Vägvisare i Finland.
Praktisk resehandbok
(1895)

 

[Den här gången kommer lite mer än vanligt med eftersom farleder, vägar och järnvägar till och från Nykarleby behandlas.
Den som vill hoppa över det kan gå direkt till 2. Nykarleby.]

  

   

Österbotten.

IX. 292


IX. Österbotten


I detta kapitel behandlas det sydösterbottniska slättlandet, hvilket med en svag dosering sträcker sig från Suomenselkä i sydost och öster till Bottniska viken i väster, äfvensom de delar af de nordösterbottniska flodområdena, som ligga närmast hafvet (Torneå dalen till Aavasaksa). Ule älfs sammelbäcken, d. v. s. det vidsträckta området kring Uleå träsk och dess tillflöden från norr och öster, äfvensom Kuusamo trakterna upptagas i ett särskildt kapitel (X Kajana området och Kuusamo). Likaså en del af de nordösterbottniska floddalarna, hvilka ingå i kapitlet XI Lappland.

— — —

 
 
   
Från K:stad till B:borg IX. B. 311


— — —

c) Östermyra—Kauhajoki—Kristinestad.

Genom det inre af Österbotten är en landsväg dragen från Nykarleby längs Lappo ådal till Lappo kyrka, där den grenar sig. En väg går åt sydost

 
 
   
Östermyra—Kristinestad IX. B. 312


till Alavo och vidare söderut till Tammerfors och Tavastehus, hvilken väg ända tills järnvägen öppnades för trafik var den förnämsta kommunikationsleden till landets mellersta och södra delar. Angående denna vägs södra del lämnas upplysningar sid. 184; den norra delen åter från Lappo till Nykarleby löper till stor del jämsides med järnvägen och behandlas nedan IX, C, 1. En annan väggren är från Lappo dragen söderut till Östermyra och därifrån vidare uppför Kyro älfdal genom Ilmola, Kurikka och Kauhajoki socknar och vidare västerut till Lappfjärd, där den sammangår med den ofvan b. berörda strandvägen.

— — —

 
   
Vasa—Uleåborg. IX. C. 313


— — — 

C. Från Vasa norrut till Uleåborg.

Bekvämast göres färden från Vasa till Uleåborg naturligtvis med bantåg öfver Östermyra eller ock med de stora kustbåtarna. Af intresse, särskildt i historiskt afseende, är dock den gamla strandvägen. Alla dessa vägar upptagas här nedan.


a) Vasa—Östermyra—Uleåborg järnväg.

1. Sträckan Vasa—Östermyra är behandlad ofvan sid. 293. Från Östermyra utgår banan till Uleåborg.

Uleåborgska banan, 334 km lång, färdig 1886, går till största delen genom odladt slättland, följande Lappo älfdal till Jeppo och sedan tvärs öfver de många älfvar och åar, som i nordvästlig riktning söka sig till hafvet. Emellan dessa älfvars dalar med sina kyrkor, skolhus, byar och stationshus löper banan en längre eller kortare sträcka öfver skogklädda låga åsar, emot hvilkas ödslighet, älfdalarnas odling framsticker, angenämt lifvande utsikten från kupéfönstret. — Landets plana terräng har icke vållat banbyggarna stora svårigheter, men desto större svårigheter hafva de många älföfvergångarna orsakat. Brospannens antal uppgår till 121; några af spannen äro rätt betydliga till sin storlek. För att ej tala om Uleåborgska järnvägsbrons 100 meter långa spann, det största i norden, har Lestijokibron, strax norr om Kannus station, ett spann af 60 m, Kempele-bron vid Li-

 
 
   
Vasa—Uleåborg. IX. C. 314


mingo station öfver Temmes, Tyrnävä och Ängeslevä förenade åar ett af 52 m, Siikajoki-bron två spann af 44.[?] m, Vetil- och Kalajoki-broar hvardera 3 spann af 32, ?], m, o s. v.

Från Östermyra utgår tåget öfver en vid slätt med vidsträckta, odlade fält så långt ögat når, här och där synas välbygda byar och gårdar, å hvilka tvåvånings trähus, prydligt rödmålade med hvita fönsterbräden, ej äro sällsynta. De första stationerna äro Nurmo, 6 km fr. Östermyra och Lappo station, 23 km, invid Lappo storby, som är så god som mången småstad, om ock husen ej stå så prydligt radade invid hvarandra.

— — — 

Följande stationer äro Kauhava, 38 km, restauration, där man ser den ansenliga kyrkobyn midt på en odlad

 
   
Vasa—Uleåborg. IX. C. 315


slätt, och Härmä, 55 km. Socknen är liksom Kauhava bekant för karlarnes vilda lynne och kvinnornas hemslöjd (väfnader af flere slag). De följande stationerna Voltti, 61 km, och Jeppo, 78 km, ligga ännu i Lappo älfdal, men härefter går vägen i n. o. riktning genom mera skogig trakt, i hvilken Kovjoki station, 91 km, omgifven af parklikt vårdad skog.

Härifrån är närmaste vägen till Nykarleby stad, 8 ½ km. Skjutslega 2 mk. Angående staden och dess historiskt minnesvärda omgifningar hänvisas till sid. 323.

Från Kovjoki fortsättes till Bennäs station, 98 km, i Pedersöre socken, hvars manliga befolkning i likhet med den i de närmast norrut liggande socknarna öfveralt i landet är känd för sin duglighet i timmermansyrket.

Från Bennäs utgår en bibana till Jakobstad, 8 km, och därifrån vidare till hamnen vid Alholmen, ytterligare 3 km. Angående Jakobstad och omgifvande Pedersöre socken hänvisas till sid. 325.

Banan går vidare till Kållby station, 107 km, i Esse ådal och är anknytningspunkt för den lokala trafiken från de i denna ådal belägna socknarna Esse och Evijärvi, Följande station är Kronoby, 113 km, där socknens kyrka och den närbelägna Folkhögskolan (föreståndare fil. mag. J. Klockars) synes ifrån tåget. Banan, som på den föregående sträckan närmat sig kusten, berör denna vid Gamlakarleby, 133 km, till hvars hamn Yxpila, 5 km, ett järnvägsspår är draget.

Angående Gamlakarleby hänvisas till sid. 329. Här anknyter trafiken från de vid landsvägen åt sydost inåt landet belägna socknarna Kaustby och Vetil. Denna väg, som fortsätter till Saarijärvi och Jyväskylä var under 1808 års krig en viktig linje, hvars försvar leddes af v. Fieandt, jmfr sid. 188.

Från Gamlakarleby är banan dragen åt öster och nordost i en stor båge, lämnande kusten. Landskapet ter här en mindre odlad bild, i det att vägen skär på tvärn öfver ådalarna, i hvilka bosättningen koncentrerats. Här passeras stationerna Kelviå, 150 km, invid den likabenämda socknens kyrka och Kannus, 173 km, restauration.

Vid Ylikannus sockens kyrka, nära stationen, skär banan den landsväg, som från hafskusten i Himanko och Lohteå socknar (se nedan sid. 339), c. 25 km från stationen, föra åt sydost in i landet, följande Lestijoki till Toholampi och Lestijärvi socknar och gående vidare öfver Suomenselkä in i de nordtavastländska socknarna Kinnula, Kivijärvi och Viitasaari, se härom äfven sid. 189.

Norr om stationen passeras den vackra bron öfver Lestijoki, hvarefter ett ödsligt håll till Sievi, 195 km, och åter ett annat till Ylivieska, 212 km.

 
 
   
Uleåborg. IX. C. 322


— — — 

b) Vasa—Uleåborg med ångbåt.   

Denna linje trafikeras dels af Finska ångfartygsaktiebolagets stora  fartyg på linjen S:t Petersburg—Uleåborg mod invikning i Jakobstad och  Gamlakarleby, eventuelt Brahestad, dels af en mindre båt (»Tärnan») på  linjen Vasa—Torneå med anlöpande af samtliga kuststäder. Med de förra  båtarna tar färden från Vasa till Uleåborg ungefär 2 dygn i anspråk.   

1. Från hamnen i Vasa styres öfver stadsfjärden  med västlig kurs ut på Korshamnsfjärden hvarefter  farleden tar af åt norr genom Replot skärgård. Sedan denna  passerats, följa öppnare fjärdar, hvilka endast vid  inloppet till städerna afbrytas af trängre farleder genom  en föga utsträckt skärgård.

De båtar, som anlöpa Nykarleby, styra med ostlig  kurs in från öppna sjön mot stadens hamn, belägen  3 ½ km utanför staden. Denna sträcka tar 7 à 8 timmar  i anspråk.   

I de vatten, som på denna linje passeras, idkades fordomtima ett  betydande sälskytte af socknemännen i Munsala och kringliggande trakter. Om sälfångstens upphörande i Munsala och dess närmaste grannsocknar,  Vörå och Nykarleby, lefver i sägner och anteckningar ett sorgligt minne.  På vårvintern 1680 hade mer än hundra fångstmän från dessa orter lägrat  sig till hvila i skydd af ett isbärg vid Helsingkallan, en klippa belägen  20—30 kilometer utanför Munsala kusten. Bärget föll samman krossande  och dränkande alla de hvilande med undantag af ett enda båtlag, hvilket  anande oråd hastat bort. Minst 50 (enligt sägnen endast i Vörå 70) af de  omkomne efterlämnade änkor.

 
   
            Nykarleby. IX. C. 323


2. Nykarleby.

Ankomst med ångbåt till hamnen vid den s. k. »andra sjön» 3 ½ km väster om staden; formän möta vid de regelbundna turerna, skjutslega 1 mk. Vid hamnen Marielunds utvärdshus; telefon till staden; med järnväg till Kovjoki station, se sid. 315, hvarifrån 8 ½ km; formän möta, skjutslega
2 mk.

Hotell och restauration: Gästgifveriet

Hyrkuskar finnas icke, utan anlitas formän, hvilka anskaffas å
gäst-gifveriet.

Bank: Filial af Vasa aktiebank.

Telegraf; Telefon inom staden, till omgifningarna och landsdelens städer.


Nykarleby stad
anlades 1617, men erhöll stadsprivilegier först den 7 sept. 1620, blott några timmar tidigare än grannstaden Gamlakarleby. Namnet är en ombildning af det ursprungliga ,,Nie-Carleby”, gifvet efter Karl IX åt den omgifvande socknen.

I början gynnades staden mycket, erhöll i förläning Leppo by, som 1685 indrogs, fick 1641 södra Österbottens första trivialskola, som 1684 flyttades till Wasa, och gjordes 1648 för någon tid till säte för Österbottens landshöfding, hvarefter staden 1652—74 var hufvudort i Klas Totts grefskap Karleborg, hvilket omfattade Nykarleby, Vörå, Lappo och Ilmola socknar; på denna tid kallas äfven sjelfva staden stundom Karleborg. Därjemte erhöll staden vidsträckta handelsprivilegier till förfång isynnerhet för Jakobstad och äfven Wasa; stadens anhållan, att Jakobstad måtte totalt afhysas lyckades emellertid icke.

Under stora ofreden undgick staden att, såsom öfriga städer i landskapet, plundras, emedan här förlagda ryska krigsfångar, bland hvilka en furst Dolgoruki omnämnes, i staden åtnjutit mycken välvilja. Staden gick efter fredsslutet framåt; dess handel växte; år 1784 anlades ett beckbruk utanför norra tullen samt ett tjärhof, från hvilket årligen exporterades 15—20,000 tunnor tjära, förutom bräder, smör, talg m. m.; folkmängden uppgick då till 810, hvaribland 23 handlande.

— Efter Wasa brand var högre elementarskolan 1852—56 förlagd till Nykarleby. Den 12 jan. 1858 utbröt en härjande brand, som följande natt förstörde den tätt bebygda, af trånga och krokiga gator genomskurna staden med undantag af kyrkan och några mindre kojor. Den n. v. staden är uppbygd efter denna tid och ter en mycket regelbunden plan. Kyrkan, uppförd år 1708, är af trä. — Stadens i tiden icke obetydliga handel, som redan före branden var i nedåtgående, har

[Några styckebrytningar införda.]
 
   
            Nykarleby. IX. C. 324


sedermera icke tagit fart. Dess olämpliga hamnförhållanden, hvilka äro en följd af den starka upplandningen, hafva beröfvat staden, dess betydelse såsom sjöhandelsstad. Järnvägens sträckning förbi staden har äfven beröfvat staden dess forna trafikområde i Lappo älfdal. — I älfven fångas nejonögon (nettingar), hvilka i betydande kvantiteter utföras till södra Finland.

Staden har ett synnerligen naturskönt läge vid Lappo älf, på hvardera sidan om denna, 4 km från dess mynning, invid tvenne forsar, öfver hvilka en vacker utsikt erhålles från den öfver älfven mellan forsarna slagna landsvägsbron.

Invid denna bro stod midsommardagen 1808 en häftig och uthållande strid, då Adlercreutz fördref den här af en broskans skyddade ryska styrkan under general Jankovitz befäl; grundfästena efter den af ryssarne då uppbrända bron synas ännu invid den nya bron.

Ofvanom bron ligga de täcka Brunnsholmarna med en numera icke anlitad sekelgammal „surbrunn“. En angenäm promenad erbjuder den vid norra tullen belägna parken eller promenaden. Följes vägen ett stycke utom tullen, uppnås Kuddnäs egendom (tillh. possessionaten Olsson), där skalden Z. Topelius föddes den 14 jan. 1818.

Till detta sitt barndomshem återkom han med sin familj hvarje sommar ända till sin moders död 1868 och tillbragte då alltid några veckor på ett litet sommarställe, Majniemi, på Alö holme utanför älfmynningen invid stadens gamla hamn och skeppsvarf, 5 km från Kuddnäs. Denna sommarbostad finnes icke mera till.

Folkskollärareseminariet, svenskt, grundlagdt 1873, är beläget väster om staden, ett stycke utanför denna på den s. k. residenstomten.

På denna plats stod i tiden Klas Totts residens Karleborg, uppfördt troligen 1648 till landshöfdingeresidens. Af denna byggnad utplånades de sista resterna, då seminariehuset uppfördes [källaren finns kvar]. Under grefskapet Karleborgs tider (1552—74) beboddes residenset af grefvens hauptmän Peter Johansson Wärn och Johan Forsman.

Invid socknemagasinet söder om staden visas Ebba Brahes ruddam, en numera nästan uttorkad dam, hvari, enligt traditionen, Ebba Brahe låtit uppföda rudor, en på den tiden mycket mera värderad fisk än nu.

Omgifningarna kring staden erbjuda på hafssidan många fängslande utsikter i den vackra skärgården. Här hafva stadsborna sina sommarvillor på holmarna Långön, Alön, Djupörn, Skadörn, m. fl. — I historiskt afseende är dock den intressantaste punkten *

*Juthas slagfält, hvilket uppnås längs landsvägen söderut på älfvens västra sida, 5 km från staden och där tvänne i klippor inhugna äldre inskrifter och sedan år

 
 
   
            Jakobstad. IX. C. 325


1885 ett värdigt monument (enl. ritn. af D. Nyblin), ett väldigt stenkummel och på detta en hög bautasten med von Döbelns medaljong porträtt, bevarar minnet af „Döbelns dag”. Från höjden, där monumentet står, utbreder sig en vacker tafla öfver den odlade ådalen till v., det vida slagfältet och bakom detta ett skogsparti. (En utfärd hit göres med häst på 1 ½ timme till fots på 2 à 3 timmar). — Strax utanför staden passeras på vägen hit Forsbacka hemman, Döbelns högkvarter under Juthas striden, hvarifrån äfven hans rapport är dagtecknad.

Reträtten mot norden hade för andra gången begynt i följd af motgångarna på den östra linjen (sid. 188); redan hade armén lämnat Alavo, under tapper strid dragit sig genom Kuortane till Lappo (sid. 184) och därifrån vidare längs Kyro älfdal till strandvägen och längs denna mot norr till Oravais, där Adlercreutz intog en fast position. På den ginare vägen längs Lappo älfdal sände emellertid den ryske befälhafvaren Kamenski en afdelning upp mot Nykarleby för att här i Adlercreutz rygg afskära reträttlinjen. Hela hären hade nära nog blifvit tvungen till kapitulation, om icke v. Döbeln, företagsam såsom alltid, mött fienden, förr än han nått vägkorset strax söder om Nykarleby. Den 13 sept. stod han vid Juthas, 2 km från väggrenen in på sidovägen från Lappo och slog fienden tillbaka med den framgång att hufvudarmén hade vägen fri. — Följande dag levererades det afgörande slaget vid Oravais, se härom nedan sid. 335.



3. Från Nykarleby till Jakobstad

styres genom samma skärgård som vid ankomsten söderifrån men vidare förbi Hällgrunds båk ut i öppna sjön, hvarefter genom den sydligaste delen af den ganska vidsträckta skärgården norr om Jakobstad in till stadens hamn på Alholmen. Denna sträcka tar 3 timmar i anspråk.

 

4. Jakobstad.

Ankomst med bantåg till stationen på stadens östra sida, hyrkuskar möta, taxa 50 p:i; från denna expedieras seglationstiden i kombination med de ordinarie tågen och äfven däremellan tåg till hamnen vid Alholmen, 3 km norr om staden; med ångbåt till nämda hamn, hvarifrån antingen mod tåg, taxa 25 p:i, eller med hyrkusk till staden, taxa 1 mk.

— — —

 

 

Vägvisare i Finland. Praktisk resehandbok samamnställd av Dr August Ramsay, Turistföreningen i Finland (1895). Från Projekt Runeberg.


Läs mer:
Finska Cyclistförbundet, Velociped-ruter i Finland.
Fler stadsbeskrivningar.
(Inf. 2018-11-08, rev. 2018-11-29 .)