[Föregångare till Krönika.]

——

På sommarresa.
—

[Mer än halva behandlar Kurres resa utanför Nykarleby, men den börjar med en resa med Nykarleby Jernväg, så hela fick slinka med.]

Det var ett par dagar före midsommaren, då jag begaf mig ut på resa. Vädret var varmt och kvalmigt och dammet yrde. Jag tänkte därför resa med ångbåt. Men redaktören afrådde mig på det bestämdaste. Han hade förgäfves sökt få reda på vår nya ångbåts turer. De hållas nämligen hemliga, strängt hemliga, och båten anlöper vår ort någon gång om natten. Och den säges vara förbjuden att genom hvisslingar gifva sig tillkänna för att icke villaägarna vid Andra sjön skola vakna. Och vid västlig vind kunde ljudet höras ända till staden.

Nu begrep jag, hvarför inga annonser ingått i Österbottniska Posten om den nya ångarens turer. I Vasabladet läste jag verkligen en annons om ångaren „Aino” från Nykarleby. Annars skulle jag glömt bort, att den fanns.

[Annons för Aino i nedre vänstra hörnet.
I övrigt ser man utbudet av båtlägenheter från Vasa.
Vasabladet, 23.06.1906, nr 75, s. 4.
Nationalbibliotekets digitala samlingar.]

Jag reste därför med bantåg, och jag steg på tåget i Nykarleby. Kupén var full af främmande människor, som af någon orsak besökt staden. Och det var som om de trott, att inga Nykarlebybor funnits på tåget.

Damerna, som hade ljusa toaletter, underkastade själfva kupén en sträng kritik. De hade nämligen bort ha något „gammalt,” öfver sig för att inte få fläckar, smutsfläckar, på sina kläder, och en, som hade ljusa skor, beklagade, att hon glömt galoscherna, ty en Kauhava-bonde bespottade omåttligt det mörka golfvet. Men staden hade funnit nåd för allas ögon. Den var verkligen „nätt” och landtlig. Gräset växte högt i esplanaderna, och, emedan det skulle bli för dyrt att afmeja det, hade man anställt kor i kommunens tjänst. Detta skulle vara en vits, hvartill en annan svarade, att han hört talas om „kommunala fän” och „kommunala får”, men icke om kommunala kor . . .

Allt detta var mycket trefligt att höra. Efter en paus fortsatte en tredje: I en småstad kan ett och hvarje förekomma, där en vaken tidning saknas . . .

Då kunde jag ej längre hålla mig utan hostade demonstrativt, men tåget hvisslade med detsamma och belackarna reste norrut, medan jag reste söderut.

Dammet höll sig som en molnstod kring tåget, som rusade in på Kovjoki stationsområde. Men inuti vagnarna kände man det, som om man befunnit sig i en eldstod, ty det var närmare 30 grader varmt och nästan lika smutsigt som i Nykarlebyvagnarna. Människorna voro därför vresiga och tyckte icke om att iakttaga, hvad god ton fordrar på resor.

Icke desto mindre fick jag en plats, därifrån jag kunde betrakta landskapet, genom hvilket tåget ilade. Det var dock icke vidare märkvärdigt, utom att allt var höljdt i kyttlandsrök, och man såg den friska grönskan liksom genom ett flor. I trakterna kring Töysä var grönskan emellertid icke frisk. Ängarna voro hvita, som om snön just gått bort. Där hade ängsmasken farit fram.

Snart begynte emellertid mörkret falla på. Vi voro icke längre i den ljusa norden. Lamporna lyste klart i stationskontoren, och i min enfald undrade jag, hvar petroleum kunde erhållas sommartid. Jag har nämligen så länge bott i Nykarleby, att jag börjat finna det onaturligt att använda petroleum mellan den 15 maj och 1 augusti. Frågar man i en butik efter den varan på sommaren betraktas man med rätta som en förryckt människa.

Med mörkret kom sömnen. Trängseln förbjöd en att luta sig, och höga kronan håller icke tredje klassens sofvagnar på bansträckan Torneå—Helsingfors. I alla hörn snarkade människorna och bröto hemskt sina nackar. Så förgick natten.

Mellan Tammerfors och Åbo hade man nöje af att betrakta den frodiga växtlighet, som pryder de suometarianska storböndernas ägor. Nöjet räckte icke länge, ty redan före kl. 12 är tåget i Åbo.

Åbo är som bekant en rätt liflig handelsstad med många rika köpmän. Då man kommer från Nykarleby, tycker man, att man riktigt kommer till en storstad. Så liflig förefaller rörelsen. För närvarande luktar staden af bensin. En stor automobil trafikerar nämligen Slottsgatan dagen igenom, och den har som drifvande kraft en bensinmotor; och upp- och nedför Aura å ränna motorbåtar såsom skottspolar i en väf. Då jag gick längs kajen mellan öfre och nedre bron kunde jag räkna omkring 70 motorbåtar. En vän upplyste mig om, att deras antal torde stiga till omkring 300. Den som saknar motorbåt betraktas som efterblifven och omodern.

Mig bereddes tillfälle att göra en tur med en af stadens allra finaste båtar, monterad med en maskin af Fay & Bowens berömda tillverkningar. Den bar det klingande namnet „Stradella”, påminnande lika mycket om ägarens musikaliska sinne som om hans namn.

Stradella, som har en 77 ½ hks maskin, är byggd af furu och mahogny, försedd med en rymlig kajuta samt diverse praktiska inrättningar. Och den strejkar aldrig upplyste den förtjusta ägaren. Den sattes i gång utan vek och gled med en otrolig snabbhet ut mot Erstan, medan vi lyckliga passagerare sutto i aktern och drucko vårt eftermiddagskaffe. Att vi gingo förbi åtskilliga andra, syntes dessa senare mycket ledsamt. Slutligen hamnade vi i ett vackert sund i Rimito, där maskinen fick hvila, medan vi njöto af naturens skönhet.

Jag njöt visserligen med mycken reservation, ty vi voro ett par mil ute, och båten var alldeles för stor att ro och natten föll på. Och t. o. m. Stradella kunde hitta på att strejka . . .

Och då maskinen skulle sättas i gång, behagade den icke gå. Sköna utsikter! Svänghjulet greps med kraftiga händer, svetten lackade, maskinen pustade. Ingen kan beskrifva den glädje, som grep oss, då maskinen slutligen gick med sin gamla, jämna gång och vi ställde kosan mot staden. Eu frisk nordostvind hade blåst upp och skummet yrde kring kajutans fönster. Där inne sökte vi glömma bort vårt lilla missöde, och kl. 11 på kvällen kommo vi till bryggan.

Då jag skrifver detta är Stradella visst på väg till Stockholm. Stradella är en utmärkt motorbåt och vackrare än de flesta, men jag skulle dock föredraga att resa till Stockholm på Bore.

Sedan jag beundrat den märkvärdiga inrättning, som kallas Åbo hofrätt, och ätit en finare middag på Sampalinna, steg jag ombord på en liten ångare, som förde mig till Pargas. Farleden är underbart vacker: täcka sund mellan höga skogbeväxta stränder, vackra villor, där lyckliga, lata människor njuta den korta nordiska sommaren. Hvita ångbåtar komma och gå, segelslupar kryssa genom sunden, ved- och kalkjakter vänta på medvind bakom någon klippa, mörka fiskarbåtar och ekstockar gunga i ångarnas svallvågor. Slutligen öppnar sig Vapparns vida fjärd, och efter en irrfärd mellan holmarna kommer man in i kyrkfjärden, ser Pargas åldriga ärevördiga tempel, höga skorstenspipor och rykande kalkugnar. I viken ligga 15 à 20 jakter och galeaser.

På ångbåtsbryggan möta vänner, och snart har man det ljufligt och bekvämt i skuggan af askar, kastanjer och äppelträd.

Dagen efter midsommaren börjar slåttermaskinen gå, sydvästen för med sig en doft af klöfver och nyslaget hö. Husbönderna se nöjda ut. Icke i mannaminne har man upplefvat en för årsväxten så gynnsam sommar. Klöfverfälten äro tjocka och täta, timotejen svajar såsom blommande råg, och att marken blomstrar.

För länge bör man dock ej njuta af gästfriheten och rikedomen. Jag packar min kappsäck och styr kosan mot norden under duggregn och kyla. Och hvad ser mitt öga? Mel» lan Åbo och Toijala har frosten gjort sin påhälsning. Potatisblasten är svedd, ja, på några ställen svart ända till marken!

Mot Östermyra klarnar himmelen, och öfver hembygden hvälfver den sig hög och ljus.