De nära och kära

Kuddnäs med dess många fantasieggande byggnader, dess trädgård och park och älven som flöt där förbi, utgjorde en idealisk uppväxtmiljö för en nyfiken och begåvad pojke som Zachris Topelius. Men vad skulle gården ha varit utan de människor som levde och arbetade där? I dikten ”De två vid älven”, som är den första i en serie ”barndomsminnen” som trycktes i ”Ljung” 1889, porträtterar Zachris Topelius sin far och mor. Fadern dog ju redan 1831 och var före det förlamad i tio år. Trots det tycks han på ett avgörande sätt ha påverkat sin pojkes barndom och första ungdom. Det var han som lärde Zachris att ”vinna på sig själv” och att följa devisen ”Nulla dies sine linea”, dvs. Ingen dag utan en rad. Tack vare den lärdomen är det i dag möjligt att genom att läsa Zachris bevarade dagböcker följa den unga pojken i helg och vardag på Kuddnäs och senare i Helsingfors.

I boken ”Finlands minnesvärde män” har Elias Lönnrot medverkat med en skildring av doktor Topelius liv och gärning. Han uppehåller sig förstås vid de insatser som doktorn gjorde som läkare och betonar hans betydelse för runforskningen. Många vandrande handelsmän med runor i bagaget sökte sig under doktorns tid till Kuddnäs. Topelius d.ä. gav redan 1822 ut det första häftet av ”Suomen kansan Wanhoja Runoja ynnä myös Nykyisempiä lauluja” (Finska folkets gamla runor jämte nyare sånger). Av honom fick Lönnrot uppgiften att Vuokkiniemi i Fjärrkarelen var en guldgruva för runosamlare.

Mycket märklig är den utbildningsväg doktorn hade bakom sig. Han föddes i Uleåborg 1781 och gick i skola där. Med ”ett vackert vittnesbörd” från trivialskolan begav han sig till Åbo och inskrevs efter avlagd examen vid akademin. Det var ont om pengar, så han gjorde som Runeberg en gång skulle göra, arbetade som informator, i detta fall i Muhos, i två års tid. Sedan bar det av till Uppsala tillsammans med den elev som han hade undervisat, och där inledde han sina medicinska studier. Dem fortsatte han i Stockholm och blev förordnad till underläkare på ett linjeskepp i flottan. Efter den kommenderingen fortsatte han sina studier och uppmanades år 1803 att resa till Österbotten, där kopporna härjade. Det var under den här tiden som han tillsammans med sin bror Gustaf, som var stadsläkare i Uleåborg, vaccinerade närmare 900 barn. Sin examen avlade han i Stockholm 1804.

1806 blev han t.f. stadsläkare i Nykarleby. Sin blivande hustru träffade han då hon besökte en flickpension i Stockholm, och de gifte sig år 1812. Vid det laget hade han hunnit med att studera veterinärmedicin i Köpenhamn och avlägga slutexamen i Uppsala. Han promoverades i sin frånvaro till medicine doktor 1813, men då hade han redan utnämnts till provincialläkare i Nykarleby. Han var alltså en ovanligt mångsidigt utbildad läkare, både medicinare och kirurg, och dessutom kunnig i veterinärmedicin.

När man vet det här är det lätt att förstå att han ville att hans barn skulle få den bästa utbildning som stod att få. Dottern sändes till Stockholm i pension, för att, liksom sin mor en gång, i den forna huvudstaden få lära sig allt som bildade flickor på den tiden skulle kunna. Sonen skulle sköta sin skola, lära sig att arbetet går före leken och härdas genom att vänja sig vid friska utomhuslekar i alla väder. I berättelsen ”Moppe” kommer doktorns uppfostringsprinciper fram på ett finurligt sätt. Ännu på sin sista sjukbädd på Björkudden mindes Topelius sin fars lärdomar. Så länge han kunde det, skrev han ”en rad”, låt vara att det inskränkte sig till t.ex. ”Guds lov, på sjukbädd. Långa söndagen” eller ”En lång sjukvecka i Guds lov”. På Kuddnäs kan man idag stiga in i doktorns mottagningsrum, beundra hans reseapotek och några av hans skrifter och beklaga att en så begåvad och välrustad person inte fick ett längre liv.

Den som naturligtvis, näst den drabbade själv, led mest av den långa sjukdomstiden var Zachris mor. Hon hette Catharina Sophia Calamnius, men hennes far var död då hon gifte sig med doktor Topelius och modern var omgift med Johan Turdin, som från att ha varit bokhållare avancerade till handelsman och redare. Det var i familjen Turdins hus som Alexander I övernattade vid sitt besök i Nykarleby. En halvsyster till Catharina Sophia Topelius, Augusta, gifte sig med Carl Rosenkampff, en herre som var ansvarig för bygget av den nya bron över älven. Den gamla hade bränts av ryssarna under 1808–09 års krig. Rosenkampff blev adlad för sina förtjänster och umgänget med familjen blev livligt. Friherrinnan och hennes döttrar besökte Kuddnäs, och den unge studenten Zachris tillbringade många trevliga stunder i familjen Rosenkampffs hem i Helsingfors.

Efter makens död var det Zachris mor som fick lov att ta över ansvaret för Kuddnäs och för barnen. Förhållandet mellan modern och Zachris var innerligt, detta trots att hon ibland, när hon nåddes av alarmerande rykten om Zachris förehavanden i Helsingfors, inte tvekade att ge sin son en ordentlig tillrättavisning. Av allt att döma gavs barnen stor frihet, men man väntade sig att de skulle uppföra sig i enlighet med den uppfostran de hade fått.

Hushållet på Kuddnäs var stort och förhållandena primitiva, enligt vår tids sätt att se. Det fanns förstås tjänstefolk, men redan 1835 skriver Zachris i sin dagbok den 10 november att pigan Anna ”gick bort”, och två dagar senare var det den trogna Stinas tur. Om den senare handlar dikten ”En trogen tjänarinna”. Den 21 juni 1837 kom Zachris hem till Nykarleby. Han skriver i dagboken: ”Genast på torget fick jag motvind, ty man stenlade i nordöstra hörnet. Måste därföre passera Nybrogatan och gränden. – Och så kom jag obemärkt genom Kudnis grind och tog min goda och nu hjertligt glada Mamma på säng. Bredvid henne sof Fanny, vår hädangångne älskade Franz:s efterlemnade, sin pappas afbild med stora blå ögon och välbildade drag – nu min yngsta älskade syster”. Franz var en äldre kusin till Zachris, som en tid hade varit hans hemlärare och som senare, som brukspredikant på Orisberg, i juli 1834 hade förberett honom för hans första nattvardsgång. Efter Franz Toppelius alltför tidiga död tog doktorinnan hand om en av hans döttrar som ett slags fosterdotter. Flickan, som hette Fanny, stannade sedan på Kuddnäs och var ett stöd för doktorinnan ända fram till hennes död 1868. Doktorinnan insjuknade och dog under det stora hungeråret efter att ha skött svältande och sjuka i bagarstugan på Kuddnäs. Att man inom familjen satte stort värde på ”systerns” insats förstår man av det faktum att doktorinnan hade föreskrivit att Fanny skulle få del av arvet efter henne. Barnen, Zachris och Sofie, gjorde som modern hade önskat, och Zachris skrev ett äreminne över henne, dikten ”Min moder”. Under hela sitt liv var Topelius omgiven av kvinnor. Modern var den första av de kvinnor han beundrade och beskrev, ofta i översvallande ordalag, som i Dagboken för den 30 juni 1840, då han hade bevistat ett bröllop i Nykarleby.
[(Inf. 2010-04-010.)]

Som tidigare har framgått hade Zachris under en lång tid varit förälskad i Mathilda Lithén. Under sina resor mellan Nykarleby och Helsingfors blev han erotiskt intresserad av den sköna Greta på Kahra gästgivargård. I Dagboken skriver han den 25 maj 1840, alltså bara ca en månad före bröllopet mellan Christine Bäck, som var dotter till handelsmannen Johan Bäck och Maria Brita Linqvist, och brukspatronen Olof Sjöberg: ”1/4 timme sednare vid brasan – på mitt knä sitter min egen vackra Alavoflicka, min rara ros häruppe i Finmarken – ah – kuinka sine kasvanut suuri ja korja – lång och smärt – och dubbelt vackrare på de 2 åren – och minns du Söndagsqvällen och den röda gördeln – ja, skratta, det är bäst, så syns det inte att du rodnar – och 17 år nu först stackare, du var då bara 15 – det är visst, att af detta ephemeriska slaget (et sine niitä ymmerä) – har jag aldrig kysst så vackra läppar som dina.”

Greta ställde till oreda i den unge Zachris dittills ordnade tillvaro. Vid det laget hade hans heta ungdomskärlek till Mathilda svalnat – glömde ”Den forna flickan” gjorde han aldrig – men i stället hade han blivit intresserad av Maria Emilia Lindqvist, hon som sedan blev hans hustru. (Senare skrev Topelius hustru sitt namn med e i slutet, men i kyrkböckerna står det Emilia och som ung kallades hon Milla. Formen Mille, som förekommer åtminstone i Zachris brev till henne, är av senare datum.) Det tragiska i den historien var att Zachris hade en rival, och den rivalen var Henrik Backman, hans bästa vän. Emilie var också ganska vankelmodig. Hon förlovade sig t.o.m. med en annan, John Snellman, och Zachris visste varken ut eller in. Först efter det att han hade fått höra att förlovningen med Snellman var uppslagen och att Henrik Backman hade skaffat sig en ny fästmö, vågade han hoppas på Millas kärlek. När han sommaren 1842 kom hem till Nykarleby, möttes han av sorgebudet att Henrik Backman hastigt hade dött. Med sig hade han den förlovningsring som Henrik hade bett honom skaffa i Helsingfors. Den var avsedd för Marie Hammarin, men hamnade, om man får tro skalden, på vännens grav. Den tragiska händelsen gav upphov till några dikter, bland dem ”På kullen om våren”.

”Irrskenet på heden”, den vackra Greta, hade av allt att döma gjort ett outplånligt intryck på familjegossen Zachris. Han hade umgåtts flitigt med flickor i Nykarleby, men kusiner var kusiner, och familjeflickor fick man inte kurtisera hur handgripligt som helst. Greta hade troligen en annan moralkodex. Att det inte kunde bli något av Kahraäventyret förstod nog Zachris, trots att han fantiserade om att gifta sig med Greta, och ännu bättre förstod hennes släkt det hela. Man såg till att flickan blev bortgift och därmed kom utom räckhåll för ”den resande studenten”.

Kahraepisoden faller egentligen utom ramen för den när antologin, men den spelade en så stor roll i Zachris Topelius liv, att det inte går att negligera den. Vi kommer att återvända till äventyret i ett senare sammanhang, men nu är det tid att presentera den Nykarlebyflicka som blev Emilie Topelius. Zachris tillkommande var dotter till köpmannen Isak Lindqvist. Hon såg bra ut utan att vara påfallande vacker, hon dansade, enligt Zachris rapporter från baler i stan, utmärkt, hon spelade piano och gitarr, sjöng och var också i övrigt konstnärligt lagd. Senare tecknade hon bl.a. illustrationer till första upplagan av ”Sagor”. Den 7 september 1842 anhöll Zachris om Millas hand och den blivande svärfadern hade ingenting att invända, men förlovningen eklaterades inte; och först i december 1845 fick vänner och bekanta i Helsingfors reda på att ”det lysts” för Maria Emilia Lindqvist och Zachris Topelius i Nykarleby kyrka.

Sedan blev det dubbelbröllop – brudens syster vigdes vid borgmästare Haeggström – i den nybyggda Lindqvistska gården vid torget. Vigseln förrättades av kyrkoherde Gabriel Borg, som för resten blev morfar till Jean Sibelius. Vid den tiden bodde doktorinnan i den gula byggningen på Kuddnäs och i huvudbyggnaden bodde det nygifta paret Haeggström. Så kom Zachris och Emilie att tillbringa de två första veckorna av sitt äktenskap i den gula byggningen. Därför är det inte mer än rätt att Reinholds vackra porträtt av Emilie, utlånat av Nationalmuseet, nu hänger i den s.k. gula salen.

Emelie Topelius Oljemålning av B. Reinholds, Kuddnäs museum. Äg. Finlands nationalmuseum. Foto Gustav Sandström 1997.

De två dikterna till Emilie är mycket olika varandra. Den ena är en tillfällighetsdikt, skriven ”Till E. T. på hennes födelsedag den 26 augusti 1881”. Den är ju inget litterärt mästerverk, men den är intressant som ett exempel på den genren och som en repetition av Emilies levnadshistoria. Den dagen fyllde Emilie 60 år, och hon hade bara fyra år kvar att leva. Hon hade länge varit sjuklig och många försök hade gjorts att kurera henne. På den tiden var Marstrand i Sverige kurorten på modet och dit gjordes förhoppningsfulla resor. Den stora resan till Italien var också tänkt som rekreation, men den visade sig ansträngande för Emilie. Familjen hade förlorat tre barn i späd ålder, två pojkar och en flicka. Två dödfödda barn har noterats, men det kan ha varit flera missfall. Inget under att hälsan inte stod bi.

Det förefaller som om Emilie Lindqvist hade varit en ganska tungsint person, och det är inte så underligt att hon var det efter allt det som hon hade fått uppleva. Men hon var också klok och praktisk. Det var hon som 1855 på auktion ropade in den fiskarstuga som sedan fick namnet Majniemi. Enligt Topelius i ”Självbiografiska anteckningar” var affären en angenäm överraskning för honom. Det var också hon som insåg att det inte var klokt att köpa tillbaka Kuddnäs, när den frågan en gång blev aktuell. Hon såg väl klarare än Zachris, att han inte var någon lantjunkare.

År 1889 trycktes dikten ”Noli me tangere”. Det är en gripande dikt om en stor kärlek, som ändå aldrig nådde ända fram. Man har en känsla av att Zachris tyckte att han inte hade kunnat göra henne så lycklig som han hade velat. Kanske det är som Maria Wine säger i sin dikt ”Till de älskande”: ”Närmare/ än nästan nära! kommer du aldrig din/ älskade”

Att han upplevde hennes död som en katastrof är känt. Olof Enckell citerar i sin kommentar till dikten ur ett brev till Fredrik Barfod: ”Vad mig angår, har jag i sju månader legat slagen till marken såsom ett rågfält efter en hagelskur, – icke sjuk, icke frisk, icke sorgsen och icke glad, endast tom, som man är, när man förlorat tron på framtiden och tron på sig själv.”

Av barnen i familjen var Aina äldst. Hon föddes 1846 och kom att vistas mycket på Kuddnäs, som för henne symboliserade en evig sommar. Hon var också den enda av Topelius efterkommande som fick egna barn, och från henne härstammar alla skaldeättlingar som lever i detta nu, men ingen av dem heter Topelius. 1848 föddes Mikael. Han var med familjen på Kuddnäs sommaren 1850, fick scharlakansfeber och dog i september. Han begravdes bredvid sin farfar på Nykarleby begravningsplats. Till hans minne skrev den nedbrutna fadern dikten ”Två änglar”. På våren samma år hade Emilie fått en dödfödd flicka och i början av år 1852 kom en pojke död till världen. Sorgens ängel hade verkligen gjort täta besök. Den dikt som framför allt förknippas med Mikael är dikten ”En liten pilt”. Den hette först ”Mitt döda barn”, men det var så smärtsamt att skriva den, att den inte var klar för trycket förr än i november 1851. Den trycktes i Ljungblommor 1854. En bidragande orsak till att den dikten med dess trots allt försonliga och ljusa grundton trycktes just då var kanske den omständigheten att Toini föddes i mars 1854. Hon kallades ”kejsarflickan”, eftersom hon föddes samtidigt som Nikolai I besökte Helsingfors. Elias Lönnrot var hennes gudfar och av honom fick hon en kantele som han själv hade tillverkat. Även Fredrik Pacius var närvarande vid hennes dop. Hon gifte sig aldrig och stannade sedan hos fadern på Björkudden som värdinna i hemmet efter moderns död. Senare flyttade hon till Norge och är också begravd där.  

Sommaren 1855 tillbringades på Kuddnäs. Familjen stannade kvar ända till jul, eftersom en liten flicka, Eva Maria, föddes i september. Det blev den sista jul som Zachris kom att fira i det forna hemmet. Topelius skriver att det nu stod två vaggor i det rum där han och hans syster Sofie hade sett dagens ljus för första gången. Eva gifte sig sedermera med den svenske konstnären Acke, flyttade till Stockholm, men besökte ofta fadern på Björkudden. Hon hade inga egna barn, men en adoptivson.

I maj 1857 föddes Rafael Zacharias. Att den lilla pojken fick sin fars och farfars namn är bara ett tecken på hur stora förhoppningar Zachris Topelius hade för hans del. Även denna gång kom ”sorgens ängel”. På sin ettårsdag dog Rafael och om honom skrev fadern den lilla berättelsen ”Om den sommar som aldrig kom”. Rafael fick aldrig uppleva sommaren på Kuddnäs. I oktober 1859 utökades familjen med en liten flicka, som fick heta Rosa. Hon fick som alldeles liten följa med till Nykarleby och Majniemi, men mådde enligt faderns minnesanteckningar inte riktigt bra av vistelsen i skärgården. Hon var efter det krasslig och fick i april 1862 scharlakansfeber och dog. Det var meningen att Rosa skulle få en ”Rosas bok”, men den blev aldrig mer än en tanke. Kanske det inte är alldeles galet att se ”Behåll din krona” som Rosas dikt. Också de andra barnen var sjuka den våren, men tillfrisknade till föräldrarnas lättnad. Så var det tre flickor kvar och dem hade föräldrarna stor glädje av. Kopior av de änglahuvuden som Carl Enaeas Sjöström gjorde och gav Emilie och Zachris Topelius på deras silverbröllopsdag hänger på väggen ovanför chiffonjén i minnesrummet i den gula byggningen på Kuddnäs. Mikael, Rafael och Rosa var alltid i sina föräldrars närhet.

En person som mer än någon annan delade Zachris barndom på Kuddnäs var hans enda syster Sofie. Hon hade liksom modern fått finslipa sin uppfostran i Stockholm och hörde naturligtvis till den krets av glada ungdomar som umgicks med varandra i Nykarleby. Hon skymtar i berättelsen ”Moppe”, som den moraliskt överlägsna av de två syskonen. Senare greps hon av den pietistiska väckelsen och gifte sig med pastorn, sedermera prosten Lars Wilhelm Schalin. Deras vigsel förrättades i gula salen på Kuddnäs. Det var ett stillsamt bröllop utan dans, men med ”andeliga sånger”. Topelius, som själv förhöll sig ganska kritiskt till pietismen, i synnerhet till det han kallade dess överdrifter, behöll hela livet sin varma relation till systern och hennes familj. Doktor Topelius hade bestämt att son och dotter skulle ärva lika, när modern var död. Enligt gällande bestämmelser skulle dottern ärva endast hälften. Zachris protesterade aldrig, utan ansåg det självklart att faderns önskan skulle uppfyllas. Faderns och moderns önskemål i fråga om arvet bidrog i mycket hög grad till att det var omöjligt för Zachris att behålla Kuddnäs. Någon osämja mellan syskonen för den sakens skull blev det ändå aldrig fråga om. Johanna Sofia Schalin blev mycket gammal och kunde berätta för sina barn om mycket som hade hänt på Kuddnäs. Ett av barnen; Zachris Schalin; som blev direktor för seminariet i Nykarleby, har på ett enastående sätt förvaltat arvet från henne.
[(Inf. 2010-04-16.)]

Moppe  

Jag vill berätta för dig tre minnen från min barndom. Det var obetydliga händelser, men jag glömmer dem inte, eftersom de har lärt mig hur barn skall böja sin egen vilja.

Jag var ett av de lyckliga barn som har ett gott hem och goda föräldrar. Min far och mor såg oss gärna glada och nekade oss aldrig ett oskyldigt nöje. Vi hade stor frihet, men på ett villkor: Vi skulle vara lydiga och det helst av fri vilja. Mina föräldrar hade av egen dyrköpt erfarenhet lärt sig vad den stora konsten att försaka sig själv är värd.

Jag var sju år gammal och min syster fem år, när min mor en dag kom hem från en begravning. Hon hade med sig — det var vanligt på den tiden — en stor kringla åt barnen. Hon delade kringlan i två lika stora delar, och vi skulle just låta oss kringlan väl smaka, när min far sade: — Försök spara den till i morgon!

Vi såg förvånade på varandra. Hade vi inte fått kringlan? Den var ju vår och vi hade väl rätt att göra med den vad vi ville!  

— Javisst, fortsatte min far, — kringlan är er. Ni har full rätt att äta upp den nu genast, men försök spara den till i morgon!

Jag tittade på kringlan med en kännares blick. Det var en russinkringla, alldeles färsk, läcker och saffransgul. Snålheten i mitt lilla hjärta sade: — Smaka bara på en bit, en enda bit. Du kan ju spara resten till i morgon! Och jag smakade. Men den enda biten smakade efter mer, och slutligen var bara russinen kvar. Varför skulle de sparas? De gick samma väg som det övriga. Min far sade ingenting.  

Följande morgon kom min lilla syster och visade triumferande sin sparade halva kringla. — Nu skall den smaka dubbelt bättre än i går, sade hon.

Jag ville inte låta henne märka att jag skämdes. Jag försökte tysta mitt samvete, som man brukar i sådana fall. Kringlan var ju min. Jag hade ju lov att göra med den vad jag ville.  

Ett par år därefter, en vacker novemberdag, hade vår skola skridskolov. Den första isen på älven låg blank som ett spegelglas. Man kan tänka sig skolpojkarnas glädje. Vi hade alla stämt möte på isen klockan tio på förmiddagen. Vi skulle flyga som fåglar ända till kvällen.

Jag hade putsat mina skridskor så att de glänste som solen, när min far klockan nio, vid frukosten sade, alldeles som om han plötsligt hade kommit att tänka på något: — Sade du inte att du hade en svår läxa i biblisk historia till i morgon?

— Ja, men den blir jag nog klar med i kväll.

— Kanske du hellre borde stanna hemma och läsa din läxa?

Jag fick tårar i ögonen. — Pappa har ju lovat att jag skulle få åka skridskor i dag!

— Gör som du vill, du har mitt löfte. Men om du går till isen, ångrar du dig kanske i morgon.

— Visst inte, pappa!

Bibliska historien låg uppslagen på mitt bord. Det var något inom mig som sade: — Om du ändå skulle läsa din läxa först? Jag tog boken och läste med förtvivlans hastighet. Bokstäverna dansade för mina ögon på skridskor. Jag minns det ännu: läxan var Jakobs tolv söner med deras mödrar och efterkommande. — Nu kan jag dem, sade jag efter en kort stund och försökte övertyga mig själv om att jag kunde dem perfekt. Klockan elva var jag på isen. Där lyckades jag att glömma alla Jakobs söner från Ruben ända till Benjamin, så komplett som om de aldrig hade funnits i denna världen för att stå i vägen för skolpojkarnas nöjen.  

På kvällen var jag för trött att läsa, det gick inte. Jag somnade från hela Abrahams släkt. Och följande morgon gick det som min far hade förutsett. Jag stakade mig grundligt, och det var en ringa tröst att hela min klass gjorde detsamma. Den enda som kunde något var en pojke som inte hade varit på isen, därför att han hade haft tandvärk.

Hemma bekände jag uppriktigt mitt nederlag, men tillade att jag inte var sämre än de andra. — En enda av oss kunde räkna upp Jakobs söner och han hade tandvärk igår.

Min far smålog. — Måste man nödvändigt ha tandvärk för att kunna göra sin plikt? Är de inte bättre att göra den frivilligt?

Jag ställdes fortsättningsvis å prov och ofta slutade det med nederlag, men ibland med seger. Och det märkvärdiga var, att den första segern gjorde de följande lättare, men också att jag skämdes mera över mina nederlag.

Jag, hade inte ännu uppoffrat något för andra. En slant i kollekthåven, ett brödstycke åt tiggaren, det var ju inte min gåva. Jag skulle försöka bort det käraste jag hade.

Jag hade en kälke, som kallades Moppe. Den var järnskodd och hade en rand i järnstängerna under medarna, som gjorde att den löpte förbi alla andra i backen. Moppe var min stolthet och min dyrbaraste skatt. Om dagen var den min kapplöpningshäst, om kvällen bar jag den in i mitt sov rum för att vara riktigt säker att den fanns kvar följande dag. Jag bevakade Moppe så missunnsamt, att ingen ostraffat skulle ha fått röra vid den utan min tillåtelse.

Vår närmaste granne var smeden, och hans pojke Josua var lika gammal som jag. Vi var dagliga lekkamrater, men inte alltid de bästa vänner. Josua hade också en bra kälke som han kallade Flinken, och Flinken och Moppe var ärelystna rivaler. Flinken försökte alltid köra förbi Moppe och misslyckades vanligen, men det hände ibland, när jag styrde oskickligt, att Flinken hann före Moppe och det förtretade mig. Det kom en knut på vänskapen och vardera ansåg att hans kälke var den bästa.

Så beslöt vi en dag att ställa till en avgörande tävling om segerpriset och tog med två andra gossar som vittnen och skiljedomare. Vi begav oss till den högsta bergssluttningen i närheten, Himmelsbacken kallades den. En brant och krokig dalgång ledde ned från höjden till isen på älven. Den som gled längst ut på isen skulle utses till segrare. Vi drog lott om vem som skulle åka först och lotten föll på Josua.

Ha lade sig på magen, och Flinken satte iväg som en pil. Efter honom kom också jag på magen med Moppe. Det var ett mandomsprov, som inte mången vågade sig på, att åka utför Himmelsbacken i den ställningen, och det bar av med svindlande fart, så att man inte kunde se annat än yrande snö i den branta bergsklyftan.

Men nu gick kälkspåret i den brantaste krökningen vid sidan av ett bråddjup till höger. När jag kom dit framåtlutad och förblindad av yrsnön och farten, visade det sig att Moppe hade kommit fortare än Flinken hunnit undan. Den stötte så häftigt mot Flinkens bakmedar, att Flinken och Josua kastades åt sidan utför branten och tumlade ned i bråddjupet. Moppe åter fortsatte sin skenande fart och stannade inte förrän på isen.

Vi skyndade att söka upp Josua och fann honom liggande orörlig nere i klyftan. Jag trodde att han var död. Flinken låg ett stycke därifrån med avbrutna medar. Man kan tänka sig vår förtvivlan.

Josua var inte död, han hade endast svimmat vid fallet. Nu vaknade han klagande och försökte resa sig, men det kunde han inte. Vi drog honom på en av kälkarna till hans hem. Där kom man underfund med att han hade brutit högra armen och vrickat sin högra fot.

Josua låg länge sjuk och jag besökte honom alla dagar. Det gamla gnabbet om kälkarna var nu glömt, inte ett ont ord fälldes oss emellan. Han skyllde inte sin olycka på mig utan försökte trösta mig. — Hur skulle du ha kunnat se något framför dig i den starka farten? Och Moppe, vet du, är ändå den snabbaste i hela världen. Flinken hade ett så stort försprång, och ändå hann Moppe upp den!

När jag berättade om det här för pappa, sade han småleende: — Flinken ligger nu med avbrutna medar. Var skall Josua få en annan kälke?

En annan kälke? Jag förstod meningen, men den upprörde mitt innersta. Moppe, min stolthet, min skatt, min käraste ägodel, skulle jag någonsin kunna skänka bort den? Jag svarade undvikande: — Smeden skall göra en ny kälke åt Josua.

— Och om Josua får en ny kälke, vilken glädje har han av den, när han alltid måste tänka på Moppe som den bästa i världen?

Jag stred förtvivlat mot den tanken, jag harmades, jag skämdes, jag grät. Min Moppe? Aldrig! Och på nytt sade jag till mig själv: — Om nu Josuas högra arm blir styv för hela hans livstid och du, låt vara oskyldigt, är skulden till det, är du inte då skyldig honom en gottgörelse för allt vad han har lidit och kanske ännu skall lida?

Tre dagar därefter hade jag blivit herre över det sega motståndet i mitt inre. Jag sade till min far: — Josua skall få Moppe! Då såg jag i min fars ögon tårar av glädje. — Rätt så, min gosse, sade han kärleksfullt. — Alltid ditt samvete, alltid din plikt även om hjärtat blöder! Du har vunnit den största av alla segrar, segern över dig själv, och tro mig, belöningen skall inte utebli.

Han hade rätt, belöningen uteblev inte. Från den stunden kände jag mig så glad och så lugn, som om jag själv hade fått en dyrbar gåva i stället för att ha gett bort en. Josua fick Moppe och dolde inte sin förtjusning. Utan avund kunde jag se honom besegra alla andra med den snabba kälken. Hans ära var min ära. Hans arm läktes och blev inte styv. Vi blev vänner för hela livet.
(Inf. 2010-04-11.)

Ur En trogen tjänarinna

I femti år stod hon på vakt
vid gamla ladugården,
höll ko och kalv och lamm vid makt
med aldrig trötta vården.
Det var en höjd av övermod
att föra in en ann metod,
än den hon allrabäst förstod.

— — —

Hon var uti sin ålders vår,
när hon vid gården hamnat,
och hennes raska tjugu år
väl ock en fästman famnat,
om hon det ansett mödan värt
att slösa bort den tid hon lärt
att Gud till bättre ting beskärt.

Ty karlatag tog själv hon med
och skonade ej näven.
Hon bar sin säck, hon högg sin ved,
och noten drog hon även.
Och om hon hade då sin smak
att röka gärna sin tobak,
var det på orten vanlig sak.

Men blev hon utan hem och man,
tog hon det ej förläget:
allt vad hon här i gården fann
det var som hennes eget,
och gårdens barn i leder två,
de voro hennes barn också:
”De brås på våran släkt ändå!”

— — —

Omsider flyttade hon ner
till liten, stuga egen.
Det var ett gästfritt nattkvarter
för fattiga från vägen.
Sitt ringa bröd hon delte då
och räknade ej stort därpå,
om dålig tack hon kunde få.

Men från den låga kojans dörr
var icke långt till gården.
Där var hon hemma, liksom förr,
och höll den gamla vården.
Den enda skillnad var, att ju
hon kunde bjuda barn och fru
på bastu och på kaffe nu.

Spinnrocken gick, och väven led,
och bastun rökte bogen.
Behövdes tjänst, så var hon med,
för alla flink och trogen.
Det var som fordom Lotta Svärd:
man log, när gumman var på färd,
men tack och heder var hon värd.

Till gården nu med ny metod
en arrendator trädde.
Hon silade med sorgset mod
den sista bunkens grädde
och tyckte det så sällsamt var,
att själva grädden, gul och klar,
den gamla gårdens märke bar.

Då var det slut. Vad hade hon
på jorden mer att göra,
när hennes kor de legda hjon
på bete skulle föra?
Till överlopps i denna värld,
gick gumman än ett år sin färd;
Det var förbi med Lotta Svärd.

Om påsken gick hon nöjd till ro,
liksom att rum beställa
i evighetens lugna bo
för matmor bland de sälla.
De hade följts så troget åt,
och snart var bådas kulle våt
av sommarregnets tysta gråt.

Men vid varandras sida än
man ser, som därförinnan,
husmodern vila som en vän
med trogna tjänarinnan.
Och Han, som allas börda bar,
sin lön också åt henne spar,
som trofast i det lilla var.

1871
(Inf. 2010-03-28.)

[Doktors Stina av Zachris Schalin och Erik Birck.]

Till fru Emelie Topelius född Lindqvist, den 26 augusti 1881

Man skrev 1821.
Vid staden låg den världsberömda putten,
där småbarn funnos sugande på tutten.
Där fann nu gumman Lybeck också ett.

Hon förde det med fröjd till stadens torg,
till rådman Lindqvist. Aldrig såg man maken.
Far knöt sin vita halsduk under haken,
mor grät en glädjetår och glömt all sorg.

Prinsessan kristnades till Emilie,
poetiskt namn (fast hemfolk sade Milla),
och madam Skogberg matade den lilla
med skorpor och med ryssens rofferi.

Knappt lillan tultade på egna ben,
förrän hon fick sin kära syster Thilda.
De blomstrade och lekte oåtskilda,
som smultronblommor två på samma gren.

Med tiden blev duetten en sextett:
Ludvig, Augusta, Julius, liten Lotta
i deras tur begynte väsna, klotta,
men ängeln borttog lilla Henriette.

Den gamla, kära gården fanns ju då.
Där var visst icke mycket högt till taket,
men städat och högtidligt stod gemaket
med långa soffan, taburett, trymå.

I salen stod klaveret med sin stol,
i boden såldes sveskon, dukar, nubbar;
gårdskammarn var kontor för finnegubbar;
där fick Runkina last för Liverpool.

Och uppför trånga trappan klev man käckt
till barnens sal med målade tapeter,
där bland världsdelarnas märkvärdigheter
red Karl den tolfte styv och oförskräckt.

Det var ett litet bo, men tryggt och gott.
Man trivdes där, man älskade varandra,
man hade icke tid sin nästa klandra,
man läste, sjöng, politiserte smått.

Små barnen växte. Moster Sahlbom nyss
fick äran att den första läxan lugga;
sen fick herr Schale högre visdom plugga
och fordrade till arbetslön en kyss.

När liten Emilie fyllt fjorton år,
blev stugan henne trång, och snart, o jämmer!
Så sändes lillan bort till moster Kjemmer,
att se hur man i stora världen mår.

Och när hon återkom med rosenkind,
smärt som en ranka, varm och blyg i dansen,
och vid gitarren sjöng så ömt romansen,
såg mången ungersven sig redan blind.

Jag minns ej alla — minns blott sex bland dem:
kadetten, köpman, framtidspresidenten,
bokhållarn, brukspatron och sist studenten,
den avundsvärde, som fört henne hem.

När Moscheles i hennes hand fick färg
och Hertz med åtta händer hördes brusa,
då sågs belåten gamla pappa snusa,
och Lundmark var förtjust och Finkenberg.

Så randades en stjärnklar vinterkväll
i nya gården, som I alla kännen;
där räckte hon sin trogna hand åt vännen
med syster Thilda under samma päll.

Och åren gingo sen, jag vet ej hur,
visst ej på rosor, ej med gyllne flaggor,
men mellan sorg och glädje, böcker, vaggor,
musik, kastruller, bläckhorn, korrektur.

Man reste. Livet ju en resa är
från hem till hem — ett här och ett därborta.
Fast gamla vagnen kom ibland till korta,
så kom man fram, ty kärlek åkte där.

Och det vart sommar efter vår som flytt,
och det vart höst, och allt vad barnaögat
såg fordom kärt, det ligger översnögat
av långa vintrar ren, och allt är nytt.

De bruna lockarna ha blivit grå,
de röda kinderna, som tiden fårar,
och tron på oförvissneliga vårar
de äro ej desamma nu, som då.

Men ett är oförändrat: Herrens nåd,
som än i solsken, än i mörka dalar
oss övervakar, skyddar och hugsvalar
och sammanknyter livets sköra tråd.

Ju högre vandraren kan berget nå,
dess mera ser han vidgas perspektivet,
och under honom klarnar mänskolivet,
och över honom dagas himlens blå.

Se vilka vårar blomma runt kring dig!
Den grå studenten, forna systerbruden,
vi alla bedja nu den gode Guden
om sol och grönska på din levnadsstig!

Sörj icke, vackra rönn med röda bär,
att hösten skall dig plundra och utblotta!
Nu först, nu först har du fyllt tjuguåtta!
och det är meningen med visan här.
(Inf. 2010-04-24.)

Två änglar

I tysta nattens timma, när lampan slocknat ren
och alla livets röster äro stumma,
då rinner opp ett stilla, ett strålande sken
igenom världens skuggor de skumma.
Det växer, det tätnar, det tager form och hamn,
och sist där står ett litet barn med skinande famn
och klara stjärneögon så fromma.

Det stiger fram till bädden, det lilla sköna barn,
och lägger handen tyst på mitt hjärta;
där bodde livets ävlan med snärjande garn
och alla livets strider de bjärta.
Men alla, alla vika för liten barnahand:
var grumlig fröjd försvinner, och slö blir kvalets tand,
och söt blir all min bittraste smärta.

Och ja, jag känner dig, du Guds milda änglabud;
hur kunde jag dig nånsin förglömma?
Var dag så lånar Sorgen din ljuva barnaskrud
och dina drag de vackra och ömma.
Hon sitter på mitt knä, där du fordom satt också,
och med små runda armar hon ömt mig famnar då
och torkar mina tårar som strömma.

Och ja, jag älskar Sorgen, liksom jag älskar dig;
så har jag tvenne änglar så kära:
den ena följer troget om dagen min stig,
den andra står om natten mig nära.
Och båda andas svalka i livets heta brand,
och båda söva kvalen med liten barnahand,
och båda vill i hjärtat jag bära.
(Inf. 2010-04-24.)

En liten pilt

Änglahuvuden.
Kopior av Enaeas Sjöstrands original, som konstnären gav makarna Topelius på deras silverbröllopsdag 1870.
Kuddnäs museum.

Om den sommar som aldrig kom

Vet ni, små barn, vad det var för en sommar som aldrig kom? Jag skall säga er det. Det är en sannsaga och inte är den så lång, nog kan man höra på den.

Det var en gång en liten gosse som hette Rafael. Han var frisk och stark och blomstrande som den lilla rönnen, den som en dag skall bli stor och bära vita, doftande blommor i jordens vår.

Men Gud såg, att den lille gossen, när han blev stor, skulle få mycken sorg i världen och råka i många frestelser, som kunde fördärva hans hjärta och vända det bort till synd. Därför sände Gud sin stora skinande ängel Rafael, av vilken den lille gossen hade sitt namn, och sade till ängeln: – För gossen till mig!

Då hände det sig att den starka och friska gossen blev sjuk och började liksom vissna bort, och det var om vintern. Men hans föräldrar och de små systrarna sade: – Vänta litet, nog blir Rafael frisk, när sommaren kommer!

Då kom den långa ljusa våren, när fåglarna började sjunga i trädens grenar. Och barnen hade en hämpling i bur. En morgon gick de ut i parken med den och lät den flyga i frihet till de andra små fåglarna. Hämplingen flög. Den var så glad och medan den flög kvittrade den en enda ton, och den var så full av glädje och tacksamhet, att barnen tyckte att de aldrig hade hört ett gladare kvitter.

När de kom hem, låg den lille Rafael ännu sjuk på sin bädd och hade inte kunnat vara med ute i parken. De små systrarna klappade hans bleka kinder och hans vackra bruna hår och sade till honom: – Var inte ledsen, Rafael. När det blir sommar får du komma med oss och höra hämplingen sjunga. Din sommar skall också komma, och då blir du frisk.

Men Guds stora skinande ängel stod osynlig vid gossens bädd och sträckte sina sköna vita vingar över honom, liksom för att bevara honom mot allt ont i världen. Och ju längre ängelns vingar sträckte sig ut över honom, desto blekare blev den lille gossens kind och desto svagare hans andedräkt. Hans klara, bruna ögon såg ännu en gång mot ängeln, som han ensam kunde se. Därefter slöts ögonen och den lille Rafael andades inte mer. Men på hans små bleka läppar dröjde ännu det fridsamma, lyckliga leende som man ser på små barn, när de märker att en ängel står vid deras bädd.

– Se, sade gossens föräldrar till de små systrarna, nu är Rafael lycklig, han är hos Gud. Liksom hämplingen flög till sin frihet ur buren, så flög också Rafaels oskyldiga ande till evig frihet. Vi hörde inte hans glädje, såsom vi hörde fågelns kvitter, men vi märker det väl på hans blida leende, att han prisar Gud, som så tidigt har unnat honom salighetens krona.

Då sade en av systrarna: – Men den sommaren kom aldrig, när Rafael skulle bli frisk.

– Ja, sade den andra systern: – Rafaels sommar kom aldrig.

Men föräldrarna torkade sina tårar och sade: – Visst har den kommit. Om vi kunde se långt bort i den blå himmelen, så skulle vi nu få se Rafael leka med de små änglarna i Guds eviga paradis. Där är den rätta sommaren, och efter den sommaren kommer aldrig en höst och aldrig en vinter mera!

Så förde de den lille Rafael bort till kyrkogården och lade honom i en liten grav, och prästen läste vackra böner över honom och lovade honom evigt liv. Men gossens mor som stod vid graven sade: – Nu borde vi sjunga en psalm, och här är ingen som sjunger psalmen vid Rafaels grav.

I samma ögonblick började en liten fågel sjunga högt under himmelens blå i våren och solskenet. Då sade den döde gossens far: – Hör, fågeln vet nog för vem den sjunger! Hämplingen sjunger psalmen vid Rafaels grav.

Men den stora skinande ängeln flög med den lille Rafaels själ långt bort över gravens mull till den eviga sommarens paradis.

Behåll din krona

Du lilla kära med ögon klara,
bed Herrens ängel dig väl bevara!
Guds rikes älskade barn du är
och vet ej att du dess krona bär.
Behåll din krona! Behåll din krona!

De skola komma, de onda tankar
av mycken synd, som i världen vankar.
De vilja stjäla din dyra skatt
och byta morgonens ljus till natt.
Behåll din krona! Behåll din krona!

Behåll Guds rike, som blev dig givet,
din tro på Jesus, din tro på livet,
ditt lätta löje, din korta tår,
din omedvetna, daggfriska vår!
Behåll din krona! Behåll din krona!

Så många ville din krona vinna,
som söka, söka och aldrig finna,
som ständigt fråga, men ej få svar.
Behåll Guds rike i hjärtat kvar!
Behåll din krona! Behåll din krona!
(Inf. 2010-05-16.)

På kullen om våren

Guds godhet kläder jorden grön om våren
och himlen kläder han i ljus och strålar;
han låter solen le och själva tåren,
som molnet gråter, han i purpur målar;
vi höljer han i vårens glada timma
en ädel mänskoblick i dödens dimma?

Han vårdar markens unga blomstersläkten,
värnlösa liljan, som på ängen skalkas;
han skyddar dem, han bjuder västanfläkten
att endast smekande de späda nalkas;
vi bröt han dig, du unga stam, i våren
och lade vissnad all vår fröjd på båren?

Jag står på kullen, där vår älskling vilar,
jag frågar himlen och jag frågar jorden,
jag frågar molnet, som i rymden ilar,
men ingen, ingen har ett svar på orden;
de äro stumma alla, graven tiger,
och dödens dimma över kullen stiger.

Han for, den dyre, som en ros i strömmen,
av vågen stulen från den sorgsna stranden;
han flydde ack så snabb som ungdomsdrömmen;
när uti livets hetta smäktar anden.
I vårens dar, när alla ängar småle,
han flydde lik en villad morgonstråle.

Frid över dem som sova! – dem som lyktat
i sena ålderns dar den trötta färden!
Frid över dem som snabbt i våren flyktat,
en vårsky likt, med kärlek bort från världen!
Lätt vile över bruten glädje mullen,
och ljuvligt dofte rosorna på kullen.

1842

(Inf. 2010-05-23.)

Noli me tangere

Du, som älskande kom och förlåtande gick
med det eviga livets förklarade blick,
varför tystnar min sång,
som du vingat en gång,
vid ditt älskade minne så bävande stum?
Det osägliga flyr från hans fladdrande skum.

Du, du var ju i allt vad jag lyckligast drömt,
jag har sett din gestalt i det bästa jag gömt,
och ännu ser jag dig,
o, så högt över mig,
utan suck, utan tår, utan ord, utan namn,
men så strålande ren i din Frälsares famn!

1889
(Inf. 2010-05-30. Om dikten.)