Nykarleby utbildningscentral
av
Nils-Erik Nykvist
I Nykarleby togs skolområdet väster om älven i besittning.
Här hade ungdomar tidigare fostrats i fredligt värv. Nu skolades
ungdomarna här för andra ändamål. Kanske var
vår skolning inte mindre viktig. Vi hade något gemensamt med
föregångarna, vi ville se en framtid för vårt folk.
Vi ville att Vårt
land, vårt land, vårt fosterland också framdeles
skulle ljuda fritt uti byar och gårdar i hela vårt land.
Det blev ett något sentimentalt adjö till våra civila
plagg, som byttes ut mot krigarkläder. Ett gevär, några
patroner, en madrass och en sovplats tilldelades oss, samt en dödsbricka.
Nu var vi nummer i armén. Så här enkelt var det
att sudda ut vårt civila väsen och förvandlas till krigargestalter.
Skolområdets gårdsplaner, stadens omgivningar med små
bergsknallar, Andrasjön-området och trakterna kring Jutas var
våra övningsfält. Här ljöd stridsropen, här
knallade platsarna, här tog vi språngmarscher eller maddlade
[ålade] fram bakom stenar och tuvor för att överraska
och göra livet surt för den intet ont anande motståndaren.
I Jutasområdet hade vi en större manöver. Vi övernattade
där, endel sov i ungdomslokalen, andra i tält om vi nu
kan tala om sömn. Somliga gjorde kringgående rörelser,
sökte sig förbi vakternas ögon. De sökte sig till
någon flickvän för att få en stund av trevligare
sällskap och mjukare underlag tids nog skulle granrisbäddar
och snarkande kamrater bli vår längtans mål.
Annars var vår rekryttid i Nykarleby rätt så städad
och ordningsfull. Alkohol var något sällsynt, vår uppfostran
och de trakter vi kom ifrån (norra Österbotten) hade en negativ
inställning till allt vad sprit hette. Dessutom räckte vår
lilla dagpeng inte till för något festande.
Pimsning [pennalism] förekom ibland. Ofta för obetydliga eller
inga brott alls enligt manskapets mening. Ända till kyrkan
i Munsala fick 23-orna gå en gång när det var söndag
och sålunda borde ha varit ledigt. Det blev ända till niotiden
på kvällen, innan alla var tillbaka i Nykarleby, farten måste
saktas, när manskapet började tröttna. Straffexercis förekom
också, likaså språngmarscher runt hus eller utpekade
mål. Likaså hamnade en och annan att borsta befälets
skor flera kvällar å rad, ofta utan orsak. Endel officerare
hade det som en lek att provocera manskapet till att göra något
som man sedan bestraffades för.
December kom med korta dagar och tilltagande köld. Årets största
högtid stod för dörren. Och till våra öron kom
en och annan viskning om att dagarna i Nykarleby snart var räknade.
Med dessa faktorer för ögonen tömdes nästan hela den
provisoriska garnisonen i staden. Vi for hem till julen vi bondade
helt enkelt reste utan permission.
Våra officerare och förmän var dock alla införstådda
med tilltaget. De sanktionerade vår hemresa med tystnad, ingen bestraffades
vid återkomsten till kasernerna. Allt var frid och fröjd. De
få, som stannade kvar i staden, levde också goda dagar
ingen exercis, inget arbete och rikligt med julmat.
Faneden svor vi i Nykarleby kyrka. För våra unga hjärtan
var ceremonin högtidlig även om följdverkningarna
inte var så stora, vi var ungefär samma personer som förr.
Kanske kändes det vid uttåget ur helgedomen dock att vi fått
ett större förtroende. Vår lärotid var över,
vi var nu soldater, armékläderna fick bättre passform
och de klumpiga skorna blev mindre löjliga. Kanske fick också
våra tankebanor en större och allvarligare tyngd över
sig och våra anletsdrag skarpare linjer, mera anpassade för
krigets löpgravar och gevär än för hemortens blommande
häggar och älskogslekar. Till den något tunga och allvarliga
stämningen bidrog fakta att uppbrottets stund var nära, att
det var slut med lekarna i nykarlebyskogarna stridslinjerna väntade.
Så bröt vi upp med avfärd till Kovjoki. Marschen dit
var inte så svår, vi hade gått betydligt längre
sträckor förr. |