Familjen Lybecks novemberutfärd till Alörn och Charlottenlund 1879.

Herrskapet Lybeck hade den sommaren, 1879, länge bott ute. De hade firat Alexandersdagen [kejsarens namnsdag] den 11 september där med illumination på kvällen: ljus i varje fönster, även i vindsrummen, enligt rådman Lybecks order. Villastugan lyste som en lykta i mörkret till alla förbifarandes undran och beundran.
     Men för sönernas utrustande för deras skolfärd till Wasa måste familjen flytta upp till staden och förblev där september månad tillända.
     Men i november fick rådmannen en sådan lust att fara ut igen, att han förmådde fruntimren att komma med. Även Rosa Dyhr och Frans bjödos ut på det sena sommarnöjet. Gubben Lybeck satt själv och styrde som vanligt.
     Spegellugn rådde och dagen var vacker att börja med. Utrustningen för färden hade tagit tid, och rätt som det var började luften tjockna. Mjuka stora snöflingor kommo neddansande och lade sig som en vit fäll över sällskapet i båten. Lybeck i båtens akter fick snön emot ansiktet och blev riktigt ”vit om munnen”.
     Fruntimren, som sutto med ryggen mot luftdraget, skrattade åt honom.

Vid framkomsten till Alörn var dock snöfallet förbi och solen gick åter så vackert fram ur molnen. Det blev ännu en riktigt härlig dag. Säreget var att finna det vackra skärgårdslandskapet, som man hittills alltid sett i sommargrön skrud, nu snöbeströdd över äng och skog!

[Charlottenlund i ”vintervit skrud”. I förgrunden kajanläggningen. Delförstoring.
Foto: Karl Andersson ca 1991.]

Något kallt var det därute, varför rummen, som hade eldstäder, genast eldades, så man snart hade det gemytligt och varmt. Så fort det blev mörkt om kvällen skötos fönsterluckorna för alla gluggar. Då kändes det liksom tryggare ….

[Eldstad på bottenvåningen.]
[Foto: F. L. juli 2005.]

[Fönsterlucka på vindsvåningen.]
[Foto: F. L. juli 2005.]

Herrarna fiskade med nät, oaktat kylan i vattnet. Abborrarna kändes kalla som isbitar när man tog dem ur näten. Men de fingo det sedan hett i grytan och stekpannan!
      Proviant fanns det för övrigt i rundligt mått, medtagen från staden, så att någon skämtare mente, att sällskapet gott kunde dröja kvar på skäret till julen.
     Värden, gamle rådman, lät skämtet spela alla dagar. Och trevligt var det, oförgätligt för alla som voro med — att så där ännu i elfte stunden avlocka skärgårdslivet en efterskörd av sommarglädje, litet frostbiten väl, men uppfriskande och skön!

Vidpass en vecka varade denna gång vistelsen därut.