Innehåll

Så började det hela

Förbundet Kyrkans Ungdoms tillkomst skall ses mot bakgrund av den s.k. Nya Kyrkliga väckelsen, som berörde flera österbottniska församlingar i början av 1900-talet. Denna väckelse med två centra, det ena i Korsholm och det andra i Karleby-Jakobstadsnejden resulterade dels i att kyrkliga ungdomskretsar bildades i flera österbottniska församlingar, dels i stormöten som Midvintermötena i Jakobstad (från 1907) och Midsommarmötena i Korsholm (från 1909). När Förbundet Kyrkans Ungdom bildades den 4 juni 1920 under de allmänna svenska kyrkodagarna i Borgå, var det ett uttryck för en strävan att samla och stärka det svenska kyrkliga ungdomsarbetet. Det är även skäl att notera att Förbundet är årsbarn med Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland (nuv. Församlingsförbundet), samt med Kristliga folkhögskolan i Nykarleby, som även den grundades år 1920. I den följande, kortfattade sammanfattningen av Kyrkans Ungdom under åtta decennier kommer jag inte att närmare än vad ovan antytts utreda bakgrunden till Förbundet Kyrkans Ungdoms bildande. Jag har istället valt att ge en karakteristik av Kyrkans Ungdom genom att spegla Förbundets utveckling decennium för decennium, för att ge en inblick i åtta decennier av kyrkligt arbete för och med ungdomen i Borgå stift.

Förbundet växer

När TD Tor Krook i sitt festföredrag vid Kyrkans Ungdoms 10-årsjubileum i Korsholm den 4–6 juli 1930 blickade tillbaka på de tio första åren i Förbundets historia, kunde han konstatera att ”vårt förbund har mäktigt tillvuxit, särskilt de senaste åren.”. Antalet kyrkliga ungdomskretsar som var anslutna till förbundet hade fyrdubblats under decenniet och uppgick år 1930 till 41 stycken. De flesta av dem, eller 22 stycken fanns i Österbotten. Det totala medlemsantalet uppgick till drygt 2000 personer. En närmare granskning av verksamheten ger vid handen att den i främsta rummet riktade sig till vad vi idag närmast kunde kalla äldre ungdom och unga vuxna. Kringresande predikanter, bland andra Albin Wickman, Valdemar Slotte, Bertel Lindh och Petter Brunström, talade vid seriemöten och ungdomssamlingar i stiftets församlingar. Strängbandssången hade en framträdande plats, redan år 1928 angavs att strängband fanns i 22 av de 35 kretsar som nämnda år var anslutna till förbundet.

FÖRBUNDSORDFÖRANDENS HÄLSNING

Nostalgi och nyorientering

Kyrkans Ungdom i Nykarleby firar i april sitt hundraårsjubileum. Ett jubileum ger ofta anledning att titta både bakåt och framåt. Historien och nostalgin har sin givna plats på samma gång som nuet och framtiden måste få berättigat utrymme. Den som inte känner sin historia vet inte heller vart man är på väg. Nostalgi och nyorientering bör dock vara i balans. En för stark bindning till tidigare arbetssätt och verksamhetsformer blir en nostalgisk boja som binder och förhindrar en sund utveckling av arbetet. Det finns i kyrkohistorien många exempel på hur människor älskat sin andliga tradition till döds. Man har dragit likhetstecken mellan en viss verksamhet och evangeliet och så missat det för allt kristet arbete så grundläggande faktum att evangeliet är evigt medan människor, verksamhetsformer och uttryckssätt växlar.

Historien ger oss en tolkningsnyckel och hjälper oss att orientera oss i livet. Den hjälper oss också att se ett större sammanhang så att vi vet varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Därför har nostalgin och de goda minnena sin givna plats vid ett jubileum. Men blir nostalgin den enda drivkraften i ett andligt arbete så förvandlas kristendomen lätt till en museal relik. Jämsides med nostalgins väg och respekten för tidigare generationers arbete går därför nyorienteringens stig. På denna söker nya generationer svar på samma grundläggande existentiella frågor som tidigare generationer brottats med. Men det som skiljer är att de banar väg i ett nytt andligt landskap med annorlunda terräng och nya utmaningar. Ibland blir balansgången mellan nostalgi och nyorientering svår och smärtsam. Otaliga är de exempel då den lett till upprivande strider och nya samfundsbildningar. Det nya vinet har på grund av mänskligt högmod och inskränkthet sprängt de gamla vinsäckarna.

Kyrkans Ungdom i Nykarleby har ett viktigt arv att förvalta. Den grund som tidigare generationer lagt håller att bygga på. Men det hus som byggs nu ser annorlunda ut. Nya generationer tolkar evangeliet på nya sätt, och så måste det få vara. Så har det också varit om man ser lite närmare på Kyrkans Ungdoms hundraåriga historia i Nykarleby. Nya initiativ har tagits samtidigt som det som inte motsvarat tidens krav har fått träda i bakgrunden. Grunden för arbetet kvarstår dock och den håller. ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus” (1 Kor. 3.11). Det här bibelordet påminner om den eviga grundsanning som bär allt kristet arbete, oberoende av tid. På den grunden får Kyrkans Ungdom i Nykarleby bygga vidare också i nådens år 2015.

Som ordförande för Förbundet Kyrkans Ungdom gratulerar jag Kyrkans Ungdom i Nykarleby med anledning av att arbetet fortgått i etthundra år. Min önskan är att Guds välsignelse också skall vila över arbetet under de år som kommer.

Borgå den 24 mars 2015

Sixten Ekstrand
Förbundsordförande

KYRKOHERDENS HÄLSNING

Kyrkligt och ungdomligt

I namnet Kyrkans Ungdom finns två betoningar som under 100 år har präglat det fruktbara samarbetet mellan Nykarleby församling och lokala medlemskretsen av väckelsen som i början av förra seklet svepte fram över norra svenska Österbotten.

Den första betoningen är det kyrkliga. Från början var det för alla viktigt att väckelsen och ungdomsarbetet hölls inom den lutherska kyrkan. Syftet var att förnya de gamla formerna, inte att bryta med dem. Avsikten var att söka fram livet och elden ur kyrkans trosdogmer, inte att kasta dem överbord. Denna solidaritet med kyrkan som KU genom alla år haft har också i Nykarleby varit av största betydelse, inte minst för församlingen. Kyrkans Ungdoms medlemmar har engagerat sig som församlingen söndagsskollärare, juniorledare, förtroendevalda, musikledare och på det sättet på ett framgångsrikt sätt berikat församlingslivet i Nykarleby.

Den andra betoningen är det ungdomliga. Dit hör förstås ungdomarna; det var för ungdomarnas kristna väckelse och tillväxt som KU startades. Så har det varit genom åren, också i Nykarleby. Men hit hör också det ungdomliga i meningen det fördomsfria tänkesättet, de moderna formerna, de vågade satsningarna. Kyrkans Ungdom har inte stelnat sina former utan sökt nya vägar att gå. Det har gynnat i Nykarleby församling speciellt också de senaste decennierna.’

För alla goda insatser från KU:arnas sida i Nykarleby församling och för kyrkan i Borgå stift uttalar jag nu församlingens stora tack. Nu behövs nya, gemensamma och modiga insatser för kommande generationer av ungdomar i vår kyrka.

Lars-Johan Sandvik
Kyrkoherde

Nykarleby församlingsungdomskrets 1915–1950
Kort berättelse över dess tillblivelse och verksamhet

Åren 1905–06 hade en djupgående andlig väckelse gått över Karlebynejden. Rörelsens ledare var bonden Jakob Hannila och bonden August Jern, senare även kaplanen Werner Bengs. Väckelsen nådde även Nedervetil församling. Bland dem som upplevde ett andligt genombrott fanns en tjugoårig yngling, Herman Andersson. Den unga nitiska ynglingen började resa omkring i bygderna och blev till stor välsignelse för det andliga uppvaknandet i våra bygder. I januari 1907 kom han på inbjudan till Johan Eriksson (numera Ekman) i Lillsocklot. Möten hölls i gårdarna och ledde till väckelse särskilt bland de unga. Nöjeslivet, främst dansen, avstannade för hela vintern. De unga började samlas till möten för att finna uppbyggelse bl.a. genom bibelläsning och bön. På söndagarna hölls offentliga möten varvid även de största stugorna fylldes av ”hungrande” människor.

Wilhelm Holm
Från början av läsåret 1912 kom en blyg och tillbakadragen yngling, Wilhelm Holm från Kronoby, som elev till Nykarleby seminarium. Han blev dimitterad som lärare 1916. Han började nedverka vid stugmötena och ivrade för att församlingen borde bilda en ungdomsförening på kristen grund. Som förebild hade han en liknande förening i sin egen hemförsamling Kronoby.

Frågan var dock inte ännu mogen. Men Herrens vägar är förunderliga.

Midsommarmötena i Korsholm kom att betyda mycket för den kyrkliga väckelsen. Mötena kunde räcka till långt in på nätterna. Samtalande, gråtande och frimodiga ungdomar vittnade om sina upplevelser. Från Nykarleby församling deltog bl.a. enligt uppgift Maria Ekström, Hilma Nylund, Tekla Strandén, Johanna Wiik, Elisabet Wiik, Emilia Kronqvist, Joel Strandén och Johan Ekman. De hade starka upplevelser från festligheterna i Korsholm och kunde förmedla dessa i enskilda och öppna samtal.

Föreningsfrågan fick ny aktualitet. På en bibelförklaring upptogs frågan för första gången till diskussion under prosten K. W. Petrells ledning.

Läger, troligen vid Grisselören. Talare Thure Sandvik.
Förstoring.

Få konkreta uppgifter
Påskdagen 1915 beslöts att en ungdomsförening skulle bildas i församlingen. Bland dem som ivrigt understödde tanken var pastor Vesenterä, som då var kaplan i församlingen. Han ansågs vara en Andens man och många, med personliga hågkomster, minns honom med vördnad och värme. Trots en tilltagande sjukdom var kaplanen in i det sista en nitisk själavårdare och kunde ännu på sjukbädden kalla till sig någon som han ville tala med. Endast 35-årig var han mogen för skörd.

Av verksamheten i den nya ungdomskretsen från den första tiden finns få konkreta uppgifter. Det bristfälliga arkivet upptar endast kassarapporter och en medlemsbok. Medlemsantalet ökade dock starkt och var år 1917 uppe i 125. Från detta år finns ett protokoll bevarat. Ur detta är det av intresse att notera den stora ivern för diakoniarbetet i församlingen. En sannolik orsak till detta var vårt lands då politiska läge. Behovet av hjälp var stort i vida kretsar. Efter stor tvekan enades man om att ordna en skörde- och diakonifest. ”Stor var fröjden”, berättar årsberättelsen, ”då det ena lasset efter det andra svängde in på bönehusgården.” Gud välsignade vårt arbete så att den rena behållningen steg till Fmk 1476:–.

Diakonissans avlöning
Av intresse kan vi här även notera att ungdomskretsen vid denna tid helt stod för diakonissans avlöning. Visserligen var lönen endast 100 mk/månad, men efter förhållandena ändå rätt stor.

Varje jul anordnade kretsen en bjudning för de gamla i församlingen. Program med tal och sång samt förplägnad förekom.

Ut i byarna anordnades nyårsvaka med program. En sångkör var verksam och uppträdde ofta på samlingarna. Denna kör torde, enligt uppgift, ha framvuxit ur den gamla K.F.U.K.-kören.

År 1925 anslöt sig Nykarleby församlings ungdomskrets till förbundet Kyrkans Ungdom. Medlemmarna i kretsen var samlade den 15 november i Kristliga Folkhögskolans festsal, då beslutet togs i denna viktiga fråga. Förslaget till stadgar godkändes och en ny styrelse valdes. Den fick i uppdrag att anmäla föreningens anslutning till förbundet. Prosten Ernst Appelberg var då kyrkoherde och pastor Olav D. Schalin kaplan i församlingen och ansågs i dessa egenskaper vara självskrivna för ordförandeposterna.

Många unga, nya medlemmar
Kretsens arbetsformer genomgick inga större förändringar efter anslutningen till förbundet. Många äldre medlemmar har dock klagat över att bibelsamtalen, som tidigare var så välsignade, numera helt dött ut.

Till stor glädje för alla har man under senare delen av 40-talet fått många unga som nya medlemmar. De är ivriga i sitt medlemskap, samlas ofta till s.k. kamratmöten, strängbandssång och utfärder och medverkade vid möten i byarnas skolor och ungdomslokaler. Vid så gott som varje tillfälle förekom personliga vittnesbörd. Många seminarister var aktivt med i verksamheten och en och annan av dessa fann sin livsledsagare bland de unga flickorna. Förbundets predikanter besökt ofta församlingen och bidrog starkt, med sin inspirerande förkunnelse till andlig fördjupning. Kyrkoherde Alarik Forsblom gladdes stort åt de ungas aktivitet och såg den som ett svar på mångas böner.

En stor del av ungdomarna besökte Kristliga Folkhögskolan som elever och blev på ett naturligt sätt fördjupade i sitt trosliv. Johannes Nyström, skolans föreståndare, ansåg att ”Kristliga Folkhögskolan var det kyrkliga ungdomsarbetets övre våning”. Han hade säkerligen skäl för sitt påstående. Många blev gripna och kallade till söndagsskollärare, juniorledare och sångare i olika körer och den tiden mycket viktiga strängband. Församlingarnas förtroendemän och ansvarsbärare har sina rötter i folkhögskolans öppnade dörrar. Många är också de lärare, diakonissor och olika samhällsbärare som den vägen fick sin kallelse. Skolans motto ”För sanning, frihet och Kristi evangelium” blev på olika vägar en konkret vägvisare.

Åren efter kriget blev för många Nykarlebybor bekymmersam genom den arbetsbrist som rådde i våra nejder. Detta ledde till att många unga kretsmedlemmar nödgades söka sin utkomst på andra orter, i Sverige eller bortom haven. Samhället förändrades på många sätt. Krigströttheten satte sina spår på alla livets områden. Även i vår församling ville många män av olika anledning lämnas sitt medlemskap. Tidsanandan och en utbredd kulturförflackning bidrog till likgiltighet för andliga och ideella strävanden. Politiska värderingar styrde ofta mot vänster. På det religiösa planet smyger sig in olika halvreligiösa riktningar. Kyrkan blev ofta ställd vid skampålen som förment försvarare av kriget m.m. Man kan kalla det för splittring eller en ny väg in på det mångkulturella. Enhetskulturens väg syns alltmera förlorad.

Stark ambition
Ungdomarna i kretsen ville ett fördjupat andligt liv. Man ville gärna pröva nya utåtriktade arbetsformer. Ambitionen var stark att kunna nå många unga som tveksamt stod vid porten. De unga som lämnade skriftskolan var en viktig målgrupp. Kretsen bjöd in konfirmanderna till s.k. inbjudningsmöten. Varje år var det några som anmälde att de ville bli medlemmar i kretsen. Kyrkans Ungdom såg som en av sina uppgifter att samla den konfirmerade ungdomen. Sågs ofta som ett uppdrag givet av Gud som väckelserörelsen borde förvalta. Uppdraget i sig var väl alltför stort. Prästerna borde ha påmint världens ljus och om en stad uppe på ett berg. ”Klippan” på Storberget vid vägen till andra sjön vill vittna om detta.

Klippan på Storberget

En rätt stor ungdomlig skara bland kretsmedlemmarna var ivriga. Man gjorde utflykter i skärgården och upptäckte många härliga miljöer som kunde bli utflyktsmål. Ett sådan var Storberget vid vägen till Andra sjön. Man började diskutera och fantisera. Kanske en stuga på Storberget kunde bli en samlingspunkt! Frågan brände i de unga sinnena. Den togs upp till diskussion i kretsens styrelse. Platsen befanns vara lämplig. Några av de äldre tyckte att den borde ligga närmare vatten. Staden lovade upplåta plasten kostnadsfritt för tio år. Församlingen lovade att kretsen fick avverka de talrika vindfällen som stormen nyligen fällt på Långören. Ivriga ungdomar tvekade inte utan drog på arbetsblusen. Det torde ha varit Runebergsdagen 1948 då skaran drog ut med häst, släde och nödiga verktyg. Stocken transporterade senare utmed isen till Åminne såg, där den förvandlades till plankor och bräder. Virket bars upp till platsen för stugan och byggarbetet kunde påbörjas. Byggmästare K. J. Ahlskog gjorde ritning utan att begära ersättning. Han gladde sig över ungdomens entusiasm.

Protokollsutdrag från den 11 juni 1950.
Förstoring.

Snart var stugan under tak. Det dryga arbetet med inredningen drog dock ut på tiden. Den användes halvfärdig något år men nyttjades ändå och kunde invigas i medlet av 50-talet. Föreningen önskade att stugan skulle få ett namn. Olika tips inkom från rätt många personer. ”Klippan” blev det vinnande förslaget. Stugan skapades för att vara en samlingsplats för unga och äldre, för församlingens juniorer, söndagsskolbarn och kamratmöten, friluftsmöte och andakter. Den kunde över uthyras till andra organisationer som på ett ansvarsfullt sätt tog tillbörlig hänsyn.

Protokollsutdrag, kanske från den 11 juni 1950.
Förstoring.

Vad Nykarleby församlings ungdomskrets har haft för betydelse under de gångna åren kan ingen med visshet fastslå. Ett är dock säkert: Kretsen har för många blivit en andlig hemvist inom församlingen. Som syskon i samma familj har en andlig fördjupning genom Guds ord, bön och gemenskap fostrat till ett rikare andligt liv. Medlemskapet har utåt kunnat missuppfattas. Vill man vara en bekännande kristen blir man lätt utsatt för kritiska blickar. ”Ni skall inte tro att ...” Jesus talar om världens ljus och om en stad uppe på ett berg. ”Klippan” på Storberget vid vägen till andra sjön vill vittna om detta.

Protokollsutdrag från början av 1990-talet.
Förstoring.

Gästboksinlägg av Anders Blomqvist och Anders Söderbacka från 15 oktober 1987.
Förstoring.

Gästboksinlägg från allsångsafton okänt år den 3 juli.
Förstoring.

Gästboksinlägg från allsångsafton. ”Vad har du varit med om i sommar?”
Förstoring.

Klippan ännu inte riktigt klar.
Förstoring.

Biskop Erik Vikström på visitation i april 2001 togs emot av scouterna på Klippan. Fr. v. Tony Forsbacka, Lars-Johan Sandvik och Erik Vikström.
Förstoring.

 
Dagklubben på besök.
Förstoring.

Mer om Klippan.

Musikläger föddes i Nykarleby

Prästfrun Elma Finne höll strängbandskurser på flera orter under 50-talet. Hon skrev själv sånger och lärde ut enkla gitarrackompanjemang. Det gavs även ut sånger på förbundets förlag. På frikyrkligt håll och i Frälsningsarmén var strängbandssång etablerad.

Bland ungdomsledare och yngre lärare föddes tanken på ett bredare inslag i musiklivet. Ett musikläger med inriktning på stråkmusik, blåsdito, mandolin och gitarr utlystes av Kyrkans Ungdom. Det fick rum i Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby och samlade ett 70-tal deltagare vid årsskiftet1959–60. Ledare och dragare var Pehr Tonberg, Bjarne Berg, Olof Holmgård, Holger Krokvik m.fl. Avslutningskonserten blev livligt uppskattad av åhörarna. En grupp äldre ynglingar med elektroniska instrument övade självständigt vid sidan om. De sjöng och spelade rytmisk gospelmusik och blev småningom grunden för The Messengers.

Musikläger hölls ett flertal gånger förutom i Nykarleby även på Pörkenäs lägergård. I Nykarleby kom en ungdomsorkester i gång med 10–12 stråkar. Den verkade några år och uppträdde vid möten och fester. ”Stråkvägen” blev lämplig grund för repertoaren. Orkestern deltog även i Kyrkans

”Stråkvägen” blev lämplig grund för repertoaren.
Förstoring.

Musiklägret i Nykarleby
Förstoring.

Vi behöver den andliga visan

Det nyligen tillsatta sång- och musikutskottet (början av 60-talet) inom Kyrkans Ungdom ser som en av sina viktigaste uppgifter att förkovra den andliga folksången i dess olika former. En sådan uppgift är ingalunda lätt, i synnerligen som man vet, att sådan sång i vissa kretsar är ifrågasatt.

Kritiken som riktas mot t.ex. strängbandssågen kan vara av skiftande art. Några kritiserar texten, andra melodin och arrangemanget. Ackompanjemanget är ofta en stötesten liksom stämföringen. Instrumenttrakteringen är för somliga en oförlåtlig försyndelse liksom rytmen. Naturligtvis kan denna kritik vara berättigad, men man må akta sig för ”kasta ut barnet tillsammans med badvattnet”. Det är naturligtvis rätt få av musikens mästare som skrivit sånger för strängband även om en och annan melodi lånats av andliga visdiktare. Vi bör hålla detta i sinnet när vi dömer och bedömer. I mitt tycke motsvarar den andliga sången närmast folkvisan. Ingen vill förmena folkvisan livsrum. Men tyvärr bevisas den andliga visan inte alltid samma heder.

Biskop Rosenqvist gav en gång på ett möte sitt erkännande åt strängbandssången. Han menade, att den har en viktig plats att fylla i församlingen. En översyn av texterna skulle dock, enligt hans åsikt, vara på sin plats. Vi bör härvidlag tillmäta den erfarne kyrkomannens ord en stor betydelse.

En livfull och inspirerad strängbandssång innehåller helt visst något omedelbart och smittande, vilket ofta kan saknas i mången väl samövad körsång. Detta gör väl också att särskilt de unga dras till strängbanden, om det bara finns tillräckligt inspirerande och kunniga ledare. Vi bör dock i sanningens namn säga, att strängbandens framträdanden ofta är illa förberedda. Man kan t.ex. stiga fram på estraden och först då märka att man inte vet vilken sång man skall sjunga. Sådant skapar olust på alla sidor om estraden.

Ledarfrågan är givetvis ett kapitel för sig och jag hoppas kunna återkomma till den en annan gång. Det är just på den punkten det avgörs, om strängbandet blir en oorganiserad grupp för framkallande av ljud eller en väl sammanbunden sångargemenskap.

Slutligen vill jag berätta om, att sång och musikutskottet haft sammanträde i Vasa den 5 februari (1962) och då bl.a. stakat ut program för sommarens musikläger, vilket hålls på Pörkenäs, veckan före midsommar. Vi har redan samlat en viss fond av erfarenhet från våra två tidigare läger varför vi hoppas få ett gott läger också denna gång. Må Herren ge oss nåd därtill.

Pehr Tonberg i Människovännen och Kyrkans Ungdom 3 mars 1962.

Orkesterövning på Kristliga Folkhögskolan. På bilden syns bl.a. Pehr Tonberg och Lars Harald.
Förstoring.

Gunnar Östman valde livsväg

Gunnar Östman är född i Forsby i Nykarleby.

Läsåret 1953–54 gick Gunnar i Kristliga Folkhögskolan. Av hans sju syskon gick tre i folkhögskolan och Elsa fungerade som husmor i samma skola.

Våren 1954 skrev sju pojkar från Gunnars årskurs in sig i Kyrkans Ungdom eller som det då hette Nykarleby församlings ungdomskrets. Men Gunnar var strakt engagerad i det kulturella ungdomsarbetet.

– Efter konfirmationen kom jag med i styrelsen för ungdomsföreningen, blev småningom kassör i tredje ungdomsringen och sedan också ordförande för ungdomsföreningen.

Gunnar hade svårt att lämna den verksamheten och ställdes inför ett vägval. Men en av Karin Boyes dikter hjälpte honom:

”Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
 så detta får bli detta
 och inget mer.”

Syster Alice var också till stor hjälp i Gunnars dilemma.

– Hon hade en gång på vindskammaren där hemma en predikan för mig. Hon påpekade att det står i Bibeln att den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar. Gunnar hade tänkt att han skulle vara en liberal kristen – han skulle vara med både i KU och i det kulturella ungdomsarbetet.

– Att jag kom med i KU betydde också att jag kom med i en gemenskap. Många gånger då jag och mina systrar Elsa och Alice gick hem från kamratmötena sjöng vi ”Framåt fram du unga skara” och jag märkte att de hade något som jag inte ännu hade tagit ställning till. Det blev slutligen så att Gunnar valde livsväg i och med att han kom med i kretsens verksamhet. Lördagskvällarnas kamrataftnar på det gamla församlingshemmet var av stor betydelse.

– Där var prosten Sandvik oftast med och också flera seminarister. Vi diskuterade olika ämnen och det var mycket givande.

Men det fanns också annan verksamhet. Skördeförsäljningar och auktioner aktiverade många.

– Vi samlade in varor till försäljning ute i byarna och inkomsterna gick till kretsen.

År 1955 bildades ett strängband med Holger Krokvik som ledare.

– Strängbandet t.o.m. turnerade lite, vi var bl.a. på besök till Munsala, minns Gunnar. Förutom strängbandssången höll Lars Harald tal och jag läste alltid någon dikt.

Det var en blomstringstid för kretsen. När Holger och hans fru flyttade till Jakobstad kom Bertel Häger med i verksamheten. Söndagsskolan i Forsby blev Bertels och Gunnars angelägenhet

– Vi var nervösa första gången vi höll söndagsskola och innehållet for nog högt över barnens huvud.

Klippan vid Andra sjön hade stor betydelse också för Gunnar. Stugan blev invigd 1955 och Gunnar kom med i arbetet 1954.

– Det var en praktisk uppgift som passade mig.

Verksamheten på Klippan var livlig och bl.a. söndagsskolan från Forsby var till Klippan på utfärd. En gång höll det på att gå riktigt på tok.

– Vi lekte kurragömma och en av pojkarna klev upp på taket. För att inte synas gick han från en sida av taket till en annan – och rasade ner från taket. Underlaget är ju stenar och berg. Då var jag rädd att se efter hur det gick. Men pojken klarade sig utan skador och sa ”Jag minns bara att man skall ha krokiga ben om man faller”.

Gunnar Östman var också verksam i församlingen och deltog i kyrkokören redan då han var elev i folkhögskolan. Gunnar blev också medlem i kyrkofullmäktige och det var han i 40 år varav 16 år som ordförande.

Inspirationen och glädjen fick han då han gjorde sitt viktigaste beslut våren 1954.

För Åsa Forsbacka var syföreningen viktig

KU:s syförening i Nykarleby startade 1978. Den bestod av en grupp kvinnor som samlades varannan vecka hemma hos varandra, umgicks, drack kaffe och hade lotteri till förmån för KU:s juniorsekreterares lön.

Att man samlades i hemmen hade stor betydelse för Åsa Forsbacka. 1981 flyttade hon från Jakobstad till Nykarleby och kom nästan genast med i syföreningen på Inga-Lill Portins försorg.       

Att vi samlades hemma hos varandra var ju så bra för den som var ny i staden. Jag lärde känna många människor och fick också komma hem till dem. Ofta såg man ju också något barn eller man i hemmet och kunde på så sätt placera människorna. Värdinnan för kvällen svarade också för serveringen.

– Vi åt alltid gott och betalade dessutom för kaffet. De pengarna, liksom det man betalade för lotterna man köpte, gick till samma kassa.

– Det hörde också till att den som värdinna hade hittat på något slags program med andligt innehåll.

– Vi lyssnade ofta på något radioprogram som någon bandat, berättar Åsa.

Stickning och virkning stod också på programmet. Inte för alla men ingen tog någon notis om vem som gjorde det ena eller det andra. På den tiden stickade och virkade man lappar till moder Tereras verksamhet i Indien.

Våren innebar också cykelutfärd till någons villa. Det gav ytterligare inblick i Nykarlebybornas liv och leverne.

För Åsa var syföreningen så viktig att hon utan den kanske hade sökt någon lärartjänst i Jakobstad.

– Jag väntade faktiskt på den kvällen då syföreningen hölls. När syföreningen upphörde med sin verksamhet är något oklart. Enligt några källor rann verksamheten ut i sanden och upphörde småningom.

– Det kan också hända att den s.a.s. hade fullgjort sin uppgift och att juniorsekreterarens lön ordnades på annat sätt.

Bildtext i fotoalbumet: ”25.9 -78. Syföreningstanter hos mig. Det här var andra gången vi samlades. Lisa Knuts, Brita Nylund, Birgitte Häggblom, Lilian Wik, Inga-Lill Portin och Karin. [45 år senare tilldelades Karin gift Erlandsson Sveriges Radios Novellpris 2023.]
Förstoring.

Utklädd syförening (31.8.1981). Fr.v. Inga-Lill Portin, Ruth Bäck, Agneta Westerlund, Inger Slotte, Christine Forsbacka, Ingegärd Granholm, Karin Portin.
Förstoring.

Bilder: Regina Ahlnäs.

Siv Westerlund tog med sig Valborgsmässofirandet

Siw Westerlund flyttade från Kristinestad till Nykarleby

– Det luktade Schauman, det regnade och det var begravning. Men sen blev det bättre.

Siv kom snabbt med i styrelsen och tog med sig valborgsmässofirandet från Kristinestad till KU i Nykarleby. I Kristinestad hölls firandet i församlingens regi.

– Jag minns inte vem som tog mig med i KU:s verksamhet men jag var ju intresserad och det visste kanske någon fast jag inte kände så många i Nykarleby.

Men Siv hade inte någon större erfarenhet av KU:s verksamhet – det fanns inte någon sådan i Kristinestad. Men lite aningar hade hon – hennes mamma hade gått i folkhögskolan.

Siv hör till dem som fungerat som ordförande i kretsen.

– Men det var bara ett år och vi var fyra som delade på det. Det innebar tre månader på var och det gick alldeles bra.

– När jag flyttade hit och var ny fick jag ju bekanta och ett sammanhang genom KU. KU är nog ett andligt hem för mig och jag har fått mycket. Det jag uppskattar mest är att KU fungerar som församlingens utsträckta hand. Man jobbar inte skild från församlingen utan det som sker sker inom församlingen. För Siv är det viktigt att det är högt till tak inom KU.

– Det är ingen som besluter vad man skall tycka.

Talkoandan gjorde underverk

Sommaren 1988 flyttade Sixten och Linnéa Ekstrand till Nykarleby, Sixten blev verksamhetsledare för Förbundet följande höst och båda kom snart med i kretsens verksamhet.

– Man kan nog säga att det inte gick att undvika ens, säger Sixten.

Linnéa kom med både i styrelsen och i köksgruppen

– Vi hade många idéer och framförallt hade vi så roligt, minns Linnéa.

Trettondagsfesterna var först aktuella men snart också vappfesterna.

– Det visade sig att de fyllde ett verkligt behov och vi satsade hårt. Vi bryggde mjöd och bakade munkar och vi hade både sött och salt.

– Maten var uppskattad och vi var ju en massa unga människor som gärna jobbade tillsammans. Vi gjorde en massa saker på talko. Det fanns både diskgrupper och serveringsgrupper och säkert också andra grupper som gjorde sitt.

Maten hade också en annan funktion säger Sixten.

– Vi ville hitta ett nytt och annorlunda koncept som skulle komma bort från den traditionella mötesverksamheten. Det var också ett koncept som låg mera i tiden och samlingar dit man kunde komma hela familjer.

Linnéa blev också engagerad i fastlagstisdagens servering av soppa och våfflor. Serveringen hade en lång tradition bakom sig och också där fanns en stomme av talkoarbetare, många av den äldre generationen.

Samlingarna på Loppan, SS Ägirs stuga, på en ö vid Andrasjön, var också en frisk satsning.

– Det var som om det inte fanns några hinder för något, säger Linnéa. Det kom massor av människor, vi behövde båtar för att transportera dem och all mat som skulle ut. En sommar serverade vi rökt fisk och den skulle också rökas. Att många av kretsens medlemmar hade egna båtar bidrog till att projektet kunde genomföras.

– Men det var också ett sätt att samla människor till Loppan som aldrig hade haft möjlighet att besöka stället. Så var det också en form av sommarverksamhet för kretsen. Numera hålls, istället för utfärden till Loppan, en sångkväll nere vid Andra Sjön. Kretsen har också sålt varor på föreningarnas sommarmarknad på torget i Nykarleby.

Sångtillfälle vid Andra sjön (Bild Lars-Johan Sandvik)
Förstoring.

– Men det var nog lite spektakulärt i bland, påpekar Linnéa. Vi hade fått för oss att en sommardag servera kavring med gubbröra. Kavringen var det inget problem med men gubbröran skulle hållas kall den varma och soliga sommardagen. Vi försökte så gott det gick med kylpatroner och styroxväskor men knappast skulle myndigheterna godkänna det i dag.

Lunch på Mikaelidagen och sång och musik i allhelgona är andra verksamheter som kretsen ordnat.

Både Sixten och Linnéa upplever talkoandan som viktig och värdefull.

– Att arbeta tillsammans var ju ett sätt att träffas också. Och trots att många var mitt uppe i livet och hade fullt upp med barn och engagemang på annat håll var kretsen tillfällen viktiga och gav upphov till djupa tankar och samtal – inte minst vid grytor och diskbänkar.

”Vi ville hitta ett nytt och annorlunda koncept som skulle komma bort från den traditionella mötesverksamheten.”

K-kampanjerna

Förstoring.

35 år och 50 år

Förstoring.

Protokollboken

Protokoll- och årsberättelse-
bok för Nykarleby för-
samlings ungdomskrets 1948 — 1975

Protokollsutdrag från den 26 januari 1949.
Förstoring.

Styrelsen 2015

Roger Westerlund, Jan-Erik Linqvist, Helena Söderbacka, Mats Edman, Boris Strandén, Görel Ahlnäs. På bilden saknas Marlén Andersson, Joel Finskas och Anna-Sara Lundqvist.
Förstoring.