Amerikatrunken

Emigranter berättar om sig själva


5    

Minnen       
från
       
gamla landet
       



”Jag har tänkt på den där fattigdomen alla tider”



  AN född 1891 i Nykarleby, emigrerade 1911. Intervjuad i Worcester, Massachusetts 5. 5. 1971.

Vi var ju i fattiga omständigheter där hemma. Cause farsgubben dog, då han var bara 51 år. De äldre var ju borta och arbetade, hade platser, där de arbetade. Men jag var bara en tolv år, då han dog. Och efter det var jag inte hemma något mera. Då började jag i Jakobstad som skjutspojke. Då var det ännu en syster och en yngre bror där hemma. Och då hade de ingenting att leva av, except vad mor förtjänade. Jag har tänkt på den där fattigdomen alla tider.

Man var ju glad för att kunna komma ut och förtjäna lite. Så jag kom till Jakobstad, till en änka där, som hade fem hästar som taxi. Jag var då bara, ja, jag tror jag var tolv år. And då fick jag en utav de där hästarna att köra. Men det var nog en plåga, då man tänker uppå det, vad man fick gå igenom där också. Det där skräpet till kördon, som de hade den tiden, häckkärran. And den där änkan. Well, hon var ensam. Och var inte god att dras med, inte. Så nog fick man lyda där.

And då att köra fyllhundarna, de där herrarna från hotellet på vintern. Då var de ju strykfulla en del utav dem. Och så besvärliga så. På vintrarna var de allra värst. Då man ska sitta och vänta på dem i flera timmar i släden. Och vänta på de där herrarna, då de söp på hotellet. Då de kallade upp då och ville ha häst, då de skulle fara hem från hotellet. Så sa nog Lena åt dem ”jag vill inte att hästen och pojken ska sitta där och frysa”, sa hon åt dem. Hon menade, att de skulle skynda sig. Men en gång fick jag sitta där och vänta två till tre timmar på natten. Och då var det 30 grader kallt.

En gång så körde jag hem den här bryggmästar Serlachius. Han ägde det där bryggeriet i Jakobstad. Och så var det en annan en, som var med honom. Och Serlachius, han var riktigt i fyllan. Den andra var ju lite nyktrare. Så sa han, då de steg ur släden, så sa Serlachius åt mig ”dra till helvetet”, sa han. Så då tyckte den där andra ”nå, inte ska du nu säga så där åt pojken. Han har ju suttit där i en evighet och väntat på oss”. Så då gav han mig 50 cent.

And så det var nog en fasa att gå ut på de där kalla nätterna där. Att köra långa vägar och sitta och frysa. Jag frös stundom, så jag trodde jag skulle frysa ihjäl. Well, yes på en del ställen kunde jag gå in och vänta, yes. Och de kom och sa åt mig, att jag skulle komma in, om jag hade att vänta. Men då stod hästen där och skakade. Men inte var ju allt folket lika heller, inte.

Men på vintern hände det sig mycket, att man måste ut på nätterna. Och de kunde komma vilken tid som helst på natten. Det var bara att stiga upp då. Endel utav de där fyllhundarna då, då skulle de ta tömmarna och köra själva. Endel utav dem. Så det var nog ett besvärligt jobb. Men endel var riktigt nice. Inte är ju allt folk lika, inte.

Well, den där Lena, som hade hästarna, hon brukade gå ut hon också. Om alla pojkarna var ute. Då det behövdes, så gick hon också. Så tog hon hästen och så gick hon.

Och så kom hon till Segelpaviljongen en gång efter två styckna. Och det var två fyllhundar. Den ena utav dem så kände ju Lena. Men den andra, han kände inte henne.

And så han tog i tömmarna och då skulle han börja köra. Men då ropade Lena åt honom ”släpp tömmarna, annars så kommer det!” Då hade hon piskan i handen, piskan i ena handen. Så inte var det värt att krångla med Lena, inte.

Well, då man var bara en 11—12 år, vad kunde man göra? Course du fick ju lite drickspengar. En och annan gång kunde du få en tio eller fem penni och. Och allt så där. Well, det var mången gång, som man kom att köra mellan Jakobstad och Nykarleby. Och det var 21 kilometer. Och en gång så kommer jag ihåg, att jag tog hem den här bankdirektör Wennström. Jag kände ju honom väl anyway. Och han var väldigt godhjärtad och frikostig, den där herrn. Det var ju bankdirektören. Så då han kom hem och steg ur släden, så betalade han. Det kostade fem mark att gå från Jakobstad till Nykarleby i släden. And så gav han fem mark åt mig också.

Ja well, det är tider, som är gone for ever!

Well, course på somrarna, då det var fint väder. På somrarna då de allihopa skulle till villor och allt möjligt. Och så var det endel turister och så där. Då var det arbete där, då var det mycket med skjutsandet. Så då fick man vara uppe nästan både natt och dag. Jag kommer ihåg, jag blev så sömnig, så jag nästan somnade i kärran. På vintrarna var det inte så mycket, inte. Inte på vårarna heller. Men i juni och juli och augusti. Då var det som mest.

Inte var det något hårt att spänna i en häst, no. Det gick så easyt det så. No, det var snälla hästar. Course en del var lite lata av dem. De var ju trötta och gamla de också, hästarna. Men hon Lena, hon var en sådan där mänska så. Hon hade det där i många år efter gubben hennes dog. And hon skötte det bra. Och hon gav ju oss bra med mat och allt sådant. Så inte behövde vi svälta där, inte. Lena, allihopa kände henne den tiden i Jakobstad. Hon var hemma från Forsby någonstans. And han var gammal, då de gifte sig. Och då tog hon över helt och hållet allt business. Och hon körde hästarna den tiden lika bra som han.

Well, vanlig tid med häst mellan Jakobstad och Nykarleby, det tog två timmar. Men man kunde ju köra lite kvickare, om man tvingade hästen till det förstås. Jag var glad, då jag fick gå till Nykarleby en och annan gång så där. För jag var hemma därifrån, så jag kunde då gå hem och se. Well, hästen behövde vila så där en timme. Och jag gav den hö och havre eller vad vi hade, som vi gav den.

Om man tänker på den tidens forslan och om man tänker på automobilarna nuförtiden! Vilken skillnad! Nu kan de väl köra mellan Jakobstad och Nykarleby på tio minuter [tjugo minuter är nuförtiden det normala], eller hur?

Well, Brunnsholmarna tror jag var stängda det sista året jag var hemma. Och jag lämnade Finland på hösten 1911. Men det var ju ett supgille det för Nykarlebys herrar, den där Brunnsholmen. Men det var gudomligt vackert där. And det var ju två små holmar, som var så små så. Det var ju inte much to it. Men det var så vackert där, för vattnet rann på båda sidorna. Jag vet inte, om de har Brunnsholmarna kvar där. De dammade upp vattnet där, förstår jag. De hade en gång en hängbro dit. Sedan hade de gjort en bro där av något slags lumber eller stockar. De hade dammat upp för en kvarn och på det där hade de en bro. Och dammen hölls där i vattnet på vårarna. Men mest hängbro var det, som de hade där.

Ja, du vet, de blev nog i fyllan där på värdshuset. Och sen skulle de hem över bron. De som hade hotellet, hade värdshuset där, då jag var liten pojke, var det en familj, som hette Kankkonen. De hade hotellet. Or hans fru, det var hon, som runnade hotellet. Hon var svensk, hon. Han var från Gamlakarlebytrakten. Han var mera som dräng där. Och de hade det där i långa tider. Hon kokade och gjorde allting och hade rummen. Sedan dog hon och de sålde hotellet. Det var en fyra eller fem, som hade det där hotellet sedan. Men det gick inte.

No, inte var där någon källa på Brunnsholmarna. Det var bara åvattnet där. No, inte var där någon källa. Vattnet var ju nästan jämnt med holmen där. No, inte var det något sådant, inte.

Oh, det var ju en ganska hög klass elit där i Nykarleby i början på 1900-talet. Och några herrar hade också hus på landet. Där var bankdirektören och seminarielektors. Så var det lektor Hagfors och Meinander och borgmästar Calamnius. Han var ju där. Det var nu inte så många av dem. Men de hade ju liksom en supklubb de där. På somrarna var de ju på Holmen och på vintrarna hade de ju hotellet. Där hade de ett rum då att supa på. Och i fyllan var de nästan alla tider.

Men jag kan inte se, hur sådant där gick för sig, inte.

De kom ju samman på kvällen och så söp de till långt in på nätterna. Ja, jag kan inte förstå mig på det. Champagne drack de också. And så hade de, så drack de mycket det där cognac, three star brandy. Det var ju det vanliga det, som de hade. Men det är ju ingen kvar i Nykarleby nu, som knappast kommer ihåg sådant där något mera. Men endel var ju rätt så hyggliga av dem. Så jag säger ingenting illa om dem. Men det gick ju i konkurs hela Nykarleby, då den där banken ramlade. Det gjorde slut på Nykarleby. Men på somrarna där är det gudomligt vackert! Nu har de ju byggt om bron lite, så de har staket på bägge sidorna. Jag har fått ett fotografi, så jag vet hur det ser ut där nu.

Jag gick bara fyra år i skola där och så fick man försöka börja försörja sig själv, så gott man kunde. Se, i Nykarleby var där en forman Häggblom, som hade hästar också. Vi bodde nära intill där. Vi var ofta där vid Hummelbacken [skall vara Rummelbacken], kiddarna. Well, så brukade vi vara där mycket och så var jag skjutspojke för dem först. Och jag var inte mer än en tio år då.

Och då sände de mig en gång med häst och kärra for att köra hem den här Hedström, som var director på seminariet. Så jag for ju dit med häst och kärra. Och då skulle de gå ut till villan och hade korgar och bestyr med sig, som skulle sättas i kärran. Så sa han åt mig, att jag skulle köra närmare fronttrappan, för korgarna var där. Well, det var lite svårt, för huset så var byggt på ett berg. En sådan där rund bergkant i hörnet utav huset där som foundation for det där huset. Eller vad jag ska säga.

Då körde jag ner hästen, för att gå ner till den andra trappan. Och så gick hjulet upp på den där bergskanten och gick så högt upp, så kärran upp och ner och häst och alltihopa. Alltihopa stjälpte. Där lämnade hästen att ligga och kärran och alltihopa. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Men jag hoppade ur kärran, då jag såg, vad som skulle happna. Så då hoppade jag ur kärran. Och så tänkte jag, vad ska jag göra nu.

Då står han där, den där Hedström. Han står bara där och tittar uppå alltihopa. Och kommer inte för att hjälpa mig alls. Så tog jag då ut de där seltamparna, de kallar, och fick lös hästen från skalmarna. Och så till slut så fick jag upp hästen. Men jag vet inte. Jag fick inte upp kärran, inte. Jag tror knappast det. Så dylikt hände sig en och annan gång but, det där kommer jag aldrig att glömma, så länge jag lever.




Ragna Ahlbäck m.fl. (red.) (1976) Amerikatrunken. Emigranter berättar om sig själva, sid. 162—168.
© Svenska litteratursällskapets i Finland folkkultursarkiv.


Läs mer:
Hade man tur så blev man rik i samma bok.
Emigration i Uppslagsverket Finland.
(Inf. 2005-08-09.)