Nykarleby hör till de finlandssvenska städer, vilka på intet sätt gör nummer av sig. Denna sanning framfördes senast i ett reportage i JT. Utåt förefaller det rentav som om staden sover sin törnrosasömn och endast väntar på att bli väckt ur den. Men att därtill fordras mer än en kyss är inte minst den nye stadsdirektören Anders Nordström medveten om. Främst är staden i behov av industrier och det är i väntan på dem som stadens fäder skall förverkliga bl. a. ett vatten- och kloaksystem för de centrala stadsdelarna.
Stadsdir. Anders Nordström  



Staden vid

älven

 


 

 

Det kan sannerligen ha sina sidor att vara initiativrik stadsdirektör i den lilla staden. Och är han dessutom ny på orten får han bereda sig på att stå i skottlinjen och träda i svaromål för sina uppslag och planer på förbättringar — det är nämligen inte gott att slåss med de bestämmande i Nykarleby. De gamla stadsborna är kända för sitt konservativa tänkesätt — mot den muren studsar många av utvecklingens signaler tillbaka. De framstegsvänligas lilla men tappra minoritet har fått kämpa hårt också för små vinningar.

Nykarleby är den minsta staden i landet, med sina knappt 1.300 invånare och bland de städer som har det lägsta skattöret. Det senare tycker naturligtvis invånarna själva att är så bra, så bra och sannerligen om inte många smått avundas dem på denna punkt. Men samtidigt hör man i främsta rummet ungdomarnas på modernare våglängder inställda hjärtan sucka över att deras hemort är tråkig, livet är föga stimulerande, allt går i gamla, invanda fåror och det är långt mellan någonting nytt Detta har lett till att det uppväxande släktet alltmera tjusas av andra och större städers lockelser Men — förresten — sådana tongångar hör man litet överallt och de kanske inte får tas på fullt allvar. Skall emellertid en landskommun, köping eller stad framåt får — och det är en gammal sanning — människorna som bor och arbetar där också bereda sig på uppoffringar. Men inför detta ord ryggar nykarlebybon i gemen tillbaka. Det är så skönt att leka Törnrosa i bruset från älven, de rika skaldeminnena och all lummighet som ger staden en så sagobokslik idyllisk prägel.

Nykarleby kunde allt bli en stad med modernare liv och uppsving på många fronter. Visst har man börjat så smått, men man har en lång väg att vandra och innan det ljusnar på allvar har andra städer utvecklats i ett allt snabbare tempo. Nykarleby kommer väl alltid att få känna sig en smula på defensiven — det är oerhört svårt för att inte säga omöjligt att hämta upp ett försprång av de mått som det här är fråga om.

Men det finns en legend som talar om att en förbannelse vilar över staden. Några munkar som vid lutherdomens införande befann sig på flykt kom till Nykarleby, där de bad om mat och husrum. Denna begäran blev emellertid avvisad. Munkarna nedkallade inte eld över samhället, men en förbannelse att ingen industri skulle utvecklas framgångsrikt och att ingen ekonomisk blomstring skulle bli bestående. Typiskt för denna legend även i våra dagar är att inga industrier finns inne i själva staden, de som finns och drives med resultat ligger utanför. Det är inte utan att en vidskeplig bedömare börjar tro på spöken.



Dansen gick på bron och ljus var natten.
Forsens skum flöt bort på älvens vatten.”
Ernst v. Knape.
I fonden brostugan, d
är fordom bropenningen uppbars, nu, Café Brostugan.
[Ernst Viktor Knape, inte Ernst von Knape. Hela Ant han dansa med mig. Förstoring.]


Det bubblar under ytan

Det lever dock, som sagt en smula under ytan. Nu får Nykarleby centrala stadsdelar ett vatten- och kloaksystem, som varit ”aktuellt” ända sedan år 1920, då saken för första gången diskuterades på allvar. År 1948 höll planerna ett tag på att gå igenom, men strandade likväl på grund av olika orsaker. Verkligt slag i saken gjorde stadsfäderna senaste sommar, då en kommitté fick i uppdrag att främst utröna möjligheterna att stävja de översvämningar som varje år förorsakat skador bl. a. i en del av den centrala delen av staden. Ett vatten- och kloaksystem ansågs vara den enda förnuftiga lösningen sedan det visat sig att en omläggning av sta-idens gamla kanal inte skulle medföra något resultat.

Första etappen inleddes senaste höst och kostnadsförslaget utgör för den cirka 3,7 miljoner mark. Av stamledningen berörs sju kvarter och anslutningen är t. v. frivillig, beroende på att det dricksvatten som kan levereras inte blir absolut förstklassigt. Det tas ur älven och blir inte hälsovådligt, men knappast heller tjänligt som dricksvatten. En senare fråga är, när en reningsstation skall upphjälpa denna olägenhet.

En ny stadsplan är under arbete och i den observeras möjligheter att bereda plats för sådana industrier, vilka kan tänkas ha fördel av att placeras i Nykarleby. Industrier är nödvändiga inte minst för att ge staden ett stabilt skatteunderlag, men lika viktigt är det att man kan ge ungdomen sysselsättning.

En modernisering av kraftverket är aktuell och ett andra turbinaggregat skall i år installeras. Älven är en god kraftleverantör, men man är, som sakerna nu står till, tvungen att köpa rätt mycket ström av Pohjolan Voima.



T. h. kraftverket, t. v. bad- och tvättinrättningen

[Förstoring.]


Den järnväg som finns anlitas inte alls i proportion till dess kapacitet. Nykarleby har utmärkta bussförbindelser och järnvägen ställs s. g. s. helt i skuggan när det gäller passagerartrafiken. Förbindelse med stambanan har Nykarleby i Kovjoki.

Stadens enda resandehem och restaurang har förlorat sina spriträttigheter och står numera till tjänst med endast mat och logi.

Nykarleby består sig med en egen tidning — Österbottniska Posten — som utkommer en gång i veckan (fredagar) och närmast tjänar som annonsorgan. ,,Klockarposten” eller ,,Påminnaren” är populära smeknamn på hembygdsbladet.

 
Sankta Birgitta, kyrka, uppförd 1708—1710 efter ritningar av Elias Brenner.
[Förstoring.]

 

Det finns en del saker som Nykarleby med stolthet; kan peka på, främst kanske:

Topelius barndomshem Kuddnäs

Kristliga folkhögskolan, välkänd och uppskattad

det manliga seminariet, Svensk Finlands enda

en modern tvättinrättning, som också inrymmer bastu

Haldin & Roses nybyggda busstation på torget.

Men Nykarleby behöver mycket:

— Sjukhuset borde bli interkommunalt. Det förfogar nu över 15 vårdplatser, men är nästan undantagslöst överbelastat. Sjukhuset borde utvidgas och moderniseras enligt tidens krav.

— Ett modernare brandväsen är av största vikt. Nu finns endast en motorspruta på en lastbil. En brandbil är nödvändig. Det är ett under att staden med sin trähusbebyggelse undgått att med sitt försummade brandväsen bli lågornas rov. [1959 fick man brandstation.]

— Nykarleby är som kuststad i behov av en god hamn. Tanken bör inte avfärdas enbart som en utopi. [Småbptshamnen är god.]

— Framför allt: Industrier, industrier, industrier

En resenär som gästar Nykarleby fäster sig kanske mest vid det vackra skaldehemmet på älvbranten i norr. Men det finns flere andra särdrag, som samtidigt flyttar tanken tillbaka i tiden. Ett av dem är det hus där von Döbeln låg sjuk innan han utkämpade slaget vid Juthas söderom staden. Besökaren fängslas sommartid av den vackra bron över älven med kyrkan som dekorativ bakgrund om man kommer in längs landsvägen från Vasa. Seminariets och kristliga folkhögskolans placering på den västra älvbranten erbjuder en njutbar anblick. Och alla som hört om Nykarleby har säkert också hört om Josef Herler, bokhandlaren, skådespelaren och regissören. Han är på något sätt intimt sammankopplad med stadsbilden.



R. T., Staden vid älven i Vecko-Spegeln nr 19 den 14 maj 1954.
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll med kommentaren:

Rolf Tilijander var huvudredaktör för Vecko-Spegeln, jobbade ju också på JT och senare även på Vbl.


Läs mer:
Fler stadsbeskrivningar.
Fler tidningsartiklar.
(Inf. 2019-08-19, rev. 2019-08-19 .)