J. L. Birck


Vinterkväll och brasa förr i tiden



„Rocken snurrar och brasan brinner, vinterkvällen den är så lång.” Den sången sjöng man förr och innehållet var levande verklighet i barndomshemmet i den lilla staden. Brasans flammor från den öppna spiselhärden lyste upp rummet i kapp med petroleumlampan i taket, så att mor såg spinna. Ullen värmdes försiktigt vid spiseln och spred en trivsam ulldoft. Tillsammans med spinnrockens surr, det fladdrande eldskenet och värmen skapades därav den underbara, rofyllda trevnad, som hörde vinterkvällen till i min barndom. Och mor var medelpunkten i det hela.

Far, som var en skicklig hornblåsare och en av stöttepinnarna i stadens hornkapell, plockade ibland fram några blad ur sin notsamling och exekverade efter noter eller ur minnet en Straussvals eller „Wien bleibt Wien” av Schrammel eller Linkes Berlinerluft eller „De glada kopparslagarnas marsch” för att sedan klämma till med Franz von Suppés „Boccaciomarsch” så att musiken hördes ett stycke utanför hemmets väggar.

Själv hängde jag vanligen näsan över „Förr och nu”, den bästa familjejournal, som funnits i min tid, och njöt av text och bilder för vem vet hur mångte gången.

Kvällsmjölkningen avbröt spinnrockens surr. Mor slog varmvatten i ett träämbare [en trähink] med en hötapp på bottnen. En flyktig sommardoft av hö spred sig i rummet. Ett par nävar mjöl ströddes på den ångande hötappen, degskrap och brödkanter följde med. Så slogs mera varmvatten i ämbaret att blandas ut med kallvatten i fähuset [föusi på dialekt] till en begärlig aftondryck åt Krona och Stjärna. Mor tände lyktan — en vinter brände hon egenhändigt stöpta ljus i den — och så tog hon på sig fähuskoftan, som var tacksamt slickad av kornas tungor under mjölkningen. Med lyktan och mjölkstävan i den ena handen och koämbaret i den andra begav sig mor till de otåligt väntande fyrbenta vännerna och återkom sedan med skummande varmmjölk, som silades, varpå syster och jag tömde varsin mugg med god smak.

Det hände ibland att mor som extra nummer i kvällens program hade kaffebönor i brännaren och rostade dem på brasglöden. Bönorna började svettas och knastra. Snart fylldes rummet av den ljuvligaste kafferök, då brännaren gång efter annan skakades och öppnades, så mor kunde se efter att bönorna blev lagom bruna och ej svarta. Med vilken njutning vi sedan drack första pannan nyrostat kaffe. Naturligtvis skulle jag ha smörgås därtill. Om turen var god hade mor bakat föregående dag och hur gott hennes färska rågbröd var med smör på kan jag aldrig glömma. Ibland var det nykärnat smör av egen tillverkning på brödet. Mor sparade överloppsgrädde till små kärningar i mormors lilla träkärna med den näpnaste lilla tyril man kan tänka sig. Jag brukade hjälpa mor att kärna, men det var ett tålamodsprövande arbete.

Barndomsåren gick och ungdomstiden kom och med den andra brasor, som sköttes av en annan kvinnlig regissör. Ty en braskväll utan kvinnligt inslag ger varken stämning eller poesi. Nykterhetsföreningens handarbetskvällar i den lilla staden avslutades med promenader i månsken och stjärnljus på gator och vägar, först i flock, sedan parvis. Vi beundrade rimfrostskönheten i esplanadens björkar, och sist blev det långa stunders frysande vid Hennes port (stort H). Början av var romans var rätt prosaisk och lite retsam, fast den gick på rim: „Ge mig; jag ber; ingen det ser, en plats blott att stå, i en liten vrå i ditt klappande hjärta, du den bästa flicksnärta". Det blev bättre verser längre fram.

Hon bodde hos sin gamla moster och arbetade träget dagarna i ända med nål och tråd och symaskin. „Moster, nu går jag ut en stund och tar frisk luft,” sade hon ofta då kvällen kom. Vi träffades, betraktade stjärnhimlen och deklamerade „Vintergatan” på våra vintriga promenader. Vi sökte åt oss två lyckostjärnor på himlafästet och fann två av de blygaste blinkande små ljusprickar helt nära varandra. Dem annekterade vi som våra. Utgående från polstjärnan höll vi reda på dem genom årtionden, så länge vår synförmåga hann till för att finna dem. Våra promenader slutade självfallet vid mosters port. Där stod vi vecka efter vecka om kvällarna och småfrös, tills kölden tvingade oss att säga „god natt” till varandra. Oss ovetande hade moster länge nog iakttagit oss genom sitt mörka kammarfönster. Slutligen veknade mosters hjärta, och hon sade till sin flicka: „Tag härefter in den där Frisk Luft och stå inte och frys er fördärvade i porten.”

Nu följde braskvällar av annat slag än min mammas. Romantik, poesi och musik blommade, medan kakelugnsbrasan brann för öppna luckor och glöden långsamt falnade ned. Våra blickar följde liksom trollbundna förbränningsprocessen. Tankarna spanade i brasan efter två unga hjärtans framtidsöden. Gitarren togs ned från väggen. Ainas fingrar knäppte lekande och sökande några ackord. Så började hon sjunga och ackompanjera sig själv. Med sin mjuka, melodiska röst sjöng hon den ena känsliga sången efter den andra, sånger med omväxlande romantiskt och andligt innehåll. Hon hade en outtömlig sång- och visrepertoar, tycker jag. Där fanns „Sarons blomma” med den vackra körrefrängen „Som murgrönan klänger vid muren”, vidare „Fall lätta snöflock fall!” „Vill du hålla mig kär?”, „Vredgas icke, kära moder!”, „Sakta glider vimpelprydda båtar” och mycket mer.

Jag gnolade sakta med och minns ännu en del ord och melodier från den ljuva tiden. Men alldeles särskilt minns jag Ainas körsbärsröda ylleblus med krage och ärmlinningar av svart sammet. Jag besvor henne att aldrig förstöra det plagget, men hon tog mig inte på allvar i det stycket.

Moster passade på att sätta tevattenpannan på glöden, det var ju vanligt förr att koka upp vatten och kaffe på brasglöden. Snart satt vi alla tre vid tebordet med Selma Salins goda örfilar [kanelbullar] som tilltugg. Sedan följde en stunds högläsning ur en diger bok, en romantiserad berättelse, som moster valt efter sin smak. Händelseförloppet i boken fortskred så långsamt och omständligt att vi unga ville tröttna. Titeln minns jag ej, men bokens motto var „per crusem ad lucem” [genom korset till ljuset]. Nu i livets vinterkväll slår mig den tanken, att vi unga två i detta motto hade kontentan av de framtidsöden vi spanade efter i brasans falnande glöd. Mer än ett halvsekel har svunnit hän sedan dess, men minnets rosor falnar ej. Vilken rikedom att tacka för bland mycket annat!




Johan Ludvig Birck. Österbottniska Posten nr 7/1962.
Lars Pensar tillhandahöll.