JULAFTON PÅ KUDDNÄS.

Det var julafton.

När barnen vaknade på morgonen, stod mamma vid fönstret och hade dragit upp rullgardinen.

— God jul, mina barn, sade hon och kysste dem båda, en riktigt god jul!

— Titta, mamma, sade Zache, som redan var framme vid fönstret, där sitter talgoxen på brädet.

Se, hur han öppnar näbben och ropar: ”God jul!”

— Det ska vi också önska talgoxen och andra småfåglar med att sätta upp julkärven åt dem, sade mamma. Men skynda er nu att bli i ordning, så får ni följa Jakob till skogen och hämta julgranen.

— Nog var det bra, att jag lackade in mina julklappar i så god tid, sade Zache. Det är ju alltid så fasligt mycket att göra på julafton.

Han hade redan för tre veckor sedan lackat in klapparna.

— Vad julaftonen är lång, suckade lilla Sofie. Inte den riktiga, då man får julklappar och dansar kring granen, utan den, som kommer före, innan mamma öppnar dörren till salen och granen är tänd.

Sedan barnen kvällen förut somnat, hade Brita varit inne och lagt en omgång rena underkläder åt dem var. Den vackra blå ylleklänningen hade mamma själv sytt åt sin lilla flicka. Zache fick för första gången taga på sig en kostym, som var gjord av en riktig skräddare: jacka, väst och byxor av hemspunnet och hemmavävt tyg. Det var inte underligt, om det i dag gick fortare än vanligt att komma i kläderna.

Hur roligt var det inte att springa omkring i rummen och se hur fint och fejat allt var: gardinerna vita och nystärkta, silver och koppar blänkande. På salsbordets vita drällduk stodo redan de hemstöpta grenljusen, och på ett mindre bord lågo julhögar med julkusar, kringlor och äpplen för allt husets folk. Och överallt kändes den obeskrivliga doften av nyss inlackade julklappar.

Det fanns många vackra möbler och gamla familjeklenoder på Kuddnäs. Det mesta hade doktorinnan ärvt från sitt förmögna hem. Barnen hade en gång hört henne säga, då en gäst beundrat den vackra kaffeservisen av silver, som utgjorde ett minne från hennes farföräldrars hem:

— Ja, nog har jag som andra tyckt om vackra saker, men det dröjde inte länge, innan Gud lade käppen bredvid hunden, och då fick jag annat att tänka på.

Ännu hade de små inte förstått vad mamma menade.

Sedan barnen, önskat pappa god jul och hastigt intagit frukostgröten på den del av bordet i kökskammaren, som inte var belamrad med Anna-Lenas sista tillredelser för julfägnaden, hördes bjällror vid kökstrappan. Det var Jakob med långkälken, som kom för att hämta barnen till skogen.

På natten hade det fallit snö, och Zache och Sofie hade sin glädje i att se sparvarnas spår i den nyfallna snön, där de trippat omkring. Jakob satte nu upp julkärven i den stora björken vid södra gaveln.

Nu bar det av genom allén till inkörsporten. Där hade Jakob redan rest två höga, granrisklädda stolpar, där överst lanternorna redan voro uppsatta för att tändas på aftonen.

Snart var man vid det lilla torpet nära skogsbrynet. Det hade torvtak och två små fönster. I dem syntes torparens linhåriga barn. De voro eljest nog så blyga, barnen i ödemarken, men när de sågo, att det var herrgårdsbarnen, rusade de alla ut. De hade ju kastat trissa tillsammans om sommaren och åkt kälke i Himmelsbacken om vintrarna — för att inte tala om alla bärplockningsutflykterna till bärställena i skogen. Zache och Sofie ropade: ”Välkomna!” ty de visste, att de fattiga barnen som vanligt voro bjudna att vara med om Julfirningen på Kuddnäs på kvällen. Och torparbarnen nego och bockade.

På skogsvägen, som torparen kört upp, for man vidare in i skogen. Vad det var vackert där inne! De höga furorna och granarna stodo där i sin vita snömantel. Det var så stilla och högtidligt. Zache kände det, som om skogen redan börjat fira julens heliga fest. En snövit ripa flög förskräckt upp ur ett busksnår, och en hare kilade, det fortaste han kunde, inåt skogen.

— Lilla hare, sade Zache, var inte rädd! På julafton får ingen varelse göra den andra illa, efter man då firar Frälsarens födelsefest.

Man hade inte hunnit långt in i skogen, då Jakob stannade Brunte.

— Vad tycks om den här granen? frågade han. Den vill jag tro skulle bli en ståtlig julgran. Jag såg ut den i somras ren.

Vad tycks om den granen? sade Jakob.

Zache såg sig omkring. Nu kände han igen granen. Det var ju hans vackra gran, som han så ofta språkat med i somras och som svarat honom med suset i sina grenar. Det var så förunderligt med Zache. För honom var ingenting i naturen dött. Allting andades och levde, tänkte och talade. Och en sommarafton, då trasten sjöng i grantoppen och den muntra ekorren hoppade från gren till gren, hade granen berättat sin saga. Hon hade talat med gossen om sin längtan att få växa högt, högt upp mot himlens blå och en gång bliva skogens konung.

Därför ville Zache ropa: ”Nej, nej, låt granen stå och sök en annan”.

Men Jakob hade redan höjt yxan till hugget. När granen föll, tyckte sig Zache höra en suck gå genom dess grenar.

Så bar det av tillbaka genom skogen. På förstubron stod mamma och tog emot dem. Hon hälsade granen som en välkommen och ärad gäst och beundrade dess raka växt och lummiga grenar. Jakob yxade till en fot och satte på granen, varpå han bar den in i salen, där den skulle klädas.

Och så gick förmiddagen, långsamt, som julaftonens förmiddag alltid går, men ändå blev det till sist middag med all god julmat och Anna-Lenas hemmabryggda julöl.

Sedan gingo barnen med Jakob till inkörsporten för att se honom tända lanternorna. Och så snart dessa lyste på Kuddnäs, såg man stjärna vid stjärna tändas vid stugorna och gårdarna vid älven och utanför husen i staden. Hur vackert var det inte med de många strålande ljuspunkterna! Och allra vackrast tyckte barnen det var att tänka på hur alla ljusen brunno till minne av den klara Betlehemsstjärnan, som tändes för länge sedan i Juda land att lysa i världens natt.

Men under tiden klädde mamma granen innanför dörrar som reglats, för att inga otåliga barnahänder skulle bliva frestade att öppna dem. Man kunde förstås inte låta bli att kika en liten smula genom nyckelhålet emellanåt, men inte var det mycket att upptäcka.

Äntligen slogos dörrarna upp. När man från mörkret i barnkammaren kom in i salen, blev man först som bländad av all härligheten. Där stod granen, med röda äpplen, förgyllda grankottar, pepparkakshjärtan, grant färgade papperskarameller och — bäst av allt — de strålande ljusen.

Överst vid bordsändan satt pappa i sin karmstol. Hans bleka, goda ansikte strålade, då han såg glansen i barnaögonen. Nere vid dörren stodo torparbarnen, blyga och nästan yra i huvudet av all den ovana härligheten. Zache och Sofie skyndade fram och drogo dem med halvt våld till granen.

— Pappa, viskade Zache, tror pappa, att granen sörjer över, att den inte fick växa upp och bli skogens konung?

— Nej, vet du, min gosse, vad jag tror? Om granen kunde tala, skulle den säga, att den är glad att få giva sitt liv för att bereda barnen glädje. Ingen glädje är så rik och stor som den att försaka sig själv för andra, att giva allt utan tanke på att få något igen.

Sedan slog fadern upp den stora familjebibeln, där det första namnet var hans hustrus tidigt bortgångne fars, Samuel Calamnius, och där han själv antecknat sina barns namn och födelsedatum samt deras faddrar. Där stodo också namnen på barnens två små bröder, som dött i vaggan och lågo begravna under två rönnar på kyrkogården.

— Nu vill jag säga er, vad julen är, sade fadern. Julen är inte den strålande granen och inte julklapparna. Den är inte julhögar, lutfisk, gröt och tårta. Julen är inte ens de många ljusen, de vackra julpsalmerna och predikan i julottan. Den är något ännu mycket härligare och rikare. Den är, vad som berättas i evangeliet.

Och så läste han det gamla men alltid lika nya julevangeliet om världens Frälsare, som föddes som ett litet barn i Betlehems krubba den första julnatten. Barnen lyssnade andäktigt med knäppta händer, och de tyckte sig höra änglarna med herdarna sjunga Guds lov i vinternatten. Sedan stämde gamla och unga in i psalmen:

Välkommen var, o Herre kär.
en gäst när oss du vorden är.
I fattigdom för mänskors skuld
du kom, och Gud är oss nu huld.

Så spelade mamma några julsånger, och därpå fingo alla taga i ring kring granen. Men för var gång Zache och Sofie i dansen närmade sig dörren till förstugan, kunde de inte låta bli att lyssna. Knarrade det inte i farstun? Var det ingen, som skrapade av sig snön på farstukvisten?

Men knappt hade man satt sig ned att vila ett ögonblick efter långdansen, förrän det klampade därute, och — duns-duns — dundrade det tre hårda slag mot dörren.

— Julbocken, ropade Sofie och gömde sig bakom mammas kjolar.

— Stig in! sade Zache med en röst, som han sökte göra säker och bestämd men som nog darrade en smula.

Dörren skuffades upp, och in skumpade julbocken i sin yviga päls, sina horn av träskedar och en stor korg med julklappar.

— Har barnen varit snälla i år? frågade han med sin grova röst.

Det var en verklig samvetsfråga, som inte något av barnen vågade besvara.

Till sist måste mamma säga:

— Nog tror jag, att de har försökt, fast de misslyckats ibland. Vem kan så noga veta alla små fel? Men, kära julbock, var nu inte för sträng mot dem!

— Nå, eftersom mamma ber för er, så får jag väl lämna korgen kvar, sade Julbocken med sin brummande men vänliga röst. Adjö nu! Jag har bråttom. Jag har så många barn att hälsa på i afton.

Borta var han. Klapparna togos ur korgen och lades på bordet framför pappa, som delade ut dem.

Men när julbocken gått, såg man, att det stod en kälke vid dörren. Vid den dröjde Zaches blickar så ivrigt, att han rent av glömde julklappshögen på bordet. Man behövde bara se på kälken, så förstod man, att det var en snabblöpare. Den var järnskodd och hade en rand i järnstängerna under medarna, just en sådan, som smeden sagt gjorde en kälke till en riktig snabblöpare. Ett par grant virkade tömmar voro fästa vid den, så att den kunde styras med tömmar, då man inte styrde med fötterna. Just en sådan kälke hade Zache alltid önskat sig. Med klappande hjärta såg han pappa taga upp den lapp, som var fäst vid ena meden, och läsa: ”Zachris. Snabblöparen Moppe anmäler sig till tävlan i Himmelsbacken”.

Zache var så glad, att han inte visste till sig. Han kysste far och mor på hand, och så sade han;

— I morgon ska Moppe tävla med Josuas Flinken i Himmelsbacken. Moppe kan säkert våga sig ut i Sockerlandet också.

— Sakta i backarna, sade pappa. Nog får du pröva din skicklighet i Himmelsbacken först. Det vore inte så roligt, om Moppe redan första dagen skulle föras hem från Sockerlandet med avbruten nos.

Sedan följde de övriga klapparna. De små gästerna fingo nyttiga klädesplagg, som doktorinnan och tjänarinnorna förfärdigat, men det vankades också leksaker åt dem, både trähästar, dockor och trumpeter. Och även husets egna barn fingo både nyttiga och roliga saker, men intet överflöd, ty föräldrarna ansågo det skadligt att vänja barnen vid sådant. När Zache räknade sina julklappar, fann han dock, att han fått tio stycken. Aldrig förr hade han fått så många.

— Kan man tänka, sade pappa och höll upp ett tunt och smalt paket, jag tror julbocken givit sig till att skriva vers.

Han började läsa:

”Till min syster och min mor.”

Men han kom inte längre, förrän Zache ropade:

— Det är inte Julbocken, det är jag.

Allmänt skratt.

— Jaså, är det du, som rimmat, sade pappa. Ja, det var inte så oävet, min gosse.

Versen började så här:

Det höves mig en vers att skriva
åt min syster och min mor.

Det var Zaches andra skaldeförsök, sedan han i somras författat en gravskrift över en kanariefågel:

Pippi lill, var fri och glad,
flyg till Gud bland gröna blad.
Tack, för att du sjöng för mig.
Jag har ledsamt efter dig.

Paketet innehöll ett stort pappersark, där Zache ritat och färglagt södra vindsrummet på Kuddnäs, vilket nu var skolrum, sedan Zache slutat hos ”skolmoster” och börjat läsa för magister. På bilden syntes denne, Zache, Alexander och flickorna Lithén. Kakelugnen, som tydligen intog hedersplatsen på teckningen, såg en smula lutande ut och tycktes i fara att instörta, och även stolarna stodo på vacklande ben. Men Sofie förklarade, att riset på katedern var mycket likt, och mamma beundrade den fina ramen kring tavlan, som bestod av en eklövs-girland, vilken Zache, som gärna hanterade saxen, klippt ur en illustrerad tidning och klistrat fint och prydligt kring teckningen. Det hela utgjorde i alla fall en riktigt fin tavla, som Zache fick mycket tack för.

I detsamma dunkade det åter på dörren, och julbocken stack in huvudet.

— Jag glömde ju min största julklapp, sade han, i det han sköt först en trädgårdssoffa, så två stolar och sist ett bord in i rummet.

Adressen var till Fru C. S. Topelius. Zache förstod inte varför hans mors ögon fylldes med tårar och hon en lång stund satt tyst, med faderns hand i sin. Han hade varit så ivrig att provsitta på soffan, att han inte märkte, när fadern stack ett papper i moderns hand. Där hade han skrivit:

Att sitta på i gamla aspars skygd,
ett barn på varje knä i lantlig bygd,
och kalla minnen upp från flydda tiders famn
och offra så en suck åt den bortgångnes hamn.

Men i lycklig och barnslig omedvetenhet om det moln, som vilade över deras barndom, kastade sig barnen i fars och mors armar med tack för alla gåvor. Och så lekte och dansade man ännu en stund, tills lutfisken, gröten och tårtorna samlade alla kring bordet. Det anmärktes därvid, att Jakob inte varit med vid julklappsutdelningen, och det befanns även, att han inte kunde nöjaktigt redogöra för var han hållit hus. Lilla Sofie somnade in vid gröten med sin docka i famnen och bars av Brita sovande i säng, under det Zache ännu en stund tappert kämpade mot Nukku Matti, som de finska barnen kalla Jon Blund och som nödvändigt ville taga Zache med sig till Fjäderholmarna. Men snart somnade också han. Moppe stod tjudrad bredvid hans säng för att han inte, snabblöpare som han var, skulle giva sig i väg att på egen hand pröva Himmelsbacken. Och snart sänkte sig julnattens fred över Kuddnäs och tog stora och små i sin famn.

*

Men den sjuke läkaren låg länge vaken, som han så ofta gjorde, emedan plågor och trötthet inte gåvo honom mycken ro, och tänkte på en gång med glädje och vemod på sina små barn, som inte så länge skulle få äga en faders omvårdnad. Och särskilt dröjde tankarna vid den lille pilt, som fått så rika gåvor. Hans faderskärlek kom honom att drömma om den dag, då sonen skulle bliva sitt fosterlands ära. Allt det fadern aldrig skulle hinna, skulle sonen utföra. Då den stora prövningen träffade doktor Topelius, hade han först känt det, som om hela hans liv varit förfelat. Nu var det för honom inte längre så. Ty för de få år han ännu kunde hava kvar, hade han en härlig uppgift: att fostra barnasjälen, att stärka och härda den och att öppna sin gosses sinne för allt det stora och ädla i livet.

*

Men Zache drömde, att han for på julbockens rygg genom snöiga skogar upp till de vida snöfälten i Lappland. I alla fattiga stugor tittade julbocken in, och i alla lämnade han en gåva av sitt överflöd. Då tänkte Zache på sina tio julklappar och sin präktiga Moppe, och han sade till julbocken:

— Käre Bock, tag en av mina klappar och giv åt barnen i den fattiga stugan.

Julbocken tittade så långt på Zache, och så sade han menande:

— Det var en snäll gosse. Då ger vi väl Moppe åt dem. När jag sist var här, såg jag barnen åka kälke på en brädlapp.

Zache blev stel av förskräckelse. Inte hade han menat Moppe. Då hörde han pappas röst:

— Ingen glädje är så stor som att villigt försaka sin glädje för andras.

Men i detsamma vaknade han. Moppe var alltjämt tjudrad vid sänggaveln, och Brita satte brickan med kaffe och bullar på bordet bredvid honom och sade med sin sjungande finska brytning:

— Vakna, gullgossen min, nu ringer det första gång till julottan.

Hon drog upp rullgardinen. Ute var det stjärnklart och gnistrande kallt. Redan hördes bjällrorna från kyrkslädarna, som körde förbi på landsvägen. Snart sutto Zache och Sofie, väl påpälsade, i släden bredvid mamma. Det bar av genom allén ut på landsvägen. Lanternorna voro tända, och på bryggan vid älven strax nedanför trädgården lyste snölyktan. När man såg sig om mot Kuddnäs, lyste det så vackert ur de många fönstren. Snart körde man in genom tullporten till den lilla staden och förbi de upplysta husen med lanternor här och var. Från rådman Lithéns hus var en båge med lanternor spänd tvärs över gatan. Det såg för innerligt vackert ut.

Släde efter släde körde fram, och snart satt man i den klart upplysta kyrkan. Man nickade åt kusinerna, Rosa och Mathilda, som rödkindade och glada sutto där i splitt nya bahytter, julklappar från i går. Zache tyckte, att det var som om Betlehems stjärna kommit ned och tänt alla ljusen i de stora kyrkkronorna. De återspeglade sig också i alla goda och glada barns ögon. Och när psalmen uppstämdes, tänkte han, att änglarna själva måtte ha hämtat ned sången från himmelen, så vackert ljöd den.