[Gårdägare 1810—1858 är en sammanställning av detta kapitel, Översikt av gårdstomterna och deras ägare 1810—1858 samt Gårdar och trädgårdar vid åstranden.]

Det gamla tvåvåningsträhuset, med sitt höga, branta spåntak och sitt lilla klocktorn mitt på takåsen stod vid stora torgets östra sida, ungefär mitt emellan tomt nr 46 (Knutars, tidigare Josephine Berghs gård) och tomt nr 61 (Sarlin) enligt 1912 och nr 2025 och 2032 enligt 1966 års stadsplan, tvärs över nuvarande Borgaregatan. Det var byggt 1736 på det första rådhusets grund av borgaren Matts Malm, 9 famnar långt och 5 famnar brett [16,2x9 m]. Det första rådhuset hade som bekant byggts 1630. Huset hade 5 fönster i övre våningen och 4 i nedre mot gatsidan samt på baksidan åtminstone 2 fönster i övre och ett enrutigt gallerfönster, hörande till arrestlokalen i nedre våningen. Övre våningen innehöll två större salar och en rymlig tambur kring trappuppgången i mittpartiet. Salen i södra ändan användes såsom domsal. I den norra salen sköttes stadens löpande ärenden, mottogs inbetalningen av utskylder och all annan uppbörd, hölls auktioner och förhyrdes skeppsbesättningar, vid vilka sistnämnda tillfällen sjömansflaggan uthängdes.

[Det gamla rådhuset. Modell på Kuddnäs vind av Anders Gästrin. Foto: FL, juli 2005.]

I nedre våningen till höger om förstugan var arresten inrymd jämte den forna källarstugan i tvenne avdelningar, ett förrum med två fönster mot torget och ett bakre rum, den egentliga ”butkan”, där under den ryska inkvarteringens tider på 1850-talet förvarades de björkriskvistar, med vilka soldaterna erhöll ”putschikor” eller ”rysstryk”. Sådant erhöll även vid förefallande behov andra syndare såsom lösa kvinnan Brita Caisa Wacker m.fl.

Till vänster om ingångsdörren och förstugan låg ett stort vedlider, även det med 2 fönster emot torget. I det nyssnämnda främre arrestrummet skedde vaktombyte; det var alltså högvakt under krigstid.

Rådhuset var gulmålat på framsidan och ingångsdörren på torgsidan vit. Fordom bodde fiskalen i rådhusets övre våning. Det var ”spektakligt” i det huset, sade folk, enligt vad Katrina Jacobsson, f. Sund visste berätta. ”Vattfångarna” fick sällan sova i fred i arrestrummet utan det ”knep dem i näsan” där mången gång.

Stadsbetjänten Henrik Lööf gick varje måndag med bud till vederbörande befattningshavare och sade: ”Herr Borgmästarn lät säga att det är sammanträde i dag.” Hattmakare Petter Wahlberg var även stadsbetjänt liksom senare efter Lööf vaktmästare Henrik Lingonblad.

I rådhuset förvarades stadens ämbetsinsignier, vapen och troféer såsom stadsfanan, trumman osv. Guldsmeden Gustaf Engman, som var Vasabo och inflyttade till staden från Raumo 1815, berättade, att hantverkarskråen tidigare i tur och ordning varje julaftonsdag måste bära stadens fana längs gatorna för att lysa ut julfred. Borgmästare kungörelse om julfreden upplästes från ”borgmästarstenen” mitt på torget. När så turen en gång kom till guldsmed Engman, vägrade han att bära fanan, sägande: ”Jag går inte med den där kring staden och med några tjuvpojkar efter!” Ingen annan ville heller gå och därmed upphörde seden. Sedermera uthängdes vid sådana tillfällen fanan på sin stång genom rådhusets trappfönster mot torget. Så skedde redan på 1840-talet, då orgelnisten Anders Gästrin kom till orten.

Stadsfanan var den, som 1756 hade skänkts till staden av riksrådet ur arsenalen i Stockholm. Den var av grönt taft, målad med bokstäverna C. R. [Carl X] i hörnen och en lagerkrans i mitten i gult.

I rådhusrättens sessionsrum hängde även porträtten av kejsar Nikolaj I och tronföljaren Alexander. De hade förärats av skepparborgaren Johan Petter Högdahl och upphängts bredvid varandra på södra väggen på kejsarens namnsdag den 18 dec. 1848, varunder elva styckeskott [= kanonskott] lossades. Tavlorna var målade i olja och infattade i förgyllda ramar.

I rådhustornet ringdes kl. 4 varje morgon till uppstigning och kl. 9 varje afton till kvälls, dock enligt Gästrin ej om somrarna efter den 1 maj. Dessutom ringdes de dagar, då någon uppbörd förrättades i rådhuset. Härav fick klockan det sorgliga namnet ”hungerklockan”. På 1840-talet upphörde emellertid morgonringningarna i klocktornet. Härom berättas, att stadens dåvarande brandvakt, Johan Wärn, en f.d. soldat, brukade ”kröka på armen”, som det hette. Till hans uppgift hörde att ringa i tornet, men en kylig vintermorgon försov han sig; han hade gått in i arresten för att taga sig en liten lur på snapsarna, men råkade ”lura” för länge. Kl. 5 vidpass vaknade han och gick upp i tornet för att ringa. Fiskal J. H. Forssén hörde förvånad den sena ringningen, tänkte möjligen att elden var lös, gick för att se vad som var på färde och fann brandkonstapeln liggande i torntrappan med fötterna invecklade i det långa ringrepet. För var gång han sparkade för att lösgöra sig, ringde klockan. Den hetlevrade fiskalen lät ringaren smaka sitt spanska rör med silverknoppen för att lära honom mores [= lära hur man bör uppföra sig]. Sedan fick karlen gå. Från den stunden ringdes ej mera på morgnarna i rådhustornet.

Tornets urverk var gjort av smeden Carl Brockman vid mitten av 1700-talet.

[Stadsplan med tomtnummer för att se var tomterna fanns. Detalj ur C. W. Gyldéns stadsplanekarta från år 1841.]

Turdins byggning låg såsom tidigare nämnts vid torgets nordvästra sida, som vette mot älven (tomt nr 11). Den innehöll mot Ågatan från vänster mot höger: boden i södra ändan med 1, åt höger salen med 3 fönster samt förmak och främmandes sovrum med 2 fönster vardera. Ingången till boningsrummen fanns på gårdssidan. I gaveln åt söder mot Aspegrens gård satt 1 fönster nere och 2 uppe, mot Kempeska gården i norr 1 fönster nere och troligen 2 uppe och mot gården från vänster (från porten) 4 fönster och trappa med trappsteg, också från vänster. Ett halvfönster fanns ovan dörren. Farstun var mera lång. Genom en dörr eller gång steg man ned från gatbyggningen till flygelbyggnaden. Denna hade tre fönster mot gården i övre våningen, som innehöll en sal och en liten kammare samt trappuppgång från kökstrappan. Den sistnämnda låg i flygelns högra ända. Mellan köksdörren och byggnadsvinkeln till vänster fanns 2 fönster. Mot gränden vette intet annat fönster än en liten glugg till trappuppgången. Kejsar Alexander bebodde 1819 rummen till höger, dvs. norr om salen. Topelius skriver efter branden om detta hus:

”I dåwar. Turdinska, nu fru S. Lybecks hus, satt generalen chef fältmarskalken Klingspor under slaget wid Orawais och mottog, 3 mil från stridsplatsen, den ena, dammiga och blodiga adjutanten efter den andra med rapporter om slaget. I samma hus, der utom Klingspor, äfwen Adlercreutz och Kulneff, Rajewski, Gripenberg och Kamenski efter hwarandra hade sitt högqwarter, hwilade kejsar Alexander en natt 1819 om sommaren.” 45)

Zachris Schalins mor har gett följande kompletterande beskrivning av huset:

I byggningens södra ända mot Aspegrens gränd fanns krambod och kökskammare. Salen låg i byggnadens mitt. I norra ändan fanns 4 kamrar eller mindre rum. Alla dessa utrymmen låg på nedre plan. På vinden fanns två kamrar, en i vardera ändan. Köket låg i flygeln på nedre botten, sal och kammare på övre. Köket hade egen köksfarstu. Från kramboden ledde en dörr till salen, men ej till kökskammaren. Hela familjen begagnade salen som vardagsrum och spisade där, allt i patriarkalisk enkelhet.

Rådman Turdin själv bebodde det innersta rummet i norra ändan på gårdssidan. Hans döttrar och sedermera hans änka bodde i det yttre rummet på denna sida. De motsvarande två kamrarna mot gatan eller torget hölls som främmanderum (kejsarens!). Mitt emot på andra sidan torget möttes blicken av stadens tornprydda rådhus, vars urverk så att säga reglerade Turdinska husets arbets- och vilotid. I den lilla kammaren uppe i köksflygeln, med utsikt in mot gården och ner längs älven, logerade husets sköna dotter Augusta. I gatbyggningens södra vindskammare hos gamla faster Calamnia tillbragte lilla Sofie Topelius mången stund med att leka i sin unga mosters dockskåp. I norra vindskammaren bodde under vintrarna Turdins hemmavarande skeppare. En liten trädgårdstäppa låg nere vid älvstranden.

Vid tiden för branden drev Petter Aug. Lybeck handel i ett rum i norra ändan av huset. Mamsell Nordgren stod ofta i södra boden.

Det Turdinska huset var jämte det Juthe-Wennerholmska, rådhuset och kyrkan, vid tidpunkten för branden de ur historisk synpunkt kanske märkligaste byggnaderna i staden.

Hammarins hus bestod av 2 byggningar, den ena mot torget, den andra vid Storgatan, med en port emellan. Dessutom fanns en ”nedre gård” (sedermera ägd av målaren Joh. Niklas Gummerus). 46) Stora byggningen hade kakeltak.

Kempeska (Grundfeldtska) byggningen hade mot gården en trappa i mitten (steg från vänster), med 2 fönster på vardera sidan. I norra ändan mot Ragnörn fanns troligen 1 fönster i nedre våningen.

Lindqvistska huset var ett lågt 2-våningshus. Fönstren i övre våningen hade blott 2 rutor i höjden. Senare bodde borgmästare Montin i övre våningen, medan handlanden Carl Edvard Ekholm,  47) som köpt gården av rådman Isak Lindqvist 1846, drev handel i den nedre.

Apoteket hade 3 fönster mot torget i nedre våningen, nämligen 1 mot rådstugan till apotekarens kammare och 2 mot apotekssalen samt 1 på vardera sidan om dörren. En fläkt örn var fastsatt ovanför denna. Våningen hade flygeldörrar. På 1830—40-talet var Johan Benzelstjerna apotekare med Niclas Malmberg, Wichman och Sergeeff som provisorer. Malmberg efterträdde 1850 Benzelstjerna. Apotekssalen var mycket prydlig under den sistnämndes tid. Han beskrivs som ”en hygglig, men sjuklig människa, beskedlig i sitt hus”.

Herrar på morgonpromenad vek in på apoteket för att taga sig en ”bäsk” (malört eller Rigabalsam i brännvin) och en ”tankeställare” (brännvin med droppar i) och någon gång en tredje sup därtill. Sedan gick de hem att spisa frukost.  48)

Posten var 1851—1857 inrymd i Lithéns lilla gård. Tidigare, omkring 1846, bodde postmästaren baron Johan Alex. Stromberg 49) i Hammarins mindre byggning. Baron Stromberg hade sin moder friherrinnan Birgitta Charlotta (f. Ross)  50) och två systrar Ulrika Henriette 51) och Augusta Vilhelmina Charlotta 52) hos sig och Mina Hedberg 53), hans kusins dotter 54), som skötte posten. — Baronen brukade, så länge han bodde i Hammarins gård ”ligg och kukk” i ett öppet gångfönster, ”han låg der och grymta”. 55)

Efter Stromberg kom 1869 som postmästare Feodor Aminoff 56), vars fru Hilda Wilhelmina 57) var dotter till bokhandlaren i Nykarleby Johan Erik Stendahl. Hon skötte för det mesta posten. De hade sex flickor och en gosse. Aminoff fick den 20 mars 1875 transport till Kristinestad. Hans brorson Germund Aminoff 58) var stadsfiskal i staden från den 24 mars 1884 till den 1 maj 1895.

Det gamla Calamniuska huset vid sydvästra sidan av torget bar sitt namn efter råd- och handelsmannen Joseph Calamnius (f. 1729, d. 27.2.1803), som genom process på grund av naborätt övertagit gården den 8 nov. 1777 av handl. Jonas Öhrnberg (f. i Borås 2.12.1746, handl. i Nkby 1775, bortfl. 1786). Det var byggt i två våningar, ”där intet fönster var likt det andra” 59). ”Genom en öppen port kom man in på gården, där det fanns gott om utrymme för tjärböndernas foror.” 60)

Detta märkliga hus, typiskt för den gamla borgarklassen i Nykarleby, förtjänar en närmare beskrivning. Calamnius sondotter Sofie, Zachris Topelius moder, tillbragte större delen av sin barndom i detta hus. Hon har berättat följande:

Nedre våningen bestod av sal, kammare, kök och salubod. Sofie Calamnius fick bo och sova i salen och det ålåg henne att varje morgon krusa sanden på salsgolvet med en vinge, vilket var nog tungt göra för en så ung flicka. Golvet var rätt stort och flickan måste gå nedlutad medan hon krusade det. Före krusningen utjämnades sanden något över hela ytan. Först om lördagskvällen sopades den gamla sanden bort och ny vit sand ströddes på i stället. Så gjorde man fordom fint i husets bästa salong.

Salen var samtidigt husets kontor. Därför hände det ofta tidigt om vintermorgnarna, att snöiga tjärbönder störtade in i salen och gjorde upp sina affärer med husfadern, innan Sofie ännu var uppstigen.

Dubbelfönster bestod sig borgarna ej med den tiden. Var vintern i sträng, betäcktes de enkla fönsterrutorna snart med tjocknande is och rimfrost. Ville då gubben Calamnius titta ut på gården eller gatan för att se efter sina kunder, ”finnarna”, andades han först på rutan, tills rimmet smalt och torkade sedan med ärmen bort det våta, innan han kunde blicka ut.

Salen hade två stora fönster med tre rutor i höjden och tre i bredden mitt emot varandra, det ena mot torget, det andra mot gården. Denna sal utgjorde familjens arbets- och samlingsrum. Där satt även pigorna vid sina spinnrockar. Men då rådmannen väntade, att ett par ”finnar” var i antågande, sade han till pigorna: ”Seså, bort nu med svältkärrorna, och gån och tagen emot finnarna!” Ty finnarna hämtade på sina fordon tjära, smör, fläsk, hampa, lin och andra produkter, som utbyttes mot handelsmannens kram och kolonialvaror.

Calamnius hade två butiker i byggnaden, kramboden i husets västra ända mot Ågatan, med ingång från torget, och hökarboden för matvaror o.dyl. i den östra ändan och på andra sidan om porten. På gården stod en ”finnstuga”.

Själva byggningen, som på visst sätt var den måhända främsta i hela staden, var av allt att döma uppbyggd redan på 1600-talet. Den låg vid salutorgets sydöstra sida, såsom tidigare nämnts, och upptog denna längs hela dess längd från gata till gata. Den hade som sagt två våningar och en överbyggd inkörsport mitt på byggningen. Huset hade egendomligt nog ej två fönster lika varandra ens mot torgsidan. Somliga hade två, andra tre rutor i bredd, något blott en ruta, troligen i trappuppgången. I nedre våningen upptog salen det största utrymmet. Till höger om den, från gat- eller torgsidan räknat, låg den tidigare nämnda kramboden. En dörr förenade dessa rum. Bakom kramboden var en kammare, som bildade liksom en flygel längs Ågatan med fönster mot denna. Man gick alltså förbi kammarhörnet för att från Strandgatan komma in på gården. En port befann sig på gårdens baksida, mot söder, något åt västra ändan. Kammaren hade också ett fönster mot gården.

På salens andra sida, dess östra, fanns en mindre kammare mot torget. Köket låg mot gården. Inne på denna upptog en liten kryddgårdstäppa med gröna buskar och fleråriga prydnadsväxter vinkeln mellan salen och kammarflygeln. Genom salens och kammarens fönster hade man utblick över trädgården och genom en trappa på gårdssidan öster om trädgårdstäppan kom man genom ”en farstu åt vänster till salen och åt höger till köket och kökskammaren. Detta var den egentliga ingången till huset.

Vid gårdens sydvästra sida mot Ågatan låg en mindre byggnad jämte uthus. Den kallades Bäckas sidon och tjänstgjorde under senare tider som ”sämre gästrum”, där t.ex. resande komedianter fick logera (se närmare s. 44). [På sidan 44 finns Rådman Lindqvists tjärhiss och Repslagarbanan. Hänvisningen passar bättre till Teatern på sid 57.

I övre våningen av stora huset låg två salar och två kamrar, ett par på vardera sidan om farstun och trappan. Salarna kallades ”grönsalen” och ”blåsalen” efter färgen på väggpappren och användes senare som gästrum. Josef Calamnius j:r 63) hade gästgiveri några år och inlogerade resandena där uppe. [Möjligen var de här som furst Emanuel Galitzin övernattade 1848 i värdshuset med en vördnadsvärd prägel av ålderdom. ...]

Den del av den långa, smala byggningen, som låg till vänster om valvporten från torgsidan räknat, upptogs troligen av magasins- eller upplagsrum. Ytterst i östra ändan mot Rådhusgatan låg hökarboden. Huset var rödmålat och hade kakeltak. Det såg ålderdomligt och genom sin mycket låga stenfot mera oansenligt ut. Rådman Hammarins långa byggnad, med elva fönster i rad, mitt emot på andra sidan torget, tog såsom modernare och prydligare h.o.h. loven av det gamla Calamniuska huset.

Långväga gäster fick tak över huvudet i ”finnstugan” på gården. En sådan mindre sido- eller flygelbyggnad fanns på alla de större handelsgårdarna. De var avsedda att under vintermånaderna härbärgera de oftast finsktalande kunderna från stadens dåtida uppland. Dessa hade ibland varit på väg i flera veckor. De undfägnades vid ankomsten med varm soppa på salt kött. Bröd bestod de sig själva, men salt sill fick de gratis från kramboden, där alltid en silltunna stod öppnad för dessa kunders räkning. Fru Hanna Sarlin, f. Sundström, berättar, att finngubbarna ogenerat kom in genom salen till kramboden i hennes fars hus och vandrade tillbaka med en drypande sill mellan fingrarna.

Tjärböndernas kvinnor, som medföljt fororna sittande på tjärtunnorna, skulle begåvas skilt, värdinnorna med en brokig kattunsbit till mössor och de unga flickorna med ett kulört sidenband för håret. Sidenbandet omslöt hjässan och fästes med en knut i nacken så att ändarna hängde ned på ryggen. Från varje stadsresa medförde flickorna nya sidenband att ståta med i kyrkan eller på danserna, enligt tidens mode på bondlandet. 64)

Efter branden byggdes fortfarande finnstugor på de större handelshusens tomter. En karakteristisk sådan var finnstugan på Petter August Lybecks tomt, byggd i vinkel mot karaktärshuset längs Västra Esplanadgatan. Den revs jämte det ståtliga magasinet i kärnfuru så sent som 1966 för att ge rum för ett affärshus.

År 1834 köpte eller tillbytte sig rådman J. A. Lybeck gården av Josef Calamnius' arvingar. Han lät riva huset 1839 eller 1840 och uppförde en ny byggning av trä längs tomtens västra sida mot Strandgatan. Huset vitrappades efter någon tid. Norra delen av tomten, där det gamla huset stått, lät han tillsvidare vara obebyggd för att där med tiden låta uppföra ett stenhus. Den prydliga stenfoten stod i flera år i före branden opåtimrad som en inhägnad kring den avrödjade tomtplatsen, som blev gräsbevuxen och grön. Lybeck prydde den med några enkla planteringar, bl.a. rönnar. Där kunde man sitta och vistas i det gröna. På stenfoten mot torget stod ett staket av stenstolpar, mellan vilka järnkättingar hängde. Inkörsporten låg mitt på framsidan. En gång ledde från grinden in på gården.

Lybecks nya byggnad låg som sagt vid Strandgatan och såg rätt prydlig ut. Den hade en stor högsal i mitten med sex fönster, tre åt vardera sidan och en stor vindskammare i vardera ändan av vinden. Från den södra såg man ned på C. J. Collanders gård på tomt nr 17, som Lybeck sålt till Collander 1842. I husets södra ända låg kramboden, med utgång mot Strandgatan. Lybeck hade även låtit uppföra nya uthus. Kramboden var stängd vid tiden för stadens brand, men hade fullt med varor på hyllorna, tygpackor m.m. Ingenting kunde räddas.

Josef Calamnius' son Samuel Calamnius (f. 19.1.1767, d. 4.1.1796) hade ej hunnit driva handel någon längre tid eller samla sig någon egen förmögenhet, innan han dog. Som den enda återstående av rådman Josef Calamnius barn hade han haft utsikt att ärva hela förmögenheten. Om hans personlighet vet vi ingenting särskilt, men blott av den omständigheten, att han vid så unga år (26—27 år) blev antagen till en av stadens 7 rådmän, kan man draga slutsatser om det anseende han åtnjöt på orten. Hans hustru Anna Sofia (f. 1.12.1770, d. 16.4.1830) hörde såsom dotter till ”sekreteraren” R. W. Backman och såsom dotterdotter till den allmänt aktade fru Cecilia Bong (d. 22.11.1779) till den lilla stadens förnämsta släkter. Rådman Josef Calamnius var en av de förmögnaste på orten. Därav kom kanske sonens tidiga rådmanskap — redan under faderns livstid. Handelsrörelsen fortsattes till en början av fadern och änkan. Firmans bokhållare, Johan Turdin d.y., varom mera längre fram, omhändertog både firman och dess innehavarinna, änkan Anna Sofia. Han var vid giftermålet år 1800 22 och hustrun 30 år gammal. Han hade tidigare drivit handel i faderns gård nr 11, som han köpte, då den gick på auktion 1796. Med sin frus pengar, berättar Sofie Topelius, uppförde han på sin tomt mot torget en pråligare byggnad med högre stenfot än förut varit brukligt och med frontespis. Troligen anlitade han någon främmande byggmästare, eftersom huset på detta sätt avvek från den lokala enkelheten. Gamle Josef Calamnius tyckte ej om företaget och i synnerhet ej om den höga stenfoten. ”Folk vill ju inte hållas på jorden mera; man vill nu upp i luften”, sade ”gubben” ironiskt. ”Tacka vet jag då mor och jag byggde; visst var vi byggmästare själva!” 66)

Flickan Sofie hade det gott hos sina farföräldrar, vilka så hjärtligt unnade henne allt. ”Äta nu barne', du äter väl minder hos Turdins”, hette det ej sällan, vare sig att de tänkte på att flickan såsom styvbarn i huset (Turdinska) kunde komma att få det svårt, eller att det gamla herrskapet i sin burgna ställning litet självmedvetet såg ned på den som de tyckte klent situerade ”uppkomlingen”.

Den Bongska, sedermera ”Backmanska gården” hade ursprungligen fått sitt namn efter råd- och handelsmannen Augustin Bong (d. 12.12.1757). Den ägdes 1810 av nyssnämnde Johan Turdin d.y. Tidigare hade den ägts av den ovannämnde hovrättsadvokaten, senare handelsmannen i Nykarleby Reinhold Wilhelm Backman (f. i Vasa 17.4.1724, d. i Nkby 17.10.1787), gift med den i det följande nämnda Christina Wessler (1737—1810), vars mor var den nyss nämnda handlandedottern Cecilia Bong.

Huset var en låg byggning, som utom köket innehöll en sal samt en kammare i vardera ändan och en gatubod. I denna gård fanns ”Bongas kamarn”, där f. handlanden Reinhold Bong bodde till dödedagar (f. 2.9.1736, d. 18.11.1806 av ”inspärradt bråck”). Han var änkling och den siste av sin släkt på orten, den enda kvarlevande av 12 syskon. Gården låg vid Stora gatan, litet bortom torgets nordöstra hörn. Den fick sitt nya namn efter handl. Christer Reinhold Backman, som inflyttade dit omkring 1790. Efter 1817 drev han ej mera någon handel, men levde i sin gård till sin död 1830 (se vidare s. 79).

Den Wessler—Backmanska gården ägdes 1750 av brukspatronen på Orisberg, rådmannen och handlanden Lars Wessler (1698—1755) och 1810 av handl. Reinhold Wilhelm Backmans änka Christina (f. Wessler). Hälften av tomten utbröts den 6 febr. åt dottern Catharina Christina, gift Wacklin (1760—1841). Hon sålde sin del den 18 maj 1816 åt bagaren Johan Viklund (f. 1785 i Korsholm, d. 1840). Även den andra hälften såldes den 23 nov. 1816 till Viklund för fru Wacklins omyndiga barns räkning, men övergick genom börd den 17 febr. 1817 till råd- och handelsmannen Johan Turdin och efter honom till sonen G. W. Turdin. Viklunds del av tomten såldes den 17 nov. 1835 till mågen, smeden, senare hökaren Johan Åberg (f. 25.10.1812 i Oravais, d. där 11.5.1855). Han förvärvade i maj 1839 även den andra ½ tomten. Gården inköptes på auktion den 20 maj 1847 av rådman J. A. Lybeck. Denne i sin tur sålde den till handl. senare rådmannen Ernst Aug. Waselius den 27 juli 1853.

Denna gård kallas av Z. Schalin för den Backmanska gården. Den låg norr om Hammarinska (nr 22) och gamla Lindqvistska gårdarna (nr 23) med baksidan mot en liten tvärgata eller gränd, som förenade Strandgatan med Storgatan och hade port från den sistnämnda.

Byggningen bestod av två hälfter under samma tak med en gatubod i vardera ändan, liksom Calamniuska gården vid torget. Tvärs över tomten (i öster och väster) stod en mycket gammal tvåvåningsbyggnad. Den innehöll brudsalar, liksalar och nattstuga för resande gäster. Rummen var kalla och illa försedda med möbler och bekvämligheter. Den tidigare nämnda Sofie Calamnius har berättat, att då hon som flicka var med om någon högtidlighet där, så frös hon duktigt om fötterna för golvdragets skull. Hon lockade då till sig ullpudeln Phylax, som sedan värmde hennes fötter.

I Backmanska gårdens gamla handelsbutiker började flera unga handelsmän sin bana som ”egna”, bland dem Fabian M. Gyllenberg och Albert Dyhr, som båda även turvis ”stått på boda” hos rådman Matts Lithén.

Lithénska gården, en ståtlig tvåvåningsbyggnad, som rådman Matts Lithén låtit uppföra 1834, bestod av de fyra tomterna 6—9. Tomterna 6—8 ägdes 1798—1810 av handlanden Daniel Juthe, (se s. 44) medan tomten nr 9 år 1810 ägdes av handlanden och färgaren Lars Cederbergs sterbhus och från 1812—1844 av rådman Matts Lithén.

I Lithénska gården fanns rester av den gamla bebyggelsen kvar, ”Juthas sidon”, där familjen Juth eller Juthe tidigare bott. En gammal byggnad vid sidan om porten inrymde liksal och andra rum för särskilda tillfällen. Den omändrades senare till färgeri, som Erik Östman (d. 8.6.1846) förestod. Han var verkmästare vid Lithénska färgeriet 1824—1842 och fungerade även som ”föreskärare” vid kalas. Han bodde i en vindskammare i färgeriet och hos honom samlades ofta stadens unga herrar för att spela kort och ”taga droppar”.

Aulinska gården ägdes 1750 av råd- och handelsmannen Hans Aulin (f. 2.5.1698, d. i Nkby 14.2.1736) och efter honom av sönerna, handlandena Nils och Matts Aulin (f. i Nkby 8.4.1731, d. där 31.5.1782), av vilka den förre var rådman (f. i Nkby 3.1.1728, d. där 6.8.1789). Efter dessa hade gården sitt namn. Den inropades på auktion 1782 av handl. Daniel Forsberg (1735—1802), men övergick till Nils Aulins svåger, rådman Forsén i Jakobstad och Matts Aulins svåger, handl. Henrik Rahm i Gamlakarleby. Dessa skänkte gården åt Nils Aulins barn Beata (f. 1763, d. 1811, ogift) och Maria, som var gift sedan 1793 med bokhållaren Adolf Hammarin d.ä. och bevarades sålunda i släktens ägo tills den 1830 såldes av Adolf Hammarin d.y.

Forssénska gården. På tomten nr 26 vid Nybrogatan uppförde stadsfiskalen Johan Henrik Forssén 1838 en byggnad på en 6 kvarter hög stenfot, 25 alnar lång, 14½ alnar bred och 8½ alnar hög från stenfoten räknat. Den inreddes med förstuga, 3 kammare, sal och kök och hade 7 st. fönster mot gatsidan. Taket var av näver och sågad stock. Forssén bodde här till branden. Detta var ett av de största husen i norra delen av staden, och ersatte det gamla, vid brandsynen i maj s.å. utdömda huset på tomten.