Ett grymt mord i Purmo

TEMA ÖSTERBOTTEN • 3 | 2016

Österbottens historia innehåller tyvärr också mord. I de kommande numren beskriver vi några av dem.

Elias Kauhajärvi instruerar sonen Viktor inför
rättegångsförhandlingarna i Nykarleby den 18
februari 1897.

Natten mot den 20 november 1896 vaknar backstugukarlen Matts Hansson Slip i Kauhajärvi i Purmo av ett starkt och egendomligt slag i taket inne i stugan. Ljudet gör honom vettskrämd, han uppfattar ljudet som ett förebud av ”rådet” om en stundande olycka. Han är ensam hemma, hustrun är för tillfället i Nykarleby, och han kan omöjligt somna om.

Likadant blir det nästa natt. Han ligger och vakar av ångest, då han mellan halv två och två hör kärrskrammel på landsvägen utanför huset. Han springer ut på gården och frågar ut i månskenet vem som kör förbi den tiden på dygnet. Han hör sin brorson Karl Johansson Kauhajärvi ropa att han är på väg till Nykarleby för att sälja kött på marknaden den kommande morgonen.

Något mer blir inte sagt mellan dem. Men när Mats Hansson åter ska gå in i stugan, hör han ljud på nytt, snabba fotsteg som närmar sig. Skrämd gömmer han sig bakom gärdesgården och ser hur Elias Kauhajärvi, granne till Karl, med största brådska skyndar efter denne med yxan hängande på axeln. En lång stund ligger Mats kvar utan att våga röra på sig.

Vid femtiden samma morgon vaknar Karl Kauhajärvis hustru och barn av att deras häst återkommit hem, men utan husbonde. Hustrun och äldsta sonen ger sig ut för att med hjälp av grannarna leta efter den försvunne. Först följande dag på förmiddagen hittas han mördad en och en halv kilometer hemifrån, på Draka hemmans mark i närheten av Kasakbacka torp, då en del av Nykarleby socken.

Karl ligger utan mössa i ett kyttlandsdike i en blodfärgad vattenpöl, omkring 75 famnar (135 meter) från landsvägen. Liket är gruvligt lemlästat, med tio svåra sår efter yxhugg i axlar, huvud, rygg och höft. Den dödes kniv hittas blodig i hans pälsficka. Pälsen och västen är uppknäppta och fickan sönderriven. Hustrun berättar att han inför resan där stoppat in en tobakspung med 65 mark i sedlar.

Misstankarna faller genast på Elias Kauhajärvi, den rikaste bonden i byn. Elias är enligt vittnesmål ”känd och fruktad för sin härsklystnad och vildsinthet” och har vid flera tillfällen hotat Karl till livet. Enligt vad folk påstår har Elias några år tidigare för 150 mark av en Härmäfinne beställt ett mord på sin svärfar. Svärfadern blev den gången illa tilltygad med yxa, men levde ett år innan han dog, enligt den allmänna meningen av skadorna från överfallet.

Som kontrast beskrivs Karl Kauhajärvi som ”ganska stilla och oförarglig”. Han har för inte så många år tillbaka flyttat till byn och snabbt ådragit sig Elias misshag ”genom att ej godvilligt böja sig för hans härsklystnad”. Särskilt har agget vuxit efter att Karl beskyllt Elias son Viktor för att ha vittjat både sonens och andras fiskebragder. Viktor klagade hos fadern, med påföljd att Elias och Karl i Johannes Mattssons stall ”tagit kragatag med varandra”, varvid Karl fått blodvite under vänstra ögat. Allt detta enligt grannarna.

Först dagen efter mordfyndet skickades bud till länsmannen i Pedersöre distrikt, Silfverberg. När denne följande dag på ort och ställe gjorde en förberedande polisundersökning, lät han hämta Elias Kauhajärvi under bevakning. Då mordet skett på Nykarleby sockens mark, kallades också kronolänsmannen där, Elis Oskar Söderström och stadsfiskalen Olson till byn. Elias förklarades häktad och en stor del av byns invånare instämdes till urtima ting i Nykarleby två dagar senare.

Med detta inleddes en rättegång som med många och långa vittnesmål och olika vändningar skulle pågå i fyra månader. Indicierna talade starkt mot Elias, till exempel berättade två flickor, som mordnatten återvänt från en dans, att de vid ettiden sett ett ljus i den mördade Karls stall, troligen medan denne gjort sig i ordning för avfärden, men att de dessutom ”till sin förvåning funnit förstugudörren till Elias gård stå öppen, vilket aldrig förr hänt den tiden på dygnet”.

Elias förnekade allt: ”Han bedyrade vid allt vad heligt var att han hela natten sovit i sin säng.”

Redan under färden till häktet i Nykarleby lät Elias emellertid undfalla sig att han visste något: om han blott sade ”ett enda ord”, så skulle han bli fri. När rannsakningen vid tinget var i gång för andra dagen, kom bekännelsen: hans egen son Viktor hade utfört mordet. Han förklarade att han först inte haft kraft att röja sonen.

Elias redogjorde för hur han under mordnatten vaknat vid tretiden av att Viktor kommit hem, efter att ha gått på dans utan faderns vetskap. ”Nu har jag tagit livet av Karl”, ska Viktor ha sagt, varvid Elias beskärmat sig: ”Jesus, vad har du gjort pojke.” När Elias och Viktor dagen därefter tillsammans arbetat i skogen med att skala gärdsgårdsstavar hade sonen i detalj berättat om dådet, vilket Elias återgav i rätten.

Samtliga närvarande vittnen förklarade att de inte trodde Elias. Viktor var en sjutton år gammal ”pojkvasker” och hade ett alldeles för blödigt lynne för att våga sig på en så stark man som Karl.

Viktor gav sedan sitt vittnesmål, ”synbart påverkad av fadern”. Viktor hade med en yxa skyndat efter Karl men upptäckts av denne, varefter Karl rusat på honom med dragen kniv. De hade växlat hugg på hugg, tills Karl stupat i diket. Viktor hade tagit pengarna och gömt dem i en vedtrave hemma i vedlidret. Hans pjäxor hade blivit nedblodade på pjäxnäbbarna, varför han bränt upp skorna tillsammans med tobakspungen följande dag.

Efter två dagar av vittnesmål ajournerades rättegången. Både Elias och Viktor förklarades häktade och fördes till länsfängelset i Vasa.

Den 19 december återkom de två till Nykarleby för fortsatt rättsbehandling. Vid ankomsten med tåg till Kovjoki station bad Elias att få tala på tumanhand med länsmannen Söderström, som tog denne i sin släde och bad honom att öppna sitt hjärta. Elias erbjöd då länsmannen 2000 mark, om denne kunde utverka hans befrielse. När länsmannen anmärkte att det var ganska lågt bjudet för ett huvud, höjde Elias budet till 4000 mark, men i så fall borde också sonen bli fri.

Samtalet återgavs inför rätten följande dag av landspolisen Björkman, som fått instruktion om att avlyssna samtalet.

Ett sensationellt rykte hade spridit sig att man i undersökningarna av detta mord skulle ha hittat kopplingar till ett annat mord, nämligen i Härmä 1883. Ingen hade då fällts, men den ryktbare ”Härmän kuningas”, Storgårds-Anders (Isontalon Antti) och en lanthandlare hade då som misstänkta suttit häktade en längre tid.

Rättegången nu gav inget stöd för ryktet, men annat kom i dagen. Till exempel återtog Viktor helt och hållet sin bekännelse. Den hade varit ”ren dikt”. Viktor hade vaknat på mordnatten och upptäckt att faderns säng var tom. Han hade skyndat ut och först mött den mördades häst på hemväg och sedan fadern. Av rädsla för denne hade Viktor tagit emot blodspengarna och gömt dem – sedlarna påträffades mycket riktigt i vedlidret – och tagit på sig brottet, för att skydda sin far.

Följande gång rätten var samlad i målet ändrade sig Viktor åter en gång och förklarade sig ensam skyldig. Elias hustru och dotter, båda med namnet Maria, gav detta sitt stöd, men invecklade sig i sina vittnesmål i motsägelser till den grad att åklagaren yrkade på häktning också för dem för tvetalan och lögn, vilket rätten dock avslog.

Nu gav ett nytt vittne, Jakob Kasakbacka, intressant information. Jakob hade varit med och tagit upp liket av Karl Kauhajärvi, och då rimfrosten då ännu inte hade smält bort, hade han på mordplatsen tydligt kunnat iaktta tre olika slags fotspår, nämligen av den mördade och två andra personer. Jakob hade själv gjort en kartteckning över fotspåren och mordplatsen, och kunde med stöd av teckningen ”ovanligt tydligt och klart” rekonstruera ett troligt händelseförlopp i en kamp mellan tre personer.


Så framträdde Nykarlebys ”stadstjänare” Birck med ett oväntat vittnesmål. Han hade anlänt till stadens brandkårshus vid halvfyratiden på natten, när brandvakterna avlägsnat sig, för att vara till hands ifall av behov. I brandkårshuset fanns stadens häkte, och där fanns då, i var sin cell, Elias och Viktor inför den kommande dagens rättsförhandlingar.

Birck hade hållit lampan släckt, och knappt hade brandvakterna gått, förrän Elias från sin cell hade börjat ropa på Viktor. Först vid tolfte tillropet hade Viktor vaknat, och sedan hade ett långt samtal följt dem emellan där Elias beskrivit hur han på grund av sitt ömma fadershjärta började gråta, så att tårarna rann på kinden, när ha såg sonen. Men nu var det viktigt att sonen beskrev saken på rätt sätt inför domstolen, så att han själv blev frigiven.

Medan fadern vid fällande dom skulle tvingas bort från hemmanet, redan på grund av alla vittnesarvoden och annat som skulle utdömas, så skulle sonen genom sin ungdom få ett kortare straff, och eftersom sonen inte hade några egna medel, skulle han inte bli ruinerad. Fadern visste för övrigt berätta att fängelset Kakola i Åbo, dit tukthusfångar hamnade, hade mera bröd och bättre dricka än fängelset i Vasa.

Långt in i samtalet hade Viktor uppmärksamgjort sin far på att de kanske inte var ensamma i häktet, varvid samtalet avstannat.

Den fjärde gången rätten var samlad i målet, den 17 mars 1897, kom spiken i kistan. Vittnet Johan Kasackbacka beskrev hur han dagen innan liket hittades hade besökt trakten kring mordstället och då på den rimfrostbeklädda marken sett tydliga fotspår från Kauhajärvi by över lindorna, nämligen spår efter Elias, ”vilka fotspår han mycket väl igenkänner”. Johan kände Elias sätt att gå sedan gammalt. Detta bestyrktes av vittnet Johan Kronqvist, som anförde ”att Elias gång är egendomlig och hans fotspår lätt igenkännliga, genom hans gång med inåtvända tår”.

Med detta var rätten mogen att avkunna dom. Elias och Viktor Kauhajärvi fälldes för att ”med berått mod i en vilja och gärning” ha mördat Karl Kauhajärvi. Elias fick livstids tukthus, Viktor tio års tukthus plus ett år för att ha tillgripit 65 mark av den mördade.

– Bygger på referat av signaturen –n i Hufvudstadsbladet.