Kvartettsången i Nykarleby har gamla anor — huru gamla kan jag inte med bestämdhet säga. Möjligt är, att 4-stämmig manssång förekommit här redan före den tid, till vilken dessa minnen återgår, men det är antagligt att den i sådant fall haft en mera tillfällig karaktär och inte utövats av en under längre tid bestående kvartett. I varje händelse kan den räkna sina anor omkring 80 år tillbaka i tiden; därom mera senare.

Emedan kvartettsången i landets olika bygder otvivelaktigt inspirerats av studentkvartettsången, och emedan följande uppgifter om stadsbornas kontakt med denna kan vara av orthistoriskt musikaliskt intresse, går jag inledningsvis något utöver det egentliga ämnet.

Den kanske första gång nykarlebyborna fick erfarenhet av den organiserade kvartettsången, var kort efter stadens brand natten mot tjugondagen år 1858. Endast två månader senare, den 17 mars, gav nämligen den då 20-åriga Akademiska Sångföreningen i Helsingfors en väl besökt konsert till förmån för staden, som på några få timmar lagts i aska; den inbragte netto något över 500 rubel. Redan samma sommar fick stadsborna stifta bekantskap med studentkvartettsången; det var den första s.k. sångartolvan. Sångartolvorna, sammansatta av Akademiska Sångföreningens bästa sångare, bildades för att de genom konsertturnéer i landet skulle hopsamla medel till ett blivande studenthus i Helsingfors, det nu s.k. Gamla studenthuset. Den första sångartolvan — som namnet anger en 3-dubbelkvartett — anlände till staden den 17 juli. Då konsertlokal naturligtvis ej kunde fås i den eldhärjade staden, hölls konserten den 18 juli på Juthbacka gård hos häradsskrivare Kjellman. Salen var överfull med en publik om c. 100 personer, och enbart i frivilliga bidrag inflöt 99 rubel. Sångarna kunde givetvis ej erhålla logi i staden, varför de främst omhändertogs av häradshövding Barck på Udden och häradshövding Qvickström på Domarbacka. På sistnämnda egendom anordnades dans till sång och fiolmusik. På kvällen efter konserten samlades sångare och stadsbor till samkväm och dans på Brunnsholmen. Den andra sångartolvan företog sin turné år 1861 och gav den 22 juni konsert i Nykarleby i handlanden och rådmannen Petter August Lybecks nyuppförda gård vid torget, den nuvarande Helsingfors Aktiebank [Nordea], Bankgatan 8. Sångarna stannade här över midsommaraftonen, som firades med en ”soirée dansante” på Brunnsholmen, där kvartetten lät höra sina sånger. — Den tredje sångartolvan av 1869 gästade staden i början av juli och höll sin konsert i konsul Grundfeldts stora sal i den nuvarande (år 1947 omändrade) läkargården, Västra Esplanadgatan 14.

Dylika händelser var helt säkert ägnade att stimulera intresset för kvartettsång, där blott nödigt röstmaterial förefanns. Att någon stående manskör skulle bildats som följd av sångartolvornas besök, känner åtminstone jag icke till.

Mitt första minne av kvartettsång är, att jag tilläts sitta på en pall innanför dörren till min faders arbetsrum i f.d. Hedströmska gården vid salutorget, nuvarande Köpmans (Sollefteå-) gatan 6 och höra på, då fyra farbröder satt och småsjöng vid bordet framför soffan. Detta var någon gång under vintern 1885-86, och de sjungande var Nykarleby, åtminstone med säkerhet kända, första manskvartett.

Kvartetten hade vid nämnda tid följande sammansättning, i vilken den kvarstod till början av 90-talet:

I tenor: telegrafchef Konstantin Wegge, kort, välmående och jovialisk med en, om jag minns rätt, i en enkel kvartett ganska god tenor, ehuru ej särskilt hög eller fyllig. Tillhörde kvartetten, tills han i början av 90-talet flyttade till Vasa.

II tenor: borgmästare Werner Strömmer, något under medellängd, ofta med ett vänligt illfundigt leende i mungiporna; av hans röst har jag intet minne. Tillhörde kvartetten, tills han bröts av sjukdom vid sekelskiftet. [Se bild.]

I bas: provisor Julius Sandström, ”Julle” eller ”apotekarn” kallad. Medellängd, rätt magerlagd, kvartettens mest musikaliska medlem och av en musikalisk släkt. Tillhörde kvartetten till sin död.

II bas: lektorn, sedermera seminariedirektorn Gustaf Hedström, lång och ståtlig, med mjuk och fyllig bas. Tillhörde kvartetten så länge den ägde bestånd, och överlevde länge densamma. Död år 1923.

Kvartettens ledare var Julle — då så behövdes.

När hade denna kvartett bildats? Det är absolut säkert, att den fanns till år 1885, och i den sammansättning som här nämnts kan den ej heller vara äldre, emedan Strömmer först det året blev borgmästare i staden. Själva kvartettsammanslutningen däremot är troligen äldre. Strömmers stämma hade tidigare kunnat sjungas av någon annan, och Wegge, vars tenor helt visst ej blivit outnyttjad, hade bott i staden sedan c. 1880. Men ej heller detta år behöver nödvändigt betraktas som någon tidsgräns för kvartettens tillblivelse, ty före Wegges tid fanns här t.ex. den med god I tenor utrustade ortsbon William (”Willa”) Eng, som torde kommit ur leken vid den tid, då Wegge flyttade hit. Och Sandström och Hedström bodde här tidigare.

En liten händelse från min egen släktkrönika gör mig böjd för att antaga, att kvartetten som sådan, d.v.s. om man bortser från den naturliga personomsättningen, möjligen är äldre än vad jag tidigare antagit, då jag daterat den till början av 1880. En natt år 1877 hölls här tvenne kvartettserenader föranstaltade av Gustaf Hedström, den ena för hans kransbinderska vid samma års magisterpromotion i Helsingfors, nykarlebyskönheten Hilma Grundfelt, och den andra för hans blivande hustru Olga Häggblom. Naturligtvis är det möjligt, att denna serenadkvartett varit en tillfällig sådan, men otroligt är icke heller, att en kvartett redan då ägde bestånd. Det vore naturligt, om det i så fall varit Julle Sandström som varit dess egentliga upphovsman, sedan Hedström genom sin utnämning till lektor vid seminariet år 1876 blivit bofast i hemstaden. Båda var som mycket intresserade sångare antagligen upphovet till 1880-talets kvartett. På tal om nämnda serenad må som ett kuriosum erinras om att den nuvarande Nykarleby Manskör höll serenad för samma fröken Hilma Grundfeldt i det närmaste 60 år senare, natten mot hennes 80-års dag.

Jag återgår till den kvartett, som närmast är föremål för denna minnesskildring. Kvartetten sammankom hos medlemmarna. Jag var redan under min tidigaste skolpojkstid i tillfälle att några gånger höra den under dess sammankomster, och dess sätt att öva har senare väckt min stora aktning för medlemmarna. Tenoren kunde ju i regeln sin stämma, och de andra satt med ”Studentsånger” eller andra noter framför sig och uttog sakta gnolande sina stämmor. Naturligtvis tar jag dock för givet att det fanns fall, då man fått sin stämma någon gång förberedelsevis genomspelad; ingen av medlemmarna hade dock piano, så vitt jag vet. Alltnog, det var då man gnolat genom stämmorna och konstaterat att de gick ihop, som lystringsorden vanligen ljöd: ”Skål, nu tar vi den”. Och så tog man sången samfällt första gången. Det torde knappast behöva påpekas, att det hela försiggick under gemytligt avdrickande av ett par toddar, sedan det ”välsignade teblasket”, som Julle kallade det, var undanstökat. Stundom förekom smörgåsbord.

En mycket värdefull tillökning i I tenoren fick kvartetten i mitten av 80-talet, då provisorn, sedermera apotekaren Carl (Kalle) Arrhenius var anställd på stadens apotek. Han hade en ljus och hög tenor; — jag konstaterade, då jag senare i livet kom att sjunga med honom, att han tog höga c. Hans vistelse i staden blev kort, c. halvtannat år, vill jag minnas.

Ett rikssvenskt sångarbesök år 1890 väckte livligt intresse hos kvartetten och stimulerade densamma.

Det var en enkel kvartett, som på sin turné genom många av landets kuststäder gav konsert härstädes. Särskilt bifall tyckes ett humoristiskt nummer väckt, ”Pelies frieri”, vars basinlägg: ”var bara modig, min son”, gnolades av snart sagt hela staden. Av Julles och min fars resonemang uppfattade jag, att de ansåg att hemligheten i den rikssvenska kvartettens sång till stor del bestod däri, att den sjöng på konsonanterna, nota bene då det passade med orden, och ej på vokalerna, något som jag under min egen sångartid alltid påmint mig.

I den här nämnda sammansättningen bestod kvartetten in på 90-talet, då Wegge flyttade till Vasa. Lyckligtvis fick man i hans ställe en god I tenor i ortsbon Alex. (Sander) Björklund [fotografi], lärare vid Forsby skola, men från hösten 1900 inflyttad till staden som lärare vid seminariets normalskola. Han hade naturligtvis tidigare sjungit med i seminaristkvartetten. I manskvartetten sjöng han med, så länge den bestod. Han dog år 1934.

Tiden omkring 1900 blev för kvartetten kritisk. Strömmer hade redan tidigare lagts på den sjukbädd, varifrån han ej mera skulle uppstiga. Jag, som redan under min lyceisttid sjungit med i I tenoren övergick till en början till II tenoren i Strömmers ställe, men något helt blev därav inte, då jag under större delen av året var borta från hemorten. Strömmer dog år 1901. Och redan i början av samma år hade Julle gått hädan. — Kvartetten var sprängd. [En anspelning på boken ”Kvartetten som sprängdes (1924) av Birger Sjöberg”.]

Den hade sjungit för sångens och sin egen skull. Någon konsert gav den mig veterligt inte, men den uppträdde villigt, då det behövdes, vid soiréer och andra festliga tillfällen. På den idylliska Brunnsholmen kunde man någon gång få höra den, då dess medlemmar råkade sammanträffa där. Om den som helhet uppträtt vid festtillfällen i Jakobstad, minns jag ej, men av dess medlemmar medverkade i sången där flere gånger åtminstone Julle Sandström, Gustaf Hedström och Sander Björklund.

Kvartettens saga var all, som helhet betraktad. Av medlemmarna kvarlevde i staden endast Gustaf Hedström och Sander Björklund. För någon kortare tid kunde man ännu få ihop en fullständig kvartett, då någon van kvartettsångare råkade bli bofast här, men det varade ej länge, och någon kvartett i den förra stilen blev det ej mera. Min tjänst tillät mig visserligen efter några år att åter bo i staden nästan halva året, och jag hade då sjungit med i Akademiska sångföreningen och i kvartetter i Björneborg och Kristinestad, men endast första tenor. Mellanstämmorna saknades fortfarande; de som skalle haft röstmaterial därtill hade antingen ej tillräckligt intresse eller tillräcklig tid för ordnad kvartettsång. De tre Nykarleby-sångarna kompletterade emellertid utmärkt Jakobstad, som på den tiden hade varken I tenor eller II bas. De var även ditbjudna bl.a. till Runebergs 100-års fest för att möjliggöra kvartettsång vid jubileumsfestligheterna.

Sista gången tre av den kvartettens medlemmar ännu sjöng kvartett tillsammans var en vacker sommarafton på Hedströms villa på Långörn omkring 1910. Gäst var nykarlebysonen, häradsskrivare Berndt Dyhr, säker II tenor — I bas kommer jag ej ihåg — och medlemmarna var: Gustaf Hedström från den gamla kvartettens äldsta tid, Sander Björklund från mitten av 90-talet och jag från dess allra sista tid.

Min förmodan att en stående manskvartett funnits i Nykarleby redan före 1885 har jag numera funnit bestyrkt genom meddelandet att nykarlebybon August Holländer, som var den första folkskolläraren i Socklot, varje vecka var inrest till staden för att sjunga kvartett under den tid han var i Socklot, läsåret 1883-84 samt en del av höstterminen 1884. (H. var bror till en Holländer, som var en av M. M:s förnämsta II basar).

På tal om kvartettens sprängning vid sekelskiftet genom Sandströms och Strömmers död må nämnas, att den vårterminen 1902 upplevde en kort glansperiod, om också ej sammansatt av enbart egentliga nykarlebybor. Nämnda år auskulterade vid seminariet studenterna Carl (Chali) Weckman I tenor, Uno Westerholm I tenor, Carl (Chali) Widenius II tenor, Gustaf Andersson (sedermera Stormåns) I bas och Oskar Blomqvist II bas. Weckman och Westerholm var sedermera medlemmar i M. M. och särskilt Weckman en mycket uppburen sångare. Jämte Gustaf Hedström, Sander Björklund och Karl Spolander bildades då en dubbel kvartett, som sjöng flitigt och synnerligen väl.

Om förekomsten av en blandad kör i Nykarleby i äldre tider gäller vad som i det föregående sagts om manskvartetten. Man vet i det närmaste, när den första blandade kören av bestående art bildades, men inte om fyrstämmig sång av damer och herrar möjligen tidigare utförts.

Den första blandade kören, som man med visshet känner, daterar sig redan från senare hälften av 1870-talet. [Det fanns en redan före 1870.] Under det man vet, att manskvartetten härstammade åtminstone från 1885, medan dess tidigare existens är ett antagande, kan man med stor säkerhet påstå, att den här åsyftade blandade kören inte utgjorde fortsättning på någon annan. ”Stadens sångkör” sjöng på änkedoktorinnan Sofie Topelius' [Z. Topelius mor] begravning i Nykarleby den 7 juli 1868. Förmodligen blandad kör. Den var naturligtvis inte grundad på samma breda bas som nutidens körer, utan sammansatt av damer och herrar från stadens societetsfamiljer.

Jag har spårat namnen på körens första sammansättning. Damer: sopran sjöngs av bl.a. fröknar Hilma Grundfeldt och Bertha Grundfeldt, altstämma av bl.a. fröknar Josefine Hedström och Lotte Dyhr. Vidare hörde dit fröknar Mimmi Lybeck och Lotta Lindqvist och antagligen åtminstone ett par damer till. Herrar: bas Julius Sandström och Gustaf Hedström. Övriga känner jag inte.

Körens sammansättning i mitten av 1880-talet är däremot fullt känd. Jag har nämligen i min ägo ett gruppfotografi av densamma, taget i det fria under några björkar. För den händelse att denna bild skulle finnas även i andra exemplar, skall jag för efterkommande släkten identifiera personerna genom att uppräkna dem i den ordning de finns på fotografiet.

Kören gav, så vitt jag vet, inga konserter, men den medverkade vid festtillfällen. Åtminstone i den senare sammansättningen brukade den sjunga på l maj.

Sångkören och hornorkestern i Nykarleby.       Stående från vänster: tullförvaltare Albert Öberg, Werner Lybeck, Hugo Grundfeldt.      Sittande framför hornorkestern: fruar N. Grundfeldt, S. Spolander, R. Backman, och A. Olson, samt fröken H. Grundfeldt och A. Nylund. På marken: länsman Fr. Olson fröknar Jenny Nylund, A. Forsius, E. Grundfeldt, L. Dyhr och M. Lybeck; prov. J. Sandström, lekt. A. Backman, borgm. W. Strömmer, lekt. G. Hedström, frk. Lotte Sandström, norm. skoll. K. F. Spolander och Mikael Lybeck

Kören ägde — möjligen med någon paus — bestånd ända till något in på 1900-talet och under samma ledare, Spolander; sammansättningen var naturligtvis då alldeles ny. Av här tidigare nämnda sångare sjöng Sander Björklund och jag med i dess sista sammansättning.

Till ytterligare belysande av sång- och musiklivet i staden i slutet av 1800- och början av 1900-talen må erinras om följande.

En manskvartett som ägde bestånd i flere år verkade inom Frivilliga brandkåren. Den hade en mycket god tenor.

Ett hornkapell var förenat med F. B. K. Det bestod av högst 12 man. Av dess medlemmar var två nykarlebybor (Grenman, Birck). Ledare var en dansk musiker Sörensen, vars tvenne pojkar också spelade med. Sörensen komponerade en honnörsmarsch för horn för F. B. K. och satte melodi till en av lektor K. E. Wichmann (Gånge Rolf) skriven lystringssång för brandkåren. (Den musikaliska S. slutade sitt liv genom att hänga sig i en basfiolsträng i Torneå). Hornkapellet avlönades av staden; det bestod ännu någon tid såsom stadens hornkapell, sedan det upphört att tjäna F. B. K:s intressen, ehuru mindre manstarkt. Om somrarna gav det s.k. promenadkonserter i Topeliusparken varje onsdag.

En stråkorkester bildades år 1900 av några av stadens damer och herrar. Den ägde bestånd ett tiotal år. Ledare var K. F. Spolander, och dit hörde under skilda perioder åtminstone musiklektorn vid seminariet Ivar Forsman (senare Koskimies) och hans hustru Hildur (född Sandström), musiklärarinnan Maria Castrén, doktor Ernst V. Knape, fröken Elna Spolander och fröken Astrid Grundfeldt (gift friherrinna Cronstedt). Den uppträdde även offentligt.

Att en orkester, om också av minsta omfång, existerat i staden i mitten av 1800-talet, kanske tidigare, har jag funnit belägg på i en släktutredning, där det om en Petter Olof Wahlberg heter att han spelat basfiol i stadens av tre musikanter bestående musikkapell. W. var av Nykarleby-släkt, egentligen hattmakare, född 1808, drabbad av slag 1876, död 1881.

Staden hade sålunda samtidigt en stående manskvartett, en blandad kör, en särskild kvartett inom frivilliga brandkåren och ett hornkapell, vartill kom en stråkorkester. Lägga vi härtill, att staden av konsertgivare, som aldrig underlät att på sina turnéer besöka orten, vitsordades som en synnerligen musikälskande stad, där fulla hus kunde påräknas med mycket större säkerhet än i den folkrikare grannstaden i norr, så finner vi, att det på vår lilla ort levdes ett mångsidigt och rikt
musikaliskt liv på den tid dessa minnen omfattar.