”Ungdomarna hyrde för färden formans- och andra hästar och styrde vid middagstid den 17 dec. kosan till Jakobstads rådhus. Efter
tre timmars färd i bitande köld dök Pedersöre kyrktorn upp i skymningsljuset och truppen kunde kort därpå stiga ur slädarna
och skynda in i det upplysta och varma rådhuset. Salongen fylldes med en förväntansfull publik, dikter reciterades och Anders Bäck
höll kvällens tal. Han lade sina ord väl om den pågående restaureringen av Majniemi och om vikten av att bevara det som ett kulturminnesmärke.
Han försummade ej att draga en parallell till jakobstadsbornas lyckade restaurering ett halvsekel tidigare av Runebergsstugan. ”Det var bra talat”,
hördes prydlige borgmästaren Justus Forssén yttra, då publiken efter applåderna strömmade ut till den väntande buffén.
Efter pausen fylldes teaterlokalen (auktionskammaren) och ridån gick upp för en folklivspjäs på landsmål av A.J. Nygren: ”Tå
mousson (morsan) sku' far' ti' stan.” Stadsresan var ett viktigt företag; grannkvinnorna kom tillstädes med goda råd och många
stadsärenden. Läkaren i stan skulle rådfrågas för någon sjuk anhörig, vilket gav den lantliga sakkunskapen anledning
till följande: ”Doktoorn säger' an har för liti blod, all' ti ar vii' åder' an (slå åder), men int' är 'e' ti'
räät se' et va' doktoorn säger!” Även de kvinnliga rollerna uppbars av seminaristerna, tidstroget kostymerade i allmogens kvinnodräkter.
Spelet gick flott, replikerna haglade och roade publiken. Man var belåten på ömse sidor rampen. Utom de två småpojkarna, vars
uppgift var att gnabbas vid spiseln på pojkars vis och sedan vid bordet, då vällingen äntligen var färdig. Det sista momentet
var ej så lätt att fullgöra med bravur. Man hade glömt att beställa välling och köksan hann ej annat än strö
mjöl i en skål kall mjölk. Pojkarna Ludde och Valde var ej snåla på den vällingen, men höll så goda miner de
kunde.
Så följde tablån ”Kung Heimer och Aslög” ur fornsagan i Esaias Tegnérs tappning. Lärarkandidat Cortex
Backman, ålänning, var just en så lång, ståtlig och röstbegåvad kung Heimer, som man kunde begära. Den väldiga
harpan, i vilken den lockiga Aslög gömdes, hanterade han med lätthet. Ett litet aber tyckte småpojkarna, som sett tablån förut,
att det var då den Aslög, som kung Heimer fick låna i Jakobstad, hade rakt hår till skillnad från den burriga Nykarleby-Aslög,
som man för köldens skull ej riskerat medtaga till Jakobstad. Tablån belystes med bengalisk eld, kung Heimer plockade fram Aslög, knäppte
på harpan och sjöng. Publiken applåderade och började kraftigt nysa av den besvärande röken, som hörde till den bengaliska
eldens olägenheter.
Så återstod hemresan i vinternatten med ännu trögare dragare än på bortfärden. I slädarna
kommenterades kvällens upplevelser, reciterades och begrundades Viktor Rydbergs ord, som tycktes enkom skrivna för denna thespisfärd: ”Midvinternattens
köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma, alla sova i enskild gård, djupt under midnattstimma ...”
Den 5:te
Majniemisoarén, som gavs den 24 febr. 1897 på seminariet, var ej fullt så väl besökt som de tidigare. Programmet var omväxlande
och mottogs med livligt bifall, men de vikande publiksiffrorna visade, att allmänhetens intresse för soaréerna hade minskat. Det var den
sista för läsåret och troligen den sista överhuvudtaget. Schalin uppger dock att sju soaréer skulle ha hållits. I slutet
av mars 1897 fick seminaristerna emellertid av guvernören tillstånd att anordna ett lotteri. Det försiggick den 1 maj på seminariet.
Inträdesavgiften var denna gång 25 pi. Mera än 300 vinster utlottades till 25 pi stycket. I programmet ingick ”Metning vid Majniemi
strand” för 15 pi per napp. Mot skild avgift förevisades i övre våningen en skolhistoria (pantomim) och ett bygdemålsupptåg.
Bland vinsterna fanns en stor akvarell av fru Eva Topelius-Andersson (Acke), föreställande biblioteksrummet på Björkudden i Sibbo,
skaldens dåvarande hemvist, samt flera av hans arbeten, skänkta av skalden själv. De 2500 lotterna hade en strykande åtgång
och slutsåldes på en timme. Nettobehållningen torde ha uppgått till ca 700 mk. På försommaren 1897 kunde sedan verket
slutföras. De sista arbetena färderades kort före Topelius' med stor spänning väntade ankomst för att taga sin nyuppståndna
stuga i ögnasikte.
Den 10 juli anlände Topelius till staden, kry och rask till utseendet. Torsdagen den 15 juli begav
han sig ut till Alörn ”för att tillbringa någon vecka i skärgården och för att kanske bjuda de gamla kära platserna
farväl, såsom han lär hafva yttrat” (ÖP 17.7. 97). Denna gång gick utresan bättre än sommaren 1895, då hela
älven var fylld av pappersved och familjen Lybeck med Topelius som gäst på väg till Alörn arbetade förtvivlat i två
timmar för att i sin roddbåt komma genom 36.000 stockar (Nyberg, a.a.s. 359). Nu hälsades skalden vid passerandet av Djupsten av
en skara ungdom, som på en brygga sjöng ”Blommande sköna dalar” och andra sånger.
Flaggor svajade vid alla villor och vädret var härligt. Framkommen till Alörn fick skalden än en gång se solen kullra guldgul
i havet. I den stilla kvällen vandrade skalden sedan från Charlottenlund, där han som vanligt tagit in, till Majniemi, där stugan samma
kväll presenterades för honom av Zachris Schalin. En skyhög flaggstång hade rests och i toppen svängde den gamla järnblecksflaggan
med årtalet 1846 och den första ägarens initialer CJC, rostad men uppmålad och iordningställd. Rörd trädde skalden
över det återuppståndna, forna sommarhemmets tröskel. ”Vilken uppståndelse!” skall han ha utropat. Han fröjdade
sig över att det såg så hemtrevligt ut och över att det mesta var sig så likt. ”Och dock ett minne blott.”
Direktor
Z. Schalin överlämnade stugans nycklar. På fönsterbordet låg den nya gästboken, Främlingsboken, på vars
första sidor seminaristernas (och Schalins egen) roll i återförvärvet och restaureringen skildrades. När Topelius läst denna
historik, intygade han dess riktighet i vad som rörde honom själv och familjen och tecknade nere på samma sida:
”Mitt tack och min välönskan.
Majniemi den 15 juli 1897
Z.
Topelius.”
Närvarande utom Schalin var: hans fru Alma och syster Emmy samt skaldens beskyddarinna under vistelsen
på Charlottenlund, hans frus systerdotter Mimmi Lybeck och hans dotterdotter Anna Nyberg (Z. Schalin, Kuddnäs s. 193 f.). Ingen av seminaristerna
var förstås medbjuden till denna ”familjefest”. I ortstidningen ingår en liten notis om tillfället, troligen författad
av Schalin (pseud. Tomten, ÖP 17.7. 97). Här uttalas förhoppningen att den gamle skulle känna sig omhuldad här, och att Majniemistugans
ånyo frammanade ljusa minnen skulle skänka honom fröjd i hans levnadsafton.
I samma nr meddelas, att Majniemistugans nycklar överlämnats
till Topelius och under sommaren skulle förvaras på Charlottenlund. Där lämnades de åt besökande, som önskade bese
stugan. ”Främlingsboken” var för anteckning framlagd i Z.T:s vindskammare på Majniemi. ”Wi anhålla förbindligast
om allmänhetens välvilliga skydd för stugan och dess omgifning! Å alla intresserades vägnar: Z. Schalin.”
Den 5 aug.
hade ”ett större antal stadsbor” bjudit skalden på middag på Majniemi. Dagen förut hade ungdomen prytt stugan med gröna
kransar och flaggor. På en stor al hängde Finlands och länens vapen. Ovanför trappan syntes skaldens namn i stora gyllene bokstäver.
Omkring kl. 12 började segelbåtar sticka fram mellan holmar och uddar och något senare ankom med ångslupen Sailor en större
mängd stadsbor, idel societetspersoner och likvärdiga, herrar och damer i ljusa vackra dräkter. Nu anlände även hedersgästen
jämte sina närmaste anhöriga, bland dem Mimmi Lybeck, hans ”vänliga polis”, hennes moster Lotta Lindqvist och kusinen Aline
(Inna) Haeggström, dotterdottern Anna Nyberg och trotjänarinnan Irene Bergström. Skalden hälsades med sång och damerna överräckte
vackra blombuketter. Ute i grönskan stod dukat ett dignande bord. Det serverades kokt lax, buljong, kalvstek, glass och frukter samt rödvin. Lektor
V.K.E. Wichmann höll talet till skalden, vari han med känd elokvens uttryckte deltagarnas känslor av glädje och tacksamhet över
att få se skalden i hembygden, vars stolthet och kärlek han var. ”För ett så litet och undanskymt samhälle som vårt
måste ett dylikt handlingssätt från Eder sida framkalla hos oss känslor, hvilka jag vågar förlikna vid dem, som en älskande
moder känner, då den son, som vuxit stor och ryktbar där ute i världen, icke förgäter henne i sin ensamhet och ringhet, utan
ända in i sin ålders sena höst fortfar att hedra henne på samma gång han hedrar sig själv genom en aldrig svikande sonlig
tillgivenhet och kärlek.” Ingen av vår kulturs och vårt lands stormän hade lagt kärleken till barndomsbygden i dagen så
ofta och öppet och så innerligt varmt besjungit sin hembygds enkla behag. Ingen annan hade med så täta besök hedrat och glatt
sin hembygd.
Wichmann prisade vidare skaldens förtjänster om fosterlandet och hyllade honom som den siste av den stora, hädangångna
generationens stormän, av den tid, ”då den vaknande fosterlandskärleken slog ut i rikaste blom, ungdomshänförelsens, den
politiska och litterära väckelsens och nydaningens tid, då där föddes en finsk nation, icke blott en finska nationalitet.”
Han anknöt även till Majniemis och Alörns betydelse för Topelius' diktning och deklamerade valda strofer ur denna. Det långa talet
avslutades med ett leve för skalden.
Hedersgästen tackade enkelt och flärdlöst för den uppmärksamhet man visat honom.
Han sade sig sakna ord att uttrycka de känslor, som bemäktigade sig honom vid tillfället. En lång tid, 68 år, hade förflutit,
sedan han (i jan. 1829) lämnade orten för att börja i trivialskolan i Uleåborg. Men Nykarleby var honom städse kärt. Då
han återkom som ung, omfamnade han asparna vid Kuddnäs. Och älven hade s.a.s. genomflutit hans liv. Många kära hade han haft
här. De flesta hade gått bort och Ragnörn sjunger för dem sin vaggsång. Men minnena drog honom städse hit. Han älskade
den gamla staden med dess trånga gator, han älskade den nya. I ett avseende hade Nykarleby gått framåt. Man var numera mera än
förr medveten om att man är en del av fosterlandet. Och skulle man glömma det, påminde seminariet en därom. Denna läroinrättning
gagnade ej blott orten, utan fosterlandet.
Det återuppståndna Majniemi.
(Ur Från Kuddnäs till Björkudden.)
Så lydde enligt tidningens kortfattade
referat skaldens svarstal. Efteråt följde kaffe med angenämt samspråk med ungdomarna, som ju var obekanta för honom, men samtliga
tillhörde ståndspersonsklassen. Topelius kände igen de gamla Nykarlebynamnen och ett släktdrag här och ett annat där. Ungdomen
lekte och dansade ringlekar i gräset. Nykarleby sångförening sjöng och tack vare förstärkning av ett par främmande kunde
även en rätt god kvartettsång åstadkommas. Sist framträdde lektor Wichmann igen och deklamerade med bärande stämma
Topelius' dikt Finlands namn. Därpå avslutades festen med Vårt land, som sjöngs
unisont. I procession följde man sedan skalden hem till Charlottenlund, sjungande Sylviavisan ”Jag gungar
i högsta grenen”.
De enda, som Topelius saknade vid festen, var seminaristerna. Han visste, att man hade dem att tacka för restaureringen
av Majniemistugan, och hade frågat efter dem. Men de var ej bjudna. Man hade ej ens kommit att tänka på att invitera dem. Tidens sed bjöd,
att ”allmogen”, dit folkskollärare och än mer seminarister räknades, skulle hållas på sidan om ståndspersonernas
evenemang. Att seminaristerna kände sig kränkta över att ha förbigåtts förvånar ej (Bäck och Westerlund m.fl.
t. JLB).
Topelius själv synes efteråt ha ansett, att festen varit ”mera välment än lyckad.” Systern Sofie, som var
bjuden, men tackat nej, tyckte att ”de skulle ha låtit honom vara i fred.” Och ”intet fiske blev det den dagen!” (Nyberg,
a.a.s. 589).
Skalden dröjde ännu några dagar på Alörn. Den 8 aug. nedskrev han i Främlingsboken sin kända hyllning
till Majniemistugan, här citerad enligt ortstidningen (ÖP 14.8. 97):
”Ett sommarhem. Ett tomtebo
För barnafröjd och åldersro,
Förgånget ren i tidens ström,
Uppståndet som en ungdomsdröm
Och åter
rest på Alörs strand
Af unga söner till vårt land.
Här tystna dagens storm och strid
I morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskadt minne blott
Af lif, som flytt, och tid, som gått.
Dröj vandrare, eho du är;
Var lugn, var god,
var lycklig här.
Den 8 aug. 1897.”
Dikten är
ej, som bl.a. Einar Hedström antagit, den sista skalden skrev, men en vacker hyllning till minnet av många svunna, lyckliga Majniemisomrar.
(Jfr Z.T. Saml.skr. Sånger IV, s. 335 o. 186 ff.).
Samma dag lät han fotografera sig sittande vid fönsterbordet i stugan och stående
på stranden vid den tidigare nämnda Majniemistenen (Nyberg a.a.s. 589).
Zachris Topelius sista gången på Majniemi 1897.
(Ur Från Kuddnäs till Björkudden).
Den 10 aug. lämnade Topelius
Nykarleby för sista gången. Vid avfärden hyllades han med sång av stadens och omnejdens skolbarn. En lyra av ljung, prydd med rosor
och liljor överräcktes till honom. Skalden tackade med några vänliga ord och uppmanade de små till kärlek för fosterlandet
(ÖP 14.8. 97). Den 13 aug. var han åter på Björkudden, tackande Gud, ”som givit mig denna lugna vrå av världen med
en rest av liv och kraft och kära barn vid min sida!” (Nyberg a.st.).
Bäck, Westerlund, m.fl. av de verksammaste bland dem,
som åstadkommit Majniemistugans räddning, hade dimitterats våren 1897. De fick således ej ens vara med om den utfärd seminariets
lärare och elever den 26 aug. företog till stugan. Direktor Schalin redogjorde då på nytt för stugans historia, läste upp
den vackra versen Topelius skrivit i Främlingsboken, berättade om ”Gamla stugan” och om Alörns varv osv. Efter en utflykt till
Furuskärshällorna åts middag, varpå hemfärden anträddes. Stugan var nu helt överlämnad i seminaristernas vård.
För dem var det emellertid omöjligt att i fortsättningen vårda och underhålla den. Den 28 sept. 1897 erbjöd seminaristerna
stugan till staden, vilket även hade varit deras avsikt från början. I skrivelsen framhöll de, att sedan Topelii forna sommarhem genom
deras försorg återuppförts och försatts i sitt ursprungliga skick, anhöll de vördsammast om att få överlämna
det till staden att av denna vårdas som ett varaktigt minne av skaldens mångåriga vistelse i Nykarleby. De bad därjämte, att
Majniemistugan måtte hållas tillgänglig för allmänheten i likhet med Runebergs stuga i Jakobstad. De upplyste även om att
arrendet för den mark, där den stod, var 5 mk. Skrivelsen var undertecknad av Anders Bäck och sju av de tidigare nämnda seminaristerna.
Westerlund och Backman var upptagna av sina lärartjänster på annat håll, och har ej undertecknat skrivelsen.
Staden accepterade
att emottaga stugan i sin vård. I jan. 1898 överlämnade direktor Schalin Majniemi främlingsbok och nycklar till stadsfullmäktige.
Dessa beslöt att hos rådman J.A. Lybecks arvingar anhålla, att de fortfarande måtte förvara dem och hålla dem tillgängliga
för besökande ute på Alörn. Allmänheten skulle meddelas härom genom anslag på stugans dörr (Nkby seminarister
t. stfm 28.9. 1897. Stfm konc. prot. 24.1. 1898).
Det var i sista valetet seminaristerna varit i tillfälle att glädja skalden genom räddandet
och restaureringen av Majniemistugan. Följande sommar var skalden icke mer. Han hade gått bort den 12 mars 1898. Nykarlebyseminaristerna hedrade
hans minne genom en krans, nedlagd vid begravningen i Helsingfors genom direktor Schalin, med följande minnesord:
”Du vårarnas skald.
Haf tack för sin sång,
Haf tack för din tro!
I kärlek skall gro
Och blomma en gång
Din himmelska sådd.
Gud skänke till lön
Dig den eviga ro!”
Även i fortsättningen
bidrog seminaristerna till Majniemistugans vård. Under utfärder vår och höst rensades tomten upp från sly och annan växtlighet.
Staden beviljade 1901 ett anslag om 100 mk ur utminuteringsbolagets vinstmedel för uppförande av en landningsbrygga vid stugan. Senare blev det
en tradition, att stadens kanslipersonal skötte stället. Så helt var det dock ej med vården. Redan i aug. 1904 beskriver Mikael Lybeck
under ett av sina sommarbesök i Nykarleby i en insändare till ÖP förfallet på sitt älskade ”Alön”. (Rör.
Alörns betydelse för skalden se Kihlman, Mikael Lybeck s. 57—71). Orsaken var liksom under Topelius' senare besök, den enorma propsflottningen.
Lybeck hade, skriver han, ”numera värkligen anländt till den plats, där jag vistats i trettioåtta somrar.” Stockbommar och
tättpackade massor av props hade hindrat hans färd. Flottningsbolagets folk betraktade från och med denna vår älven som deras.
Båthamnen vid Alörn var visserligen ospärrad och ”propsupplaget icke framför trappan utan något längre borta, d.v.s.
utmed stränderna af den vik, med hvilken trettio somrars krokfiske gjort mig kärt förtrogen. Själfva viken däremot fyldes af en
stockflotta, som vid rådande starka nordanvind antagligen skulle lyckas i sin sträfvan att landa vid mina husknutar. ”Lybecks” villa
— stuga hade dock blivit en smula hänsynsfullare behandlad än två andra på samma sida av holmen, som genom bommar och props blockerats
vid bryggan. ”T.o.m. Majniemi-udden upptages af väldiga stapelmängder, hvilka pietetsfullt söka dölja sig bakom albuskarna. Stenen,
där bokstäfverna Z. T. sedan länge stå inhuggna, är delvis söndersprängd af uppgjorda eldar, och hela stranden belamrad
med stock och träbockar. Slikt kallas på ärlig svenska: Ohägn. Den stämning, som stället eljes brukar väcka, uteblir;
men jag hoppas att en annan, som kan resultera i böter, icke skall låta vänta på sig. Ty den närgångenhet flottningsbolagen
och deras hantlangare tillåta sig är sådan, att den ställvis blir nästan sublim oförskämdhet” (ÖP 12.8. 1904).
Zachris Topelius.
Foto: D Nyblin.
(Ur Från Kuddnäs till Björkudden).
Detta var således situationen endast sju år efter det att den återuppståndna
Majniemistugan högtidligt överlämnats till Topelius. Efter år 1924, då Charlottenlund såldes av Lybeckarna, fick allting
växa igen som det ville och Alörn blev ödsligare än någonsin förr. I aug. 1934 konstaterade sålunda den forne seminaristen
Hj. Björkvall under den sedvanliga höstutfärden, som denna gång hade en ovanligt stor anslutning på grund av de samtidigt pågående
festligheterna i samband med att skaldehemmet på Kuddnäs återuppstått, att Majniemistugan med omgivning ”vore i behov av något
bättre vård.” Om det inre var ingenting annat än gott att säga; allt befann sig där i bästa ordning. Det yttre hade
däremot åter börjat gå mot förfall. Skorstenen var trasig, en pelare under verandataket hade ruttnat sönder och väggarnas
röda färg var urblekt. Hägnaden kring tomten hade delvis multnat ned och småskogen kring stugan frodades mera än önskligt
var. En grundlig utgallring av träd och buskar var erforderlig så att besökarna skulle ha utsikt från stugan över Alörsfjärden
i öster och likaså över fjärden i söder (ÖP 31.8. 1934). Stadens turistnämnd och museiförening höll dock i
fortsättningen stugan i tämligen gott skick. År 1972 nämnes Majniemistugan emellertid som mera eller mindre bortglömd. Tomten
var nu inhägnad av markägarna, men alskogen växte frodig, humlen klängde upp längs träden och vinbärsbuskar, hallonris,
gräs och slanor bildade en förvildad trollskog kring stugan. Stranden hade grundat upp och bryggan var sedan länge borta. Stugan syntes ej
mera från sjön. Det inre av stugan var fortfarande väl bibehållet, men stället som sådant ansågs omöjligt som
turistmål, emedan färden dit ut var för besvärlig. Ordf. för Kuddnässtiftelsen, fil.mag. Gunnar Hård af Segerstad,
sekreteraren Ragnar Mannil, rektor Kurt Lobbas och stadsdirektör Börje Nygård tog stugan i ögnasikte i och för inventering den
21 juli nämnda år. Någon framkastade en tanke, att Topelius' forna sommarstuga i framtiden kunde användas som — vintersportstuga!
(ÖP 22.7. 1972. Se även ÖP 12.1.1968). Frågan om detta ovärderliga Topeliusminnes framtida vård och skötsel torde fortfarande
vara oavgjord.
KÄLLOR:
Birck, E.L.,
Nykarleby
stads Historia II. 1810—1875. Jakobstad 1980.
Birck, J.L.,
Anteckningar om Majniemi och Charlottenlund. JLB:s arkiv.
På auktionskammarens tiljor. JT dec. 1966.
Hedström,
E.,
Nykarleby. Min barndoms och min ungdoms stad. Jakobstad
1958.
Jakobsson, August.
Topelius' stuga. Svenska Österbotten 1981 nr 31. [24.4. 1896 enligt texten.]
Kihlman,
E.,
Mikael Lybeck. Liv och diktning. SLS 232. Helsingfors 1932.
Nordling, I.O.,
Z. Topelius' ö. SFV:s kalender 1905. Helsingfors
1905.
Nyberg, P.,
Zachris Topelius. En biografisk skildring. Helsingfors
1949.
Schalin, S.,
Alörn,
tvenne skalders sommarparadis. SFV:s kalender 1960.
Schalin, Z.,
Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia. SSLS 251. Helsingfors 1935.
Majniemi.
Ställets historia i Främlingsboken av Z.S. Manuskript i Schalinska saml. (Ss) HUB. [Helsingfors universitetsbibliotek]
v.
Schantz, H.,
Nykarleby folkskolseminarium. Matrikel 1873—1957. Jakobstad 1958.
Topelius,
Z.,
Dagböcker I—III. Helsingfors 1918—1921.
Samlade skrifter. Sånger IV. Stockholm 1905.
Samlade skrifter. Läsning för barn 1. Stockholm 1906.
Självbiografiska anteckningar.
Helsingfors 1922
Vasenius, V.,
Zacharias Topelius. Hans lif och
skaldegärning. II. Helsingfors 1914.
Österbottniska Posten (ÖP)
1895, 1896, 1897, 1904, 1934, 1968, 1972.
Nykarleby stadsfullmäktiges konceptprotokoll
16.3., 18.9. 1897, 24.1.
1898. Nkby stadsarkiv.
|
