Föreståndarinnan bjöd oss rätt ofta på saft och bulla eller en smörgås, när vi hjälpte vår bror. Detta var vi glada över när inte magen hade fått mat sedan 12-tiden. Även han blev någon gång tilldelad kaffe med dopp, han var ju äldre, så hon tyckte väl att kaffet passade honom bättre.
Det s.k. elevhemmet hörde givetvis till samskolan. Jag minns att varje skolklass hade egen ”klassföreståndare”. Nu heter visst sådana ”klasslärare”. I skolan fanns även en rektor, som hade ansvaret för hela skolan med både lärare och elever, och nog hade han det säkert många gånger jobbigt för att få allt att funka något så när tillfredsställande. Det var ju inte enbart eleverna och det synbara som blev problem allt emellanåt. Även med lärarna kunde olika problem uppstå, men alltid ordnade detta upp sig i bästa samförstånd. Den elev, som hade dejour för dagen, skulle genast efter lektionens slut, när de övriga eleverna lämnat klassrummet för att hämta litet frisk luft på gården, öppna fönstret, torka tavlan ren från krita, plocka papperslappar samt annat synbart från golvet, samt även torka damm från den s.k. ”lärarkatedern”. Den stora svartpärmade klassboken togs fram ur lådan och sattes fram uppslagen på katedern. Efter ca 10 minuter kom eleverna in i klassrummet något stojande, som snart förbyttes i tystnad, när alla satte sig i sina pulpeter. Dejouren stängde fönstret, lyfte av locket från det kantiga bläckhornet, med dess innehåll av bläck, som luktade något av blod. En svag röst från dejouren, som sto på plattformen intill katedern: ”Tyst, läraren kommer!” Ljudet av skarpa klackar hördes, alla i klassen satt som tända ljus. Det var en sträng kvinnlig lärare som öppnade dörren. Alla elever stod upp som raketer och ställde sig bakom varandra i en rak rad. Uppkommen till katedern tittade hon med fast blick ut över eleverna, som stod tysta som möss. Då öppnade hon sin mun och sade: ”Hyvää päivää, lapset”. När vi svarat: Hyvää päivää” sade hon med bestämdhet i tonen: ”Istukaa”. Hon var vår lärare i finska ämnet. Dejouren fattade pennskaftet när läraren hade satt sig i den rätt stora stolen bakom katedern, räckte pennan, som redan var doppad i bläcket, till läraren, som skulle skriva dagen och datum i klassboken, samt anteckna sitt eget namn, och någon eventuellt frånvarande elev. Det hände att lärare, som denna gång var en hon, en fröken, kunde vid något tillfälle fråga dejouren om datum som var för dagen. När dejouren då visste blev hon mycket glad och med ett småleende på sina läppar befallde hon eleverna att ta fram boken ”Suomenkielen alkeet”, och så kunde lektionen börja.
I den stora klassboken antecknades även om någon elev inte alltid varit tillräckligt snäll eller haft något för sig, som inte hörde samman med lektionen. ”OO” skrevs i boken, vilket betydde oordning. När det blev tre gånger ”OO” i klassboken, betydde det en hemanmärkning, och då skulle den lilla boken, som även var som ett terminsbetyg, uppvisas för målsmän, som tecknade sitt namn i boken, där det kunde läsas ”att eleven i klass 7 har inte uppfört sig i klassen, ej heller inom skolans övriga områden, som sig bör.” Rektorn och klassföreståndaren hade sina intygande initialer innan den med eleven sändes hem till målsman. Nog tyckte vi att detta var någonting onödigt, när det blev en hel del förklaringar, som i de flesta fall resulterade i ett par örfilar.
Men ganska snart var allt glömt efter en stunds gråtande, men nästa dag, nya tag. När eleven hämtade den lilla boken följande dag till skolan, måste boken föras till lärarrummet, där vanligtvis de flesta lärarna var samlade, och som då fick se syndabocken i egen hög person. Först en knackning på dörren och när ett jakande svar hördes var det att stiga in. Innanför dörren slogs klackarna ihop i samband med en djup bugning. Då kunde någon av lärarna fråga vad ärendet var. När saken klarlagts av eleven, kunde en röst höras: ”Jasså han har varit och utmärkt sig nu igen”. Någon annan bredde på med ett hånflin, som inte gjorde saken bättre. Boken lades på det stora bordet, efter en handvisning av rektorn. Han ville se i den, och få bekräftat att mor hade lagt sitt namn under ”OO”. Även andra lärare hade den stora förmånen, ifall de var intresserade, att tillgodogöra sig den äran. Det hände även, men sällan, att någon elev blev relegerad från skolan. I så fall var det fråga om rätt stora förseelser. Det kunde bli någon vecka eller mera som eleven hade förbud att komma till skolan. Men detta hände inte ofta i en bra skola, och när så var fallet, var det eleverna från de två högsta klasserna. Och var då i samband med alkohol eller annat osedligt förekommande. Knark, sniffning, missbruk av starkare droger förekom inte, men som inte är ovanligt i dagens skolor bland en del ungdomar.
Minns en liten, ganska intressant, något dråplig händelse, som inträffade, när denna vår rätt så bestämda lärare, fröken, som vi hade i finska, kom in i klassrummet för att hålla lektion. Efter det hon hade satt sig och blivit betjänad av dejouren som vanligt och skrivit i boken vad som hörde till, öppnade hon finskaboken för att förhöra hemläxan. Allt var stilla och lugnt i klassen, men snart byttes lugnet i storm. Min äldre bror tog fram ett fint gummiband, som han dragit ur ett brett strumpeband. Han fäste det fina bandet runt tummen och pekfingret, satte en hårdvikt papperstuss om gummibandet, spände ordentligt, och avfyrade sin lilla, låt oss kalla den ”slangbåge” mot fröken, som tittade i boken ovetande om vad som var på gång. Resultatet blev en träff i frökens ansikte, vilket ju var beklagligt. Vem var syndabocken? Detta visste ingen annan än jag och min äldre bror, som satt bredvid mig i första pulpet, så att fröken kunde ha oss under bättre kontroll. Man visste ju aldrig vad som kunde hända, och nu hade det hänt, det som inte fick hända. Röd i ansiktet som en mogen tomat reste hon sig snabbt, något uppjagad och med skärpa i tonen frågade hon vem det var som gjort sig skyldig till något så opassande. Det var tyst i klassen några sekunder, då hördes ett fniss bak i klassen, som smittade av sig på min äldre bror och mig, vilket avslöjade, vem syndabocken var. Då övergick stormen i orkan. Alla väntade med spänning vad som skulle hända härnäst. Vi kallades fram till fröken, som stod framför katedern. Så blev vi undersökta ifall vi hade något i våra händer eller byxfickor, som kunde ha varit orsak till detta opassande som hände vår fröken. Och visst hittades hos min äldre bror vad som ställde till oredan i klassen. Gummibandet mellan fingrarna, och några reservskott. Papperstussar från byxfickan beslagtogs. Papperstussarna lade fröken på katederns främre del, drog sig en aning bakåt mot svarta tavlan med den fint lackerade pekstickan bakom sin rygg. Därefter befallde hon min bror, som stod framför katedern, att ta bort papperstussarna. Med pekstickan bakom ryggen var hon beredd att avfyra ett slag på hans fingrar, ifall han tagit bort dessa tussar, men han anade genast vad som var på gång, och listig som vanligt, låtsades han med en snabb gest, föra handen mot katedern där papperstussarna var. Reaktionen var snabb. Fröken smällde pekstickan i den hårda björkkatedern. Endast en sprucken pekpinne blev resultatet, över vilket hon säkert var något besviken.
Men nu var goda råd dyra. Något straff borde i alla fall utmätas, för vad han ansågs vara skyldig till. Hon kom, trodde hon, på en in idé, därför flyttades han längst bakom i klassen, där en plats var ledig. Men detta var han enbart glad över. Nu var han ju litet i skymundan för frökens just nu så arga blickar, som han själv var orsak till. Nu trodde alla, så när som på en, som redan spann på något nytt och intressant, att lugnet och friden var återställd i klassen, denna rätt så varma försommardag när solen sken från en molnfri himmel. Bofinkarnas klara sångkvitter blandade sig med de några blommors doft, som slagit ut på den lilla gräsmattan strax under fönstret, som var öppet, och genom vilket en ljum vind smög sig in i vårt klassrum.
Det återstod endast ca två veckor till avslutningen, och då skulle alla, både lärare och elever, få en välbehövlig sommarferie för att hämta ny kraft för nästa läsår. Frökens blickar var med jämna mellanrum fästade på min bror längst bakom. Nu hade hon visst allt under kontroll, åtminstone verkade det så, men i all försiktighet vek min bror, i skydd av den framförvarande eleven, en fin papperssvala. Välgjord och färdig slängde han den mot det öppna fönstret, som var endast någon meter från katedern, där fröken satt, med förvissning om att papperssvalan skulle hitta ut, men så var inte fallet. Svalan gjorde en liten sväng intill fönstret, landade snyggt på katedern framför fröken, detta till de flestas förtjusning. Detta resulterade i ett glatt skratt av de flesta i samma ögonblick som fröken yrvaket ropar: ”Titta barn, en fågel”. Hon trodde först att det var en riktig fågel, som hade kommit in genom det öppna fönstret och som hörde den vackra naturen till. Men så var inte fallet denna gång. Hon märkte genast att det rörde sig om en hemgjord fågel. Detta var droppen, som fick den redan fyllda bägaren att rinna över. Hon spanade över hela klassen med sina skarpa blickar fån pulpet till pulpet. Vid sista pulpeten satt ”fågelmakaren”, med sitt oskyldiga flin över ansiktet. Då kommenderades han till dörren, där fröken väntade. Hon frågade honom, om det var han som kastat papperssvalan. Något tveksamt svarade han halvhögt, att nog var det han. Då tog hon tag i honom och försökte fösa ut honom ur klassen, vilket nog inte var så lätt, som hon kanske strax innan trott. Hal och smidig som en ål gick det inte som meningen var, och med några små nyp i frökens sida, blev det dags för en liten, välbehövlig paus i några sekunder. Men ”skam den som ger sig”, tänkte väl fröken. Kampen var på nytt i full gång, till mången elevs förtjusning. Nu var det snudd på dörren, kanske segern inom räckhåll, men med tankens handling blev det några snabba, kraftigare nyp lite högre upp från frökens midja. Då fann hon för gott att kapitulera. Något andfådd gick hon efter rektorn, som var i klassen intill. Han tog honom i örat och ledde honom till sin klass. Där placerades han framför den stora svängtavlan till allmänt beskådande för den högre klassens elever, timmen ut. Händelsen var så småningom utagerad, så när som på ”OO” i den svarta rödrandiga klassboken.
Det hände även att min mor och jag hämtade åt de äldre eleverna snask i form av karameller från en liten butik, som var belägen mitt emot vår skola, på andra sidan esplanaden. För vår tjänst fick vi alltid någon karamell i egen mun och ficka. Påsen var alltid väl gömd i den djupa fickan. Det var helt förbjudet att hämta och använda snask i skolan. Det tråkiga var, att lärarrumsfönstret var beläget mitt emot den lilla butiken. En gång hände det, av en ren slump, att en av lärarna, som var en s.k. storrökare, stod intill det öppna fönstret i lärarrummet, med ansiktet mot esplanaden, och rökte. Han observerade mig, trots att jag med ilfart skyndade över esplanaden. Ett rop hördes: ”Kom genast hit!” Sedan befallde han mig att komma till lärarrummet, där han var. Han bad mig överlämna påsen till honom, frågade vems påsen var, och då ljög jag, så att öronen vek sig, som det heter. Jag sade att påsen var min. Men nog visste alla, som var i lärarrummet att det var en s.k. nödlögn, för att inte avslöja den rätta ägaren, som blev utan godispåse under skoldagen.
De flesta gånger min äldre bror och jag blev på detta sätt ertappade, fick vi påsarna tillbaka. Vi hämtade dem själva från lärarrummet efter skoldagens slut. Inför de några få lärarna som var i rummet, lovade vi dyrt och hederlig att inte fortsätta med detta, som enligt rektorns mening var opassande. Vi tyckte förstås tvärtom. Påsen överlämnade jag till ägaren, som väntade på gården och då fick även jag min beskärda del av det goda. Men småningom kom vi på en ganska fix idé, som var ganska bra. Vi sade till honom som sålde karameller, att sätta några karameller i en skild påse, medan påsen, som innehöll den större delen sattes under mössan, eller släpptes genom det söndriga rockfodret ner i linningen. Det hände även att någon lärare, som övervakade ordningen på gården under rasten stod i porten när vi kom trippande över ”espen”, och då blev det en liten rutingranskning av våra fickor. Där hittades förstås påsen med de färre karamellerna. Ännu en gång blev vi tillsagda ”Se till att detta är sista gången, annars vidtar vi strängare åtgärder”. Snabbt som pilen till honom som ägde påsen, som överlämnades så, att inte läraren såg det. Den andra påsen med de få karamellerna fick som vanligt hämtas i lärarrummet efter skoldagen. På detta sätt gick det också till när vi köpte cigarretter åt de äldre pojkarna. Även någon flicka rökte, men inte många i varje fall. Det smygröktes, med stor försiktighet, trots att eleverna var uppe i 14–16 års ålder. Han som ägde butiken sålde cigarretter även styckevis. Det var för det mesta ”Saimaa” och ”Finlandia” samt ”Kultaleima”, som räknades som sämre kvalitet, och kallades för ”lungsotscigarretter”. Dessa märken var försedda med pappersmunstycke. Alla cigarretter var nog enligt min mening lika giftiga och farliga för hälsan. När man köpte styckevis, blev det ”8 pinnar” som de kallades, för 1 mk. Asken som var öppnad, just för detta ändamål, var ”Saimaa”, och innehöll 25 stycken, den kallades ”Storsaimaa”, därför att det salufördes även en mindre typ av ”Saimaa”, med 10 stycken i asken och kallades ”Pikkusaimaa”, priset var 1 mark.
De flesta som smygrökte föredrog cigarretter i lösvikt, därför att en skarpkantig ask uppmärksammades lätt i fickan. Det var även bättre att gömma cigarretter som var inlindade i butikspapper, t.ex. på utedassen, i någon vedtrave, i vedlidret eller på annat lämpligt ställe, dit regnet inte kunde hitta. ”Rökrutor” förekom aldrig i någon skola på den tiden som nu är fallet. Även min äldre bror och jag smygrökte, trots att vi var endast 8–10 år gamla, men så har det alltid varit. T.o.m. yngre barn börjar röka, nog visste vi att det var opassande. När barn röker, är det i oförstånd, man vill ju inte vara sämre än de något äldre kamraterna. Det är nog en liten tuff tanke bakom det hela, nu förekommer även snusätandet bland båda könen i de olika skolorna, som säkert är lika farligt som rökning. Därför är det bra för alla, oberoende av ålder, att sluta använda giftet, eller att helst inte börja. Blev någon elev i skolan ertappad för rökning, blev det genast hemanmärkning, och nedskrivet i den lilla betygsboken ”Rökt under rasten i skolan”, ”OO”.
Mins en liten händelse, som jag och min bror var med om en gång, som jag gärna vill berätta i samband med smygrökning. Vi bodde då i den gård, där vi hade matservering. När vår mor på kvällen hade gått till Frälsningsarmén, gick vi ut för att röka. Vi kunde ju inte röka inne, för luktens skull. Vi stod intill planket vid porten, en i taget skulle titta ut mot gatan, ifall någon kom som kunde skvallra för mor att vi rökte. När vi hade rökt en cigarrett tillsammans, gick vi nöjda och belåtna in. När vi följande morgon kom till skolan blev det andra tongångar. Genast efter morgonbön kom rektorn och kallade ut oss från klassrummet, just när första lektionen skulle börja. När vi kom ut frågade han strax, med en mycket bestämd ton i rösten, om vi hade rökt kvällen innan på gården intill porten där vi bodde. Han ville påskina, att en farbror som bodde i ett vindsrum mitt emot, hade haft besök, och att det var han som hade talat om för rektorn, när han på morgonen kom till vår skola, vad han hade sett kvällen innan. Nog visste vi vem denna farbror var, han var ju en av våra lärare, som satt rätt ofta hos denna sin vän i det lilla vindsrummet, där det avnjöts vid bordslampans sken något som var betydligt starkare än ”Pikkusaimaa”. Något son satte pratkvarnen igång till sena kvällen i det av cigarrettrök fyllda rummet, som såg ut som en tät dimma runt lampan. Men detta, vad som hände på vindsrummet, glömde visst vår lärarfarbror att tala om för sin överordnade, när han kom till skolan. Det var ju fint att han helst mindes något, som hänt kvällen innan. Skulle vi talat om vad vi visste och såg gång efter annan i samband med vänners besök i det lilla vindsrummet, skulle knappast någon lyssnat med rätta örat. Rektorn frågade först mig om jag hade varit ute vid porten i går kväll och rökt, svarade jag spontant och bestämt ”nej”. Han upprepade samma fråga flera gånger, men med ett envist ”nej” från min sida. Då vände han sig till min bror med samma fråga, som ovanligt nog, till min stora förvåning, svarade jakande. Rektorn tog hem spelet, som var bara att beklaga. Han tog ett stadigt grepp med sin stora hand runt min haka, som han vred till sidan, så att det gjorde rätt ont, hötte med handen, men resignerade i rätta ögonblicket. Ingen örfil den gången, och detta var ju fint av rektorn. Men ett litet straff blev det för mig i varje fall. Jag hade ju ljugit. Ett ”OO” i klassboken, men äldre bror, som för en gångs skull talade sanning, blev inte belastad med ”OO” i klassboken. Hade min äldre bror varit av samma åsikt som jag, skulle rektorn säkert ha trott mera på oss, än på farbrodern, som såg en hel del kvällen innan, mer eller mindre, kan hända med suddig blick. Kan tänkas, att rektorn visste hur dessa vänner tillbringade kvällarna, när de någon gång var samlade i det lilla vindsrummet och pratvattnet gav en falsk ton till någon annars så vacker sång, som aldrig nådde sin fullbordan, kanske bäst så. Det var i varje fall bra att min äldre bror var ärlig, för min lögn fick jag endast ett lindrigt straff. Det heter ju att ”ärligheten varar längst”, som vi kan både tro och lita på, i de olika skiftningarna i livet.
Det hörde även till att skolan åkte på en längre utfärd någon vecka innan våravslutningen. Det blev då till staden norröver som färden gick, där det fanns någon större industri, en s.k. ångbåtshamn, samt litet, gammalt kulturhistoriskt att bekanta sig med. Både elever och lärare åkte på öppna lastbilar, på vars flak utplacerades plankor, som var fastspända med motklossar, intill bilens sidobräden. När bakbrädet vikts upp drogs sidobräderna mot varandra med kraftiga band på ett par tre ställen, ingenting skulle ges åt slumpen. Där satt vi tätt som sardiner i burk. Det var flera lastbilar som var bokade för utfärden, som varade ungefär 3–4 timmar. Skolan var även vid något tillfälle på utfärd till den vackra sjön som låg endast ca 4 km från staden. Även då anlitades en lastbil, som körde flera gånger, tur-retur, om så behövdes. Någon enstaka lärare och elev hade cykel. Det bestämdes, att fram på eftermiddagen, vid ett visst klockslag, skulle lastbilen vara på plats, för att hämta elever och lärare bort från den så vackra platsen vid sjön. Minns jag rätt, var väl en buss inkopplad i sammanhanget, men då var det fråga om en något högre avgift.
Jag och min bror åkte varken buss, lastbil eller cykel, ty någon cykel fanns inte i vårt hem. Men vi var insatta som parhästar framför handkärran, som hjälp åt skolans vaktmästarinna, som lastat kärran i arla morgonstund med ved, kaffekoppar, en stor kaffepanna, 4–6 liter, som även användes vid olika festtillställningar i skolan. På kärran fanns även bulla och saft, samt lemonad, socker, grädde och kaffe, samt två vita lakan. De breddes på en stor bordsskiva, som placerats på en vacker plats vid sjön. Bordsskivan, med tillhörande bockar, följde med lastbilen. På kärran fanns även två stycken 15 liters vattenhinkar och 3–4 räfsor. Platsen där alla samlades städades först, då blev det snyggt och trivsamt.
Det var ett ganska tungt lass som vi drog iväg med. Vi hade samma uppgift på eftermiddagen, när allt skulle dragas tillbaka, frånsett det som var förbrukat, som var och en själv bar på, men då var det s.g.s. hela tiden uppförsbacke. Vaktmästarinnan var bakom lasset, och sköt på för allt vad hon var värd. Hon visste ju att det inte var någon lätt uppgift vi hade, som gick mellan skalmarna. Men allt gick bra, vi var ju rätt starka redan som barn och vana att ta i där det behövdes. Min äldre bror och jag som hjälpte till, vi fick gratis förplägning, men de andra betalade litet för vad de åt och drack. Blev det något över, lade vakmästarinnan i en papperspåse bullaskivor, pepparkakor, även saft i ett par flaskor, som vi tog med oss hem. Så fick även mor smaka något av det göda.
Så gott som varje år hölls det en s.k. vårfest i skolan, med försäljning av hembakt av olika slag, samt servering av kaffe, saft, lemonad och mjöd som förstås serverades med struvor. Det förekom även något program, där eleverna medverkade med någon sång, uppläsning, någon sketch och dylikt. På en av dessa fester var jag och min äldre bror med i ett sångprogram, där alla var utklädda till krigare av den gamla stammen, som hörde till en förgången kultur, med spjut, som var ca 2,5 meter, och försedd med en bred, rätt lång spets, som var vass på alla kanter. Den var målad i silver och liknade metall. Därtill hade vi stora runda sköldar, som var målade i vackra färger, med en påmålad prydnad, som kunde vara t.ex. ett tjurhuvud, en örn, en orm, ett tigerhuvud eller annan lämplig bild. Vi var ca 7–8 pojkar som var klädda i uniform, och programmet hette ”Krigarna från Aten”. I sköldarna var fästade stora öglor på baksidan, som bars upp av vänstra hand, i den högra handen var spjutet. Dörren till det största klassrummet stod öppen, och alla närvarande väntade med spänning vad som skulle hända. I takt till musiken kom vi marscherande längs korridoren från ett annat klassrum. Inkomna i festsalen ställde vi upp oss på rad framför publiken, litet rättning i ledet. Musiken hade tystnat i någon sekund, men så hördes ett svagt förspel, en nick av honom som satt vid pianot. Alla stämde in samtidigt som musiken blev starkare Med inspiration klämde vi till för allt vad vi var värda, med våra rätt kraftiga röster, den välkända ”Atenarnas sång”, där ett par rader ur strof 1 lyder: ”Härlig är döden när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, därför …” o.s.v. Vi fick många och kraftiga applåder. Efter vi bugat oss, sjöng vi på nytt två sånger, varefter vi marscherade ut, till tonerna av samma sång. Detta, som var ett uppskattat nummer, utlöste väldiga applåder, som hördes efter det vi lämnat festsalen. Behållningen av dessa fester gick till skolan, som nog var befogat, på grund av den allt som oftast svaga ekonomin. Skolan hade visst rätt svårt att få ekonomiskt stöd från stat och kommun, på grund av att den var rätt liten. Även majblommor, som flickorna gjorde på fritiden i skolan, till Första Maj, och vi pojkar sålde, var även det ett bra tillskott i skolkassan.
Första Maj-blomman tillverkades av ett vackert, något glänsande papper i många olika färger. Stjälken var virad av grönt kräppapper. Den drogs genom blomman med en nål, och fästes med en knut på blommans övre sida. Blomman mätte ca 1,5 cm i diameter. Jag tror att pojkarna i de lägre klasserna förband sig att sälja minst 10 stycken blommor. Sålde någon mera blev det visst ett litet pris i bokform eller dylikt. Min äldre bror och jag, samt en annan grabb började vår försäljning på valborgsmässoafton, genast när skoldagen var slut och vi fått oss tilldelat blommorna i en stor papperspåse, samt de tillhörande knappnålarna som var fästade i ljusröda nålbrev. Köparen kunde lätt ta en eller flera nålar, för att fästa de vackra blommorna på ett synligt ställe, t.ex. på kapp- eller rockslaget. Vi sålde rätt många blommor på valborgsmässoafton, när vi gick från gård till gård. Den bästa kommersen var det förstås på Första Maj-morgon, när ett ganska stort antal ”burkar” samlades vid berget, och dit folk hade kommit för att lyssna, när burkarna traditionsenligt sjöng in våren. Klockan 8 var den vanliga tiden. Den första sången var alltid ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”, och nog var det en högtidlig stämning över hela arrangemanget. Någon annan sång sjöngs, som hade anknytning till sommaren, och nog tyckte alla att detta var toppen. Även den isfria älven nedanför, med sitt smutsiga vårvatten, sjöng även den, sin ganska något entoniga sång. Men även en sång i denna tonart höjde stämningen både för yngre och äldre, som hade mött upp. Någon tussilago kunde ses här och där, samt andra små vackra blommor, kanske mest krokus, som visade sig innanför något spolplank, och tillsammans med andra vårblommor lyfte sina skära kalkar mot en klarblå himmel. De ville liksom prisa Skaparen för att än en gång få uppleva en ny vår, efter en kall och lång vinter. När ”burkarna” sjungit sina utvalda sånger, var det rektorn för seminariet eller överläraren från normalskolan, ”normen”, som avslutade högtidligheten med några välvalda ord, som anknöt till sommaren, och den framförvarande våravslutningen. Han hälsade alla hjärtligt välkomna till en vårfest som hölls på eftermiddagen i seminariets festsal. Där skulle serveras kaffe med bröd men även mjöd och struvor, samt annat hembakt hörde till och kunde köpas för ett förmånligt pris, hette det.
Även ett innehållsrikt program utlovades, med något tal, sång och musik av varierande slag. Något högt uppskattat var även att vänta vid festen, när den högt skolade och skickliga musikläraren i seminariet skulle uppträda med högklassig musik. Hon var mycket enastående i sitt kunnande och spelade även i kyrkan. Hela hennes liv rörde sig kring musikens värld. Denna ungmö, som kallades ”Spelan May”, hade en liten vacker trädgård och en sällsynt välvårdad gårdsplan, där hon bodde i sitt vackra, något unika hus, ett par hundra meter söderut från storbron. Tror att hon var något över 90 år vid sitt frånfälle. Denna vackra gård, där hon bodde, finns bibehållen i sitt ursprungliga skick, nära intill en andra ”Burkebo”, som byggdes någon gång efter andra världskriget. Har hört att museinämnden i staden fått denna vackra gård som donation [missuppfattning] av den framlidna, mycket uppskattade fröken. Många högt skolade och framstående inom musikens område, med höga titlar, som lever alltfort, när denna bok skrives, fick sin första undervisning av denna, till synes, så anspråkslösa kvinna.
I samband med detta, vad musiken beträffar, fanns det på den tiden inga elorglar. Det var ordnat så, att alla som övade musik på de rätt stora orglarna, höll sig med en egen orgeltrampare. Ett ganska tungt jobb, som jag och min äldre bror var inkopplade på efter skoldagen. I seminariets olika byggnader fanns ett flertal orglar i andra våningen, där ”burkarna” brukade öva. Vi ställde gärna upp som trampare trots vår unga ålder, ca 8–10 år. Lön för detta var 3 mk i timmen. Det blev vanligtvis två timmar åt gången, ca 2 dagar i veckan.
Minns inte hur många maj-blommor min äldre bror och jag sålde var för sig, men kanske runt 25–30 per man. Men en elev var alltid före oss, med någon blomma mera. Han fick alltid första pris och min bror och jag kom på 2:a och 3:dje plats. För detta tackade rektorn oss, och vi fick mottaga varsitt bokpris, samt en liten penninggåva för vår flit.
[Förstamajfirande av Lars Pensar.]
Det var alltid med en viss spänning vi såg fram emot den dagen, när skolavslutningen (examen) skulle gå av stapeln. Inte för den skull att vi hade några stora förhoppningar vad betyget anbelangar. Det var ju i stort sett en kopia av julbetyget, med någon upp och nedvänd ”stol”, men även några högre siffror, dock inget att skryta över. Knappast var det alltid befogat med dessa ”stolar”, som gjorde oss något missmodiga, när vi skulle gå om samma klass. Men ett visste vi. När skolavslutningen var aktuell, fick vi något nytt i klädväg. En färggrann, randigt mönstrad bomullströja med ett runt snöre i öppningen, som knöts i rosett under hakan. Tröjan köptes från en butik, där allt mellan himmel och jord salufördes, såsom sill, saltfisk, bröd, mjöl, karameller, spikar, russin, smör, margarin, tyger, kläder av olika slag, lampolja, ost, socker, kaffe i paket och lösvikt, kex, sirap, tobak samt något jul- och påskkort. Så gott som allt såldes i lösvikt och i metervara. Tröjorna, som mor köpte, var aningen stora, med tanke på att de skulle användas på hösten, de första veckorna efter att skolan börjat. Det var möjligt att de kunde användas nästa våravslutning, ifall, de inte krympt för mycket i tvätten. Till våravslutningen fick vi även nya gummiskor, som var något för stora, med tanke på att fötterna töjde sig före hösten. Även nya och fina mössor köptes, med blank, svart skärm, med ett litet märke i. Det var rätt vanligt att flickorna bar ungefär likadana mössor, med en kokard, som jag trodde antydde i vilken skola eleven gick. Så var det nya byxor, som en kvinna, lite mera sykunnig än mor, sydde till oss av mörkblått cheviottyg. Tyget var köpt i samma affär där mor köpt tröjorna. Själv sydde mor och ändrade kläder av gamla paltor, som någon skänkte till oss, och som vi pojkar använde övriga tider. Men nu gällde det examen. Sömmerskan, som bodde några kvarter från oss, var mycket mån om att byxorna skulle provas minst tre gånger, innan hon lade den sista handen vid dem. Modellen var allt annat än tilltalande, ganska vida, försedda med knappar för breda hängslen, inga stroffar för bälte, det var för lyxigt. Byxans längd slutade strax under knäna. Långkalsongerna, som mor alltid sydde, var av tjock flanell, två modeller, lång och kort modell, så att de inte randade undan examensbyxorna. Kalsongerna var försedda med lissor av kantband, i övre linningen, genom vilka hängselstroffarna träddes, när man knäppte fast hängslet i de knappar, som var i byxan. Nog syntes linningen av kalsongerna, allt som oftast och då märkte man ett flin av de pojkar, som hade långbyxor både höst och vårterminen. Men nog tyckte alla, oberoende av klädmodell och yttre, att allt var en enda stor högtidsstund, när folk från när och fjärran var samlade i det största klassrummet, till examensfest. Lärarna, som var högtidsklädda, stod uppradade framför elever, målsmän och andra nära anhöriga till både lärare och elever, alla fint klädda.
När alla sjöng, av hela sitt hjärta, den underbart vackra sommarpsalmen ”Den blomstertid nu kommer”, då var, kan tänkas, allas tanker förenade i ett enda tack till Skaparen av allt detta underbara, som alla kunde ta del av i sommartid. Kan nog tänkas att mina och min äldre brors tankar allt som oftast kretsade på något ställe utanför skolan, där vi eventuellt kunde få någon slant under sommarlovet.
Min yngre syster, som blev utdimitterad, med ett rätt så gott betyg, fick anställning hos trädgårdsmästaren, som hade skötseln av trädgården som hörde till seminariet. Familjen bestod av två söner– far och mor. Min syster arbetade för det mesta med vad som hörde denna stora trädgård till, men även andra i huset förekommande arbeten jobbade hon med. Därtill sålde hon jordbruksprodukter på torget på lördagar. Produkterna hade skördats kvällen innan, en det tidigt på lördagsmorgon, innan handkärran med det många gånger överfyllda lasset drogs till torget av min syster, som emellanåt fick hjälp av frun i huset.
Min äldre syster hade åter innan farit till staden norröver, där hon fick plats som tjänarinna (piga), hos en familj, där båda föräldrarna jobbade på industri. Familjen hade en son ca 2 år gammal. Min äldsta bror hade något år innan farit till samma stad, där han fick arbete på en metallindustri. Min yngre syster for, även hon, till samma stad, där våra två andra syskon var, efter något års arbete hos trädgårdsmästaren. Även hon fick jobb som piga, men något år senare som butiksbiträde i en kolonialvaruaffär.
Mor hade här vid lag sålt gården, där matserveringen var inrymd. En gammal ungkarl, som kommit hem från Amerika, som hade nära anhöriga i staden, var en hugad spekulant. Efter många om och men, och prutande, blev det till slut affär av det hela. Efter det gården såldes betalade mor bort en hel del skulder som fanns kvar från bageritiden. Även något lån till banken, det sista lånet genom gårdsköpet. Även någon räkning var obetald till handlaren, därifrån varorna tidigare inköpts. Vi kan väl säga att summan av allt slit och släp, blev plus minus noll. Vi hyrde nu en liten stuga intill mitt första barndomshem, som ägdes av en jordbrukare som bodde ca 10 km norrut från staden. Sommartid arbetade mor åt staden, tillsammans med tre andra kvinnor. En var änka, med två pojkar i vår ålder. Flickan hade flugit ur boet något år innan, för att sedan gifta sig i en finsk kommun, belägen ca 70 km österut. De andra två som jobbade tillsammans med mor var ogifta. Arbetet som staden ordnade var att hålla parker, med därtill hörande små planteringar, och övriga av staden ägda områden, där behovet var påkallat, fritt från ogräs och torra kvistar, samt löv och dylikt. Min äldre bror hade tur att under sommarmånaderna, när det var mera liv och rörelse i staden, få arbete på en matservering, som uppassare, med att hugga och bära in ved, hämta vatten i en stor så på en något vinglig handkärra från andra ändan av staden, samt mala kaffe och diska, städa runt gården till helgen, samt springa ärenden. För detta fick han en lön på 3 mk per dag, samt ett mål mat.
Jag för min del hade som uppgift att sköta hushållsgöromålen hemma, när de andra två jobbade. Till uppgifterna hörde att städa och koka tills mor kom hem till frukost, samt att diska efter måltiden, bära in ved efter att ha huggit den, hämta vatten och bära ut det andra ämbaret, samt att koka kaffe till 17-tiden, när mor kom hem, trött av arbetet och den gassande solen. Då var det nog uppiggande med kaffe, som vid det här laget bestod av 70 % äkta ”Paula-kaffe”, endast 20 % råg, resten cikoria.
När skolavslutningen var över lades alltid de nya och fina kläderna i någon låda, tillsammans med litet naftalin (malmedel) och fördes i en skrubb på vinden, för att tas fram på hösten när skolan började. Sämre kläder togs i bruk, vilka var lämpliga under sommarmånaderna, med tanke på att vi sprang mycket i skog och mark, klättrade i träd för att plundra både skat- och kråkbon. Även björktrastbon i ”Prostens hage” föll offer för plundring. Vi rev våra kläder rätt illa emellanåt. Även de nakna benen var illa utsatta. Gummiskorna blev också undanlagda i förvar till hösten. För det mesta var vi barfota under sommaren, med några få undantag. Då använde vi gamla skor, med påsband som snören. När sommaren var till ända, hade vi rätt stabilt skinn under våra fötter. Ofta slog vi tårna mot stenar och rötter, så att blod sipprade här och där. Men det var bara att fortsätta med samma entusiasm och vilda fart. Ofta lekte vi indianer i skogen, där vi hade byggt en rätt stor koja av ris. Där smygrökte vi även och på indianers vis rökte vi fredspipa, som emellanåt var packad med torra björklöv, vilket var ganska osmakligt. Hövdingens namn var ”Gula Tanden”. Sedan var det ”Örnen”, ”Falska Räven”, ”Bleka Ormen”, ”Huggtand” o.s.v. Hövdingen ingav en mäktig respekt, när han sade ”Hug”. Då skulle alla vara tysta, när han lyssnade med sin goda hörsel om någon fiende närmade sig kojan, där vi satt, tysta som möss. Kläderna var gjorda av gamla jutesäckar, med hönsfjädrar instuckna här och där. Visst var det spännande, när indianerna med både spjut, pilbåge och ”tomahawk” smög på upptäcktsfärd i skogen.
På sensommaren försökte vi fånga kräftor i älven. Det var lovligt från mitten av juli. Vi höll väl på med detta 2–3 veckor. Håvarna var gjorda av fiskargarnsnät, stommen ca 40 cm i diameter, av järntråd, med tre bandstumpar, ca 40 cm långa, fästade i håvens järntråd, med samma avstånd. Dessa band fästes i en större kork i övre ändan, för att hålla dem upprätta när håven sänktes i vattnet. Vid korken bands ett 4 m något grövre band, som i andra ändan hade en vass pinne, som stacks ner i marken. Då kunde strömmen inte föra håven med sig. En lång käpp med klyka fördes efter linan, ut till korken, som var fäst ovanför håven. Ett hastigt lyft, så att kräftorna inte hann skutta iväg över håvkanten. Sedan hade de ingen chans, när nätet hängde slakt, och de många fötterna och saxarna fastnade i nätet. På samma sätt användes staven när håven lades ut.
Betet, som var fastbundet i håvens mitt, var vanligtvis av inmat från slaktdjur. T.ex. lungor eller hjärta, som vi fick gratis av slaktaren. Det luktade ganska illa, men det föreföll som om kräftorna kände av lukten, och tyckte om köttet, när det var skämt. Vi hade ungefär 10–12 håvar, som lades ut med ca 6–8 meters mellanrum. Detta var nödvändigt, så att kräftorna intill en annan håv blev störda, när håvarna lyftes (vittjades). Kräftorna lades i ett ämbar, eller i en större papplåda med vått sjögräs, som fuktades ofta under kvällen, för vi började fånga kräftorna ungefär kl 20-tiden. Var det mulet kunde det bli vid 19-tiden. Vi höll på ungefär till 23-tiden. Då hade vi ungefär 25–30 kräftor tillsammans, när det var som bäst. Det ryktades att det bästa betet var kattkött, men inte hörde jag i varje fall att någon skulle ha mistat sin lilla sötnos, Kisse Misse, fast det nog viskades så ibland. Den fångst vi fick för kvällen sålde vi till det enda hotell, som fanns på orten. Vi fick 50 penni stycket. Kräftorna lades i kokhett vatten, som var saltat och kryddat med litet svartpeppar och dill. De fick då koka ca 10–15 minuter. Därefter lyftes det stora gallret ur kastrullen, där kräftorna låg, röda som mogna tomater. De avkyldes med kallt vatten och radades sedan upp i fina led på stora fat som var smyckade med vackra dillkronor, och annat grönt, som hörde till. Det förbrukades rätt så många kräftor de första dagarna, när det var premiär. Sedan mattades det av något. Vanligt var, liksom även nu är fallet, att i samband med dessa s.k. kräftskivor, hörde en hel del dricka till. Det är ju inte mycket att äta på ett litet skaldjur som kräftan, i stjärten och i saxarna finns litet rödskiftande, ljust kött, som är mycket läckert och som suges ut. Men när kvällen blivit sen, kan det hända att stämningen blir hög, och då kan tänkas att även andra delar av kräftan sköljs ned med något vått av varierande slag. Det blev knappast någon billighetsföreställning att närvara på en kräftskiva några timmar en lördagskväll. Vanligtvis var en liten orkester på plats, som spelade vackert sina stycken, som då var populära. T.ex. ”Capri”, ”Flickan från …”, ”Den gamla spinnrocken” o.s.v., samt något i lättare klassisk stil. Kanske fanns det någon sångsolist med orkester, som sjöng en smekande tango. När kvällen därtill var ljum och skön, och en vacker silverblänkande måne spred sitt sken genom björkarnas lövverk, med en vacker mångata över älvens stilla rinnande vatten, då växte säkert romantiken till något fullödigt, när åtminstone för stunden något förälskat par satt sammankrupna, tätt intill varandra på en bänk i ”fåfängans” vackra park, intill älven. Denna sena kväll, när varken tid eller rum existerade. Då var det blott de båda som fanns. Varför den lilla parken kallades ”fåfängans park” vet jag inte.
Ja såhär romantiskt och spännande kunde en lördagskväll bli på sensommaren i den lilla idylliska staden, blott alkoholen inte användes i någon större mängd, helst inget alls. Nog var det väl flera som efter det att slutvalsen spelats och de sista tonerna ljudit över den då redan tysta omgivningen, halvsovande och något trötta sökte sig hemåt på något stapplande ben, stöttande varandra på vägen hem, där en väntande hustru stod vid öppet fönster, för att spana in vem som kom sakta längs gatan, och stödde varandra, och gnolade sakta på en sång, som varit aktuell för kvällen. För att inte snubbla mot någon gatsten (rännsten), som i kväll tycktes vara något högre än den varit förut, togs därför ett rejält lyft med högra foten först, som var något lättare än den vänstra. Högra fotens galosch hade, av oförkarlig anledning, tappats eller kvarglömts på hotellet, när festen var över. En galosch hörde till en gentlemans mundering på den tiden, och för säkerhets skull, ifall det hade vänt vind och börjat regna, men så var ju inte fallet denna vackra månskenskväll. Svarta skor hörde till vid festliga tillfällen. Sällan såg man några andra färger, men i vardagslag kunde mörkgråa och bruna förekomma. Man var mycket mån om skorna, för att de skulle hålla i många år. Skorna blankades med den redan då så populära ”Viking” blanksmörja, som den då hette. Den salufördes i små, runda glasburkar, med äkta skruvlocka av blankplåt, med en tunn pappskiva i locket, för att hålla tätt. Annars torkade smörjan rätt snabbt. En blanksmörjsborste, där ena sidans ända var försedd med lagom mycket tagel, för att passa i burken, användes för att stryka ut smörjan med på skorna. När smörjan torkat någon minut putsades skurna omsorgsfullt med den andra sidan av borsten, är hela ytan var försedd med tagel. Nu var alla små sprickor i skorna gömda. Sista finputsningen gjordes med en bit sammetstyg, och så såg de gamla skorna ut som nya.
I detta sammanhang minns jag att det var en pojke, sådär 13–14 år, från smedens familj, som hade en liten sittpulpet med utbyggt stöd, där foten kunde sättas. När man först själv satt sig något högre upp på bänken, så kunde hugade kunder få sina dammiga skor fint putsade för en summa av 2 mk. Denna kommers varade inte många somrar. Skoputsaren försvann från staden, liksom de flesta av hans syskon, för att finna en bättre tillvaro och där arbete fanns att fås, och därför kunna gifta sig och bilda familj. Vet inte var dessa syskon är bosatta. Kanske någon vid det här laget gått ur tiden. Den äldsta skulle, ifall han lever, vara sådär runt 80 år.
Det förekom även ett annat slag av fiske i älven. Det som jag tänker på var fiske med mjärdar, som var gjorda av fina, smala videkvistar. Nejonögon, även kallad nättingar, var en mycket läcker, ålliknande fisk, men liten, högst så där 25–30 cm lång, knappt grov som ett lillfinger. Fisken, som sökte sig uppför den något strömförande lilla forsen, ca 1 km norrut från kraftverket, fångades i dessa mjärdar, eller ”sprotakassar”, som de även kallades. Det var, om jag mins rätt, så att dessa fiskar gick till på hösten i stora stim och var då lätta att fånga i de täta mjärdarna, som lades mellan stenarna. Stenar lades på mjärdarna, så de hölls under vattenytan. Det fanns en fiskare, som var skicklig att tillreda nejonögon, så att de blev mycket smakliga. En del stekte han i en ganska stor ugn, som var gjord för detta ändamål. Fisken blev ljusbrun och smakade bra, och kostade 50 penni, om jag minns rätt. Färska nättingar lades även i glasburk, eller i små träkärl, tillsammans med salt, ättika och andra kryddor som hörde till, samt lagom mängd vatten. Även gjorda på detta vis, var fiskarna mycket goda, när de var färdiga att ätas. Sådana nejonögon på burk finns troligtvis att fås även i nutid.
Det fiskades även med en annan mjärdmodell, som var betydligt större, där stommen var gjord, om jag minns rätt, av uppkluvna grankvistar eller en, som var lätt att böja, så som man önskade utforma mjärden. När stommen var gjord fästes nätet av stabilt fiskargarn runt mjärden, så ock vid ingången. Höga, rätt grova skalmar var fästade vid bägge sidorna om ingången. När den sänktes ner i sjön, så att vattnet gick över den, lades stenar på och bands även med rep, som var fästad vid skalmarna. Plankor eller grova slanor var utsatta på stenarna, där fiskaren kunde gå och i vilka mjärdarnas skalmar bands fast. På slanorna lades tunga stenar, som höll dem på plats. I dessa mjärdar, som hölls i älvens nedre lopp, kunde fås gädda, abborre och någon sik. I bland till och med någon ädlare fisk hittade in. Längre ut mot havet fiskades förstås med ryssjor och nät, men detta var nog mera yrkesbetonat.
[Läs mer: Innehållsförteckning till kapitet Nejonögon.]
[Inf. 2008-06-27.] |