Av omtanke om deras framtid önskade modern att de skulle lära sig något hantverk. Janne sattes alltså i målarlära, men det första konststycket, dekoreringen av en väggtapet med rosenmönster, beredde den unga lärlingen (och kanske även hans mästare!) så föga tillfredsställelse att penseln och pytsen slängdes i vrån. Sjön lockade och drog med samma makt som den haft över hans fäder i tre generationer. Tretton eller fjorton år gammal tog Janne Lybeck, efter faderns föredöme, mönstring som kajutvakt på ett Vasaskepp, destinerat till Petersburg och England. När färden anträddes var hösten redan inne, hårda stormar rasade, kaptenen var sjuklig och dog på öppna sjön, och då förste styrmannen till råga på eländet var en ovanligt rå sälle och en obotlig drinkare, blev resan ”ett rent helvete”, som för all framtid kurerade den fjortonårige kajutvakten för hans fäderneärvda anfäktelser av sjömanslivets romantik.

När han välbehållen vänt tillbaka från denna äventyrliga färd, yppade sig för honom en möjlighet att länka sitt liv in på en ny och löftesrik bana. Vid ett tillfälligt besök i Vasa förhörde sig chefen för byggnadsstyrelsen efter ”fixa pojkar med fallenhet för att rita”. Janne Lybeck var en av de pojkar som blevo förordade och han insände också på sina gynnares uppmaning en omsorgsfullt utarbetad provritning. Men när underrättelsen om dess godkännande sent omsider anlände, hade Janne Lybeck redan tröttnat på att vänta och tagit tjänst på handel i hemstaden. Tack vare sin duglighet och sin vackra handstil gjorde han sig snart uppskattad av sina principaler, först i Vasa och senare i Nykarleby, dit han kallades av sin broder Peter Abraham som där öppnat egen affär. Efter två års arbete hos brodern övergick han till handelshuset Hammarin, som på denna tid åtnjöt anseende som en av de fyra solidaste firmorna i landet. Flere år arbetade Janne Lybeck framgångsrikt hos änkan Hammarin, han ombetroddes slutligen med ledningen av affären och omhuldades som en son i huset; men rätt tillfreds var han aldrig med denna beroendeställning, han längtade efter att få stå på egna ben och insåg att de dyrbara ungdomsåren hade bort nyttjas till yrkesutbildning på utländsk botten. Denna studievistelse i utlandet blev dock aldrig av, och man kan måhända däri finna ett stöd för sonen Paul Werners uppfattning att fadern kommit in på affärsmannabanan mindre av verklig lust för yrket än av tidigt tvång att skaffa sig ett levebröd och brådmogen insikt om de ekonomiska och materiella värdenas betydelse i livet.

År 1833 öppnade Janne Lybeck egen affär i Nykarleby, och därmed vidtog för honom ett kvartsekel av intensivt arbete: han startade en minuthandel, idkade tjärexport, byggde skeppsvarv, köpte och anlade sågar och tegelbruk, övertog för en tid ett bränneri och ägde — ensam och i kompanjonskap med sin broder, svärfar och andra stadens matadorer — flere fartyg som gjorde lyckosamma resor på Tyskland, England och Spanien. Tidigt bekläddes han med rådmansvärdigheten och tjänstgjorde flere gånger som t. f. borgmästare.

Under denna sin kraftutvecklings högsommartid, från det tjugufemte till det femtionde åldersåret, tävlade Johan Adolf Lybeck i driftighet och initiativkraft med sin äldre frände, ”majgreven” Gustaf Adolf Lindqvist. Men i motsats till denne och till sin äldre broder Peter Abraham och dennes son Petter August var han en man som åtminstone vid mognare år fordrade föga eller intet av detta livets goda och förstod att förtänksamt beräkna sina risker och under de goda åren rusta sig för mindre lyckliga dagar. Hans ställning skakades ej nämnvärt av Krimkrigets onda år, och när hemstadens brand (i januari 1858) berövade honom en präktig gård, dyrbart bohag och fyllda lagermagasin, tog han beslutsamt sitt parti och placerade den återstående hälften av sin förmögenhet i jord, fastigheter och inteckningslån. Under nödåren på sextiotalet var han tillräckligt kapitalstark för att kunna förvärva ett tjugutal av de kringliggande hemman som då utbjödos till salu och återvann sålunda den förmögenhet han förlorat på branden — och kanske litet därtill. Nu slog han sig till ro för att, som han självanmärkte, liksom fransmännen leva på räntorna av det kapital som förvärvats genom flitigt arbete i unga år.

Till detta beslut att bliva rentier vid föga mer än femtio års ålder var brandolyckan och de riskfyllda perspektiv den öppnade emellertid ej den enda orsaken. Sjuklighet medverkade därtill, en halsåkomma som han ådrog sig redan år 1846 genom att dricka iskallt vatten efter en svettdrivande promenad. Detta struplidande var, säger svågern Topelius i ett brev, ”av samma art och lika farlig natur som kejsar Fredriks”. 1) Patienten var i själva verket redan övergiven av läkarna, och efter ett års sängliggande och fullständig avhållsamhet från att tala högt, dröjde det ännu ett par år innan rösten och kraften började återvända.

1) Topelius far här påtagligen vilse; kejsar Fredrik led av en kräftsjukdom.