Ett litet reseminne.

(För Vårt Land.)

————

Med bevingade steg ilar tiden sin kos. Då vårens varma vindar klädt jorden i jungfrulig skrud, tycks det vara så oändligt långt till hösten. Man knappast tror att den mera skall komma. Men hastigt flyr sommarn, och innan man anar det, ligger dess sista ros, bruten af höstens storm, vissnad, förhärjad. Så har äfven denna sommar gått. Mig synes det, som skulle den t. o. m. gjort sig större brådska, än de flesta andra somrar. Kanske kommer det däraf, att den i själfva värket varit så litet sommarlik som möjligt.

Ej mycket värme har den oss bestått,
Men regn och kyla ha vi rikligt fått.

För turister har således sommaren icke varit tacknämlig. Icke desto mindre har reslusten äfven nu gjort sig gällande, och fortskaffningsmedel af alla möjliga slag, ända ned från apostlahästarna upp till de »elegant och bekvämt inredda ångbåtarna» hafva uppbjudit all sin förmåga att förflytta människorna från den ena orten till den andra.

Så kom ock jag till Bottenhafvets strand,
Från Ålands skär, dess väna stad och land:
Jag kom till »Andra sjön», den lugna hamn,
Där Lappo älf når hafvets vida famn.

Lugn må sannerligen hamnen kallas, om man tänker på det lif och den rörelse, som pläga utmärka större hamnplatser. Någon ångbåt nu och då och ett och annat mindre fartyg, som inlöper i hamnen för att lasta de varor, hvilka stadens affärsmän med förtviflans mod lyckats hopbringa för utförsel. Se där allt! På cirka tre kilometers afstånd ligger den lilla staden med sin »stora bro», sin gulmålade kyrka, sitt seminarium och sitt i förhållande till rörelsen mycket för rymliga torg.

Nykarleby har äfven haft engång sin storhetstid.
Då fans där lif och rörelse, och lyckan var den blid,
Men sedan har det nedåt gått:
Blott slag på slag har staden fått.

Skall väl den smalspåriga bana, som staden nu som bäst bygger från Kovjoki station till »Andra sjön», förmå gifva honom något uppsving.

Vi veta ej, men önska dock allt godt
Den stad, som önskar att få lefva blott.

Nykarleby äger dock ett minne, som för hvarje fosterländskt hjärta är dyrare än affärer och pänningar. Detta är Mainiemi. Försumma ej, turist, om eljes ödet länkar din väg till Nykarleby och dess hamn, »Andra sjön», att besöka Mainiemi. Hvad är Mainiemi?

Det är ett skaldehem,
där dyra minnen bo;
O, om du älskar dem, låt dig till Alön ro.

Eller hällre, om brisen är frisk, skaffa dig en segelbåt, så skall det icke töfva länge innan du tillrygglagt den jämförelsevis korta vägen från »Andra sjön» till bemälda holme. Där tillbragte under en följd af år Nykarlebys störste son, skalden Zachris Topelius, sina somrar. Utanför dess stränder satt han under vackra sommarkvällar och metade abborrar, eller också satt han under det låga taket i sin vindskupa och diktade sina älskliga sylviasånger, till fröjd och båtnad för hela det vida Finland. Sedan skalden upphörde att vistas på Alön, såldes stugan, men tack vare Nykarleby seminaristers oafsedt deras svenska modersmål (!) stora kärlek till fosterlandet och dess höga minnen inköptes stugan ånyo och försattes såväl till sitt inre som sitt yttre i samma skick, hvari den hade befunnit sig, medan den beboddes af skalden och hana familj.

Nu står hon där bland alarne på ön
Helt nära stranden. — Vågens aftonbön
Och morgonbris kring henne vänligt susa,
Men goda andar hålla trogen vård
Om kärlekens och minnets blomstergård,
Då höstens, vinterns vilda stormar brusa.

Ej under då, att äfven jag sträfvade att komma till Alön och till Mainiemi. Jag nådde äfven min längtans mål, tack vare några gamla goda vänner, dem jag lyckligtvis hade vid »Andra sjön.» — Här hafva nämligen de flesta Nykarleby bor sina sommarvillor. — Vi seglade af. Vädret var härligt och brisen frisk. För förlig vind kommo vi snart till Alöns lummiga stränder. Vi lade till vid den s. k. Lybeck'ska bryggan i närheten af ett gammalt skeppsvarf, vittnande äfven det om lyckligare, men tyvärr, nu hänsvunna tider i Nykarleby stads annaler. I dess närhet finnes afl. rådman Lybecks, skaldens afhållne svågers villla

Själf är gubben borta; — gömd han är i svarta mullen,
Men hans bara de bo på kullen,
Och bland dem är Mikael än kvar.
Han, som Alöns sångmö tog i sitt försvar.

Vi fingo nyckeln, och så bar det af till skaldens stuga. Vi öppnade dörren och inträdde samt skrufvade lös fönsterluckorna, så att vi vid den nedgående solens strålar kunde taga rummen och deras inventarier i närmare skärskådande.

Allt var ännu som under skaldens dar,
Men skalden själf, tyvärr, nu borta var:
Och dock, lik återhållen andedräkt,
Omsusade oss skaldeandens fläkt.

Detta var isynnerhet fallet, då vi inträdde i hans arbetsrum, den låga, oansenliga vindskupa, där han så mången kväll sutit, blid i hågen, och, med blicken späjande ut åt Alö fjärden, för älskadt fädernesland bedt sina varma »fridsböner i aftonens lugn.» Hvad det rummet ändå, trots sin oansenlighet, på oss utöfvade för ett magiskt inflytande. Det tycktes vilja kvarhålla oss med trollmakt. Och hvart man blickade, hade man för sig skaldens älskliga anletsdrag och sylvia-sångerna ljödo i ens öron. Men bort måste vi, ty kvällen var redan framskriden och brisen var emot. Men innan vi lämnade skaldestugan, försummade vi icke att skrifva våra namn i en för sådant ändamål förefintlig bok, och så skyndade vi åter tillbaka till vår förträffliga båt bör att börja kryssen till »Andra sjön.»

Vi reste af, så nöjda med vår dag,
Och kryssade, fast vinden nu var svag.
Men framåt bar det för hvart enda stag,
Ty båten utmärkt var, och gick lätt öfver slag.

En enda gång den högg sin köl mot grund,
Men lös den kom snart sagdt i samma stund;
Och medan jag mig tog en liten blund;
Den gjorde gång på gång så flinkt sin rund.

Förtöjd låg båten snart vid bryggan där
Vid »Andra sjön.» — Än syntes Alörs skär;
Men skaldens stuga man ej skönjde här,
Så långt ej ögat öfver fjärden bär.

Men du, min vän, som än en sommar får,
Du följer visst med glädje mina spår
Och länkar så din färd i nästa år,
Att Alön du och skaldens stuga når.

Och när din fot vid aftonsolens brand
Beträder Alöns minnesrika strand,
Höj då i bön din blick mot himlens rand
Och bed din Gud välsigna detta land!

Bed hot om huldt af värja våldets hot
Och samla landets barn vid korsets fot,
Att som en man de måtte taga mot
Hvad hälst Han gifver, utan kif och knot.