Krönika.

——


Den 20 juni [1928]

En högblå sommarhimmel välver sig just nu över vår stad. Häggarna stå i blom, parker och esplanader bära försommarens ljusa grönska, och åbranterna prunka med vårens blommor, medan gräset frodas på lindorna, tack vare den rikliga nederbörden. Den strida älven brusar.

Stararna ha utfört sitt värv och hålla på med ungarnas uppfostran i skog och mark, sedan de lämnat holkarna. Bofinken sjunger ännu och rödstjärten, svalorna klyva luften och kvittra på telefontrådarna, såsom om all härligheten vore till blott för dem. I skogen ropar göken, men hans bästa tid är förbi.

Våra byggnader repareras och putsas, plank och portstolpar repareras, själva kyrkan är för tillfället satt ur funktion och fylld med ställningar för det stundande målningsarbetet. Gudstjänsterna hållas i Kristliga folkhögskolan. Munsalabor uppresa som bäst höga stolpar för den elektriska ledningen, som skall giva dem ljus under den stundande mörka tiden. Kraftverket malar under tiden elektricitet åt Jakobstad.

 * * *

Staden prydes fortfarande med nya bensinstationer. På andra orter placerar man dem i skymundan, Men det är ett vackert drag hos oss, att vi äro så självständiga. Vårt primitiva färgsinne tilltalas av den starkt röda färgen på behållarna, och det vita huvudet ovanpå. De passa så bra i grönskan. Och så måste ju människan få utöva sin fria näringsrätt också på gatan. Om man nu står i stadens centrum, ser man fyra bensinstationer på ett avstånd av 50—100 meter från varandra. Naturligtvis kommer det flere, ty många gårdar sakna ännu den prydnad, som en bensinstation utgör.

Tills vidare ha vi dock ingen på torget, ty där är näringsrätten visst på något sätt begränsad till lördagarna. Hr Forsberg håller på att bygga en ny kiosk mitt emot Viks, ty hans gamla kiosk i torgets hörn lär icke få användas på andra tider än under lördagarna. Om jag varit i hr F:s ställe, skulle jag låtit måla den gamla kiosken röd och placerat en stor vit knopp på taket samt skrivit på väggen: Rekordbensin och matvaror.

Jag kan inte tänka mig, att magistraten skulle varit hjärtlös nog att vägra en hederlig människa näringsrätt på torget, då man dag och natt får utöva den på gatan . . .

Men förordningarna äro så invecklade, att jag visst inte förstår hela den här saken.

 * * *

Annars gläder jag mig mycket åt de framsteg, som här göras. Tänk, nu ha vi en verklig birs med bilar och en grön låda med telefon i. Det är bara att ringa upp 144, och inom ett par minuter har man bilen vid trappan.

Och vilka bilar sedan! Fina märken, såsom Buick, Erskine, Chevrolet, Nasch, Whippet m. fl. Vår förmögenhet har stigit, så att det är under vår värdighet att åka med en Ford. Skulle någon emellertid göra det, söker han sig fram genom bakgatorna. Och om jag ser en dammig och smutsig bil, vet jag på förhand, att det är en gammal Ford. Och jag tänker alltid på trosskusken i Fänrik Ståls sägner.

Så ha vi naturligtvis paketbilar, lastbilar, en grusbuss och stora fina vagnar, som gå mellan Jakobstad och Vasa. I söndags kretsade flygmaskiner över staden. Här är liv och rörelse, så att om våra förfäder kunde uppstå, skulle förvåna sig.

Märkvärdigast är det kanske dock att vi fått en skoputsare med låda, innehållande allehanda putsmedel. Han utövar sin näring i birsens närhet. Jag har visserligen ej sett honom ännu i verksamhet, ej heller någon kund på hans pall, men jag har väl inte kommit att passera stället under den rätta arbetstiden. [Skoputsaren var Ensio Markkula, visste Lars Pensar berätta. Bror Johanssons minnen.]


 * * *

Våren och sommaren ha i år kommit i rätt tid, och grönskan är frodig, men det har varit ganska svalt. Först för några dagar sedan såg jag den första barbenta pojken och samtidigt en barhuvad ung man i Byron-krage. Det gav ett vackert intryck av sommar, men jag har tills vidare behövt en ganska varm överrock, ty termometern har visat i skuggan 10—12 grader och i solskenet 16—18 grader.

Emellertid gå lass och bilar till Andra sjön, där man söker svalka under midsommarhelgen.

Min vän Strömgren flyttade visserligen upp redan i går. Där ute var nämligen mygg, trots kylan, och han hade ont i ryggen. Halmmadrassen i hans trälåda hade känts ovanligt hård, och han ville njuta helgen på sin resårmadrass i stan. Och hans nya tjänarinna hade blivit arg, då hon måste hämta vatten från stan, mjölken från stan och torr ved från stan och vetebrödet och tidningarna . . .

Men annars var det mycket trevligt att bo i skären.

Jag känner den visan. Jag har en gång varit rik, haft en fin motorbåt och en trevlig stuga, kutter och sköna roddbåtar. Men jag säger med konung David: Då det var bäst, var det möda och arbete.

Om jag nu vill vila, föredrager jag en badort med moderna bekvämligheter, varm gyttja och massage, musik och god mat.

 * * *

I förrgår mötte jag min vän, Johan-Erik från landet. Han hälsade, och jag sade, att det var vackert väder och att skörden måtte frodas . . .

Johan-Erik nickade, men såg nedstämd ut. Slutligen frågade han, om jag inte ville skriva något om ungdomen.

Det ville jag mycket gärna, ty jag älskar ungdomen.

— Om jag inte märkt, att den håller på att bliva galen . . .

— Nja, inte just det, försökte jag invända; dvs. ungdomen är ju alltid lite galen av glädje över livets skönhet och rikedom. Så ha vi själva varit, och sade inte er far för 30 år sedan . . .

— Visserligen. Men far var så alldeles gammalmodig, att man inte kunde resonera med honom om kläderna.

— Och nu vill inte edra pojkar . . .

— Nej, det är mina flickor; de klä alldeles av sig; kjolarna sluta strax nedanom hoptagningen, strumporna strama längs benen. Och skorna . . .

— Det märks visserligen, att landsbygdens flickor inte mera komma i pjäxor till stan . . .

— Och hattarna och cigaretterna! Det är världens sista tider, kved Johan-Erik. Och de vill inte arbeta utan sitta och virka . . .

Jag försökte trösta: ungdomen har alltid varit oförståndig på detta sätt. Visserligen kan en del flickor dra löje över sig och föräldrarna, då de trippa i vita skor och strumpor i gyttja, köld och rusk, då de diska och utföra grovarbete i bröllopskläder eller sitta på kontor i finaste visitdräkt. De pråla, såsom vårens blommor och fåglarna under lektiden. Men fåfängligheten går över.

Medan Johan-Erik vred sig, fortsatte jag: En mängd flickor, som koketterade för trettio år sedan på samma sätt, äro nu tandlösa mammor, de ha blommat, arbetat och burit frukt. Nu är det bruna skinnet rynkigt; men deras döttrar äro klädda som Sarons liljor, de blomma snart ut de också, arbeta och gå samma väg som mor gått. Låtom oss inte vara ängsliga för ungdomen, den följer nog Guds och naturens lagar, släktled efter släktled . . .

Medan jag tolkade naturens lagar, försvann Johan-Erik, så att det var för mig onödigt att fortsätta.

* * *

Det lär ha varit fråga om att undanskaffa ur Herrens tempel vår gamla orgel. Då kyrkan nu undergår reparation. Några »församlingsbor« ha redan protesterat i energiska ordalag däremot. Instrumentet är nämligen icke endast antikt utan även vackert.

Tja, om tycke och smak skall man icke resonera. Jag förstår protestanterna mycket väl. Då jag befann mig i 40-årsåldern, tyckte också jag om gamla pinnsoffor, klockskåp och »flagabrän«. Men man ändras med tiden. De äro mig numera en styggelse, som försvara sin plats blott i ett museum. Vår gamla orgel är i mina ögon ful, onyttig och vanprydande. Om man inte kan bränna upp den, så packa in den i lådor och förvara den till domedag i något mörkt rum.

Så olika äro människornas håg och tankar. Några älska gamla orglar, andra röda bensintankar, andra åter hålla sina tankar för sig själva. Men låtom oss leva i vänskap ändå.



Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor i Österbottniska Posten, den 20 juni 1928.


Läs mer:
Fler krönikor av Kurre.
Bensinmackarna i Nykarleby av Lars Pensar.
(Inf. 2004-06-06.)