FINLANDS PRECISIONSAVVÄGNING.

[Finlands lantmäterihistoria hör inte hit, men eftersom det är ett spännande ämne, K. T. Oljemark skrev artikeln och jag en gång i världen tänkte bli lantmäteritekniker, slinker artikeln med.]

I alla civiliserade länder, där man vinnlagt sig om ett tillförlitligt kartverk, har det varit nödvändigt att verkställa noggranna höjdmätningar. Tidigare nöjde man sig med de höjdvärden, som erhöllos vid triangelmätningarna, vilka utgjorde grunden för beräkningen av meridiangradernas längd och sålunda tjänade till att bestämma jordens storlek. Då man syftade från en station till en annan och bestämde syftlinjens riktning i förhållande till horisonten, var det lätt att beräkna de båda stationernas höjdskillnad, då avståndet mellan dem var bekant. Men här tillkom emellertid en faktor, som införde en viss osäkerhet i beräkningen. Ljuset går nämligen icke fullkomligt rätlinigt fram mellan de båda stationerna, utan brytes något på vägen, då det passerar genom olika luftlager. Denna ljusbrytning eller refraktion, som den också kallas, måste sålunda tagas med i beräkningen, men då dess verkan icke fullt noggrant kan bestämmas, bli de erhållna resultaten behäftade med fel, som kunna vara ganska betydande.

Ett annat sätt att verkställa höjdmätningar är med tillhjälp av barometern. Ju högre man stiger över havsytan, desto mindre blir lufttrycket, varom barometern lämnar oss besked. Densamma faller omkring I mm för en höjdskillnad av II m. För en höjdskillnad av I m blir sålunda barometerfallet mindre än 0,1 mm, vilket icke med säkerhet kan bestämmas. Barometriska höjdmätningar kunna därför användas endast för jämförelsevis stora höjdskillnader, och det erhållna resultatet tillfredsställer icke strängare fordringar på noggrannhet. För att uppnå en sådan måste man tillgripa det tredje sättet att utföra höjdmätningar nämligen genom avvägning med korta syftvidder för att undgå refraktionens verkningar. För att bortskaffa andra fel iakttages dessutom vid arbetets utförande, att lika långa syftvidder ständigt användas åt båda sidorna. En sådan avvägning kallas för precisionsavvägning eller precisionsnivellement och är den noggrannaste höjdmätningsmetod man tillsvidare känner. Genom densamma bliva höjdskillnaderna bestämda på millimetern när.

På förslag av prof. A. Hirsch beslöts vid den första centraleuropeiska gradmätningskonferensen år 1864 att uppmana de i gradmätningen deltagande staterna att låta utföra noggranna nivellement, som skulle förbinda haven vid Europas kuster med varandra och fastställa höjderna av ett tillräckligt antal oföränderliga höjdmärken eller fixpunkter. I vårt land vidtog man med ett sådant precisionsnivellement år 1892, och har detsamma sedan dess pågått med det resultat, att ett huvudnät av avvägda linjer, omfattande södra och mellersta Finland ända upp till Kajana, Uleåborg och Torneå, nu i det närmaste är färdigt. Vid Torneå har det finska precisionsnivellementet blivit förbundet med det svenska, varigenom det resultat uppnåtts, att vi ha sammanhängande nivellement längs Finska och Bottniska vikens samt största delen av Östersjöns kuster, vilket är av stor betydelse för bestämmandet av havsytans höjdförhållanden. Men, frågar sig läsaren, är då icke havsytans höjd över allt densamma. Ja, så är verkligen fallet, men detta gäller medelvattenståndet, och genom precisionsnivellementet har bekräftats, att på olika ställen vid samma och motliggande kuster medelvattenstånden, så vitt de kunnat fastställas, väl stämma överens med varandra. Den gamla fördomen, som ännu kommer till synes i Finland i 19:de seklet, nämligen att vattenståndet i norra ändan av Bottniska viken vore högre än i södra, har sålunda fått lov att ge vika inför den noggranna mätningens ojävaktiga vittnesbörd.

Vi måste således taga havsytan, d. v. s. dess medelvattenstånd, till utgångspunkt eller bas för mätningarna. Detta är av alldeles särskild vikt för oss här i Finland, där det icke är möjligt att annars finna en oföränderlig fixpunkt. Men, säger någon, vi ha ju våra fasta granitberg. Äro de icke säkrare än böljorna, som äro oroliga sällar? I detta fall icke, ty bergen äro underkastade landhöjningsprocessen, som gör, att de oavlåtligen stiga i höjden, på en del ställen mer, på andra mindre, och vi ha endast att söka påvisa storleken av denna höjning och dess växlingar utefter våra kuster. Våra till utseendet så fasta berg äro sålunda i följd av vulkaniska krafter i jordens inre stadda i en oavlåtlig om ock ytterst långsam rörelse uppåt. De erbjuda därför icke plats för några fixpunkter i detta ords egentliga bemärkelse. Och dock ha vi fått lov att i hög grad utnyttja dem för detta ändamål och i dem nedlägga höjdmärken i stort antal. Huvudfixpunkten, som ligger inom Helsingfors Observatoriums område, utgöres av en avplanad och blankpolerad yta i själva urberget. De övriga fixpunkterna utgöras dels av brons-, dels av gjutstålsbultar, som äro nedslagna i bergen eller i stora jordfasta stenar på omkring 2 km:s avstånd från varandra längs de linjer, där avvägningen gått fram. För det mesta ha järnvägslinjerna begagnats, men där sådana saknats, ha landsvägarna fått tjäna för ändamålet.

Fastställandet av dessa fixpunkters höjdförhållanden vore dock av ringa värde, om det icke stode i samband med vattenståndsmätningar överallt längs kusterna och i våra otaliga insjöar. Det är dessa senare, som främst ge det finska precisionsnivellementet dess stora betydelse och göra det till ett vetenskapligt arbete av hög rang. Flere viktiga vetenskapliga spörsmål komma genom detsamma att få sin lösning. Därjämte har det till uppgift att tjäna en del tekniska ändamål, exempelvis såsom kontroll vid järnvägsundersökningar, vattenregleringar m. m. Vid lokala avvägningar kan det tjäna såsom utgångspunkt och bereder då möjlighet att arbeta med verkliga absoluta höjder i stället för fullkomligt godtyckliga, såsom förut oftast varit fallet.

Vid precisionsnivellementet är själva arbetets utförande ansträngande och tidsödande. Detta gäller i synnerhet längs landsvägarna, som i vårt kuperade land ofta besväras av backar. Men det som sporrar intresset för arbetet är noggrannheten, som uppnås, och den ständiga kontroll man har på densamma. Härtill kommer medvetandet, att det är ett arbete, som har betydelse för sekler, på samma gång det lämnar ett viktigt bidrag till kännedomen om vårt lands geografi.

Arbetet utföres sålunda, att varje sträcka mellan två på varandra följande fixpunkter med ett precisionsavvägningsinstrument avväges fram och tillbaka för kontrollens skull. De använda avvägningsstängerna eller lattorna jämföras ett par gånger i månaden med en normalmeter, varigenom deras längdförändringar kunna bestämmas och hela mätningen sålunda återföras till ett och samma mått.

Ute i bygderna väcker det ej ringa uppmärksamhet, när en sådan mätningskaravan tågar fram, och det ständigt återkommande spörsmålet är, vad meningen är med det hela. Att i några få ord besvara den frågan är icke så lätt. Jag har nu använt några sidor i kalendern, därtill anmodad av dess utgivare, för att söka klarlägga meningen med det finska precisionsnivellementet. Huruvida jag lyckats, överlämnar jag åt läsaren själv att avgöra. Uppgiften är icke den lättaste, då den rör sig på områden, som för de flesta läsare äro tämligen obekanta. Men om den för en eller annan kan bli en sporre till att öka kunskapen om den planet, på vilken vi bo, så skall jag anse mig rikligen belönad för den ringa möda nedskrivandet av denna uppsats åsamkat mig.