamt, likaså Grubes skildringar ur historien och sagan. Av Starbäcks Svenska historien fanns första bandet och av Verldens namnkunnigaste dito. Nämnas kan även Aftnar i hemmet, ypperliga skildringar ur naturen och människolivet, 4 häften, vidare Kalevala, Kalevipoeg o. Fritiofs saga. Av Svenska Folkskolans Vänners skrifter fanns ett 20-tal häften, som noga lästes. Folkupplysningssälskapets skrifter var även representerade med ett 20-tal nummer, men en del av dem var finskspråkiga. Kyläkirjasto-häften och Kyläkirjaston Kuvalehti, 6 hela årgångar, bläddrade jag igenom för bildernas skull men fick ingenting ut av texten.

Annat var det med de illustrerade journalerna Lördagsmagasinet, årg. 1836 och 1837, Hemvännen, illustr. Månadsblad, årg. 1875, Förr och nu, illustr. Läsning för hemmet av V. Sturzen-Becker, fyra årgångar från 1870-talet, familjejournalen Svea årg. 1889 samt det för sin tid förnämliga verket „Vandringar genom Verlden och naturen, familjebok för alla samhällsklasser”, utgiven av G. M. Ekbohrn, årg. 1853. Ännu i ålderns dagar känner jag mig djupt tacksam över att dessa journaler, särskilt „Förr och nu” fanns att tillgå i barndomshemmet. De var ovärderliga som förströelse- och allmänbildande kunskapskällor under höst- och vinterkvällar. Med hopvikta knän och fötterna under sig satt man på stolen tills benen domnade. Den ena handen häll i smörgåsen, den andra var fri att vända bladen i den stora boken som låg uppslagen på bordet. Den tiden fanns ej våra dagars överflöd på veckotidskrifter och annan periodisk förströelselitteratur och det lilla som kom ut, hade småfolkshemmen ej råd till, men jag befann mig i en lyckligare belägenhet än de flesta av mina kamrater genom att jag hade dessa gamla, inbundna journaler att tillgå. Och de räckte att bläddra i o. läsa om och om igen under många år. Vid petroleumlampans sken förde de med sina texter, träsnitt och stålstick gossen vida omkring i sagans, historiens och naturens värld, gav näring åt fantasin o. stärkte hågen till läsning och bokliga insikter. Allmänbildningsstoff och kulturell orientering kom mig till godo ur dessa förträffliga journaler, som i flera avseenden stod högt över nutida periodiska gottköpsskrifter.

Som exempel på hur detaljer vid läsningen av „Förr och nu” kunde fängsla sinnet och fastna i minnet, må nämnas Solna-Präst, gravsten och den norska kubbstolen. I en artikel om Solna, den tiden en lantlig församlingsidyll utanför Stockholm, avbildades kyrkan och en fristående gravsten med följande dråpliga 1700-talsavfattning: „Sig Petri Ahlbergs trötta ben här vila under denna sten. I Solna och Ulriksdal han med sitt muntra ljud och tal har troget betat Kristi får i runda två och tjugo år. Ty har han nu en evig ro och får hos överherden bo.” Jag inpräglade texten i minnet och beslöt att om jag någon gång i framtiden kommer till Stockholm, så skall jag söka upp Solna kyrka och gravstenen om Petri Ahlbergs trötta ben. Besöket i Solna blev inte av förrän 1948, och när jag sporde kyrkovaktmästaren — han befanns vara pargasbo — om gravstenen pekade han på kyrkgaveln. Mycket riktigt: där, rätt högt upp, var gravstenen numera infattad. Jag kontrollerade mitt minne av texten i „Förr och nu” och fann att allt stämde, utom att jag under livets lopp tappat bort orden „i Solna och i Ulriksdal han med sitt muntra ljud tal.”

Enligt „Förr och nu” hörde kubbstolen av ålders till inventarierna i norska hebbren och allmogehem. Den var tillverkad av en grov stockända och hade ryggstöd format av samma stycke, men av bilden framgick ej om kubbstolen från sittytan räknat var en massiv „stabba” eller om den var urholkad underifrån, varför sakens uppklarnande lämnades beroende av framtiden. Vid ett besök i en norsk kaférestaurang uppe i bergen sommaren 1934 upptäckte jag genuina kubbstolar och vände till restauranggästernas förvåning resolut upp och ned på en kubbstol, och konstaterade, att den var kraftigt urholkad.

Stadens lånebibliotek var så litet, att det rymdes i ett skåp i ett hörn av folkskolans för flickor skolsal (nu drätselkontorets rum) [Rådhuset]. Bibliotekarie var gamla, allvarsamma och tillknäppta fröken Charlotte Lindqvist, Zachris Topelius svägerska. En timme varje lördag höll hon skåpet öppet för en liten men trägen grupp låntagare, mest skolbarn som troget infann sig vecka efter vecka, lånade och läste det mesta av skåpets innehåll. Fältskärns berättelser hörde till de flitigast lästa böckerna, och det var ej lätt att få tag på de skilda „cyklarna” i den ordning, som min kamrat Sigurd Forsberg och jag skulle önskat låna dem, men slutligen hade vi slukat dem alla. Deras spännande innehåll, hjältarnas bragder och äventyr, bovarnas ränker och intriger diskuterade vi ivrigt med varandra och lade oss till med en och annan av pater Hieronymus' latinska glosor.

Nykterhetsföreningen i staden ordnade kring sekelskiftet i sin lokal i Karlbergska gården en läsesal, där bl.a. Allers familjejournal och ibland även ett vandringsbibliotek stod till förfogande och anlitades flitigt av pojkar i tonåren.