M I N N E S R U N O R

KARL TEODOR OLJEMARK

Släkten Oljemarks gamla sätesgård var Ollas rusthåll i Mårtensby av Sibbo socken. I mer än 200 år var gården i släktens ägo; en av förfädren på Ollas var Nils Olofson, som red för rusthållet i 30-åriga kriget. Från gårdens namn kan släktnamnet härledas genom mellanformerna Ollieman och Olliemar. Karl Teodor Oljemarks farfar var född på Ollas, men ägde Boskis i Sibbo kyrkby och Hannus i Paipis. Hans son Otto Ferdinand, född 1846, ärvde Boskis; han gifte sig med Matilda Vilhelmina Eklund, född samma år som mannen, av gammal odalmannasläkt på Filpus rusthåll i Malmby, Helsinge. Karl Oljemark beskriver sin fader såsom en man med stark självkänsla och häftigt lynne, föregångsman inom jordbruket och det kommunala livet; han var intresserad av läsning och hade framom andra förtjänsten av att 1877 en högre folkskola inrättades i Sibbo kyrkby, den andra skolan i socknen. Hans hustru hade lika litet som han själv gått i skola, men visade, också hon, i livet god intellektuell vakenhet och gott omdöme.

Deras äldste son, född den 25 juli 1870, fick namnet Karl Teodor, enligt ett yttrande av fadern, efter dennes gode vän Karl Teodor Broberg, sedermera präst och samskolrektor, bondson även han, från Broböle i samma socken. Karl Oljemark hade oturen att vid sex års ålder bryta sitt ena ben; benbrottet upprepades tre gånger under hans liv, senast kort före hans bortgång såsom 84-åring. Han besökte en ambulatorisk skola och den nyinrättade högre folkskolan. Då fadern märkte, att han hade fallenhet för läsning, beslöt han låta honom gå den lärda vägen och uppfostra en yngre son att övertaga gården. Så sändes Karl till Borgå lyceum, därifrån han utdimitterades såsom student 1889.

Hans studieämnen blev matematik, fysik, kemi och astronomi. Kandidatexamen tog han redan 1892. Hans avsikt var att ägna sig åt vetenskapliga värv med praktisk tillämpning; att han särskilt intresserade sig för geodesi, kan troligen tillskrivas inflytandet av hans goda vän och studiekamrat Edvard Blomqvist. Men ett annat intresse trängde sig i förgrunden: folkbildningsarbetet. Han hade 1891 stiftat en ungdomsförening i Sibbo kyrkby och var under det första året föreningens ordförande. God sångare som han var deltog han i en kör från hembyn i SFV:s första sångfest, i Ekenäs sommaren 1891, och har vittnat om att festen gjorde på honom ett starkt intryck. Samma år besökte dr Petrus Nordmann hans fädernehem och uppmanade honom ivrigt att tänka på folkhögskollärarbanan — Nordmann arbetade som bäst på att få till stånd Mellersta Nylands folkhögskola på Finns i Esbo. Även denna skolas förste föreståndare Robert Rostedt ville fästa Oljemark vid skolan. Emellertid hade denne då sin examen framför sig. Men under samtal med Rostedt, entusiasten framom andra inom vår folkhögskola, och under besök på Finns växte hans intresse för folkhögskolarbetet allt starkare, och när hans gamle lärare i Borgå lyceum professor Johan Elias Strömborg år 1892 erbjöd honom föreståndarposten vid Borgå folkhögskola, gav han, visserligen först efter förnyad övertalning, vika. Han tänkte sig dock folkhögskolan närmast som en etapp på vägen.

Borgå folkhögskola — den första läroanstalt i hela vårt land som bar folkhögskolnamnet — hade stiftats av Strömborg 1889 såsom en aftonskola. Under Oljemarks första föreståndarår 1892—93 arbetade den med två kortare kurser; följande läsår ordnades en enda, sammanhängande kurs. Oljemark undervisade i modersmålet, geografi, naturkunnighet och räkning. För att utbilda sig för sitt nya värv studerade han både 1893 och 1894 folkhögskolarbetet i Danmark och Sverige och knöt varaktiga förbindelser med ledande folkhögskolmän, främst Leonard Holmström på Hvilan i Skåne samt Ludvig Schröder och Poul La Cour i Askov. I professor La Cour, en framstående vetenskapsman, fysiker, fann Oljemark i särskild grad en förebild.

Emellertid var det icke i Borgå Oljemark skulle utföra en större del av sitt livsverk. Då Nyländska studentavdelningen genom donation erhållit Västankvarn egendom i Ingå och beslutat där upprätta en folkhögskola för den västra delen av Nyland, vände sig dr Edvard Westermarck, nationens kurator och folkhögskoleplanens energiska framdrivare, till Oljemark och lyckades förmå honom att övertaga ledningen av den nya skolan, som begynte sin verksamhet hösten 1895. Det var ett pioniärarbete i mer än ett avseende som mötte honom. Han säger i ett brev från senare tid, att ingen skulle ha kommit på den tanken att placera en folkhögskola på Västankvarn, om inte donationen hade kommit till stånd. »Den närmaste omgivningen var en torparby, som hade varken småskola eller folkskola, sades vara det sämsta läslaget i socknen och den tiden hade obekväma kommunikationer. För att få någon kontakt med den närmaste befolkningen höll vi andaktsstunder på söndagarna, och på eftermiddagarna med hjälp av våra elever småskola för barnen. Redan följande år lyckades vi anställa en småskollärarinna, och det blev en ordinär privat småskola. En högre folkskola kom till först 16 år efter det folkhögskolan öppnades — det borde hellre ha varit tvärtom.»

Mången förvånade sig över att Oljemark bytte ut sitt arbete i ett kultursamhälle sådant som Borgå mot det som förelades honom på Västankvarn. Han anförde själv som motiv att landsbygden syntes honom vara den naturliga platsen för en folkhögskola. Det som sannolikt medverkade var att han såsom nyländsk student gärna ville vara med i ett företag, som framgick direkt ur de nyländska studenternas mitt.

I det folkbildningsarbete i ordets vidaste omfattning som på Västankvarn utfördes, var Oljemark under trettio år, 1895—1925, ledare. Hos honom fanns samma egenskaper, som han så uppskattat hos prof. Strömborg i Borgå: uthållig strävan att förverkliga folkhögskolans ideella mål och utvecklat sinne för livets verkligheter. Föreningen av dessa egenskaper gav hans uppträdande och tal en alltigenom vederhäftig prägel och svarade mot läggningen hos den västnyländska ungdom han samlade kring sig. Han hade själv växt upp bland landsungdomen, han kände den väl, ville inte ställa på den anspråk och krav, som var den främmande, men väl vidga dess synkrets. I sitt umgänge med de unga använde han gärna en godmodig humor. När han en gång i en mörk vrå överraskade en manlig elev sittande med en kvinnlig kamrat på sitt knä, lyckönskade han med synbar hjärtlighet »till förlovningen som han inte hade känt till». Och de unga blev i dubbel måtto förbluffade.

Såsom djupliggare i matematik och naturvetenskapliga ämnen innehade Oljemark en särställning bland våra folkhögskolrektorer, som i regel varit humanister. Detta lade i viss grad sin prägel på läroplan och undervisning. Å andra sidan saknade han icke intresse för historia, särskilt historisk hembygdsforskning. Själv gav han ut ett mindre arbete om Ingå sockens historia, skrivet före tillkomsten av Alf Brenners grundläggande verk.

Genom sitt mångåriga arbete på Västankvarn erhöll Oljemark i allt högre grad ställningen av grand old man inom vårt folkliga bildningsarbete. Emellertid utvecklades förhållandena på Västankvarn i en riktning som tidigare icke var förutsedd. Först förlades där en lantmannavinterkurs, som senare förenades med folkhögskolan, vidare en praktisk jordbruksskola. Genom tillkomsten av en ny folkhögskola i Pojo minskades tilloppet av elever på Västankvarn. Ett försök med en enbart manlig folkhögskolekurs ökade icke elevantalet. Troligen bidrog allt detta jämte stigande antal levnadsår och tanke på pensionsutsikter till att Oljemark, då lektoratet i de matematiska ämnena vid Nykarleby seminarium år 1925 blev ledigt, ansökte detsamma. Han utnämndes, trivdes väl i sin nya befattning och omfattades av medlärare och seminarister med aktning och förtroende. År 1938 avgick han från tjänsten och flyttade tillbaka till södra Finland, där han bosatte sig i Kottby nära Helsingfors.

[Min kursivering. De fjorton åren i Nykarleby gick nästan spårlöst förbi i minnesrunan, men här kommer i alla fall en liten komplettering:

Auktioner.

Lördagen den 13 augusti,

kl. 11 f. m., förrättas auktion hos lektor K. T. Oljemark vid Seminariegatan i denna stad, varvid kommer att försäljas 1 st. chiffonier, bokskåp, linneskåp, klädskåp, byrå, bokhylla, kommod, schäslong, säng, bord, stolar, telefonapparat, sädeslårar, kläder m. m.      Nykarleby den 4 aug. 1938.

Joel Nilsson.

Österbottniska Posten, 5 augusti 1938, nr 31, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.
(Inf. 2022-03-15.)]

Under Västankvarn-tiden upptogs Oljemarks tid och krafter av många allmänna värv. Han var åren 1911—25 ordförande för Ingå sockens kommunalfullmäktige, åren 1918—25 ombudsman för Finska brandstodsbolaget för landet. I ledningen av ungdomsrörelsen, främst i Nyland, tog han del, bl.a. som kassör i Finlands svenska ungdomsförbund 1913—25. Inom Svenska folkpartiet intog han en framskjuten plats bland företrädarna för landsorten. Han invaldes såsom tredje man — efter Emil Schybergson och Karl Söderholm — såsom representant för Nylands valkrets i den första enkammarlantdagen 1907—08 och var då medlem av ekonomiutskottet. Han deltog även i Svenska folktingets förhandlingar och erhöll år 1953 dess förtjänstmedalj.

Sina vetenskapliga intressen uppgav han icke helt: så deltog han under somrarna 1900—10 såsom geodet vid Överstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna i utförande av Finlands precisionsavvägning. Om detta sitt arbete har han berättat i SFV:s kalender 1909.

Oljemark uttryckte sig gärna och ledigt i skrift. I Årsbok för den svenska folkhögskolan i Finland återfinner man ofta hans namn eller initialer. I de nyländska ortsbladen uttalade han sig främst i bildningsfrågor, men skrev även reseskildringar, o.dyl. I Borgåbladet 1949 ingår ett utkast till en självbiografi. Under en lång räcka av år — ända till sin sista sjukdom — sände han flitigt korrespondenser till Jakobstads tidning och Österbottniska Posten under signaturerna Carol och Marcus.

Det låg något orubbligt av manlig heder och förtröstan över den trogne son av den nyländska hembygden, som den 7 mars 1955 vandrade hädan och nu ligger jordad invid Ingå åldriga kyrka. Han var också en vänfast man, som i alla skiften ville betrakta sina medmänniskor med välvilja och humor.