Publiceras till minne av ännu en av
barndomens ”gubbar” som gått hädan.
Det är inte så många kvar numera.
Gustaf Adolf Bergfeldt
30.3.1926–19.6.2023
Född på Yrjäs i Forsby,
medlem i NIK
samt Lions och Manskören
Att stå på egna ben
Redan som mycket ung hade jag drömt om att börja arbeta på affär. Mitt första arbete blev i en liten lanthandel i grannbyn. Jag trivdes från första dagen. Min lön var 300 mark i månaden plus mat och husrum. Året var 1939.
Nu ville jag köpa min första cykel. Köpmannen beställde cykeln, som då kostade 900 mark, för mig en mycket stor summa. Vi kom överens om att han drog av 150 mark i månaden från min lön, så efter sex månader var den betald. Nu kunde jag cykla hem varje lördag efter arbetet och infinna mig klockan åtta på måndag morgon. Det förekom inga lediga vardagar den tiden. Efter att ha varit i tjänst ett år och det blev sommar, fick jag två veckor semester. Det var trevligt att träffa kamrater som då var lediga från arbeten och skolor. Vi kom bland annat att diskutera finskan, som vi ansåg att var viktig, om man ville komma vidare i livet. En av kamraterna gick i Handelsskolan och hon sade att finskan var ett av de svåraste ämnena i skolan. Jag började fundera på finskan. Sedan fick jag genom goda vänner, som hade kontakt med en finsk familj, lov att komma följande sommar. Jag blev glad och lovade meddela tiden när jag kommer. När våren och sommaren närmade sig följande år, sade jag upp mig från arbetet och reste iväg. Jag reste med bussen till Vasa och därifrån vidare med tåg till Seinäjoki. Det var spännande när tåget närmade sig stationen, där jag skulle stiga av. Där stod frun och väntade på mig. Jag hade förstås cykeln med och en liten kappsäck med det nödvändigaste i klädväg.
Jag kom till en liten familj med handelsträdgård, så det blev att plocka jordgubbar och tomater så gott som varje dag. Jag råkade få två pratglada finska flickor som arbetskamrater. Det gick bra, jag hade med mig en finsk-svensk ordbok, som jag läste på fritiden. Frun i huset kunde svenska ganska bra, men hon försökte nog sitt bästa för att jag skulle lära mig finskan. Hon talade alltid finska med mig och det var jag tacksam för. Varje dag for frun till torget i stan med sina grönsaker, tomater och jordgubbar som hon sålde. De hade en tjänarinna som stod för mat och städning. Vardagarna gick bra, men söndagarna blev ibland litet långtråkiga när flickorna for hem till sitt. Ibland cyklade jag ner till centrum och ibland till järnvägsstationen. En gång råkade jag vara där när tåget kom med en vagn fylld av sårade från fronten. Där var många ambulanser och andra bilar som tog hand om de sårade soldaterna och förde dem till sjukhuset. Jag cyklade fort därifrån, det var mycket sorgligt att se.
Ja, så gick den sommaren och det blev dags att fara hem.
Jag hade inte varit hemma många dagar, när det kom ett brev från en köpman i kyrkbyn, eller rättare sagt så var det av sonen till köpmannen som jag kände från tidigare. Han erbjöd mig arbete i sin fars lanthandel. Jag ringde dit och tackade ja till jobbet. Det var en större affär än den första som jag hade arbetat i, där fanns ett större sortiment av allt möjligt. Men det var krigstid och mycket av livsmedel och annat var på kort. Det var ransonering på allt möjligt, som vi nu har i överflöd av. Jag trivdes bra på mitt nya arbete, men mycket var nytt för mig. Jag stannade några år. En dag såg jag en annons i en tidning om en ledig plats i vår lilla stad. Det var en affär, Varma, som sökte en föreståndare. Jag sökte tjänsten och fick den. Varma-affären fanns på Sollefteågatan där Esso/ST1 är idag. Det var en liten nätt affär och jag trivdes bra från första dagen med två medhjälpare. Försäljningen ökade hela tiden och cheferna var nöjda.
Jag träffade min blivande man och efter mycket funderande, beslöt vi oss för att börja med en egen affär. Vi kom över en passande lokal att hyra på Västra Esplanadgatan, numera Topeliusesplanaden. Det var ett stort rum med varken värme eller vatten. Första steget var att få tag på en murare. Det lyckades vi med. En stor plåtkakelugn blev en bra värmekälla. Hösten närmade sig och värmen var viktig. Nu var det dags för snickarens arbete med hyllor och lådor, ja allt som hörde till – mellanväggar för lagerutrymmen och en liten avdelning för mjölkförsäljning. Skyltfönster och dörr hörde också till. Det var en mycket intressant tid. Men cheferna på Varma var inte glada, de förstod att jag skulle ta med mig en större kundkrets. Jag hade ändå varit i tjänst över fyra år och affären gick framåt hela tiden. De försökte få mig att stanna med att höja lönen. Men ingenting hjälpte, för nu ville jag pröva på att stå på egna ben. Och jag lyckades!
[Bröllopsfoto.
Tillhör
Peter Begfeldt.]
Den egna affären började mer och mer bli som vi hade tänkt oss och allt som hörde till var inköpt. Vi var den första mjölkbutiken i staden som sålde mjölk till kunder, förutom mejeriet som sålt redan tidigare. Ja, en telefon hörde också till, så det gällde att köpa en telefonaktie. Och sedan var det kaffekvarnen för de som inte hade en egen kaffekvarn hemma. Ja så var det att fundera hur mjölken skulle hämtas från mejeriet. Vi lyckades få köpa en kärra.
Så det blev att dra på kärran, allt som behövdes till affären. Det var förutom mjölk även bröd som Sundells bageri [i Jeppo] sände, samt bröd från Haglunds bageri. Någon bil blev det aldrig tal om.
Det var nu efterkrigstiden, året var 1949 så det var ännu ransonering och brist på många livsmedel. Det fordrades licens för kaffe, socker och mjöl. Tidigare hade mjölken blivit fri. Banklånet var ordnat och vår lilla affär såg riktigt trevlig och inbjudande ut. Ett stort ljusrör lyste upp hela affären.
Ja så kom dagen när jag satte mig i bussen till Jakobstad för att inhandla varulagret vid partihandel Granholm och Kåll. Det gick bra, jag hade en bra försäljare som hjälpte mig. Vi gick igenom försäljningsboken från början då det gällde livsmedel. Sedan kom dagen när varubilen kom med hela lagret, en massa lådor och säckar. Så spännande men så roligt. Nu gällde det att börja packa upp och prismärka. Det blev en lång arbetsdag innan allt var något så när klart. Det gällde att ändra tills vi blev nöjda.
Nu ansåg vi att allt var som vi tänkt oss och då blev det att sätta in en annons i Nykarlebytidningen Österbottniska Posten. Den 11.11.1949 ingick följande annons i tidningen:
| Allmänheten till kännedom får jag meddela att jag öppnar en |
| Mjölk- och kolonialvarubutik |
| vid Västra Esplanadgatan mitt emot Handelslaget tisd. 15 nov. |
| Jag hoppas genom ett vänligt bemötande och goda, välsorterade varor, vinna den ärade allmänhetens förtroende. |
E L V I N Y MA N.
|
|
[Nationalbibliotekets digitala samlingar.]
Vi anställde också ett biträde. [Några av de första anställda var Stina Riska och Aili Mårtens.] Det var en spännande dag, men roligt. Vi behövde inte oroa oss, för det var full ruljangs hela första dagen. Det kom många gratulationer och beröm. Det kändes bra att få skriva in dagens första försäljning i kassahäftet. För varje dag kände vi oss tryggare i vårt beslut att vi satsat rätt. Varje dag var det roligt att gå till arbetet.
Något vatten fanns inte möjlighet att få, men det ordnade sig. Varje dag blev det att föra de tomma mjölkkannorna till mejeriet och diska dem där och efteråt hämta hem en kanna med varmt vatten. Det skulle städas, varje dag torkades golven och disken. Allt skulle se rent ut till nästa dag. När månaden närmade sig sitt slut, var det att ta hand om kupongerna som skulle klistras in i ett häfte och räknas; där fanns mjöl-, socker- och kaffekuponger. Sedan skulle de föras till Folkförsörjningen, för att få ny licens att kunna köpa in nytt lager efter behov.
Så gick dagarna och dagarna blev till år. När vi hade haft affären ett par år så avskaffades ransoneringen. Det var en stor lättnad när kupongerna upphörde och allt blev fritt. Nu blev kommersen också större och snart märkte vi att affären blev för liten. En dag när vi höll på och fyllde på varor i hyllorna och jag beklagade mig att vi behövde större utrymme, kom en dam in och föreslog att vi borde köpa dr Roos gård på Östra Esplanadgatan. Hon var god bekant med familjen och kände till att de gärna ville bli av med gården. Hon gav oss telefonnummer till doktor Roos. Han hade tidigare varit stadsläkare i Nykarleby. Vi ringde dit följande dag. Han var glad om vi ville köpa gården. Han sade priset och vi lovade återkomma sedan vi hade kontaktat banken om lån. Efter ett par dagar kom bankdirektör R. Blomqvist in på kvällen där vi bodde, med meddelande att vi hade beviljats lånet. Han och min man kom överens om en dag och han sa: ”Tar du bilen så tar jag skrivmaskinen och så åker vi till Kauhava och köper gården åt er!” Följande dag ringde vi upp säljaren och saken var klar.
Det var ett mycket stort hus, så där blev det rum för både affär och boende. Där vi bodde då [i Heikelska gården] fanns ett litet kök med vedspis och inga bekvämligheter. Rummet var inte heller så stort, med en kakelugn som värmde. När vi på kvällen drog ut heteka-sängen, så upptog den så gott som halva rummet. Heteka-sängen var en sorts järnsäng som användes mycket förr. Den blev som två bäddar på natten och på dagen kunde man föra den under den övre sängen. När man bodde trångt som vi gjorde var det bra. Vi hade ju en liten barnsäng också, för vår lilla dotter som var två år. [Benita Helena Bergfeldt-Löfgren, scenograf, 12.9.1952–19.7.2021.]
[Benita, Elvi, Gustaf och Peter Bergfeldt 1964.
Tillhör Peter Bergfeldt.]
Vi flyttade ganska fort in i vårt nyinköpta hus. [Efter september 1952.] Där fick vi ett stort kök med diskbänk, rinnande vatten och elspis. Sovrummet blev intill köket. Det lär ha varit tjänarinnans rum åt förra ägaren. Det rum som tidigare använts som matsal blev nu vårt vardagsrum, alldeles tillräckligt stort. De största rummen skulle så klart bli affärsutrymme. Vad som också var nytt för oss var badrummet med badkar och dusch, där fick vi också rum för tvättmaskinen. Pannan var nere i källaren, den tiden eldades med antracit. Senare blev det ändrat till olja.
Vi hade tidigare kommit i kontakt med Kesko och köpt varor därifrån. Nu fick vi också hjälp med ritningar till vår nya affär. Det blev en helt ny inredning, och nu köptes också nya kyl- och frysdiskar som vi inte haft förut. Det byggdes också kylrum för mjölk- och köttavdelning.
Nu gällde det dörren ut mot gatan och två stora skådefönster.
BERGFELDTS BUTIK
Förstoring.
[Tyvärr finns den röda neonskylten ej längre. Den kördes till ”roskgräven” svarade Peter på Magnus Forséns fråga. Men tomteorkestern är bevarad.]
Min svärfar [Johannes Niklasson Pellis född i Pedersöre, bytte efternamn till Bergfeldt, 8.8.1886–9.1.1962] var en duktig snickare och till stor hjälp för oss. På utsidan in mot gården byggdes en stor lastbrygga för varubilarna när de anlände. Det förekom ännu manuell betjäning, så det var många lådor för olika mjölsorter och allt som såldes i lösvikt. Det var ett stort arbete för snickaren innan allt var klart. Men dagen då vi ansåg allt vara klart närmade sig. Vi beställde hem mera varor, det förekom större utbud på allt möjligt. Så kom då dagen, när vi ansåg det var dags med en annons igen om öppning av vår nyinredda affär. Nu ställdes det till kaffebjudning med tårta! Så trevligt att vi nått vårt mål.
Till öppningsdagen kom köttmästare från Österbottens Kött i Vasa, och han var till stor hjälp på köttsidan den dagen. Det såldes ingen mjölk i lösvikt numera, nu var det en liters mjölk i plastpåse som gällde, och den var inte alltid så bekväm att handskas med. Det hände ibland att en påse gått sönder under transporten. Då blev det att torka alla påsar torra innan man förde in dem i mjölkkylrummet. Det var tjugo påsar i varje låda. Kunderna klagade också att det hände olyckor i hemmet med plastpåsarna. Det blev inte så långvarigt med mjölk i plastpåsar, förrän de hittade på ännu sämre förslag. Då kom de bruna tunga glasflaskorna som inte ens passade i kylskåpet. Efter en tid kom så äntligen tetraförpackningarna. De har nog kommit för att stanna. [Har inga minnen av glasflaskor men av lösviktsförsäljning och därefter av de eländiga plastpåsarna.]
[Bilden från tjugofemårsjubileumet 1974 inår i boken, men hade ingen bildtext. Elvi Bergfeldt, Clary Stenman från Markby, Berit Wikström, Margit Vikström gift med Göran och Ines Skeppar f. Nyman, Kungsängen. Detta hände sig på den tiden när chokladplattorna fick överdrag till julen. Förstoring.
Det blev några vändor innan Ines var identifierad. Febe Mörk, Peter Bergfeldt, Carita Sundstén, Majgret Söderlund, Inger Englund och Klara Mårtens, som löste problemet, engagerade sig.]
Ja, så gick dagarna vidare och vi trivdes. Vi hade nu anställt flera biträden. Vi hade tur att få tag på duktiga medhjälpare. Det blev också mycket bättre för oss att få bo så nära arbetsplatsen. När det blev någon ledig stund i affären, var det så roligt att få umgås med vår lilla dotter. Vi hade nog barnflicka på dagarna, som skötte om henne och gick ut med henne när vädret var bra.
Det ingick också ett mindre bostadshus på tomten. Men det hade inte varit bebott på länge så det var nog bara att riva. Vi behövde nu också ett uthus för affären och ett garage för bilen. Vi hade ritningarna klara, så det blev att anhålla till byggnadsnämnden om lov att riva den gamla gården och uppföra uthuset på samma tomt. Allt beviljades. Den gamla gården revs ner och nytt uthus byggdes. [Garagedelen fick förlängas när den vita Amazon P220 av kombimodell ersattes med en grön Volvo av kombimodell.]
Den 19.12.1954 ingick följande annons i tidningen:
”I dag sälja vi:
Rysk lax
Sockersaltad sill
Sillfilé
Fisk- o. köttkonserver
Kantareller
Inlagda frukter såsom: Plommon (ryska) Körsbär Persikor
Päron m.m. m.m.
Alla slags bröd- o. varubeställningar emottages o. hemsändes.
Välkommen på uppköp!
Elvi Bergfeldt. Tel. 58”
[Telefonnummer lever vidare, men utökas. Småningom utökades med 72 i början. Notera att riktnummer 967 inte är med! Nu har K-Market Torghallen 06 789 86 00.
Febe Mörk delade på facebook i december 2021.]
Det gick framåt hela tiden, inom affärslivet så det gällde att följa med så gott som möjligt. Nu började det bli aktuellt med snabbköp. Vi var nog redo att följa med. Vi fick nu också hjälp från Kesko med olika lösningar. Allt som tidigare hade sålts i lösvikt, hade för en tid sedan börjat komma färdigt förpackat. En kassadisk beställdes, och vagnar och korgar. Vi beställde också en ny våg till köttsidan, det förblev nämligen ännu manuell betjäning på den sidan. Den stora förändringen skedde på en söndag. Mycket arbete hade vi framför oss. Det kom stor hjälp från Kesko, två eller tre duktiga pojkar, så det gick undan. Allt blev klart för öppningen på måndagen. Vi var alla trötta men glada när allt var klart.
Så fortsatte vi år efter år. Nu började det byggas ett höghus på Sollefteågatan med affärslokal i första våningen samt två våningar bostäder. Det var ganska länge oklart vem som skulle komma i affärslokalerna men snart stod det klart vem som skulle komma. Kesko köpte affärslokalen i hörnet, där Torghallen är idag. Vi hade ett år tidigare hyrt ut vårt hus med affären. [Till Christer Mörk och Barbro Skogman från Vasa. De tillsammans med Febe och köttmästare Rolf Mörk startade Torghallen]. Vi hade då några år tidigare byggt nytt egnahemshus vid västra älvsidan [Seminariegatan 7 med en fin trädgård]. Vi blev inbjudna utav Kesko att överta Torghallen, men vi tackade nej. Vi ansåg då att det räckte för vår del, för mig 8 år som anställd i affär och 32 år som egenföretagare.
Nu njuter vi utav ålderns höst och lever på minnen från arbetstiden. |
