Jag minns min bror av Vivi Eklund

Man var inte van vid att Ragnar lade i dagen några ömmare broderskänslor eller visade en syster någon uppmärksamhet. Sådant brukades inte i vår familj när vi var barn, och samma något strama livsstil behöll bror och syster allt framgent. Det skulle något oförutsett till, något som kom ramlande över en, innan man kunde lossa på stramhetsbandet. Som en plötslig sjukdom, ett olycksfall. Ändå var jag ganska förvånad när Ragnar satt och väntade på mig utanför Kirurgens operationssal, den gången min hand lappades ihop efter ett olycksfall under arbetet. Han hade fått vänta länge. När jag kommer ut med armen i band reser sig ur soffan en gestalt som liknar Ragnar — och det är verkligen han. Han har tagit sig en tår för att få mod, ser jag genast, men det är honom väl unt. I synnerhet som jag själv är rusig av mitt livs första morfinspruta. Vi var ganska pratsamma, minns jag. Jag berättade förstås hur olyckan gått till, att skärvorna av en glasburk kört in i handen, då jag tryckte in korken med handflatan. Men skulle inte Ragnar då sätta fingret på den sjuka punkten, att olyckan var till hälften självförvållad: »Vore det inte säkrare att vrida in korken med fingrarna än att ta till handflatan.» Just så skulle det ju gå till, men när man hade så lite kraft i fingrarna och när teaterbiljetten låg i ens ficka och föreställningen just skulle börja. »Och du fick din teaterföreställning», log Ragnar.

Ragnar tog taxi och följde mig hem. Det var ett lite underligt samtal som fördes mellan bror om syster i bilen den gången. Om skillnaden mellan alkohol- och morfinrus. Ragnar som aldrig haft ett rus av det senare slaget, ville veta hur det kändes. — Som om allt olyckligt som hänt bara var en dröm och framtiden låg framför en i rosenskimmer, tyckte »morfinisten». — Inte precis som det rus jag känner till, funderade »alkoholisten». Det förvirrar inte medvetandet om vad som sker, det bara sänker viktighetsgraden. Vilket inte skadar, om skeendet kretsar kring den egna personen. Mig passar alkoholruset i varje fall bättre. Det var ju ingen uttömmande analys av de båda rusvarianterna, men ungefär så föll orden. — När jag i Ragnars sällskap trädde in till vår mor med armen i band och utbrast glatt, som om jag blivit dekorerad: »Si mamma, vad jag har!» då skrattade Ragnar gott och mamma kunde inte tro att det var något allvarligare med mitt missöde, att jag skulle komma att vara invalid för månader framåt och leva i oro för handens förbättring. »Tack vare morfinet skrämde du inte slag på mamma den gången», sade Ragnar senare.

Jag har för mig att denna händelse hade något att göra med Ragnars intresse för narkotika en tid framåt. Han lånade en tjock bok om en opiumätares drömmar och betraktelser, som han traskade igenom ett par gånger. Han nämnde om att författaren hade gått så långt i sitt njutande av giftet att han till sist gnagt på ända upp till halvkilosklimpar av råextraktet. Ragnar fick ett anfall av oro för sin syster, som arbetade vid en inrättning där allehanda gifter var tillgängliga. Men jag försäkrade att jag inte hade någon lust till narkotika — såvida jag inte fick gnaga på en stor opiumklimp, jag med. Det vore väl något! Men såna klimpar fanns inte på apoteken nuförtiden, så han kunde vara lugn.

Och engång hörde jag Ragnar tala med sin mor om berusnings- och bedövningsmedel, om hur naturen själv frambragte dem. Örterna som primitiva folk tuggade på och råkade i trance av. Druvorna som Gud lät växa i Söderns vingårdar och mänskorna bereda sitt livselixir av. Vad vore Södern utan vin. Och rågen och potatisen till brännvin åt oss nordbor. Hetsigt för de hetsiga. Men ett var säkert. Mänskorna behövde något att bedöva sig och berusa sig med. Sådant som nu livet var, tyckte Ragnar.

Kanhända. Bara de skulle hålla måtta, menade mamma.

Det var inte mer än denna enda gång Ragnar behövde besöka sin syster på ett sjukhus. Men ack så många gånger hon fick återgälda det besöket, när brodern låg på olika sjukhus under årens lopp i lunginflammationer och andra sjukdomar. Mamma ville aldrig komma med på mina sjukbesök. Inte ville hon se sonen på ett sjukhus. Det var så skrämmande. Det enda hon kunde göra var att be för honom. När Ragnar kom och besökte henne sedan han tillfrisknat, brukade han berätta om hur han haft det under sjuksystrarnas vård. »Egentligen tycker jag om att ligga på sjukhus. Ja, jag trivs med det.» De kala ljusa väggytorna var lugnande, så var också den hygieniska och sakkunniga behandlingen. Här måste man bli frisk, tyckte man. Så kunde han tala så länge han ännu haft bara lindrigare sjukdomar. Efter ansiktsrosen längtade han inte till något sjukhus mer. Det var en svår sjukdom, han låg i hög feber under många veckor, tidtals var han borta i yrsel. Det var före penicillinets tid.

Engång satt han länge hos mamma och förvånade sig över hur han hade fått denna underliga sjukdom, som gjorde en svullen, nästan fyrkantig i ansiktet, så ingen kunde känna igen en, där man låg, knappt man själv en gång. Han hade fått tag i en spegel i ett obevakat ögonblick och var nära att få en chock då han såg sitt »svintryne» i den. Nej, han kunde inte förstå varför han hade fått en sådan sjukdom. Då undrade mamma stillsamt, om han inte mindes vad han hade skrivit engång — för inte så länge sen om främmande ansikten han gått och betraktat hos de mötande på gatan, hur han tyckt att några såg ut som om de fått ett knytnävsslag på näsan, andra en kindpust — och var där inte någon som hade fått ansiktet tilltryckt, som om en jättenäve fallit på hans hjässa. Ja, hon mindes ju inte ordalydelsen, men osköna ansikten hade han liksom lidit av att se. Och hur hade han nu själv sett ut, där han låg i sin sjukbädd, stackars pojke.

Ragnar har hajat till, men han småler inte nu. Han har blivit mycket allvarsam, sitter länge tyst. »Kanske mamma har rätt», säger han så. »Man borde ju veta vid dethär laget, vad ordet har för en makt».

[Inf. 2008-02-11.]

Så långt jag minns tillbaka har mamma suttit och läst i sin bibel, hon har börjat sin dag och slutat den med några bibelspråk. Ja, stundom måste hon ta sig en paus i arbetet mitt på dagen för att slå upp något ställe i den Heliga Skrift. Men då var det nog något särskilt, något som plågade henne och som hon inte förstod. I Boken fick hon hjälp och ledning och svar på alla frågor.

Mammas bibel var inte stor till formatet och den hade ganska smått pränt. Engång när Ragnar kom in i hennes kammare i huvudstaden, såg han och påpekade, att hon ansträngde blicken över hövan med de små bibelspråken. Och mamma tyckte också att »nog blir det väl så, att du får skaffa mej en bibel med större pränt — eller starkare brillor.»

Så kom Ragnar en dag bärande på en »ny» bibel som han förärade henne med ett generat leende. Han hade haft den en tid i sin bokhylla, hade kommit över den i ett antikvariat. Nog borde han ha köpt en med nyare översättning. Månne hon förstod språket i denhär, undrade han och slog upp en sida på måfå. Mamma läste:

»Tå the rättfärdige ropa, så hörer HERren och hjelper them utur all theras nöd. Men HERrans ansikte står öfver them som ondt göra, så att han utskrapar theras åminnelse af jorden.»

»Men dethär är ju så som språket ska vara», tyckte mamma och läste sedan i den gamla luntan under sin återstående livstid, utan att språket beredde henne några svårigheter — fast där nog fanns mer föråldrade ställen än det Ragnar råkat slå upp.

Redan under vår sista tid i Vasa kom bibelläsandet att bli så gott som mammas enda gudstjänst. Efter bönehus tanternas löpande hos oss under Tranbäckska tiden slutade hon nästan helt att besöka bönehuset. Bara när någon präst hon särskilt gillade kom för att hålla bibelförklaring, var hon med och lyssnade. Men när man engång bad henne komma med på ett familjesamkväm, gick hon inte. »Ty något familjärt är det ej mellan mig och dessa medlemmar», skriver hon i dagboken. När mamma lösgjorde sig från bönehuset, passade jag på att göra detsamma från den ungdomsförening jag hade hört till där. För Ragnar blev det ingen skillnad. Han hade kanske varit där en enda gång. Lokalen var så liten, han kände sig som på bricka. Och så var där ju mest kvinnfolk.

Men till statskyrkan brukade Ragnar följa med under större högtider. Det var högtid över hans ansikte med, när han lyssnade på kören eller lät blicken vila på menigheten i bänkraderna under valven. Jag hade alltid ett intryck av att Ragnar trivdes i kyrkan. Vad han tyckte om predikan visste man aldrig. Han såg ut som om han lät tankarna gå sina egna vägar medan den varade. Kanske sände dem prästens ord än hit, än dit, till frågor han sysslat med, idéassociationer som avlöste varann.

Småningom, allt eftersom dövheten tilltog, blev mammas besök också i kyrkan allt glesare. Tills hon under slutet av sitt liv höll sig bara till sin bibel.

När vi var små tog hon oss vid handen då hon gick på bibelförklaring. Liksom faster gjorde, när vi var hos henne. Men det var bara roligt att sitta i gröngräset på bönehusgården och lyssna till sången. Eller försöka komma sig till att leka med något bakom mammas rygg under predikan. Men om hon märkte det, drogs vi fram i bredd med henne. Mamma var mycket korrekt. Man fick inte ens i småsaker »skämma ut sig» bland främmande mänskor. — När vi blev större utövade hon aldrig något tryck på oss för att få oss med i Guds hus. Vi visste, att hon var glad om vi kom — i synnerhet sken hon upp, om Ragnar tog mössan från knaggen och sa: »Nå, ska vi inte gå nu.» — Men om han hade något annat för sig såg hon inte ledsen ut för det.

Mammas gudsfruktan var en sak mellan henne och hennes Gud. Hon ordade inte gärna om den. Ju äldre hon blev, desto tystare satt hon vid sin bibel. Ragnar kunde säga något ord ibland, när han kom och såg henne försjunken i sin läsning. »Mamma sitter med sin bibel. Ja, bättre sällskap kan man inte få.» Själv hade han alltid sin egen bibel i närheten, så han kunde sträcka ut handen efter den när han önskade.

Mamma höll sig till statskyrkans lära. Sekter gillade hon inte. Jag minns under vår skoltid hur hon led av att moster Hanna hade anslutit sig till Jehovas vittnen i Amerika. Hon skrev ett brev till systern och försökte överbevisa henne om att hon var på fel väg. Men när hon fick en hel bunt med skrifter till svar lämnade hon systern åt sitt öde. Kontakten mellan dem bröts alldeles efter detta. Mamma vände sig alltid bort från sånt som hon inte begrep.

Jag tror mamma blev lite förskräckt den gången Ragnar kom och berättade, att han hade velat sluta sig till pingstvännerna engång, men de hade inte tagit honom på allvar. »Nå, det var nu för väl» tyckte mamma. »Inte är sådan hysteri något för dej. Be till Gud i din kammare om du är i nöd. Han hjälper nog.» Det var den enda gången jag hörde mamma ge sin son ett råd i religiösa ting.

Jag berättade sedan för henne vad jag visste om Ragnars dragning till pingströrelsen. Sven Lidman hade varit i stan och hållit väckelsemöten, och Ragnar, som var ganska uppriven den tiden, hade besökt dem alla. Och sedan skrivit ett brev till predikanten. Det brevet bad han mig posta, men jag var ganska ovillig. Varför skulle han skriva, de kunde ju ha talats vid, tyckte jag. Men Ragnar befallde: »Posta brevet! Läs vad det innehåller, om du vill, men posta det!» Och naturligtvis tog jag brevet och droppade ned det i närmaste postlåda då jag gick hem, dock utan att läsa det. Vilket har grämt mig ibland. Det kom aldrig något svar på det brevet och man fick aldrig vet vad orsaken var, vad Ragnar i hade skrivit.

Till katolicismen kände Ragnar sig också dragen en tid. Han samtalade engång med den katolska kyrkoherden om möjligheterna att ansluta sig till deras kyrka. Men denne rådde honom att »låta saken mogna». En god psykolog. Småningom slutade Ragnar att tala om katolicismen. Jag vet inte om han talade med sin mor om saken, tror det knappast.

Mammas gudsfruktan bar henne genom de fattiga åren. Under de svåraste perioder kunde hon skriva i sin dagbok, sida upp och sida ner, om präster som hon hört på någon evangeliifest, jämföra deras syn på synden och nåden, lagen och evangeliet. Hemma i butikslådan fanns en räkning som hon inte såg någon möjlighet att få betald, hyran sackade efter och den första i månaden närmade sig. Men mamma lyssnade till Guds ord och de timliga bekymren blev så små i evighetsperspektivet. Det blev åter möjligt att härda ut.

[Inf. 2008-02-19.]

Engång när Ragnar besökte mamma i Jeppo, vandrade de ut till Jungar, mammas hemby, där hon ville visa sin son var den lilla stugan stått, som kommit att bli hennes barndomshem. Hon var fyra år när de flyttade dit och bodde där tills hon var stora flickan. Här var det den stod, pekar hon. Hon har aldrig kommit att visa Ragnar stället förr, fast hon har hållit reda på det genom åren. Som om det nu var något att vakta på, ler hon, stället där man haft det så fattigt. Men inte tänkte man på sånt, när man började bli gammal. Och står inte Ragnar där nu på gårdsplätten och tar den i närmare skärskådande. Han har klivit över landsvägsdiket och står lutad över marken där stugan stått. De som ser honom tror nog att han tänker köpa tomten. Den gamla kåken är riven för länge sen, men marken höjer sig litet ännu där stuggrunden varit. Och över alltsammans växer magert gräs, avgnagt, som om fåren gått där på bete. Ragnar upptäcker en gräsbevuxen grop, det ser ut som om en stor sten legat där förr. Men det är nog potatiskällarn, funderar han ut det. Ja, det passar nog att vara den, dess hävare var den inte, menar mamma.

Ragnar har satt sig på marken med fötterna i gropen. Mamma tittar efter en sten, men det finns ingen i närheten. Så sätter hon sig mittemot sonen och hennes fötter ryms i gropen, de med. De skrattar lite, när de gör det bekvämt åt sig. Om någon skulle komma nu, säger mamma, den korrekta. Men ingen tycks ha något ärende åt dethär hållet. Det är söndag och stilla i byn såhär mitt på dagen. Kyrkfolket har återvänt hem, har väl ätit söndagsmiddagen och ligger nu på sängarna och läser bladen. Bästa timmen under hela veckan.

Ragnar har förr hört sin mor berätta om tiden i »lillstugan». Men det är inte detsamma som att höra det på ort och ställe. Nu ser han hur yrhättan Sanna kommer springande uppför åbacken därborta. Hon har brutit armen, men i hastigheten vet hon inte vad som hänt utan tjuter: mamma, mamma, jag har brutit nacken av mej. Han ser hur de sitter vid det lilla bordet på julafton, modern och de två små. De har smöröga i kornmjölsgröten, dagen till ära, och helmjölk i muggarna. Och på skåpet brinner ett ensamt ljus. Men småflickorna väntar förgäves på julklappar och börjar gråta. Då är det ingen annan råd för modern än att gå och kasta in var sin sockerbit åt dem. Det hjälpte, glädjen var återställd. Man var inte bortskämd den tiden. — Och han ser mamma sitta och leka sina stilla lekar, klippa pappersdockor och rita klänningar åt dem. Och ställa ihop stora lägenheter med många rum där de får bo. Vi lekte hela dagarna, berättade mamma. Jag tror att barn hade roligare den tiden — och vuxna med, för resten. När hon lärde sig sy korsstygn, gjorde hon vackra nåldynor åt de äldre systrarna och fick en slant. Småningom blev hon ganska skicklig i allt slags handarbete.

»Nej, inte är det så stor skillnad för barn, om de är fattiga eller rika, bara de inte lider nöd. De kan nog alla leka och ha roligt, var på sitt sätt. — »Men du har nog haft det för svårt ibland, stackars pojke», säger hon så. »Nej», säger Ragnar, »det är bättre att ha det lite svårt än att ha det för bra.»

Den första folkskolan har kommit till Jeppo och i den får mamma börja gå efter mycket gråtande och bedjande. Hon berättar att hon har en bror att tacka för att hon alls kom i skola. Han var sjöman och blev liksom i fars ställe för de små tills han gifte sig. Men efter tre klasser måste mamma sluta sin skolgång. Det var en stor sorg, för hon hade tyckt mycket om att gå i skola och hade lätt för att lära. Sedan kom hon en tid att vara i Nykarleby hos en fröken som bakade vetebröd. Mammas arbete var att gå med en korg på armen och bjuda ut kaffebröd i familjerna. Det kändes nog lite svårt, då hon var så blyg. Hon stod bara och neg i dörrarna, sade ingenting och fick inte mycket sålt. Men så kom snart den härliga konfirmationen, som lämnade bestående minnen för livet.

Återstod nu bara att berätta om tiden som följde efter konfirmationen, så har mamma låtit de första ungdomsåren passera revy och haft en intresserad åhörare, en som orkat lyssna på vartenda ord, fast han hört hennes sannsaga så många gånger förr.

Ja, hon kom ju då till Nykarleby som hushållerska åt bröderna Anders och Janne, som hyrde en snickarverkstad där. En gesäll hade de också, de var fyra stycken som skulle ha mat. Men hon hade det bra hos dem, det var en trevlig tid. Bröderna var glada och snälla och skämtade alltid med henne. Och folk kom och gick, så det var liv och rörelse. Hon var väl ett par års tid hos bröderna — tills de emigrerade till Amerika. Då reste mamma till huvudstaden, där tre av syskonen bodde och hade skrivit efter henne. Det var så hon kommit att bli helsingforsfröken, skrattar mamma.

Folk har börjat röra på sig vid sina gårdar nu. Bäst att de också stiger upp ur sin grop, säger mamma och hoppar upp som en ung flicka då Ragnar skall räcka henne handen. De börjar vandra neråt ån som de har vandrat en gång förr tillsammans, för länge sen, den tiden då Ragnar höll på med sina släktforskningar på orten. Då stod den gamla hemgården kvar ännu däruppe på åbranten med gaveln mot ån. Rödmålad med vita knutar som den varit fordom med. Nu är den riven sedan många år. Där de går nedför åbacken drar de sig till minnes sin förra vandring. Hur de hade velat gå in och se på stugan där mamma var född men känt sig för blyga båda. Och då en kvinna kommit ut på tunet och sett lite undrande på dem hade de sakta börjat vandra ner mot stranden. Vad skulle mammas ursprung och levnadslopp röra främlingarna som ägde gården, hade de tänkt. Allra minst om de var ättlingar till dem som tagit hemmanet för de obetalda skulderna.

Mor och son sitter nere vid forsen på var sin sten, och mor berättar åter om den stora syskonskaran som vuxit upp på den gamla gården. Jungar-Simons och Susannas femton barn, av vilka mamma var den näst yngsta. Några hade dött som små men där var tillräckligt kvar. Inte kunde gården föda en sådan barnskara. Och nödåren kom och fadern fick göra skulder, låna av »kapten», han som andra. Allt eftersom barnen växte upp drog de ut i världen på arbetsförtjänst. En for till sjöss, de andra pojkarna hade fallenhet för snickaryrket och emigrerade så småningom, efter att först ha arbetat i huvudstaden som båtbyggare och timmermän. Den dagen kom, då bonden fick ge ifrån sig gården för obetalda skulder, gå från gård och grund. Gumman och de minsta flickorna fick flytta in i den lilla stugan vid landsvägen, själv for fadern med sönerna till huvudstaden för att söka sig arbete. »Min far lär nog ha sänt pengar till vårt uppehälle så länge han levde», läser jag i mammas dagbok. »Men lunginflammationen gjorde hastigt slut på hans liv där i Helsingfors. Sedan hade vi det nog fattigt.»

De sitter där länge vid åstranden och ser på forsen, som är likadan som förr. Men kvarnen är borta, den som bönderna hade tillsammans den tiden. De mal väl sin säd i andelskvarnen nu, har väl blivit så moderna, funderar mamma.

Så är de tillbaka i »Såggården» igen, där mamma har sin bostad sedan några år, nära Jeppo »City». Promenaden har varit lång, men mamma är inte trött, hon är duktig att vandra. Och så har de ju vilat sig ibland. Medan mama gör upp eld i spisen och sätter kaffepannan på — nog måste de få en kaffetår innan de äter — står Ragnar och betraktar ett handarbete som ligger över en stolkarm. En av de vackra mattor som mamma är expert på. »Den blir likadan som dehär jag har på golvet. Bagarfrun var inne och tyckte så om dem, så hon ville jag skulle sy en sådan åt henne med, och eftersom jag råkade ha lappar så kom jag att lova.» »Bagarfrun har god smak» tycker Ragnar. »Men sådant borde inte få vara på golvet att trampas på — utan på väggen. Det är ju konstverk.» Mamma skrattar.

Det har väl inte funnits en så anspråkslös konstnär som mamma och så omedveten om sin begåvning. Också sedan Ragnar gjort henne uppmärksam på saken, fortfor hon att säga: »Vad är nu det här, hopfogat av gamla lappar med ullgarnsrester.» »Hopfogningen är det ju allt beror på», sade Ragnar. Engång när hon visade oss en vacker dörrmatta som hon gjort, utbrast jag: »Då mamma gör så vackra saker av några lappar, vad skulle hon åstadkomma om hon hade obegränsat material att tillgå?» »Kanske ingenting», sade Ragnar. »Begränsningen ger säkerhet».

Jag minns när Ragnar upptäckte att hans mor var »konstnär». Han hade blivit redaktör och hyrt en hygglig bostad åt sig, de hade var sitt rum, mamma och han. Jag var i stan den tiden och pluggade på latinet. Ragnars rum hade börjat se ut som ett riktigt herrum. Möblerna var vackra, köpta av en kamrat som farit till sjöss. Men golvet låg där kalt och ödsligt som en öken. Det ropade på någotslags matta — men mattor var dyra. Mamma har stått och hört på vårt prat om mattor — så kommer hon in med ett bylte över armen och börjar breda ut något på golvet utan ett ord. Varsågod, säger hon så. Ragnar skrattar lite, vad är det för en matta. Ne—ej, inte passar den. Så tar han ett par steg bakåt, lägger huvet på sned, plirar med ögonen och säger till sist förvånad: »Men den är ju vacker!» Och där blev mammas lappmatta liggande på golvet, vederbörligen beundrad av Ragnar och kanske av någon finsmakare som kom på besök.

Det var med dessa mattor mamma sysslade i sin ensamhet och begåvade oss med, när vi besökte henne. Eller sålde åt någon som råkade förstå sig på hennes konst. Som bagarfrun i Jeppo City. Och fruarna i vår barndomsstad, sedan mamma flyttat dit. Mattorna bestod av fyrkantiga eller triangelformiga lappar i diskreta färger. Men hopfogningen med kedjestygn av kulörta ullgarnsrester — som också täckte någon ruta här och där — gjorde dem på något odefinierbart sätt till konstverk.

[Inf. 2008-02-25.]

Jag minns när vi strålade samman alla tre en sista gång i vår barndomsstad, i huset där både Ragnar och jag är födda och där vår far i tiden har legat sjuk och utandats sin sista suck. Mamma bodde i den förfallna gården rätt många år på äldre dar. Och där kände hon sig mest hemma, brukade hon säga. — Det var en ren tillfällighet att vi båda styrde kosan till Nykarleby den gången. Jag kom från Lappland, där jag vikarierat på Parkkina apotek och vandrat i fjällen varje ledig stund, tills tyskarna kom och krigshandlingarna började vid den nordliga gränsen mot Ryssland och satte stopp för vidare bergbestigningar. Ragnar var på semester, hade varit några dagar i stan, när jag anlände. Han gick och väntade på order att återvända till sin tjänst i huvudstaden, då de yngre gossarna på redaktionen kunde bli inkallade när som helst.

Jag hade varit inne en god stund innan mamma talade om att också Ragnar var hos henne. Han var bara ute och promenerade, skulle ta sig en titt på Skogsparken, hade han sagt, »om den kanske hade förändrats sen i går, när han var där sist». Han rörde sig bra mycket ute, den pojken. Kanske det var som han trodde, att han skulle ha dött för länge sen, om han inte hade vandrat så mycket i »hälsosamma barrskogar». Djupandning brukade han tala om, vad det nu riktigt var för något. Fylla lungorna med luft under några steg, hålla andan en stund och så pusta ut all luft som fanns i dem. Kanske sånt kunde vara bra för så klena gossar som Ragnar. Vad mamma beträffade hade doktor Achrén undersökt henne då hon var ung och sagt att med sådana lungor kunde man aldrig få lungsot, om man också försökte. Medan vi pratade kom Ragnar in och hade skärmmössan full med lingon. Han var inte alls förvånad över att se mig. Han hällde lingonen i en spilkum som han ställde på bordet framför oss: »Ät lingon», sade han, »det lär vara bra mot reumatism».

»Det är väl därför jag har gått fri från den åkomman», sade mamma. »Lingon var nästan det enda vi åt om höstarna som barn, Sanna-syster och jag, när vi bodde med mamma i lillstugun. Och en så med vattenlingon hade vi stående i farstun hela vintern, så nog fick man äta lingon, alltid».

Det var söndag och mycket tyst på gatan utanför. Alla mänskor tycktes vara i kyrkan. Ragnar stod vid kammarfönstret med händerna på ryggen och tittade ut över kanten på mors fördragna halvgardiner. Han hade bott i rummet nu några dagar, sovit där några nätter, men gardinerna hade han inte dragit åt sidan och inte flyttat på något föremål. Allt var som när han kom, som mamma var van att ha det.

Mamma har satt kaffepannan på och medan Ragnar väntar går han av och an mellan köksbordet och kammarfönstret. Det är inte många steg, rummen är små. Han lyssnar intresserat till vad jag har att förtälja om min resa till Lappland, där han aldrig varit själv. Lyssnar — och i sinom tid blir dikten Lappland till. Jag berättar om ödemarksstugorna vid fjällets fot, om den krypande björken på sluttningarna, om de mörka fjällsjöarna och de ljusa sommarnätterna och om blomsterprakten däruppe. »Eller inbillade jag mig, då jag tyckte att epilobierna och alla de andra välkända blomstren hade intensivare färg däruppe än annanstans.»

»Men det har de ju», sade Ragnar. Och då jag frågade hur han kunde veta det, han som inte varit däruppe, sade han, att »man såg ju på blommorna redan i Nykarleby hur granna de var jämförda med de nyländska blomstren — och norr om polcirkeln måste ju färgerna vara än starkare».

Kyrkklockorna har börjat ringa, gudstjänsten är slut. Gummor i svarta sidensjalar och bönder i söndagsplagg går i grupper över torget. Det är som i vår barndom. Där vi sitter tysta vid det lilla köksbordet och dricker vårt kaffe, väntar vi nästan att höra steg på gruset utanför, att se moster Greta komma in på gården och gå fram till den frånspända hästen som hon börjar mata med de torra hålbrödskakor hon haft gömda under sitsen i linjalkärran. Så klappar hon märren på länden och säger: »Nu ska vi snart fara hem. Jag ska bara gå in och få mej en kaffetår först.»

Mamma har kvar den gamla vanan att kaffet ska vara färdigt när gudstjänsten är slut. Som om hon väntar att någon ska komma in som förr. Sånt har inte hänt på åratal nu. Så ensam har hon blivit till slut i den stad där hon hör hemma.

Ragnar vandrar åter av och an i de båda små rummen. Var gång han kommer till fönstret i kammarn, blir han stående en stund och tittar ut. Gatorna är tysta igen sedan kyrkfolket gått hem. Det stora torget är tomt. — Vad står han och tänker på? På något som mamma berättat engång om en syn hon haft från samma fönster en månskens natt. Då hon var ung och nygift och första gången skild från mannen sen de blev vigda. Han hade rest till filialen de hade i Jeppo. Det var så ovant att vara ensam, så hon stod vid fönstret och såg ut över torget, som låg där så ljust som mittpå dagen. Då ser hon dem plötsligt, de dansande damerna i krinoliner, hur de skrider fram emot varann, svänger runt, skiljs och förenas som i någonsorts salongsdans som hon aldrig sett. Först trodde hon att stadens fina fruar hade något upptåg för sig mitt i natten. Men så försvann synen i månskenet inför hennes, ögon lika plötsligt som den tagit form.

Eller tänker han på far, som legat sjuk i detta rum, som låg här engång bakom sin skärm med medikamenterna bredvid sig, medan barnen lekte på golvet en bit ifrån. Far ville se oss i sin närhet. Ibland kom mor från butiken med en nota i handen och ville ha något råd. Och far förklarar. Sålänge han orkar. Sedan sluter sig skärmen omkring honom. Skärmar har spelat sina roller i familjens liv.

Jag får för mig att Ragnar har något på hjärtat där han vandrar och tittar åt mitt håll ibland. Och då mamma går ut efter några vedpinnar från lidret, som hon säger, passar han på att berätta, hur det förhåller sig med den veden. Den hade kommit dit en natt och riktigt blivit inburen, sedan mamma dagen förut hade bränt upp en bit av grannens plank! Bonden, som Ragnar talat med i fjol och som lovat förse henne med ved, hade inte hållit ord och inte hade hon fått köpa av någon annan heller. Alla hade de pratat något om reglementeringar. Vad skulle mamma förstå sig på sånt. Vårnätterna var kalla och hon hade bränt upp alla tidningar han sänt. Matlagning var inte att tänka på utan ved, och torrskaffningen hade hon tröttnat på. Så grep henne desperationen en dag. I vår skolstad hade hon inte väntat sig något av andra mänskor. Där var alla främlingar. Men här kände alla varandra och kände henne. Skulle inte de duktiga hjälpa de mindre duktiga, var det inte meningen så, Guds mening. Men de talade bara om reglementeringar, de.

Och så tar mamma slaskämbaret och går över gården med det. Och när hon går in igen förbi grannens trasiga plank, som stått så i många år, ruttet och fallfärdigt, bryter hon loss några flisor och plockar dem i det tomma ämbaret och några tar hon också på armen — inte vet hon, om de kan brinna ens. Ja, de må gärna se det. De har råd att sätta upp ett nytt plank, men hon fick inte ved ens för pengar. Så nu visste han, sonen, att han skulle betala för veden — och för plankbiten med, om de fordrade det — hon hade inte fått någon räkning med försändelsen.

Ragnar har berättat om mammas tilltag med ett mångtydigt leende: »Ja, si mamma, hon är ingen vanlig flicka, hon», säger han så. Men nu måste vi nog ta henne med till huvudstaden, hon redde sig inte med paragraferna längre, kom vi överens om. Mamma höll på att bli gammal. Det hade vi glömt.

Där satt vi i kammarn mitt emot varann med hängande huvuden, när mamma kom in. Det var inte precis en bild av det goda samvetet hon såg. Vi framlägger våra flyttningsplaner för henne. Hon säger ingenting men förefaller nöjd, där hon går mellan spisen och skafferiet och börjar tillreda middagsmålet åt oss.

Resten av vår vistelse i Nykarleby gick i uppbrottets tecken. Vi började packa redan innan jag visste om jag skulle få tjänsten som jag hade sökt i huvudstaden. Fick jag den inte, skulle mamma följa mig till någon annan ort. Fast helst ville hon ju bo där sonen fanns, så de skulle få råkas ibland.

Så fick jag tjänsten och packlådorna skulle spikas ihop och skickas i väg. Då tog Ragnar till schappen, han hanterade inte spik och hammare lika bra som sin penna. Han reste i förväg, fast han inte hade fått något bud från sin tjänst. Och i sinom tid anlände också mamma och jag till huvudstaden, där rumsbristen återigen var svår. Mor bodde en tid hos Ragnar och jag hos bekanta. Så förenades vi åter och bosatte oss i en liten lägenhet som jag lyckats komma över vid Viborgsgatan.

[Inf. 2008-03-03.]

Ofta tänker jag på, när minnena kommer för mig, hur mycket mor och son liknade varandra, hur deras beteende var detsamma i många situationer. Som under kriget, då alarmet gick och bomberna föll över staden, hur svårt det var att få dem ned i skyddsrummet. De tredskades, var på sitt håll. Mamma fick jag släpa i källarn halvt med våld, om jag råkade vara hemma då det var fara på färde. Om hon var ensam, blev hon sittande i sin stol vid fönstret och betraktade skådespelet. Jag berättade detta för Ragnar och bad honom tala förstånd med sin mor. Vilket han också försökte, men förmaningsorden föll lamt och mamma märkte det nog.

»Brukar du själv söka dig i skydd?» frågade hon. »Neej», sa Ragnar »men det är en annan sak». »Just det», menade mamma. »Du är ung ännu och behöver få leva. Jag har levat tillräckligt länge, jag.» Samtalet slutade så, att de kom överens om att man kunde sitta lugnt där man satt. Om ens stund inte var kommen, så kunde varken bomber eller annat träffa en. Och var tiden tilländalupen, vad hjälpte det då att ta till flykten.

Jag var hos Ragnar i Munksnäs engång när det blev alarm och såg att han levde som han lärde som mamma lärde. Han blev lugnt sittande kvar vid fönstret och fortsatte att skriva, när vi andra skyndade ner i källarn. Och när vi kom upp efter flera timmar, satt han fortfarande kvar vid sitt bord. Han tittade på oss över axeln som för att räkna oss och fortsatte att skriva. Det såg ut som om han inte hade rört sig ur fläcken. Och ändå låg där glasskärvor på bordet. Han strök undan dem med armbågen och mumlade något om lufttrycket. Det var allt.

Men mamma var ändå ett strå vassare. Det hände under en av de längsta bombräderna i krigets slutskede. Jag var i centrum av staden på väg hemåt till Viborgsgatan, då det blev alarm och jag hamnade i källarn till ett höghus och fick tillbringa natten där med en massa andra mänskor. Då jag vandrade hemåt i den tidiga vintermorgonen och såg förödelsen i vår stadsdel, ramponerade hus, bränder som pyrde här och där, var jag beredd på det värsta för mammas del. Inte ett fönster helt i huset där vi bodde, ett gapande hål i rutan till mammas rum, gardinen fladdrade utanför som en nödsignal. Tystnad i hela huset. En barnsäng stuvas in i en bil som står framför trappan, en kvinna med ett barn på armen sätter sig framme i förarhytten och de far i väg. Kanske den sista familjen som evakuerar.

Jag står en stund bakom mammas dörr, så trycker jag ner handtaget. Dörren är låst. Jag får ropa länge. Skall just gå för att hämta gårdskarlen, om han finns kvar. Då hör jag något ljud bakom dörren, en nysning, ett klirrande av glas. Nyckeln vrids om i låset och där står mamma, ombyltad, med en duk virad om huvudet, en förvånad blick i ögonen: Jasså, är det du», säger hon. »Vad har de fört för väsen här i natt? Jag stängde dörrn och kröp under täcket för att få vara i fred. Men nog hörde jag bullret ändå, fast jag är döv. Och var är Ragnar? Ska han inte komma snart?» Och jag lovar att han skall komma. Då kryper mamma till kojs på nytt. Några glasskärvor faller i golvet, då hon lyfter på täcket, »Fönstret har de också söndrat», säger hon. Så drar hon täcket över huvudet, vänder sig mot väggen och fortsätter sin avbrutna sömn.

Jag står vid fönstret och täpper till hålen med pappskivor, när jag ser Ragnar komma uppför backen. Hans gång är oroligt knyckig, han har bråttom. Men huset står ju kvar och då han ser mig syssla vid fönstret, förstår han att det värsta inte har hänt. Ändå är där oro i blicken, när han frågar hur mamma har haft det i natt. Och jag berättar, innan jag för honom till hennes rum. Där står han sedan innanför dörren och betraktar sin mor, som ligger och sover mitt i förödelsen. Ett fönster har ramlat in över henne i natt. Några glasbitar ligger ännu kvar på fotändan av täcket. Det är iskallt i rummet. Men den gamla sover lugnt, vänd mot väggen. Ett leende breder sig långsamt över Ragnars ansikte. »Ja, si mamma, hon bryr sej inte om småsaker, hon» säger han.

Kort efter detta evakuerade också vi, fast mamma nog tyckte det var onödigt. — Denna vår sista gemensamma boning i huvudstaden låg så lämpligt för Ragnar att göra en avstickare till, när han kom från redaktionen och var på väg till sitt hem i Munksnäs. Om han råkade komma när vi åt middag, satte han sig till bords med oss och åt av mammas goda fläsksås, gjord av hamstringsfläsket från Österbotten. Ingen annan kunde göra en sådan sås, tyckte han. Ingen kunde heller koka ett sådant kaffe som mamma. Så surrogatsmaken försvann alldeles! Hur bar hon sig åt, frågade han. Men mamma lämnade inte ut sin hemlighet.

Mamma brukade stå vid fönstret och hålla utkik, då hon visste att Ragnar kunde väntas. Och det var inte att ta miste på, när hon hade sett honom stiga av spårvagnen nedanför järnvägsbron och börja styra stegen uppför backen mot vår bostad. Hon vänder sig inte om förrän Ragnar fått syn på henne vid fönstret och nickat. Då går hon tyst över golvet mot kokvrån, med ett lyckligt skimmer över ansiktet, sonens bild på näthinnan. Jag går för att öppna, innan någon ringt. Mycket riktigt, där står Ragnar.

Ibland, om vädret var särskilt vackert, kom Ragnar för att locka mamma ut på promenad. Han fick verkligen locka, ibland med änderna i Tölöviken, ibland med någon sällsynt växt som stod i blom i Botaniska trädgården. Hjälpte inte detta, kunde han ta en bestämd ton: »Nu måste mamma komma ut engång, sålänge det är sommar. Seså!» Då brukade hon falla till föga i rena häpenheten. Hon måtte tyckt om att bli befalld av sonen, för hon småskrattade medan hon snörde skorna, borstade kappan, sökte fram en ren näsduk att ha i handväskan. Men det hörde till saken att hon skulle hitta på förhinder in i det sista: Skorna var så oblankade. Och vantarna hon tvättat var fuktiga ännu. Men Ragnar bemötte allt. Inte behövde hon vara så fin om fötterna, det dammade ju på gatan. Och vantar behövde hon inga i sommarvärmen. Men mamma fick vantarna torra med ett strykjärn. Skulle hon gå utan handbeklädnad på gatan, så han kunde prata, den pojken.

Äntligen kommer de sig i väg. Jag ser dem styra stegen över gatan mot parkremsan nedanför Alphyddan. Mamma var duktig att gå, bara hon kom i farten. De vandrade ända ut till Brunnsparken, där de drack kaffe i det lilla kaféet på strandkobbarna med utsikt mot Sveaborg. Så fortsatte de till Havsgatan, och mamma visade sin son huset som hon bott i som ung flicka, då hon arbetade på Hartells hattfabrik. Det var sedan alla syskonen farit till Amerika. Mamma står vid porten och undrar om linden inne på gården är densamma som fanns där då hon var ung, den såg nog ut att vara gammal. — Vid Jungfrustigen tog de spårvagn hem. Det fick vara någon gräns för traskandet, tyckte Ragnar. Detta hade mamma roligt åt, att sonen tröttnade fortare än hon. — Tre timmar hade de varit borta. När de trädde in över tröskeln såg de ut precis som två barn som varit ute på äventyr.

Någongång kunde det hända att Ragnar kom och kinesade hos oss över en natt, om han hade missat sista spårvagnen hem. Mamma sov då redan, men Ragnar satte sig vid hennes säng och började prata.

»Jasså, är det du», säger mamma då hon vaknar. »Var har du varit nu mitt i natten»?

»Ja, en sådan nattsuddare till son har du fått», säger Ragnar. Och så skrattar de båda. Och hur det är, får de tag i tråden till de gamla historierna från Österbotten, som de berättat sina hundrade gånger. Till sist går jag och leder Ragnar till hans säng, den extra Hetekan som vi hade för hans räkning. Som förr i världen snör jag av honom skorna och knuffar ner honom på bädden. Nu ska ni sova, både du och mamma, säger jag strängt och släcker lampan. En stund hörs ännu en stilla monolog i mörkret från Ragnars håll. Så blir allting tyst.

Det var mycket sällsynt att vi gick ut tillsammans alla tre under de år vi bodde i huvudstaden. En enda sådan promenad minns jag och den avlöpte inte särdeles väl. Mamma och jag var bjudna till en familj från vår hemtrakt, och då Ragnar råkade besöka oss just då, fick jag honom övertalad att följa med. Där vandrar nu den lilla familjen som i forna dar, modern i mitten, son och dotter på var sin sida. Precis som när vi var barn och mamma tog oss med till kyrkogården för att vattna blommorna på pappas grav. Plötsligt saktar mamma stegen och lyssnar, först åt ena hållet, så åt andra. Ja, sannerligen, går inte båda barnen där och har några underliga ljud för sig. Smackar inte Ragnar med tungan mot gommen som när han var liten och skulle visa sig oberörd. »Klappa kläder åt den onde», brukade mommo kalla det, för att få honom att sluta. Har han börjat med dedär konsterna nu igen på gamla dar. Och systern, går inte hon och smågnolar på sitt håll. Mamma stannar mitt på trottoaren och säger: »Om ni inte kan gå tyst och städat på gatan, så vänder jag om och går hem igen.» Det var en avbasning som kändes. Ragnar som hade lätt för att rodna fick färg på kinderna. Vi fortsatte att gå. Mamma lyssnade ett par gånger om vi var lydiga. Och det var vi. Tysta och snälla fortsatte vi promenaden vid sidan av vår korrekta mor.

[Inf. 2008-03-10.]

Under krigsåren fick vi uppleva undret att också Ragnar började bli »matfrisk av sig», som mamma uttryckte saken. Matransonerna var då i knappaste laget, så att den som var hänvisad till dem fick gå omkring med en gnagande hungerkänsla jämt. Men vi hade vant oss vid att Ragnar ingen mat behövde, att han levde av Gud vet vad, tankar, drömmar, fantasier kanhända. Ibland kunde ett minne komma för mig, några ord som Mary Genetz i tiden hade yttrat om honom: »R. R. är mer ande än människa.» Nu började en rätt mänsklig längtan efter behövliga kalorier göra sig påmind i Ragnars bräckliga kroppshydda. Mammas goda fläsksås hade strykande åtgång då han besökte oss, vi började hamstra i bolag från bondgårdar i Nykarlebytrakten, fläsk, smör, ost. Några samvetsbetänkligheter för den hemliga matanskaffningen hade Ragnar inte, snarare tvärtom — bara man inte gynnade gulascher. Men sådana fanns inte i Österbotten.

Jag tillbragte mina semestrar den tiden på ett pensionat i Närpes och då Ragnar hörde mig berätta om hur bra man hade det där i matväg, fick han lust att göra en avstickare dit, han med, en försommar då han som vanligt styrde kosan till Österbotten.

Vi ventilerade våra intryck då vi träffades på hösten. Ja, han hade varit bra länge på pensionatet, hela två veckor, vilket var förvånansvärt, han brukade aldrig ha ro att stanna så länge på främmande ställen. Men han hade trivts där. Maten var god och så kunde man studera typer under måltiderna. Och efteråt med i kaféet på nedre botten, där ungdomen samlades innan de begav sig på dans eller bio. De hade sina cyklar lutade mot kaféväggen, så han kunde höra deras skratt och röster där han låg vid sitt öppna fönster, hur de bollade med sina vitsar på närpesmålet, som han knappt förstod, när de cyklade åt skilda håll i sommarnatten. Denna underliga dialekt, som var så olik den som talades i hans hemtrakt, försökte han komma underfund med, mest genom att lyssna på andras samtal. Men nog fick han lov att ge sig in i samspråk själv ibland, fråga varifrån det eller det uttrycket härledde sig. Ofta föreföll det logiskt och enkelt, det han fick veta. Det var gammalt folk som kunde ge honom bästa besked om sådant.

Om han hade varit i Kaskö? Ja, dit hade han vandrat en morgon. Nå, vad var nu det, tio kilometer. Ja, tio tillbaka med, förståss. Han hade stoppat några smörgåsar i fickan — han skulle ju gå miste om måltiderna den dagen — och begett sig i väg bra tidigt. Vid kyrkbacken som han passerade hade han stannat och sett på de gamla bodarna och så på kyrkan, fast han ju inte slapp in. Våra kyrkor borde vara öppna dygnet om som de katolska, om en stackars sate skulle få lust att slinka in. — Lilla Kaskö var just ingenting att se — fast det förstås var den enda staden för den vars vagga stått där. Fiskstranden med sina bodar var det enda, tyckte Ragnar, och där satt han mest hela tiden ytterst på bryggan dinglande med benen över vattnet, åt sina smörgåsar och lyssnade till vattnets kluckande under bryggan. Fast det var ju ett annat kluckande han hörde, under en annan brygga, gamla lotsbryggan vid Andrasjön utanför barndomsstaden, dit den lilla familjen brukat bege sig på söndagsutflykt fordomdags. Där hade man också dinglat med benen över vattnet. Men då frossade man på örfilar och röd limonad. Det var annat, det.

Ragnar var två somrar å rad i Närpes. Första sommarn reste han vidare till Pörtom, där det också fanns ett bra pensionat och där han hade en kusin som var gift med folkskolläraren på orten. Det var hos dem han kom att bo mer än på pensionatet. Han satt i sitt rum och skrev mest hela natten. När Götha, kusinen, förde in tebrickan sent på kvällen var rummet ett enda kompakt rökmoln, hon kunde knappt urskilja gestalten borta vid fönstret.

Andra sommarn stannade Ragnar bara några dagar i Närpes och fortsatte sedan till Munsala. En målare hade berättat om en liten by i havsbandet därborta, Vexala, där han brukat bo om somrarna, hur vackert där var och inspirerande med kilometertals av vita sandstränder och dyner. Och själva byn, avsides som den låg från stora stråket, hur nästan fri från nymodigheter. Ragnar steg av bussen vid Munsala kyrka och började vandra längs en byväg utan att veta vart den ledde. Det kunde vara detsamma var man vandrade en vacker sommardag. Men växtligheten sade honom att han var på rätt, att vägen förde längre ut mot havet, alar och aspar dominerade och blomstren var desamma som vid vägkanten mellan barndomsstaden och den gamla hamnen, där han vandrat så ofta som barn. Havet kunde inte vara långt borta.

Så kom han till Vexala, den lilla avsides byn, som blev hans sommartillhåll de sista åren han levde. Han vandrade lite omkring mellan åkrar och ängar och såg på de små gårdarna som tycktes ha det knalt och de några större, mer burgna. Gick också ett stycke utanför byn tills han såg havet blåna mellan alarna. Han började tycka, att han skulle gärna slå ner sina bopålar här för resten av sommarn. Han frågade några bybor han mötte var man kunde få hyra ett rum och de visade honom till folkskolan, där lärarinnans lägenhet stod tom om somrarna.

Där installerade sig Ragnar nu och började föra eget hushåll. Hela byn var mitt uppe i höbärgningen, så han fick reda sig själv så gott han kunde. Han vandrade med sin tillbringare mellan gårdarna för att få köpa mjölk till gröten han kokade åt sig om mornarna. Så kom han också till en liten gård där en allé av alar förde fram till trappan. Han stiger in och säger sitt ärende, han hade frågat i flera gårdar men överallt hade de knappt om mjölk. Visst måste han få en mjölkskvätt, så knappt är det väl inte, säger moran och går ut och fyller på hans tillbringare. Och hon lovar att han ska få hämta sin mjölk hos dem så länge han är kvar i byn, det var ju så lite han behövde.

Ragnar blir sittande en stund och moran undrar var han är kommen ifrån, det var så sällan någon främling förirrade sig till deras avkrok. Ja, sade Ragnar, han kom ju från huvudstaden där han var bosatt numera, men annars var han nog hemma i dehär trakterna, närmare bestämt i Nykarleby, där far hans i tiden haft handel vid torget — Hindrik Eklund — död för länge sedan — kanske hon hade hört talas om — — —. — Men då är vi ju släkt, utbrister moran. Mor min var kusin till Henrik Eklund och jag har varit inne i er butik och sett er som barn — jag var nu inte så värst stor jag heller på den tiden. — Så hade då en släkting ramlat ned från himlen engång, dem som han annars brukat få leta efter med ljus och lykta. Och han satt kvar och dryftade gamla tider och seder med sin nya släkting tills det var långt lidet på dagen och hans gröt därhemma hade kallnat för länge sen, och sonen och dottern i huset kom hem till middagsmålet och blev bekanta med morssysslingen, de med.

Så kom lilla Smedsgården i Vexala att bli det ställe där Ragnar vistades mest de sista somrarna han levde. Men nu blev han boende kvar i skolan och fortsatte att koka sin mat i lärarinnans kök och hämta sin mjölk hos sysslingen Maria. Ja, hon hette Maria, hon med, som faster och mamma, treklöverbladet var fulltaligt. Hon fäste sig vid särlingen Ragnar som om han varit hennes bror. Både hon och de andra grannarna skötte om att ingenting fattades honom. Han såg så hjälplös och bortkommen ut, han väckte deras moderskänslor. Lika fjär och frånstötande som österbottningen kan vara mot den han ogillar, lika vänligt hjälpsam är han mot den som vunnit hans hjärta. — Man kan undra huru Ragnar skulle ha rett sig i fortsättningen med alla »förningar» i form av abborrar och smör och fläskbitar som grannarna höll honom med. Nu kom hans hustru som den räddande ängeln.

Saima har berättat hur Ragnar levde upp denna sommar både till kropp och själ. Hur han gick omkring och smånynnade i deras tillfälliga sommarhem, vandrade kilometer efter kilometer i strandsanden utan att bli trött, vadade över grunda vikar med skorna under armen. Och den tröga talmekanismen tycktes också ha kommit i gång, så han kunde prata långa ramsor med fiskare och bybor. Denna sommar var ett sista uppflammande av Ragnars livsfunktioner och han njöt den i fulla drag. Ingen kunde ana att slutet var så nära, inte mer avlägset än halvtannat år.

Lilla Vexala hade vunnit Ragnars hjärta. När julen närmade sig — hans sista jul — grep honom åter längtan ditupp. Aldrig förr hade han begett sig till Österbotten vintertid. Nu skrev han till »sysslingen» och frågade om hon kunde ta emot honom. Och det kunde hon. Ragnar anlände när den lilla gården började på med julstöket.

Där han vandrade på vägarna såg hans gestalt så ensam och övergiven ut mot snövidden, tyckte Mari. Så hon bad honom skriva efter hustru och dotter, så skulle han få det »skrypare». Julgröten och skinkan skulle nog räcka till för dem alla. Ragnar skrev, fast han trodde aldrig att Lisa skulle bry sig om att komma. Hon hade inte sett Österbotten sedan hon var ett pyre på halvtannat år och satt på pappas arm, där han vandrade omkring i sin barndomsstad, mäkta stolt över sin förstfödda som skulle se alla minnesvärda ställen: »Här är Lisas pappa född. — Här klättrade han i strandhäggarna med tvivelaktig skicklighet. — Här vilar Lisas farfar under detta vackra järnkors.» Saima som gick vid Ragnars sida den gången undrade hur mycket tvååringen månde uppfatta av förevisningen, men Ragnar hade sin egen syn på saken: »Hon förstår nog allt. Klok flicka!»

När Ragnars dotter läste brevet, började hon längta att få fara till julottan under bjällerklang och se hur de firade helgen i Österbotten. Så kom det sig att Lisa följde med sin mor till Vexala den julen och så kom det sig att hon träffade sin tillkommande, en ung magister, på en fest i Ungdomshuset under helgen.

Bekantskapen mellan de tu fortsatte på hösten vid Vasa Nation, när den unge mannen kommit för att fullfölja sina studier vid universitetet. Och följande sommar stod bröllopet i Vexala.

Denna sommar blev Ragnars sista. Han kände sig dålig redan på försommarn, när han kom till byn, och det onda ville inte ge med sig. Han orkade inte med några långa vandringar nu, men om dem han gjorde skrev han till mamma och tycktes vara rätt hoppfull då ännu.

Mamma var orolig för sin son den sommarn. Han hade inte varit frisk, tyckte hon, när han besökte henne i Grankulla kort innan han reste. De hade vandrat omkring i den kuperade terrängen och i en backe hade Ragnar blivit stående andfådd. Han jämförde deras ålder och deras krafter medan han vilade sig en stund: mamma sjuttisex, han femtiett år, man kunde tro att det förhöll sig omvänt. De gick förbi en gammal villa som han kände igen från sin ungdom. Det var där han hade varit informator en tid. Och nu hade mamma hamnat på samma ort. Vi hade fått hyra en liten lägenhet där, efter att ha väntat förgäves i över ett år på bostad i huvudstaden i stället för den vi lämnat vid evakueringen. Denna sista vår hann Ragnar besöka sin mor några gånger, där hon satt i sin ensamhet, medan jag var på min tjänst i staden. Han förde henne ut på promenader som han brukat förr och dessa vårvandringar blev de sista som mor och son företog tillsammans.

När jag kom till Vexala dagen före Lisas bröllop fann jag Ragnar sängliggande i gammelstugan hos Maria Smeds. Så hade han legat ofta på sista tiden, berättade Saima. Men ibland hade han känt sig lite bättre och vandrat ett stycke eller följt med på någon visit. Gärna satt han på trappan, det var som om han lyssnade till stillheten över gårdstunet där det låg i gassande sol. Ibland tog han några barfotasteg på gräsplätten framför stugan. En dag satt han vid fönstret och tog en blyertsskiss av utsikten, en känslig liten sak. Närmaste granngården med några trän, byvägen med sin gärdesgård, ett moln över horisonten i fjärran. På natten, då han inte fick sömn, låg han och lyssnade till hästens stampningar i stallet som var inrymt i andra ändan av den gamla byggnaden.

I Marias framstukammare klädde vi Lisa till brud. Dotterns liv tog sin början när faderns lutade mot sitt slut. Men Ragnar var på fötter på bröllopsdagens morgon och satt i god tid i salen i brudgummens hem. Men han var än tystare än han brukade och i ögonen var en ängslig fråga. När han steg upp för att välkomna gästerna måste han trycka handen mot sidan och stå orörlig en stund. Men när någon frågade om han kände sig dålig, smålog han och sade, att det var bara en släng av hans gamla magkatarr. Och han berättade att han hade skaffat sig den redan som barn, när han åt sibiriska ärtskidor. Ingen trodde att det var något värre med hans krämpa än en tillfällig opasslighet. — Och prästen kom till gåls och de unga tu blev vigda och dansen gick och allt var fröjd. Och Ragnar såg belåten ut, han med, där han satt krokig i sin stol. Han hade funnit en ställning som gav honom lite lättnad mellan plågorna.

Efter bröllopet blev Ragnar liggande i sin utdragssoffa. Det onda ville inte ge med sig, »magkatarren» var mer elakartad än någonsin förr. Till sist måste han besluta slig för att avbryta semestern och resa hem till huvudstaden för att söka läkarvård. Han var bra sjuk när de reste, har Saima berättat. Jag såg honom inte då! Jag hade rest till ett pensionat för att tillbringa resten av min ledighet.

Ingen av oss anade att denna sjukdom skulle bli Ragnars sista. Vi förlitade oss på hans seghet och livsvilja, som förr hade hjälpt hans bräckliga kropp genom sjukdomar av olika slag.

Men kanske han själv hade en förkänsla av slutet, när han vandrade en dag med en vän förbi kyrkogården i sin barndomsstad och plågorna började ansätta honom. Han visade på blommorna vid sidan av vägen och sände en blick över stenmuren mot sin fars gamla järnkors, som man kunde se mellan träden. »Kanske någon vänlig själ lägger en bukett med ängsblommor på min grav, när jag vilar därborta», sade han med ett vemodigt leende.

[Inf. 2008-03-17.]

När jag återsåg min bror låg han på sjukhus och var ganska dålig. Sedan flyttades han från den ena sjukhusbädden till den andra. Plågorna upphörde dock så småningom, men krafterna avtog för var dag. Slutligen märkte man att han började få nog av främmande vård. Han fick ligga i sin sjukcell nästan bortglömd av läkare och vårderskor. Ingenting försöktes mer. Han var ett hopplöst fall.

En dag när vi var samlade kring hans läger, fick vi bevittna en scen, som visade att Ragnars psykiska kraft var obruten alltjämt. Han hade en stund sett ut som om han samlade sig för något, där var uppladdning, koncentration i blicken. Så ringer han på sköterskan och när hon kommer, sitter han upprätt i bädden. Han har vuxit inför våra blickar.

»Gör ambulansen i ordning!» säger han med ansträngd pondus i rösten, beredd på motstånd.

»Men — men — här har ni det ju så bra», försöker sjuksystern.

»Gör ambulansen i ordning! Jag vill hem.»

»Ja, ja — den är ute nu, men så snart den återvänt.»

Sjuksystern har lämnat rummet och Ragnar har sjunkit tillbaka på sin bädd, utmattad. Det dröjer inte länge förrän sköterskorna är sysselsatta med att ordna för hans hemfärd. — Så kom Ragnar genom att uppbåda sin viljekraft, så sjuk han var, att få tillbringa sina sista dagar i familjens sköte.

Under en paus mellan Ragnars sjukhusvistelser — han låg hemma då — fick jag bud om att sända en präst till honom. Han ville tala med en själasörjare. Jag ringde till en ung prästman som jag hört talas om, en för vilken yrket är ett allvarligt kall, och framlade saken för honom. Men han var tveksam. Kunde han, ung och oerfaren, gå till en sådan man — vars produktion han tycktes känna — för att bjuda tröst och råd. Det var den sjuke som kunde ge honom råd, inte vice versa. Men efter att ha talat med en äldre kollega ringde han upp mig och meddelade, att han ansåg det som sin plikt att besöka den sjuke, eftersom han fått det budet.

Bekantskapen mellan prästman och författare var givande. Där uppstod en vänskap, Ragnars sista. Han fick lätta sitt hjärta, omtala vad som tryckte hans samvete. Han fick nattvarden, fick frid, fann åter sin barndoms Gud. Som aldrig varit långt borta från honom.

Slutord

Ja, sådan var du, sådan minns jag dig, kära bror, i din vardag och fattigdom under ungdomsåren och i din mannaålders dar. Under hälsa och sjukdom. Gammal blev du aldrig. Om du blivit det, skulle du ha varit barn i ditt hjärta ändå. Såsom mor var det in i sin ålderdom.

Mor, ja. Henne bad du inte komma till ditt sista läger. Du kunde det inte. Men edra hjärtan möttes ovan livsvardagens besvärligheter och tillkortakommanden som sjunkit tillbaka nu, inte hade någon betydelse längre — aldrig haft det, djupast sett. Det var andra värden som betydde något nu, där ni låg på skilda håll och knäppte edra händer i ett »Gud, som haver barnen kär — — »
[Inf. 2008-03-22.]