E. L. BIRCK:

När seminaristerna
räddade Majniemi


På 1830-talet höll sig Nykarlebyborna ännu ej med sommarstugor, dit man ”flyttade ut” som i en senare tid. Däremot företog man utfärder till skären i större eller mindre sällskap, övernattade i fiskarstugor eller som på Djupsten i varvsstugor, lador osv. Unga och gamla deltog. Fartygens stapelavlöpningar samlade alltid mycket folk och firades grundligt.

I samband med fartygsbyggandet uppkom så småningom större eller mindre anhopningar av sommarstugor, såsom på Djupsten och Alörn och senare vid Andra sjön. Djupstensbebyggelsen har tidigare behandlats (Birck, Nykarleby stads hist. II s. 408 f.) På Alörn fanns sedan 1700-talet den s.k. Gamla stugan kvar ännu på 1840-talet. Den användes såväl av stadsbor som fiskare, av vilka den av allt att döma ursprungligen var byggd. Fiskaren Matts Boman d.y. (f. 1822) visste berätta, att fiskare i början av 1800-talet en natt sökt skydd där i väntan på att ovädret skulle gå över. Stugan var då redan gammal, men användes ännu på 1840-talet. Redan två årtionden senare var den borta, endast spisgrunden och spår av stenfoten var då kvar. Nu är alla spår sedan länge borta. Stugan låg högt uppe på backen på norra sidan med en vidsträckt utsikt över inloppet till Alörsfjärden och har avbildats i en romantiserad teckning av Emilie Topelius-Lindqvist på 1840-talet (Topelius, Dagböcker l, s. 255. Se även Topelius, Gamla stugan i Läsning för barn 1 s. 111 ff.).

Soklotborna hade en likadan stuga lägre ned i backen. Även den var mycket ålderstigen och hade brutet innantak och ligglavar längs väggarna. I mitten på 1850-talet var båda stugorna svårt förfallna. Hällgrundslotsarna Jungell och Jakobsson byggde en ny stuga på samma plats. Den såldes senare för att ge plats för en tredje stuga. Soklotborna hade flera notstugor, där de kunde vistas eller taga in över natten, en vid Larshäll på norra sidan om Hästbådan, Soklotbornas egentliga fiskeläge, senare flyttat till Grisselörn, en vid Finnhamn på Furuskär och en på Stor-Alörns norra ända innanför vikbottnen, där kapten C.J. Wahlbergs stuga stod 1912. En annan sjökapten, den tidigare nämnde Johan Petter Högdahl, hade sin stuga på den yttersta udden eller holmen Skataön, som genom en gångbro var förenad med ”fasta” Alörn. Lotsarna hade sin koja litet längre söderut, nära Soklotbornas stuga. Högdahls stuga kallades Pettersborg, i folkmun Pittersborg. Efter Högdahls död 1875 bortskaffades stugan och på dess plats byggde lotsar ytterligare en mindre koja.


Redan på 1830-talet fanns ett tiotal små, anspråkslösa sommarvisten på öns nordligaste del. Vid denna tid omtalas sålunda Backmans stuga, kallad ”Gråa slottet” (Schalin, Kuddnäs s. 168), byggd av sjökapten R.W. Backman (d. 1832), på 1920-talet tillhörig Jakob Nordling, som bodde där året runt och varit i Amerika och nu letade efter guld bland kullerstenarna vid stranden. Han var rädd för allt, som gick runt, t.ex. ett spinnrockshjul. Stugan låg norr om Charlottenlund, liksom sjökapten Rundströms och handl. Häggbloms stugor efter varandra söder om Backmans stuga. Den förra omnämndes på 1840-talet och den senare, som var lång och bestod av ett enda rum, år 1833. En känd stuga var den Hammarin-Lybeck-Lindqvistska bolagsstugan ”Myggan”, avbildad även den av Emilie Lindqvist (Vasenius, Z. Topelius II s. 150). Den såldes senare och flyttades till Forsbacka, därifrån den inköptes av V.K.E. Wichmann till bad- och bagarstuga på dennes ”Sjöhaga” på Bådan. Andra stugor var Gustaf Turdins Emilienburg, senare förvärvad av P.J. Falck, tullförvaltare Lundmarks stuga (1835) och Lithéns nya stuga Charlottenlund, färdigbyggd 1835, en verklig villa, som av Topelius ansågs alltför stadsmässig: den var mera lik ett bekvämt hotell än en enkel skäristuga. Köket bestod av Lithéns gamla stuga ”Krankborg” från Frösön, som således också hade en och annan sommarstuga vid denna tid. Charlottenlund fick sitt namn efter Lithéns andra hustru Charlotta Wilhelmina Toppelius (f. i Uleåborg 25.9.1804, d. i Helsingfors 9. 4. 1846). Lithén hade inköpt en äldre stuga på dåvarande Lilla Alörn under Nygårds hemman 1834, flyttat och byggt om den. Det nya huset invigdes 1835 med en storartad fest, men redan 1841 var Lithén tvungen att sälja egendomen till J.A. Lybeck. Den förblev i Lybeckska släktens ägo till 1924, då den såldes till affärsmannen Carl Castrén, som i sin tur sålde den till jordbrukaren Gustaf Grahn (f. 29.12. 1883, d. 1968), innehavare av Nygårds hemman, på vars mark villan stod. Den har pietetsfullt bevarats till vår tid och befinner sig fortfarande till största delen i sitt ursprungliga skick. Efter moderns död 1868 bodde Topelius som bekant under sina besök på Alörn på Charlottenlund som gäst hos sin frände rådman Lybeck. Skaldens och hans döttrars jämte många andra gästers namnteckningar finns bevarade i gästrummen på andra våningen, liksom Topelius' kända vers från den 24 aug. 1835 i trappuppgången: ”I hundra år skall stugan stå ...”

Rådmännen Dyhr [Rosavilla] och Berger hade även de stugor på Alörn. Stugorna bytte då och då ägare, flyttades och försvann allt eftersom förhållandena ändrade sig. Högbackarnas stuga stod (1835) på en bergklack vid södra Alörsvikens innersta del åt väster, där granskogen slutade. Den kallades ”Mataladun” och tillhörde senare ”Tolfmans Jakob”, dvs. nämndemannen och häradsdomaren Jakob Jakobsson (f. 10.8. 1810, d. 10.4. 1890) på Högbacka. Där stugan stod var ett mycket gott harpass och där hade Gustaf Hedström, som berättat härom, skjutit många harar, när de under drevet kom ur granskogen ut till ängen eller återvände från ängsmarken till skogen. Vid harjakterna utgjorde därför stugan en omtyckt samlingsplats för jägarna. Stugan flyttades i början av 1900-talet till Högbacka som bagarstugubyggnad.

Ännu äldre än Alörsstugorna var de på Kubban, där familjen Calamnius redan på 1830-talet hade en sommarstuga. Denna stuga flyttades efter branden till staden till handl. R. Ahlqvists, senare Josefine Berghs (Knutars) gård nr 46, där den till en början användes som bonings- och senare som bagarstuga. Även Långörn och Bådan blev så småningom bebyggda med sommarstugor, liksom stranden vid Andra sjön och holmarna och skären i närheten av den nya hamnen.

Redan på 1870-talet var alla sommarstugorna på Alörn borta utom Charlottenlund [och Rosavilla]. Även Majniemistugan hade sålts och 1879 bortflyttats. Om dess inredning på Collanders tid 1846—1855 får man en uppfattning av Z. Schalins översikt av Majniemi historia i ”Främlings boken” (Ss). Då fru Topelius 1855 köpte stugan åt sin man, befann den sig i ett ”ganska ruskigt skick med sina obilade, nedkrökta väggar, och inredningen var ytterst primitiv: en stor högsäng där nere och några omålade möbler här och där”. Den första sommaren hade stugan endast nödtoftigt uppsnyggats, men 1856 företogs en grundlig upputsning: väggarna bilades jämna, bekläddes med spännpapper, som målades i ljusgul vattfärg och den fula högsängen ersattes med en vanlig snygg enmanssäng. Stugan rödmålades och torvtaket påbättrades. Topelius vistades på Majniemi en kortare eller längre tid varje sommar under 13 år, sist sommaren 1868 efter moderns död. Den låga vindskammaren under taket var hans egentliga arbetsrum, berättar Z. Schalin, med en ganska begränsad utsikt mot Alörsfjärden och Lodörn. Det större rummet där nere var professorskans rum, där hennes säng stod till höger om dörren, och tillika husets ”salong”. En liten öppen spis fanns i hörnet till vänster om dörren. I den lilla kammaren innanför farstun bodde barnsköterskan med de tre flickorna Aina, Toini och Eva, vilkas kroppslängd årligen uppmättes på ett av foderbräderna vid dörren. Ute på verandan spisade man ofta, drack kaffe och tog emot främmande. ”Där satt skalden mest dagligen och läste Cölnische Zeitungs politiska revuer, som han efter sin utländska resa (1856) lärt sig värdera”.

I en kryddgårdstäppa 30 steg västerut odlades potatis, grönsaker och vinbär och därbakom stod uthus och köksbyggnad. Den senare låg nära södra vikens strand och där sköljdes fisk, potatis och diskar. Vid köksbyggnaden stod ställets resliga flaggstång, på vars gamla järnplåtsflagga, befriad från rost och nymålad, man ännu kunde se den första ägarens initialer CJB och årtalet 1846. Den skall ha stått kvar ännu i början av 1900-talet (1906).

På Majniemi tillbragte Topelius med familj som bekant en stor del av somrarna 1855—1868. Efter moderns död sistnämnda år besökte han stugan endast sporadiskt i samband med familjens sommarvistelse på Charlottenlund. Under ett sådant besök 1870 konstaterade han, att Alörn kommit ur modet och att Majniemi ”står öde — där var förfallet och förstört — tjufvar hade åter brutit sig in och grasserat: hälften af taflorna var försvunnen, annars föga att taga; böckerna lågo kringkastade, ett fönster sönderbrutet, grisföre osv.” Den sista festen på Majniemi, ett kafferep på verandan, firades Mariadagen den 3 aug. 1873, professorskan Maria Emilias namnsdag. Några år senare eller 1877 sålde Topelius Majniemi, ”som förföll obebott”, åt J.A. Lybeck. Denne i sin tur sålde stugan s.å. med skaldens begivande till bonden Jakob Forsbacka, som flyttade den över sjön till Bonäs lötet söder om Backmans dåvarande villa ”ett stycke söder om Nykarleby hamn vid den s.k. Andra sjön” (A. Jakobsson i Svenska Österbotten 24.4. 1896). Där stod den sedan till vårvintern 1896, omålad och utan veranda. Majniemi-stugans mark hörde till Nygårds hemman, vars ägare vid denna tid var J.A. Lybeck. Denne lät kringgärda stugans tomma plats med sten. På en större sten invid bryggans forna plats lät han inhugga: 1848 Mainiemi 1855—1877 Z. T. (Foto fr. början av 1890-talet hos Kihlman, Mikael Lybeck s. 68. Topelius, Självbiogr. ant. s. 309. Anteckn. av JLB om inskrifterna på Majniemi och Charlottenlund. JLB:s ark.) E. Hedström (Nykarleby s. 91) o.a. har uppfattat inskriften som 1855—1867. Årtalet 1848 beror av allt att döma på något misstag av Lybeck rörande årtalet för Collanders förvärv av stugan.

Det skulle dröja ända till 1895, innan intresset för ett återförvärv av stugan skulle vakna. Idén var av allt att döma seminaristernas. Direktor Zachris Schalin berättar i den numera enligt uppgift försvunna Främlingsboken (Majniemi. Ställets historia i Främlingsboken. Av Z.S.), dvs. den 1897 tillkomna gästboken på Majniemi, att seminaristerna hösten 1895 företog en utfärd till Majniemi udde. På stugans forna tomtplats, som var täckt av en frodig gräsmatta och omgiven av lummiga, halvvuxna rönnar, vilka vänliga händer hade planterat för att utmärka platsens läge för eftervärlden, lägrade sig den glada skaran kring kaffeborden. Alörns minnen från forna tider hägrade för de ungas syn, då direktorn berättade ställets historia och uppläste Z.T:s verser: ”Alörslif” i kalendern Necken” (rättare: Skärgårdsidyll. Necken 1849). Även andra ställen på den minnesrika ön, t.ex. ”Gamla stugan” besöktes. ”Då uppkastades (av Z.S.) planer till Z. Topelii stugas återflyttning hit.”

Så uppger Zachris Schalin, och det är möjligt, att han har rätt. Emellertid har samtida i saken engagerade seminarister ingenting att förtälja om något sådant initiativ. Tvärtom uppger dessa, att seminarielärarna visade en förvånande likgiltighet för seminaristernas strävanden, och något undantag göres ej för direktorn. De, som stod bakom ”företaget och troligen även väckte tanken till liv, var enligt lär. August Jakobsson (Sv. Österbotten 24.4. 1896) några av tredje klassens elever. Senare engagerade sig hela elevkonventet kring idén. De drivande krafterna där var konventsordföranden, lärarkandidaten Anders Bäck (hemort Kronoby) och lärarkandidaterna Jakob William Westerlund (Pedersöre), Johannes Cortex Backman (Vörå) och Ludvig Wallenius (Dragsfjärd), seminaristerna Karl Probus Karlsson (senare Karling, Iniö), Otto Österman (Ekenäs), Emil Lundell (Esbo), Ivar Ekberg (Degerby), Mikael Strömsten (Helsingfors) och Bruno Nordling, samtliga dimitterade 1897—1899, utom den sistnämnde (1900). Anders Bäck synes ha varit den, som främst förde elevernas talan och från honom och Westerlund har förf. även uppgifterna om lärarnas likgiltighet (J.L.B:s meddel.). Seminaristerna skulle ha hört, att skalden sörjde över sitt forna sommarställes förfall och velat hedra honom genom att återuppföra det. En annan orsak torde ha varit existensen av Runebergsstugan utanför Jakobstad. Då grannstaden hade sin Runebergsstuga, ville man i Nykarleby ha sin Topeliusstuga (A. Jakobsson a.a.). Även ortstidningen omnämner projektet som seminaristernas företag. ”Det är en mycket god idé af seminarieungdomen att taga initiativ till dess (stugans) återflyttning till Alön” (ÖP 7.9., 23.11. 1895. Redaktionen bestod då av Matilda Nessler, G. Hedström och V.K.E. Wichmann). Topelius själv tycks ha haft samma uppfattning.

För att insamla medel för inköp av stugan arrangerade den av seminaristerna valda Majniemi-bestyrelsen hösten 1895 och följande år minst fem soaréer och två lotterier, som möttes av stort intresse och inbragte en hel del medel. De hölls vanligen i seminariets stora gymnastiksal. Programmet bestod, med små variationer, av sång, prolog, pianomusik, tablåer, bygdemålsberättelser, solosång, deklamation, föredrag osv. Oftast var lokalen fylld till bristningsgränsen och publiken synnerligen tacksam. Biljetterna kostade l mk för ståndspersoner och 50 pi för ”allmoge”.

Redan i dec. 1896 hade Majniemibestyrelsen, företrädd av lärarkandidaterna Bäck och Backman, hos stadsfullmäktige anhållit om ett bidrag om 1000 mk. Inköpet och återflyttningen av stugan till Alörn hade då redan skett. Allt detta hade åsamkat bestyrelsen en utgift om 1700 mk. Genom fyra Majniemisoaréer och ett rundligt bidrag från stadens sångförening om 300 mk, hade man fått ihop 693 mk. Då det var svårt att med egna bemödanden anskaffa den resterande summan, anhöll man nu om bidrag från staden, som även den 16 mars 1897 anslog 100 mk (!) för ändamålet ur utskänkningsbolagets vinstmedelsfond.

Själva inköpet av stugan var rätt komplicerat. Jakob Forsbacka och hans son hade gått ur tiden och stugan ägdes och beboddes nu av Jakobs åldriga svärdotter. Hon sålde stugan mot utbyte av en annan, som för hennes räkning måste inköpas från Ohls (kyrkbönders), nedrivas och flyttas till ”Lötet”. På vårvintern 1896 nedrev seminaristerna Topelii forna stuga rubb och stubb, varefter ”körantalko” tillställdes och stockar och allt annat virke på sista isföret överfördes till Alörn (Z. Schalin i Främlingsboken. JLB:s meddel.) På isen mötte den långa hästforan en bonde, som var på väg med sitt hölass åt motsatt håll. Förvånad över att möta en sådan karavan, höll han in hästen och frågade: ”Vart ska' ni ta' väjin me' timbri?” Seminaristerna förklarade, att det var Topelius' stuga, som de nu flyttade tillbaka till Majniemi. ”Nå har int' ate' Tupil-Juss råd ti' flytt' stugo' sin sjölv!' kunde bonden ej låta bli att kommentera ”herrpojkarnas” slit med en annans stuga (A. Bäck t. JLB. Birck, På auktionskammarens tiljor. JT dec. 1966).


Zachris Topelius tecknad av Maria Prytz i Helsingfors år 1842, hos J L Runeberg och hans maka Fredrika Runeberg.
(Ur Från Kuddnäs till Björkudden).


Bidrag från intresserade stadsbor och från gynnare och vänner även på andra orter, t.ex. seminaristerna i Ekenäs, bidrog jämte en privat insamling till att stugan under sommaren 1896 kunde återuppföras, målas och inredas så vitt möjligt var i sitt forna skick. Man lyckades t.o.m. inköpa en empiremöbel, som var nästan exakt lik den gamla (Nyberg, Z. Topelius s. 588). Den 31 aug. gjorde seminaristerna och en del lärare en utfärd till stugan för att taga den i betraktande. Allt befanns vara till belåtenhet men mera pengar behövdes. Den 17 dec. 1896 gav seminaristerna därför en soaré på rådhuset i Jakobstad. Även den var talrikt besökt och ekonomiskt givande. J.L. Birck, som medverkade i programmet som 10-årig skolpilt tillsammans med jämnårige Waldemar Björklund, har skildrat evenemanget i uppsatsen ”På Auktionskammarens tiljor”. Den förtjänar att återges i utdrag, emedan den kastar ljus över de ansträngningar seminaristerna underkastade sig för den stora sakens skull.


”Ungdomarna hyrde för färden formans- och andra hästar och styrde vid middagstid den 17 dec. kosan till Jakobstads rådhus. Efter tre timmars färd i bitande köld dök Pedersöre kyrktorn upp i skymningsljuset och truppen kunde kort därpå stiga ur slädarna och skynda in i det upplysta och varma rådhuset. Salongen fylldes med en förväntansfull publik, dikter reciterades och Anders Bäck höll kvällens tal. Han lade sina ord väl om den pågående restaureringen av Majniemi och om vikten av att bevara det som ett kulturminnesmärke. Han försummade ej att draga en parallell till jakobstadsbornas lyckade restaurering ett halvsekel tidigare av Runebergsstugan. ”Det var bra talat”, hördes prydlige borgmästaren Justus Forssén yttra, då publiken efter applåderna strömmade ut till den väntande buffén. Efter pausen fylldes teaterlokalen (auktionskammaren) och ridån gick upp för en folklivspjäs på landsmål av A.J. Nygren: ”Tå mousson (morsan) sku' far' ti' stan.” Stadsresan var ett viktigt företag; grannkvinnorna kom tillstädes med goda råd och många stadsärenden. Läkaren i stan skulle rådfrågas för någon sjuk anhörig, vilket gav den lantliga sakkunskapen anledning till följande: ”Doktoorn säger' an har för liti blod, all' ti ar vii' åder' an (slå åder), men int' är 'e' ti' räät se' et va' doktoorn säger!” Även de kvinnliga rollerna uppbars av seminaristerna, tidstroget kostymerade i allmogens kvinnodräkter. Spelet gick flott, replikerna haglade och roade publiken. Man var belåten på ömse sidor rampen. Utom de två småpojkarna, vars uppgift var att gnabbas vid spiseln på pojkars vis och sedan vid bordet, då vällingen äntligen var färdig. Det sista momentet var ej så lätt att fullgöra med bravur. Man hade glömt att beställa välling och köksan hann ej annat än strö mjöl i en skål kall mjölk. Pojkarna Ludde och Valde var ej snåla på den vällingen, men höll så goda miner de kunde.

Så följde tablån ”Kung Heimer och Aslög” ur fornsagan i Esaias Tegnérs tappning. Lärarkandidat Cortex Backman, ålänning, var just en så lång, ståtlig och röstbegåvad kung Heimer, som man kunde begära. Den väldiga harpan, i vilken den lockiga Aslög gömdes, hanterade han med lätthet. Ett litet aber tyckte småpojkarna, som sett tablån förut, att det var då den Aslög, som kung Heimer fick låna i Jakobstad, hade rakt hår till skillnad från den burriga Nykarleby-Aslög, som man för köldens skull ej riskerat medtaga till Jakobstad. Tablån belystes med bengalisk eld, kung Heimer plockade fram Aslög, knäppte på harpan och sjöng. Publiken applåderade och började kraftigt nysa av den besvärande röken, som hörde till den bengaliska eldens olägenheter.

Så återstod hemresan i vinternatten med ännu trögare dragare än på bortfärden. I slädarna kommenterades kvällens upplevelser, reciterades och begrundades Viktor Rydbergs ord, som tycktes enkom skrivna för denna thespisfärd: ”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma, alla sova i enskild gård, djupt under midnattstimma ...”

Den 5:te Majniemisoarén, som gavs den 24 febr. 1897 på seminariet, var ej fullt så väl besökt som de tidigare. Programmet var omväxlande och mottogs med livligt bifall, men de vikande publiksiffrorna visade, att allmänhetens intresse för soaréerna hade minskat. Det var den sista för läsåret och troligen den sista överhuvudtaget. Schalin uppger dock att sju soaréer skulle ha hållits. I slutet av mars 1897 fick seminaristerna emellertid av guvernören tillstånd att anordna ett lotteri. Det försiggick den 1 maj på seminariet. Inträdesavgiften var denna gång 25 pi. Mera än 300 vinster utlottades till 25 pi stycket. I programmet ingick ”Metning vid Majniemi strand” för 15 pi per napp. Mot skild avgift förevisades i övre våningen en skolhistoria (pantomim) och ett bygdemålsupptåg. Bland vinsterna fanns en stor akvarell av fru Eva Topelius-Andersson (Acke), föreställande biblioteksrummet på Björkudden i Sibbo, skaldens dåvarande hemvist, samt flera av hans arbeten, skänkta av skalden själv. De 2500 lotterna hade en strykande åtgång och slutsåldes på en timme. Nettobehållningen torde ha uppgått till ca 700 mk. På försommaren 1897 kunde sedan verket slutföras. De sista arbetena färderades kort före Topelius' med stor spänning väntade ankomst för att taga sin nyuppståndna stuga i ögnasikte.

Den 10 juli anlände Topelius till staden, kry och rask till utseendet. Torsdagen den 15 juli begav han sig ut till Alörn ”för att tillbringa någon vecka i skärgården och för att kanske bjuda de gamla kära platserna farväl, såsom han lär hafva yttrat” (ÖP 17.7. 97). Denna gång gick utresan bättre än sommaren 1895, då hela älven var fylld av pappersved och familjen Lybeck med Topelius som gäst på väg till Alörn arbetade förtvivlat i två timmar för att i sin roddbåt komma genom 36.000 stockar (Nyberg, a.a.s. 359). Nu hälsades skalden vid passerandet av Djupsten av en skara ungdom, som på en brygga sjöng ”Blommande sköna dalar” och andra sånger. Flaggor svajade vid alla villor och vädret var härligt. Framkommen till Alörn fick skalden än en gång se solen kullra guldgul i havet. I den stilla kvällen vandrade skalden sedan från Charlottenlund, där han som vanligt tagit in, till Majniemi, där stugan samma kväll presenterades för honom av Zachris Schalin. En skyhög flaggstång hade rests och i toppen svängde den gamla järnblecksflaggan med årtalet 1846 och den första ägarens initialer CJC, rostad men uppmålad och iordningställd. Rörd trädde skalden över det återuppståndna, forna sommarhemmets tröskel. ”Vilken uppståndelse!” skall han ha utropat. Han fröjdade sig över att det såg så hemtrevligt ut och över att det mesta var sig så likt. ”Och dock ett minne blott.”

Direktor Z. Schalin överlämnade stugans nycklar. På fönsterbordet låg den nya gästboken, Främlingsboken, på vars första sidor seminaristernas (och Schalins egen) roll i återförvärvet och restaureringen skildrades. När Topelius läst denna historik, intygade han dess riktighet i vad som rörde honom själv och familjen och tecknade nere på samma sida:


”Mitt tack och min välönskan.
          Majniemi den 15 juli 1897
                    Z. Topelius.”


Närvarande utom Schalin var: hans fru Alma och syster Emmy samt skaldens beskyddarinna under vistelsen på Charlottenlund, hans frus systerdotter Mimmi Lybeck och hans dotterdotter Anna Nyberg (Z. Schalin, Kuddnäs s. 193 f.). Ingen av seminaristerna var förstås medbjuden till denna ”familjefest”. I ortstidningen ingår en liten notis om tillfället, troligen författad av Schalin (pseud. Tomten, ÖP 17.7. 97). Här uttalas förhoppningen att den gamle skulle känna sig omhuldad här, och att Majniemistugans ånyo frammanade ljusa minnen skulle skänka honom fröjd i hans levnadsafton.

I samma nr meddelas, att Majniemistugans nycklar överlämnats till Topelius och under sommaren skulle förvaras på Charlottenlund. Där lämnades de åt besökande, som önskade bese stugan. ”Främlingsboken” var för anteckning framlagd i Z.T:s vindskammare på Majniemi. ”Wi anhålla förbindligast om allmänhetens välvilliga skydd för stugan och dess omgifning! Å alla intresserades vägnar: Z. Schalin.”

Den 5 aug. hade ”ett större antal stadsbor” bjudit skalden på middag på Majniemi. Dagen förut hade ungdomen prytt stugan med gröna kransar och flaggor. På en stor al hängde Finlands och länens vapen. Ovanför trappan syntes skaldens namn i stora gyllene bokstäver. Omkring kl. 12 började segelbåtar sticka fram mellan holmar och uddar och något senare ankom med ångslupen Sailor en större mängd stadsbor, idel societetspersoner och likvärdiga, herrar och damer i ljusa vackra dräkter. Nu anlände även hedersgästen jämte sina närmaste anhöriga, bland dem Mimmi Lybeck, hans ”vänliga polis”, hennes moster Lotta Lindqvist och kusinen Aline (Inna) Haeggström, dotterdottern Anna Nyberg och trotjänarinnan Irene Bergström. Skalden hälsades med sång och damerna överräckte vackra blombuketter. Ute i grönskan stod dukat ett dignande bord. Det serverades kokt lax, buljong, kalvstek, glass och frukter samt rödvin. Lektor V.K.E. Wichmann höll talet till skalden, vari han med känd elokvens uttryckte deltagarnas känslor av glädje och tacksamhet över att få se skalden i hembygden, vars stolthet och kärlek han var. ”För ett så litet och undanskymt samhälle som vårt måste ett dylikt handlingssätt från Eder sida framkalla hos oss känslor, hvilka jag vågar förlikna vid dem, som en älskande moder känner, då den son, som vuxit stor och ryktbar där ute i världen, icke förgäter henne i sin ensamhet och ringhet, utan ända in i sin ålders sena höst fortfar att hedra henne på samma gång han hedrar sig själv genom en aldrig svikande sonlig tillgivenhet och kärlek.” Ingen av vår kulturs och vårt lands stormän hade lagt kärleken till barndomsbygden i dagen så ofta och öppet och så innerligt varmt besjungit sin hembygds enkla behag. Ingen annan hade med så täta besök hedrat och glatt sin hembygd.

Wichmann prisade vidare skaldens förtjänster om fosterlandet och hyllade honom som den siste av den stora, hädangångna generationens stormän, av den tid, ”då den vaknande fosterlandskärleken slog ut i rikaste blom, ungdomshänförelsens, den politiska och litterära väckelsens och nydaningens tid, då där föddes en finsk nation, icke blott en finska nationalitet.” Han anknöt även till Majniemis och Alörns betydelse för Topelius' diktning och deklamerade valda strofer ur denna. Det långa talet avslutades med ett leve för skalden.

Hedersgästen tackade enkelt och flärdlöst för den uppmärksamhet man visat honom. Han sade sig sakna ord att uttrycka de känslor, som bemäktigade sig honom vid tillfället. En lång tid, 68 år, hade förflutit, sedan han (i jan. 1829) lämnade orten för att börja i trivialskolan i Uleåborg. Men Nykarleby var honom städse kärt. Då han återkom som ung, omfamnade han asparna vid Kuddnäs. Och älven hade s.a.s. genomflutit hans liv. Många kära hade han haft här. De flesta hade gått bort och Ragnörn sjunger för dem sin vaggsång. Men minnena drog honom städse hit. Han älskade den gamla staden med dess trånga gator, han älskade den nya. I ett avseende hade Nykarleby gått framåt. Man var numera mera än förr medveten om att man är en del av fosterlandet. Och skulle man glömma det, påminde seminariet en därom. Denna läroinrättning gagnade ej blott orten, utan fosterlandet.



Det återuppståndna Majniemi.
(Ur Från Kuddnäs till Björkudden.)


Så lydde enligt tidningens kortfattade referat skaldens svarstal. Efteråt följde kaffe med angenämt samspråk med ungdomarna, som ju var obekanta för honom, men samtliga tillhörde ståndspersonsklassen. Topelius kände igen de gamla Nykarlebynamnen och ett släktdrag här och ett annat där. Ungdomen lekte och dansade ringlekar i gräset. Nykarleby sångförening sjöng och tack vare förstärkning av ett par främmande kunde även en rätt god kvartettsång åstadkommas. Sist framträdde lektor Wichmann igen och deklamerade med bärande stämma Topelius' dikt Finlands namn. Därpå avslutades festen med Vårt land, som sjöngs unisont. I procession följde man sedan skalden hem till Charlottenlund, sjungande Sylviavisan ”Jag gungar i högsta grenen”.

De enda, som Topelius saknade vid festen, var seminaristerna. Han visste, att man hade dem att tacka för restaureringen av Majniemistugan, och hade frågat efter dem. Men de var ej bjudna. Man hade ej ens kommit att tänka på att invitera dem. Tidens sed bjöd, att ”allmogen”, dit folkskollärare och än mer seminarister räknades, skulle hållas på sidan om ståndspersonernas evenemang. Att seminaristerna kände sig kränkta över att ha förbigåtts förvånar ej (Bäck och Westerlund m.fl. t. JLB).

Topelius själv synes efteråt ha ansett, att festen varit ”mera välment än lyckad.” Systern Sofie, som var bjuden, men tackat nej, tyckte att ”de skulle ha låtit honom vara i fred.” Och ”intet fiske blev det den dagen!” (Nyberg, a.a.s. 589).

Skalden dröjde ännu några dagar på Alörn. Den 8 aug. nedskrev han i Främlingsboken sin kända hyllning till Majniemistugan, här citerad enligt ortstidningen (ÖP 14.8. 97):


”Ett sommarhem. Ett tomtebo
För barnafröjd och åldersro,
Förgånget ren i tidens ström,
Uppståndet som en ungdomsdröm
Och åter rest på Alörs strand
Af unga söner till vårt land.

Här tystna dagens storm och strid
I morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskadt minne blott
Af lif, som flytt, och tid, som gått.
Dröj vandrare, eho du är;
Var lugn, var god, var lycklig här.

Den 8 aug. 1897.”


Dikten är ej, som bl.a. Einar Hedström antagit, den sista skalden skrev, men en vacker hyllning till minnet av många svunna, lyckliga Majniemisomrar. (Jfr Z.T. Saml.skr. Sånger IV, s. 335 o. 186 ff.).

Samma dag lät han fotografera sig sittande vid fönsterbordet i stugan och stående på stranden vid den tidigare nämnda Majniemistenen (Nyberg a.a.s. 589).



Zachris Topelius sista gången på Majniemi 1897.
(Ur Från Kuddnäs till Björkudden).


Den 10 aug. lämnade Topelius Nykarleby för sista gången. Vid avfärden hyllades han med sång av stadens och omnejdens skolbarn. En lyra av ljung, prydd med rosor och liljor överräcktes till honom. Skalden tackade med några vänliga ord och uppmanade de små till kärlek för fosterlandet (ÖP 14.8. 97). Den 13 aug. var han åter på Björkudden, tackande Gud, ”som givit mig denna lugna vrå av världen med en rest av liv och kraft och kära barn vid min sida!” (Nyberg a.st.).

Bäck, Westerlund, m.fl. av de verksammaste bland dem, som åstadkommit Majniemistugans räddning, hade dimitterats våren 1897. De fick således ej ens vara med om den utfärd seminariets lärare och elever den 26 aug. företog till stugan. Direktor Schalin redogjorde då på nytt för stugans historia, läste upp den vackra versen Topelius skrivit i Främlingsboken, berättade om ”Gamla stugan” och om Alörns varv osv. Efter en utflykt till Furuskärshällorna åts middag, varpå hemfärden anträddes. Stugan var nu helt överlämnad i seminaristernas vård. För dem var det emellertid omöjligt att i fortsättningen vårda och underhålla den. Den 28 sept. 1897 erbjöd seminaristerna stugan till staden, vilket även hade varit deras avsikt från början. I skrivelsen framhöll de, att sedan Topelii forna sommarhem genom deras försorg återuppförts och försatts i sitt ursprungliga skick, anhöll de vördsammast om att få överlämna det till staden att av denna vårdas som ett varaktigt minne av skaldens mångåriga vistelse i Nykarleby. De bad därjämte, att Majniemistugan måtte hållas tillgänglig för allmänheten i likhet med Runebergs stuga i Jakobstad. De upplyste även om att arrendet för den mark, där den stod, var 5 mk. Skrivelsen var undertecknad av Anders Bäck och sju av de tidigare nämnda seminaristerna. Westerlund och Backman var upptagna av sina lärartjänster på annat håll, och har ej undertecknat skrivelsen.

Staden accepterade att emottaga stugan i sin vård. I jan. 1898 överlämnade direktor Schalin Majniemi främlingsbok och nycklar till stadsfullmäktige. Dessa beslöt att hos rådman J.A. Lybecks arvingar anhålla, att de fortfarande måtte förvara dem och hålla dem tillgängliga för besökande ute på Alörn. Allmänheten skulle meddelas härom genom anslag på stugans dörr (Nkby seminarister t. stfm 28.9. 1897. Stfm konc. prot. 24.1. 1898).

Det var i sista valetet seminaristerna varit i tillfälle att glädja skalden genom räddandet och restaureringen av Majniemistugan. Följande sommar var skalden icke mer. Han hade gått bort den 12 mars 1898. Nykarlebyseminaristerna hedrade hans minne genom en krans, nedlagd vid begravningen i Helsingfors genom direktor Schalin, med följande minnesord:


”Du vårarnas skald.
Haf tack för sin sång,
Haf tack för din tro!
I kärlek skall gro
Och blomma en gång
Din himmelska sådd.
Gud skänke till lön
Dig den eviga ro!”


Även i fortsättningen bidrog seminaristerna till Majniemistugans vård. Under utfärder vår och höst rensades tomten upp från sly och annan växtlighet. Staden beviljade 1901 ett anslag om 100 mk ur utminuteringsbolagets vinstmedel för uppförande av en landningsbrygga vid stugan. Senare blev det en tradition, att stadens kanslipersonal skötte stället. Så helt var det dock ej med vården. Redan i aug. 1904 beskriver Mikael Lybeck under ett av sina sommarbesök i Nykarleby i en insändare till ÖP förfallet på sitt älskade ”Alön”. (Rör. Alörns betydelse för skalden se Kihlman, Mikael Lybeck s. 57—71). Orsaken var liksom under Topelius' senare besök, den enorma propsflottningen. Lybeck hade, skriver han, ”numera värkligen anländt till den plats, där jag vistats i trettioåtta somrar.” Stockbommar och tättpackade massor av props hade hindrat hans färd. Flottningsbolagets folk betraktade från och med denna vår älven som deras. Båthamnen vid Alörn var visserligen ospärrad och ”propsupplaget icke framför trappan utan något längre borta, d.v.s. utmed stränderna af den vik, med hvilken trettio somrars krokfiske gjort mig kärt förtrogen. Själfva viken däremot fyldes af en stockflotta, som vid rådande starka nordanvind antagligen skulle lyckas i sin sträfvan att landa vid mina husknutar. ”Lybecks” villa — stuga hade dock blivit en smula hänsynsfullare behandlad än två andra på samma sida av holmen, som genom bommar och props blockerats vid bryggan. ”T.o.m. Majniemi-udden upptages af väldiga stapelmängder, hvilka pietetsfullt söka dölja sig bakom albuskarna. Stenen, där bokstäfverna Z. T. sedan länge stå inhuggna, är delvis söndersprängd af uppgjorda eldar, och hela stranden belamrad med stock och träbockar. Slikt kallas på ärlig svenska: Ohägn. Den stämning, som stället eljes brukar väcka, uteblir; men jag hoppas att en annan, som kan resultera i böter, icke skall låta vänta på sig. Ty den närgångenhet flottningsbolagen och deras hantlangare tillåta sig är sådan, att den ställvis blir nästan sublim oförskämdhet” (ÖP 12.8. 1904).



Zachris Topelius.
Foto: D Nyblin.
(Ur Från Kuddnäs till Björkudden).


Detta var således situationen endast sju år efter det att den återuppståndna Majniemistugan högtidligt överlämnats till Topelius. Efter år 1924, då Charlottenlund såldes av Lybeckarna, fick allting växa igen som det ville och Alörn blev ödsligare än någonsin förr. I aug. 1934 konstaterade sålunda den forne seminaristen Hj. Björkvall under den sedvanliga höstutfärden, som denna gång hade en ovanligt stor anslutning på grund av de samtidigt pågående festligheterna i samband med att skaldehemmet på Kuddnäs återuppstått, att Majniemistugan med omgivning ”vore i behov av något bättre vård.” Om det inre var ingenting annat än gott att säga; allt befann sig där i bästa ordning. Det yttre hade däremot åter börjat gå mot förfall. Skorstenen var trasig, en pelare under verandataket hade ruttnat sönder och väggarnas röda färg var urblekt. Hägnaden kring tomten hade delvis multnat ned och småskogen kring stugan frodades mera än önskligt var. En grundlig utgallring av träd och buskar var erforderlig så att besökarna skulle ha utsikt från stugan över Alörsfjärden i öster och likaså över fjärden i söder (ÖP 31.8. 1934). Stadens turistnämnd och museiförening höll dock i fortsättningen stugan i tämligen gott skick. År 1972 nämnes Majniemistugan emellertid som mera eller mindre bortglömd. Tomten var nu inhägnad av markägarna, men alskogen växte frodig, humlen klängde upp längs träden och vinbärsbuskar, hallonris, gräs och slanor bildade en förvildad trollskog kring stugan. Stranden hade grundat upp och bryggan var sedan länge borta. Stugan syntes ej mera från sjön. Det inre av stugan var fortfarande väl bibehållet, men stället som sådant ansågs omöjligt som turistmål, emedan färden dit ut var för besvärlig. Ordf. för Kuddnässtiftelsen, fil.mag. Gunnar Hård af Segerstad, sekreteraren Ragnar Mannil, rektor Kurt Lobbas och stadsdirektör Börje Nygård tog stugan i ögnasikte i och för inventering den 21 juli nämnda år. Någon framkastade en tanke, att Topelius' forna sommarstuga i framtiden kunde användas som — vintersportstuga! (ÖP 22.7. 1972. Se även ÖP 12.1.1968). Frågan om detta ovärderliga Topeliusminnes framtida vård och skötsel torde fortfarande vara oavgjord.


KÄLLOR:

Birck, E.L.,
Nykarleby stads Historia II. 1810—1875. Jakobstad 1980.

Birck, J.L.,
Anteckningar om Majniemi och Charlottenlund. JLB:s arkiv.
På auktionskammarens tiljor. JT dec. 1966.

Hedström, E.,
Nykarleby. Min barndoms och min ungdoms stad. Jakobstad 1958.

Jakobsson, August.
Topelius' stuga. Svenska Österbotten 1981 nr 31. [24.4. 1896 enligt texten.]

Kihlman, E.,
Mikael Lybeck. Liv och diktning. SLS 232. Helsingfors 1932.

Nordling, I.O.,
Z. Topelius' ö. SFV:s kalender 1905. Helsingfors 1905.

Nyberg, P.,
Zachris Topelius. En biografisk skildring. Helsingfors 1949.

Schalin, S.,
Alörn, tvenne skalders sommarparadis. SFV:s kalender 1960.

Schalin, Z.,
Kuddnäs. Skalden Z. Topelius' forna hemgårds historia. SSLS 251. Helsingfors 1935.
Majniemi. Ställets historia i Främlingsboken av Z.S. Manuskript i Schalinska saml. (Ss) HUB. [Helsingfors universitetsbibliotek]

v. Schantz, H.,
Nykarleby folkskolseminarium. Matrikel 1873—1957. Jakobstad 1958.

Topelius, Z.,
Dagböcker I—III. Helsingfors 1918—1921.
Samlade skrifter. Sånger IV. Stockholm 1905.
Samlade skrifter. Läsning för barn 1. Stockholm 1906.
Självbiografiska anteckningar. Helsingfors 1922

Vasenius, V.,
Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning. II. Helsingfors 1914.

Österbottniska Posten (ÖP)
1895, 1896, 1897, 1904, 1934, 1968, 1972.

Nykarleby stadsfullmäktiges konceptprotokoll
16.3., 18.9. 1897, 24.1. 1898. Nkby stadsarkiv.


Erik Birck (1983) i Svenska Folkskolans vänners kalender, sid 81–94.


Läs mer:
Majniemi i kapitlet Fakta.
(Inf. 2004-03-13, rev. 2019-10-20 .)