KAPITEL 8

[Aune och Roy kommer till Nykarleby]

Vårfisket gav god fångst och sommaren 1939 var överhuvudtaget ett gott skördeår. Men det cirkulerade envisa rykten om ökad gränsaktivitet och ryskt missnöje i fråga om utbytet av landområdena. Aune skrev den 22 juli att hon fått ett brev av Roy som inte ger henne några snara förhoppningar om en till det bättre förändrad situation.
    Så i slutet av augusti fick Aune ett brev där Roy förklarade att han igen fått två hela veckor permission och han skulle vara hemma redan om en vecka. Där stod också annat att läsa, han skulle förflyttas tillbaka till de trakter han varit i förut och på så sätt komma närmare Aune. Men det var andra allvarliga saker på gång, han skulle berätta mera om det när han kom hem, avslutar han sitt brev den 28 augusti.

Roy kom den hem den 2 september och visste att berätta att de värnpliktiga som blivit civila i augusti återinkallats till extrareservövning och att också vissa årsklasser i reserven hade inkallats. De skulle alla delta i arbetet med förstärkningen av den redan befintliga försvarslinjen från finska viken till Ladoga. Det var samma linje där mindre arbeten utförts i flere år, men som inte varit känd för allmänheten. Hela försvarslinjen från Humaljoki till Taipale skulle förstärkas med löpgravar och taggtrådshinder. Roy skulle dit som arbetsledare, den exakta orten hade han ännu inte fått uppgift om. Men vad han visste var att det fanns uppgjort en evakueringsplan för hela Karelska näset.
    Det blev många och långa samtal mellan dem alla i stugan de följande dagarna. Roy berättade att han frågat sina föräldrar i Österbotten om han fick komma till dem med sin hustru och dotter, så att de fick bo där i första hand. Lilla Liisa var ju bara ett och ett halvt år ännu så rummet på vinden skulle nog passa dem bra, det var Roys rum hemma hos hans föräldrar. Efter mycket gråt och många funderingar enades man alla om att om det verkligen var nödvändigt så måste det bli som Roy föreslagit.
    Den femte september hade Aune och Roy packat ihop det nödvändigaste. Det var en resväska med kläder och en låda som innehöll en del av de bröllopsgåvor de fått. Det blev ett besvärligt farväl av föräldrarna med många tårar innan bilen kom och förde dem till Kexholms tågstation. Därifrån skulle de fortsätta till Kovjoki station. Resan kom att ta nästan två hela dygn.

Varje morgon och kväll gick en buss mellan tågstationen och Nykarleby. Aune, Roy och Liisa reste med bussen och var framme vid sjutiden. Från busstationen i Nykarleby tog de en taxi till Roys föräldrahem som låg omkring fem kilometer utanför staden. Vid ankomsten blev glädjen stor, Roys mor Alma och far Vilhelm både omväxlande grät och skrattade över att återse sin son efter nästan fem års frånvaro och välkomnade både Aune och Liisa med varsin kram. Aune kunde ingen svenska, däremot kunde Roys far Vilhelm, eller Ville som han kallades, behjälpligt det finska språket. Roy tyckte föräldrarna åldrats under åren han varit borta men så var de inga ungdomar längre, de var bägge födda i början av 1890-talet. "Det var som Ville och Alma hade väntat oss", skriver Aune i sina anteckningar. "Alma hade plockat blommor och prytt både storstugan och bordet uppe i vindskammaren, rummet som varit Roys, under hela hans ungdomstid." Vindskammaren skulle nu bli Aunes och lilla Liisas tillflykt framöver, vem visste för hur länge. När de innan kvällsmaten gick upp till rummet för att packa upp började Aune gråta hejdlöst, tårarna tycktes aldrig upphöra. Det var så mycket hon tänkte på denna afton. Inte förrän Roys mor Alma knackade på och sade att maten var klar slutade Aune gråta.
    När de kom ned stod ett bord dukat med både kaffe, vetebröd, en stor kanna fylld med mjölk från den egna gården och allt som behövdes för riktigt härliga smörgåsar. Alma satt och lyssnade när Roy och Aune talade men hon förstod inte ett enda ord. Hon undrade hur det skulle gå när Roy reste, då Aune och hon inte kunde göra sig förstådda med varandra. Ett litet hopp var att Roys far talade litet finska, även om han inte var hemma så mycket vintertid då det var mycket arbete att utföra i skogen. Men på något sätt skulle det nog gå, det måste ju gå.

I vindskammaren hade farmor bäddat upp två sängar och en liten säng för Liisa, densamma som Roy sovit i när han var barn. Långt efter midnatt innan Roy och Aune somnade planerade och talade de om framtiden, hur de ville att den skulle bli, vilka möjligheter det fanns för dem nu.
    Följande morgon när de kom ned i storstugan var farmor redan ute i ladugården och mjölkade korna och såg till ungdjuren. Mjölken skulle sedan i hinkar ut till de tio närliggande granngårdarnas gemensamma mjölkpall innan klockan åtta. Varje gårdsgrupp hade en egen mjölkpall och varje dag transporterades mjölken till mejeriet i Nykarleby. Gårdarna turades sinsemellan om att, året runt och med egen häst, köra mjölken till mejeriet. Det var bara sex dagar kvar tills Roy skulle vara i Villmanstrand. Ja, egentligen bara fyra dagar för han måste resa en kväll innan för att hinna vara framme tills permissionen slutade vid midnatt.
    Vid frukostbordet kom man in på läget i landet och att ryssarna den gångna månaden flyttat delar av sin armé allt närmare den finska gränsen. Det var observationer man gjort från den finska sidan av gränsen. Ryktet hade gått att Stalin ville att Finland skulle avstå från Björkö och delar av södra Näset. Karelen skulle man därmed vara tvungna att betrakta som förlorat. Då brast Aune ut i hejdlöst gråt. Roy försökte trösta och sade att om de bara får behålla sin självständighet och inget krig bryter ut, så kan de börja bygga upp ett eget hem här i Österbotten. "I Jakobstad lär det också finnas gott om arbetsplatser så kanske jag kan få arbete där." Men inte lät sig Aune tröstas av det talet, det blev flere tårar. "Kanske allt ordnar upp sig och jag kan få en lång permission över jul och nyår", försökte Roy ännu ytterligare trösta. "På eftermiddagen skall vi fara och se vad Nykarleby har att erbjuda. Vi kan cykla, det är inte så långt, vi lånar fars och mors cyklar."
    Det blev eftermiddag och Roy och Aune cyklade iväg. De for förbi Kommunalhuset och Rådhuset och ända ut till Kuddnäs, diktaren och sagoboksförfattaren Zakarias Topelius barndomshem. På väg tillbaka vägen från Kuddnäs promenerade de genom Topeliusparken och såg där elkraftverket som dammade upp älven. Efteråt gick de på Granbergs kafé och drack varsin lemonad.

Kuddnäs, Zakarias Topelius Barndomshem.
[Vykort. Foto: Bildström/Gustaf Sandström omkring 1985.]

Roy ville också visa kyrkan där han blivit både döpt och konfirmerad, men den var stängd så det blev att bara titta från utsidan. I sydlig riktning mitt emot kyrkan låg von Döbelns stuga som nationalskalden Runeberg hade skrivit om i Fänrik Ståls sägner när han där skaldade om det avgörande slaget vid Juthas. Roy och Aune for cyklande längs Jeppovägen mot Juthas. Där beskådade de monumentet över fältslaget och von Döbeln. "Här stod en gång ett slag mot ryssen och bara Gud vet hur det går denna gång om vi blir tvungna att stå emot dem igen, måtte vi inte förlorar som då. Nej, det skall inte bli något krig, det får inte", sade Roy när han blickade ut mot Ytterjeppo och över det som en gång varit ett grymt slagfält men nu var åkrar och hagar. Så vände de tillbaka hemåt och tog sig över hängbron den kortaste vägen tillbaka.

Monumentet vid Juthas slagfält. Döbeln.
[Vykort. Foto: Bildström/Gustaf Sandström omkring 1985.]

När de kom hem hade farfar gått för att hämta koma från betet medan farmor samtidigt höll på med matlagningen och tittade till Liisa. När Roy och Aune kom blev Liisa glad och kom springande emot dem. Hela eftermiddagen hade Liisa varit med farmor, en helt ny person i hennes liv. Roy gick ut för att se om han kunde hjälpa sin far med något, maten var just färdig. Aune stannade inne tillsammans med farmor och Liisa. Farmor frågade om Aune ville duka bordet, men Aune förstod inte vad hon sade. Då försökte farmor visa med händerna och tog fram fat och bestick och då förstod Aune vad hon menat. Ville hade varit i staden på ärenden och hade då passat på att köpa en stor sik som Alma hade haft i ugnen och av stekskyn gjort en härligt god sås med finklippt gräslök, dill och persilja. Den dagen hade farmor också bakat bröd, det var inte detsamma som det karelska surdegsbrödet, men nog smakade det bra tyckte både Aune och Roy. De lät sig alla väl smaka av allt som fanns på bordet. Så kom kvällen. Det hade varit en annorlunda dag och en vacker höstdag. Följande dag skulle det bli tröskning.

Santa Birgitta kyrka i Nykarleby.
[Vykort. Foto: Bildström/Gustaf Sandström omkring 1985.]

Det hade varit en god sommar och en fin höst, skördearbetet skulle hinna bli slutfört i god tid. I det tröskningslag som farfars gård tillhörde fanns det så många åkrar att det brukade ta två veckor innan tröskningen var helt avslutad för allas del. I år hade dock arbetet gått undan tack vare det vackra vädret. Det var ett tungt och dammigt arbete, men man hjälptes åt och gjorde allt så gott det lät sig göras. Vanligtvis bestod tröskningslaget av tolv till femton personer, både män och kvinnor, som hjälptes åt vid varje gård. Efteråt var det bastu till alla som ville och sedan mat. Fastän Alma hade haft mycket att stå i hade hon hunnit laga både bastu och mat och kokat kaffe med jämna mellanrum, och för tröskningens skull hade hon bakat dagen innan, så hon hade ordentligt med både vetebröd och matbröd att bjuda på.

Den kvällen står det avslutningsvis att läsa i dagboken: "Nu är det bara tre dagar kvar, hur skall det bli för mig när Roy reser. Ingen kommer att förstå mig riktigt. Jag kommer inte ha någon annan än Liisa att tala med. Det är en stor besvikelse för mig att Gud låtit det här svåra ske i mitt liv, man och barn har jag men inget riktigt hem att leva för."
    Dagen därpå pratade Aune och Roy mycket om framtiden, hur de skulle fortsätta sitt liv tillsammans. Aune grät som så många gånger förr och Roy försökte trösta på alla upptänkliga sätt, men innerst inne var han ganska säker på vad som komma skulle, vid horisonten lägrade sig de mörka molnen. Så gick återstoden av dagarna förbi och Aune, Liisa och Roy stod på Kovjoki station igen en gång. I brevet Roy sände till Aune efteråt skrev han om hur svårt det var att lämna dem stående där på plattformen och vinka till avsked när ingen då visste hur länge det skulle dröja innan de fick träffas igen.


Gunnar Grahn (2000) Uppbrottstider.


Läs mer:
Innehållsförteckning till kapitlet Vinter- och fortsättningskriget 193—44.
(Inf. 2005-05-05.)