Bilder från svenska bygder

63. Jutas slagfält ligger 5 km söder om Nykarleby, väster om älven. Uppe i backsluttningen reser sig sedan år 1885 ett runt stenkummel och över detta en spetsig sten, som uppbär v Döbelns medaljong. Det var utefter denna landsväg och på ömse sidor därom den febersjuke v. Döbeln den 13 september 1808 tillbakakastade den ryska truppstyrka, som, framtågande längs vägen från Lappo, försökte stänga vägen för Adlercreutz, som stod vid Oravais och där den följande dagen inlät sig i den för krigets utgång avgörande huvuddrabbningen. — På ängen vid Jutas ses än en, av kulor genomskjuten, lada. — I den rapport v. Döbeln den 14:de sept. nedskrev på Forsbacka hemman säger han om striden vid Jutas, att den »vittnar om artilleriets duglighet ävensom underbefälets och manskapets tappra förhållande, vilket vid alla tillfällen utmärkt Björneborgs regemente«. —

P. N.

64. Furuskärshällarna i Nykarleby socken. Utanför Nykarleby finnes en på öar och holmar ganska fattig skärgård. Man kan litet varstans se öppna havet skymta fram mellan holmarna. Närmare älvmynningen äro holmarna mest sandiga, beroende därav, att de åtminstone delvis blivit bildade av den sand, som Nykarleby älv medfört och avsatt på havets botten. När sedan havsbottnen höjde sig, blevo sandbankarna holmar. Till en annan del synes sandbankarna hava varit delar av den rullstensås, som följer utmed Nykarleby älv från Jeppo till Alahärmä, och längs vilken järnvägslinjen är dragen. Dessa sandholmar må hava uppkommit på det ena eller andra sättet, huvudsaken är, att de med sina tallskogar och härliga badstränder äro mycket omtyckta villa- och utfärdsplatser. Redan Topelius, som tillbragte sina somrar i unga år i dessa trakter, hade upptäckt deras skönhet. Längre ut mot havet blir naturen kargare. I stället för skogrika holmar med sandstränder möta vi där skrovliga klippor med massor av rullsten i sina vikar. Där bo fiskarena, som skola hämta sin bärgning ute på havet.

J. E. R.

FURUSKÄRSHÄLLARNA I NYKARLEBY SOCKEN. Foto. K. Boucht. [Kanske denne. Förstoring.]

[Johan Willman informerade om att det är båtlänningen vid ”Lillsundet”, sundet som skiljer ”hällorna” från Furuskär.

Lars Pensar tillhandahöll bild med bättre kvalitet ur Hedströms villabok.
(Inf.. 2017-05-24.)]

65. Vid Kovjoki station. En av vårt lands täckaste småstäder sommartid är utan gensägelse Nykarleby, de vackra björkarnas och den stora stillhetens stad. Över rosenhäcken nedanför vindsfönstret och asparna vid forsen, över beckbrännarens grav och kyrktuppen har ortsbon skalden Topelius kastat sagans och sägnernas bedårande skimmer och försatt det lilla Nykarleby in i poesins stora förlovade land. —

Närmar sig främlingen staden i verkligheten, så är det rådligast att rycka an från landssidan, icke från den fjärran belägna havsstranden. Man kan sedan år 1901 vid Kovjoki station stiga upp i en liten vagn, som längs en smalspårig bana, 8 kilometer lång, rullar oss fram till staden. Tåget stannar ej alls under färden: har alltså ingen betydelse för en lokal passagerartrafik. Fabriker finnas ej heller. Skulle icke de älskvärda nykarlebyborna taga skämtet för illa upp, skulle jag våga komma fram med påståendet, att deras järnbana vintertid har en viss betydelse för exporten av seminarister och nejonögon. Under sommartid kunna några affärsmän och stadens ämbetsmän bekvämt åka ned till sina villor vid »andra sjön«. Vintertid får hamnbanan ligga insnöad.

P. N.