Min barndomsstad Nykarleby bjuder på många personliga minnesbilder, men låt oss höra hur staden och bygden ter sig i sina skalders minnen.

Zachris Topelius har berikat Nykarleby stads liv och personhistoria i gången tid med många detaljer, som återfinns i hans dagböcker och berättelser. Men så frikostig skald han än var, då personer, orter, inrättningar landet runt skulle hyllas, har han ej ägnat någon större dikt åt sin barndomsstad. Älven har han dock ej med tystnad kunnat gå förbi. Den rann genom hans liv, bekände han när Kuddnäs skulle säljas. I olika smådikter tecknar Topelius träffande och känsliga bilder. Några citat:

”Två strida forsar, mellan dem en lugn, en tankfull flod, de sjöngo för mitt barndomshem den sång jag bäst forstod. [Fortsättning]” — ”Hur mycket av den sol, som lyser världen, kan stundom stråla i en enda punkt, när morgonskimret i vårt liv är ungt och intet åskmoln än förmörkar färden. Vad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder, en björk, en rosenhäck, ett smultronland, en buktig flod, en fors, en bro, en strand, och kyrkans torn mot morgonskyn som glöder. [Fortsättning]”

När Topelius på gamla dar återser sin barndoms och ungdoms älv, mediterar han i dikten ”Speglande vatten”:

”Tyst glider i lugna kvällen en båt över spegelglas. Hans åra hon blygs att bräcka den vackra trymån i kras ... Den lummiga, höga stranden med lutande björkar på, han brytes i älvens vatten mot aftonhimmelens blå. Han vikes i dubbla linjer för lekande ljusets lag, en dyker i djupet under, en höjes i öppen dag”. Sist ett topelianskt sluttackord i livets aftontimma: ”I fjärran ser jag vindskammarfönstret glimma, i fjärran ser jag barndomshemmet än i tårars glans som en begråten vän stå solbelyst i årens aftondimma.”

*

För skalden Mikael Lybeck ter sig staden en sommardag på 1890-talet så här:

”Häggar, rönnar och syren mellan gårdarna i staden, korna mitt i esplanaden, människorna en och en. Över bron på tröga hjul kör en fora — drängen söker sova där han går och röker, solen steker het och gul. Några ungar i en brant gräva skrikande i mullen, andra passa på vid tullen, öppna grinden, få en slant. Vägens krökning ner mot sjön drängen med sin fora hunnit, och med ens har stan försvunnit bakom björk och hägg och rönn

Stadens midsommarnatt skildrar Lybeck så:

”Spel av gyllne färger dallrar länge i väster. Bullrande skratt skalla i gränderna. Dagen skvallrar högljutt om vad som händer i natt. Älvens ulliga dimmor ånga bort mot mynningens säv och snår. Forsen sjunger sin sång som i många hundrade år. Höga lummiga sommarstränder dämpa dess dova, brusande ton. Pigor med kvistar i svettiga händer ta sig en dans med gesäller på bron. Daggiga ängar av blommande klöver sprida i nejden sin sötma, sin doft. Unga, älskande unga, däröver vandra sig varma till lador och loft.

Toddy på krogen (Brunnsholmarna) ovanför kvarnen borgarna dricka tills solen går opp. Fruarna hellre där hemma med barnen hålla sig vakna med kaffe och dopp. Färgernas spel från väster till öster glidit i båge och råkat i brand. Flickornas skratt och pojkarnas röster tystna alltmer men höras ibland. Luften blir kylig, timmarna långa, klockan i tornet tvekande slår. Forsen sjunger sin sång som i många hundrade gångna år”.

*

Mikael Lybecks bror vicehäradshövding Paul Werner Lybeck skrev noveller med motiv från staden och bygden, bl.a. ”Den siste majgreven”, en person- och tidsbild från det gamla sjöfartsnykarleby. ”Konungasonen” heter en ypperlig personteckning av bygdeoriginalet-lustigkurren Slarv-Bergman, namnet fingerat men icke personen. Kanske mest tilltalar berättelsen om ”Matts Mattsson Dalabacka”, den karlavulne bandpojken från skogsbyn och hans korta men gripande levnadssaga, som författaren lärde känna under jaktfärder till byn. Werner Lybecks ungkarlshem i föräldragården vid älven (nu De Gamlas Hem) var samlingsplats för det s.k. torsdagssällskapet, ett tiotal herrar från stan, mest äldre, som odlade sina litterära, historiska och fornsvenska intressen med vettiga samtal och recitationer.

*

Till detta slutna sällskap hörde jämväl Gånge Rolf, skaldenamn för sem. lektor, sedermera direktor Viktor Karl Emil Wichmann, känd genom sina vikinga- och svenskhetssånger och sina dikter över historiska motiv. Men även naturen och livet i Nykarleby och omnejd kunde han träffande skildra. Hans ”Skärgårdsgossens visa” är en pärla av friskhet och behag. Jag var skolpojke när den visan, tonsatt av musiklektor Illberg, hade premiär på examensdagen 1897 och vi sjöng ur fulla bröst:

”Nu sväller seglet och böljan slår med munter klang emot hällen, och skummet vitt över stäven står, det är så lustigt om kvällen att länsa undan för förlig vind så glad om hjärtat och röd om kind, för hi och hej och hipp hurra, och där bor sjöfolk i skären.

Där blånar röken på hemmets härd, röd skymtar stugan på hällen, far vittjar näten på fiskrik fjärd, mor pysslar stilla i kvällen. Här är så härligt på hemmets jord, den är dock skönast vår bygd i nord, för hi och hej och hipp hurra, Gud signe hemmen i skären!”
[Hela visan.]

*

Ernst Viktor Knape, läkaren och diktaren bodde ett tiotal år i 1900-talets början i Nykarleby. De var hans mest produktiva år under vilka han skildrade både staden och bygden och dess folk i ypperliga dikter, dels i folkvisestil, t.ex. strofen: ”Minns du en dans på bron, då ljus var natten och forsens skum flöt bort på älvens vatten?” Och flickans sorgmodiga slutreflexion: ”Ant han dansa med mej, Matt han dansa med mej, ingen av dem ville ändå ha mej.” [Hela dikten.]

Staden målar Knape i stämningsbilder, som vi äldre så väl känna igen:

Älven sorlar och brusar, — livet drager förbi.
Staden är tyst och stilla, sjunken i drömmeri.
Gamla minnen av bättre dagar komma igen;
gamla minnen av diktarn, barnasagornas vän.
Helgmålsklockarna ringa. Kvällen är ljus och lång,
parker och esplanader fyllda av fågelsång.
Sjunkande kvällsol gjuter rött över kyrkans torn.
Natten kommer och vakten vandrar kring med sitt horn.
Staden är tyst och stilla, sjunken i drömmeri.
Älven sorlar och brusar, livet drager — förbi.
[Dikten kan, illustrerad med ett vykort, laddas ned som pdf.]

Under sina många hembesök lärde Knape sig känna bygdens liv och folk inifrån, vilket gav upphov till dikter av varaktigt värde. I dikten ”Änkan Smeds” ger Knape en gripande bild ur folklivet. Några rader må citeras:

”Nu hade hon slitit i tio år med kutig rygg och med ögon röda, ensam var hon att gården stöda. Jag öppnade dörren och hälsade glatt: — God afton, mor!
Hon vände sig knappt där hon satt vid fönstret.
Fårad var pannan och grå voro håren av sorgen och åren.
Vi talte om vädret och stallet och kvarnen.
Då nämnde jag barnen. Hon knäppte med näverdosans lock ett tag mot dess buktiga sida och snöt sig i kjolen och svarade lugnt. Men jag hörde nog hjärtat kvida. I himlen hos Herren bo tre. De hava det gott, och dem får jag se. Men tre bo långt i Montana, och det är det tyngsta, han ligger i lungsot där borta den yngsta.
Hon tvinnade tinningens stripiga testar och vaggade sakta med stirrande blick. Jag reste mig tyst och gick.
Aftonskymningens dimblå slöja drogs om en halftförfallen gård.”

Längtan till fjärran land hos bygdens söner ger skalden anledning att i en annan dikt spörja: ”Män från slätten och havet, går eder längtan långt?” Svaret formulerar han så: ”Floderna gå genom slätten. Vindarna gå över havet. Längre vår längtan går.

Ständigt blicka de, bygdens söner, bort mot slätternas blånande rand. Fjärran de längta till hemmet, och hemma de längta till fjärran land. Gåtfulla längtan sen tusende år, var du vårt arv från släkte till släkte; intet dig stäckte, intet dig hämmar den dag som går.”

*

Skalden Joel Rundt var förtrogen med Nykarleby sedan barnaåren och ungdomstiden: ”En stad, en älv, en bro, en gammal kvarn, det var den syn vi sågo såsom barn. Det var idyllens ort och sångens stad med sina låga hus, sin esplanad. Vi minns den i soligt sommarljus och höra ännu tvenne forsars brus och se bland höga träd på älvens strand det hem, som skänkte sången åt vårt land, där diktarn sina första drömmar närt och där han sång av sina aspar lärt.” [Hela dikten.]

Då seminariet på den höga stranden fyllde 60 år skrev Joel Rundt en kantat varur jag citerar:

”Vi minnas din frid, din stillhet, du drömmande, tysta stad, dina gårdar i trädens grönska, din lummiga esplanad.
Här lyddes en gång en gosse vid älven till asparnas sus och såg huru kyrkans spira stod högt emot morgonens ljus.
Vi minnas den grönskande bygden vid älven, som brusande bred,
vi minnas dess röda gårdar och slätten, där Döbeln stred.
Er, ungdomens höga salar, dig stad i din nordiska vår,
en minnenas hälsning vi bringa från mandomens värvfyllda år.”
[Hela kantaten.]

Nykarleby-diktaren Ragnar Eklund tecknar kring sekelskiftet enkelt och innerligt sin barndomsstad och sig själv som drömmarpilten Edgar. Några spridda citat: ”Överallt finner Edgar solskenet och gruset och gräset. Bakom de små tingen reser sig tystlåtna jättar som står och vaktar. Kyrktornet och esplanadbjörkarna är sådana allvarsamma vakter. Tar man sig fram till åstrandsstupet nere vid vattenlinjen är man i en värld för sig, liksom i en djungel mitt i stan. Högt över en hänger Storbron, björkar, rönnar och häggar klamrar sig fast runt om en. Under de dinglande kvistarna flyter skumkakor långsamt motströms, fast det fräser kring stenarna mitt i ån. Det dånar till när en bondskjuts kommer sättande över bron. Man är avstängd från hela stan därnere.

När Edgar vandrar hem kan det hända att ett ensamt fjolårslöv virvlar kring ett dragigt gathörn. Han måste stanna och betrakta det. Hur länge skall det hålla på? Oavbrutet snurrar det runt i en cirkel som om det lekte med sig själv. Edgars tankar går till jättegrytan nedanför Storbrobacken och vad lärarn i skolan berättat om den. Där hade en sten lekt för länge länge sen. Långt innan det fanns stad och människor här på stället. Edgar tänker och tänker där han står på urberget, som sticker fram genom planket vid Kisors butik. (Själv bor Edgar i gården näst intill). Om det nu flöt vatten här och lövet var en sten, så skulle Kisors få en präktig jättegryta nära butiks dörren, funderar Edgar. Men så slog honom den tanken, att när grytan var färdig så skulle det inte längre finnas någon Kisorättling och någon butik. De hade dött och utplånats för länge sen. Och förresten om det verkligen fanns vatten här, så skulle Kisors inte kunna hålla någon butik på den plats där den stått i samma lantliga skick i många årtionden. Men man får ju tänka, som gubben Zeta i Nystan brukar säga. Gatan vid vilken Edgar bor med sin syster och sin mamma, tar tvärt slut vid pumpbrunnen, ty bakom den trängs Rummelbackens rullstensblock stora som hus. De är spräckta och vilda och våghalsiga, slängda omkring och någonting alldeles för sig. Driver Edgar fram på de släta och linjalräta gatorna så är han mitt inne i själva redan. Det är som om mor skulle ha ordnat upp det hela, tycker Edgar. Där står det huset med den sortens krusor över fönstren och där ett annat med sin saffransfärgade gavel. Nätta och putsade dockskåp med buketter emellan. Man tar inte miste på någonting: allt är som det skall vara för tid och evighet, tycker gossen Edgar. Vem vet, kanske Rummelbackens stenhopar och alsnåren vid vägen till uthamnen tål att titta närmare på. Edgar börjar gå och kisa med huvudet på sned där han driver omkring. Men bäst förstår han sig på kvällsglöden över älven och sådant. När han får ögonen på utsikter av sådant slag, glömmer han sig kvar för långa stunder.”

*

Skalden Viktor Sund räknar mer än gärna andlig frändskap och samhörighet med Nykarleby, blev förtrogen med orten och dess traditioner och hyllade staden i ett briljant kåseri på vers den 10 aug. 1946, då en modersmålslärarkurs därstädes avslutades och Gerda Wrede reciterade dikten, som här återges något förkortad.

”Nykarleby, en stad, kanske efterbliven, men vacker och glad i färg. Du ser den liksom omgiven av höga berg. Som en dröm, som en ouppfylld önskan i de vita syrenernas ljus den ligger inbäddad i grönskan med sina gårdar och hus. Den håller ej stora fester, den är ödmjuk i sin själ Men gärna tar den mot gäster, och alla behandlar den väl. Det är stundom där lite rabalder, för det mesta rent kommunalt. Men det stör ej konstnärer och skalder, som orten till hemvist valt. Kring minnet av Knape och Gånge är det redan ganska tyst, och farbror Zachris är fången i en park som en tråkig byst. Där forsens skumpärlor dugga sitt finaste silverstänk, ser du Mikael Lybecks skugga med broderns på en bänk. Och Tomas lndal ses dröja vid älven ej långt därifrån. Och strandängens tuvor röja en inslumrad ”konungason”. — Men de som här bo, vad leva de av? En ko och en äng, ett potatisland och en skreva med blommor, en morotssäng. Vid älven ha de en lada med sommarens doftande hö. Så leva de nöjda och glada sitt enkla liv tills de dö. Som fordom i esplanaden gå korna ännu i dag, så ha de i sekler gett staden dess lantliga behag. Den har den egentliga styrkan i sin vardagsekonomi, i sitt kraftverk och i kyrkan och även sin poesi. Och skolor har staden fyra, för övrigt är den rik på psaltare och lyra och seminaristromantik. Original och lustigkurrar fanns det gott om i staden förr. Nu för en järnväg man hurrar vid en oviss framtids dörr. De gamla släktena sova sin sömn vid Ragnörns fors. En eftervärlds gåva är en lutande sten och ett kors. Så anspråkslös än din hållning och ringa du synes dig själv, finns det något av skygg förtrollning hos dig och din värld och din älv. [Hela dikten.]

*

Självfallet ingår älven med sitt rörliga vatten, sina lummiga stränder och sina skiftande scenerier som ett huvudmotiv i skaldernas och författarnas minnesbilder från Nykarleby. Älven ger stadens utseende dess markanta karaktär, älven ger staden dess förnämsta skönhets- och stämningsvärden och är efter kraftverkets tillkomst ett stöd för stadens ekonomi. Vi Nykarleby-barn har ett gemensamt band, som binder oss vid födelseorten även sedan vi övergivit den. Det är älven som rinner genom våra barndoms- och ungdomsår, ja, fortfar att rinna i minnets värld till livets slut var vi än befinner oss. Vi är älvens urbota barn. Sommartid bjöd den på stillsamt flytande vatten, lockande och skrämmande på samma gång för våra barnaögon. Här och var bildades mystiska, mörka malströmmar och sugande virvlar, farliga ställen, som vi barbenta småpojkar varnades för, dock med ringa åtlydnad. Med upphetsad spänning upplevde vi våldsamma islossningar och mäktiga vårflodstider, som drev oss till våghalsig företagsamhet med isblock och störar.

Älven i vinterdräkt med sina dåtida höga, branta stränder ovanför stadsforsen gav oss hårdhänta, härdande kramar och kast, innan vi kunde konsten att stå utan att falla i brant stupande skidspår. Och vilken sällsam tjusning det var att i kamraters lag på skrinnskor ila fram över förvinterns bågnande, brakande glansis! Ja, älven drev oss till kamp och aktivitet allt efter årets växlingar. Eller till stillsamma drömmerier i timmar på en strandhäll vid metspöet, flötet och lekande löjors blänk i vattenbrynet.

Hösten var sikens och nejonögonens tid och är det ännu fast i mindre grad än förr. I stadsforsen, som nu är alldeles ur räkningen som fångstplats, tävlade förr både yrkesfiskare och amatörer om varandra att få plats mellan stenarna för sina nätingsbockar. Från strand till strand blev forsen fullsatt med trebenta bockar i många rader. På bockarna lades gånglänjor, som hölls på plats av pinnar fästa vid bockarnas långben. På kortbenen fästes från bock till bock länjor, som skulle hålla de till bottnen nedsänkta fångstkassarna på plats. Det var spännande att följa med mina kamrater Arne och Helge för att vittja deras pappa skomakarens kassar, placerade i forsen ovanför Storbron. Visst var de våta länjorna otäckt hala att beträda och balansera på och forsen brusade under fötterna. Men vad betydde det mot tjusningen att på nära håll få vara med och hjälpa till då kassarna, envar fäst vid sin rektangulära ram, halades upp ur vattnet och tappen i kassens topp togs ur och våtglänsande nejonögon, ”nätingar”, skrann ned i pärtkorgen och ringlade sig där under hemfärden. Yrkesfiskare klarade sig på sviktande länjor ännu vid hög ålder. Jag har i min ägo ett fotografi som visar Stadsforsen fullbelagd med bockar och 80-årige fiskaren Matts Boman stående på länjor mitt i forsen hållande fram korgen, medan reslige sonen Gustaf, som återvänt från färderna på världshaven och från fårvaktandet i Australien, tömmer fångsten ur kass efter kass.

Älvar är gudarnas budbärare, sade de gamla grekerna. Om de ordens djupa innebörd visste vi småpojkar ingenting, men det erfor vi, att mycket av det väsentligaste i vår barndomsvärld anknöt sig till älven. Kyrkan och skolan på var sin strand och bron, som förband dem med varandra. Klappbryggan där våra mammor sköljde och klappade byke sommartid, medan vi strövade längs stranden eller klev i och ur fiskebåtar, beklädda med silverglänsande strömmingsfjäll inombords och spridande sin kännspaka lukt.

Simstränderna vid Flickhällan, Pojkhällan, Tullstranden och Alisvaj, näckrosorna, doften av säv, bottenävja och färska propsar, backsvalorna, som flög in och ut i sina mörka hål i strandbrinken vid Åminne gård, allt var vi förtrogna med. Ofrivilliga inplumsningar och drunkningstillbud råkade många av oss ut för. Allt upplevde vi berikande och kamratskapsfostrande inför älvens växlande anlete.

*

En skald av yngre årgång, Sebastian Lybeck, också han med härstamning från Nykarleby, formade i samband med Juthbacka-jubileet sommaren 1961 en djupsinnig strof, som må bli slutvinjett på denna minnenas defilad: ”Älven glittrar och gräver sin fåra, tiden svinner och plöjer sin jord, ödet ror med en silveråra, skalden leker med bräckliga ord. Allt det är flyktigt, och ändå vi vet något blir kvar som en hemlighet djupt i det eviga vattenbruset ..., gömt under vinden, gömt under gruset, gömt i ett hjärta som log och grät. [Hela dikten.]