= Eldsvåda. Dagens Finska post medförde den sorgliga nyheten att natten mellan den 12 och 13 Jan. i det närmaste hela Nykarleby stad blifvit lågornas rof. Branden utbröt den 12 kl. 8 på aftonen i handlanden Granholms gård (i obegagnade uthus) invid torget och spridde gynnad af en stark sydvestlig storm, med den hastighet att, oaktadt alla ansträngningar, kl. 9 följande morgon större delen af staden låg i aska. Endast den af sitt isolerade läge gynnade kyrkan, skolhuset och kronans spanmålsmagasiner qvarstå oskadda jemte omkr. 40 af de mindre gårdarna på elfvens södra strand, der den s. k. Nystaden på sednare tider uppstått. Staden hörde till de finska städer, som haft det mest ålderdomliga byggnadssätt. De trånga gatorna och så godt som impraktikabla gränderna försvårade i hög grad såväl släcknings- som bergningsarbetet. Detta förklarar den snabbhet, hvarmed elden tog öfverhand, äfvensom att så föga lösegendom kunde räddas. Årstidens oblidhet gör de arma brandskadades belägenhet i hög grad behjertansvärd. Orsaken till eldens uppkomst är ännu okänd.
I en annan skrifvelse heter det: Elden rasade fulla tolf timmar utan hejd till onsdagsmorgon kl. 8, då af hela staden icke återstod mera än kyrkan, skolhuset, de små gårdarna längst i söder, Olsonska gården ytterst vid norra tullen, några hus vid den s. k. Lillgatan, norra delen af Källbacken och Nystaden på vestra elfstranden. Det var en förskräcklig natt; mången bergade icke mer än lifvet. Elden kastades otroligt långt; gårdarne norr om staden voro i största fara, men räddades. Nejden är uppfylld af husvilla, och elden glimmar ännu. Från Wasa afsändes genast flera foror med lifsmedel och kläder och så väl här som i andra städer äro insamlingar öppnade.
H. T. meddelar följande underrättelser om den nedbrunna staden: NyCarleby, i Wasa län och medlersta delen af Österbotten, 8 ½ mil norr om Wasa. 2 mil söder om Jakobstad, anlades af Gustaf II Adolf år 1617 och fick privilegier 1620. Läget är vackert, 1/2 mil från Lappo elfs myning; fartygen gingo fordom upp till staden, men upplagsplatsen är nu 1/4 mil derifrån och redden 3/4 mil. Orten var en kort tid 1648 landshöfdingesäte och har drivit en ganska betydlig exporthandel, som likväl aftagit på de sednare tjugu åren. I följd af skogarnas minskning och täta olyckor, som drabbat stadens sjöfart och handelscorps. Såsom belägen vid smalaste stället af Qvarken, dref orten under sednaste krigsåren en äfventyrlig, men mycket liflig trafik med öppna båtar på Westerbotten och försåg stora sträckor af landet med salt och kolonialvaror. År 1855 var invånarnes antal 1,217. Förmögenheten är i allmänhet ringa; ganska få äga något öfver dagens behof. Blott ett mindre antal gårdar (27) äro försäkrade uti allmänna brandstodsbolaget till ett värde af inalles 49.510 rub. 23 kop. s:r.
— NyCarleby var, om icke den enda, likväl en af de högst få städer i Finland, som alltsedan sin grundläggning aldrig brunnit. Elden har till den grad skonat denna nu ödelagda stad, att icke i mannaminne någon hel gård nedbrunnit, och högst sällan varit ens tecken till fara. Derföre bar staden ock tydelig stämpel af 1600 talets reglering för 240 år tillbaka: tättbyggda tomter, trånga krokiga galor, godt utrymme på landsidan och likväl fara att glida ned utför den höga och branta elfstranden, der islossningen, hejdad af tre forsar, hvarje vår lösrycker stycke efter stycke af sandvallen. Brandredskapen var bland de bättre i småstäderna, men för trängseln var stadens öde förr eller sednare icke svårt att förutse; kanske var en annan reglering än eldens omöjlig. Kyrkan, invändigt så att säga genomflugen af målade englar, är en af de äldsta träkyrkor i landet, uppförd 1707, rymlig och väl bibehållen, så att dess räddning var för orten en lycka. Likaså den ansenliga bron, byggd år 1817 af framl. baron C. v. Rosenkampff. Det räddade skolhuset är nytt, men litet. Rådhuset, ett gammalt tvåvånings trähus med torn, var något förfallet. För öfrigt ägde staden få tvåningshus och blott ett enda stenhus (en trädgårdspaviljong), men några hus närmast rådhustorget voro af betydande storlek och måste ha förorsakat en högt våldsam brasa, der de stodo midt emot hvarandra med en 9 alnars gata emellan.
Bland de gamla, nu förstörda husen ägde isynnerhet två en historisk märkvärdighet i följd af stadens strategiska vigt under 1808 års krig. I dåvarande Turdinska, nu fru S. Lybecks hus, satt generalen chef fältmarskalken Klingspor under slaget vid Oravais och mottog, 3 mil från stridsplatsen, den ena dammiga och blodiga adjutanten efter den andra med rapporter om slaget. I samma hus, der utom Klingspor äfven Adlercreutz och Kulneff, Itajewski, Gripenberg och Kamenski efter hvarandra hade sitt högqvarter, hvilade kejaar Alexander en natt 1819 om sommaren. I förra Juthe'ska, numera Wennerholmska huset låg Döbeln sjuk före affären vid Juhas, 3 verst söderom staden, och det var der som doktorn, enligt sägen, strök medikamentsflaskorna från bordet. |