SKYTT

På backen strax vid Pär-Hinders gård [Nära Juthas slagfält.]
Du varsnar en kullrig sten.
Han ståndar där som en minnesvård,
Mosslupen för länge sen.
Och ”Skytt” står på stenen med krokig skrift.
Kanske vill du höra om Skytts bedrift.

Där kom från östan så onda båd
Till fasa för folk och land.
Kung Karl sades lefva på turkens nåd
Och fienden anföll vårt land.
”Till flykt” ljöd nu ropet kring sund och skär.
Till Sverige så många som båten bär!

På Furuskärshällorna samlas så
Pär-Hinders och Sanna-Kaj
Med sina skatter och kära små,
Lill-Gusta´ och Anna-Maj,
Samt Drakabacks Britt`och Klockars Sven;
”Och Gud vet, när vi se Finland igen”.

Bland sällskapet ännu en till befanns,
Hans blick såg så trofast upp,
I päls var han klädd och bar kringelsvans
Och gjorde så muntra hopp.
Och Skytt var hans namn, en trofast hund,
För barnen den bäste på jorden rund.

Nu hemmets knutar farväl man bjöd
Och grinden spikats igen,
Så ängsligt hans tjut ibland gråten ljöd,
Men nu var han munter igen.
Han stod där på skäret och skällde glatt
Och tröstade barnen med tusen spratt.

Och så blef det kväll. Vid sin stockelds glöd
Se´n barnen till hvila gått,
De äldre sutto och talde sin nöd,
Hur allt var så tungt och grått.
Men tyngst af allt dock lämna sitt land
Med gård och grafvar, med fjärd och strand.

Gårdsdrängen Jukka till sist nu sad;
”Nu vill jag hålla på,
Att hunden vi dra ej med oss åstad.
Knappt blir det om födan ändå!”
– ”Ja, annan hund få vi väl igen”,
Sad mor, men Skytt är dock barnens vän.

Skytt låg vid elden och hörde på.
Tung svansen slokade ned;
Men ögonen glödde, som mente han så;
”Likväl skall jag vara med.”
Sist somnade alla vid brasans rand.
Den sista sömnen på Finlands strand.

När alla somnat steg Jukka opp.
I skogen han tyst sig stjäl.
Till husbondens skatter det stod hans hopp.
Likt Judas han sålt sin själ,
Snart vände han åter så tyst på tå,
I följe två ryssar i rockar grå.

Till hunden Jukka sig sakta smög
Med snaran i utsträckt hand;
Men Skytt förrädarn i strupen flög,
Han sofvit ej minsta grand.
Kring skäret ekade vildt hans skall.
Då vaknade alla när skottet small.

Helt kort blev kampen. Ur molnens rand
Steg solen så grann och röd.
Man tackade Gud på holmens strand,
Som frälst dem från ond bråd död.
Men barnen begreto sin vän så kär,
Som skjuten låg upp på stranden där.

”Ja, vänder du åter till Finland igen –
Pär-Hinders nu sade sen:
”Visst skall du minnas vår skjutna vän
Och resa hans minnessten.
Minns det Lill-Gusta, kär sonen min.
Det bästa på jorden är ett trofast sinn!”

Så sköto de båten på böljor blå.
Till Sverige gick deras fart.
Och Finlands stränder och holmar grå
Försvunno i fjärran snart.
”Men hör, hur det snyftas kring toft och bord,
Ja tungt är att skiljas från hemmets jord!”

                     #     #     #

På backen strax vid Pär Hinders gård
Du varsnar en kullrig sten.
Han ståndar där som en minnesvård,
Mosslupen för länge sen
Och SKYTT står på stenen med krokig skrift.
Hon täljer sägnen om Skytts bedrift.

Nykarleby, Pär-Hinders, den  23 februari  1902.

Gånge Rolf (V. K. E. Wichmann).

Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren och bilden:

Läs mer:
Några ord om hundar av Mirjam Tuominen.
(Inf. 2013-09-22, rev. 2013-09-22 .)