[Föregångare till Krönika.]

——

På lustfärd med
motorbåt.
—

Det har varit sommarstämning på byrån de sista tiderna. Midsommarens ljus har öfvergjutit oss alla med sin förtrollning, och redaktören har tyckt sig höra, huru gräset gror på landet, huru rågen böljar på åkrarna, huru allting spirar, ja, huru lifvet ute i bygderna blifvit friskare, lyckligare, gladare.

Den nya tiden har gjort sitt inträde, och det är en fröjd att lefva. Rönnarna dofta och syrenerna prunka och vågorna borta på Torsöfjärden gå i långa lättjefulla sommardyningar.

Och redaktören sjöng en stump af en visa, som han hört grammofonen sjunga. Den handlade om en motor . . .

Han hade fått en motorbåt, som kunde begagnas. Den bidrog visst att förhöja stämningen.

En motorbåt är nämligen en af den nya tidens lyckligaste uppfinningar, försäkrade redaktören. Hvilken lättnad skall den icke medföra för fiskaren, så snart denne börjar betjäna sig däraf. Snabbt kommer fisken till marknadsplatsen och betingar sig bättre pris, då den kan säljas som nyssfångad. Och så slipper fiskaren att ro i motvind.

Och för att bevisa riktigheten af allt detta bjöd redaktören mig ut på lustfärd med sin motorbåt.

Vi skulle fara klockan fem på eftermiddagen, ty smärre motorbåtar tycka icke om blåst.

Vi begåfvo oss af i stadens finaste trilla. Hästen var ingen sprakfåle, tvärtom. Jag misstänker, att den med flit blifvit vald så, att dess fart skulle te sig löjlig i jämförelse med motorbåtens.

Vi kommo emellertid fram till Åminne brygga, där den underbara båten låg och vaggade på strömmen. Vi kommo behändigt i den bekväma farkosten. Med en glad hvissling vred kaptenen upp kranen till bensintanken, slöt den elektriska ledningen och vred om skrufvarna på oljekannorna. Jag hade ett dunkelt minne af motorer, som strejkat just i de kritiska ögonblicken, och jag såg med tviflande min på en bastant vef . . .

Ja, den här tingesten sätter maskinen i rörelse sa' kaptenen och tog vefven i sin hand. Jag tyckte mig märka en svag darrning i knävecken, då han böjde sig ned.

Ett halft hvarf, och båten rände i väg!

Hänförelsen var stor och allmän. Där gled vår båt fram öfver lugnande vågor och lämnade efter sig liksom en snöplog af glittrande böljor, hvilka bredde ut sig och försvunno bland grönskande säf till vänster och bland prosaiska stockflottar till höger.

Flottningskarlarna sågo förvånade på oss, där de lågo vid sin lägereld på stranden. Men vi lämnade dem med detsamma och sågo blott röken, som ringlade sig mellan granarna. Vi gingo förbi en flotte, som varpades fram med snigelns fart. Hästen på flottan svängde ilsket på svansen, då den såg skummet kring vår båt. Och vi styrde förbi en roddare, som mödosamt dref fram skötbåten genom den motspänstiga vågen.

Ett par små knackningar, och med detsamma stannade vi. Roddaren var lagom långt borta, så att vi ej kunde se honom, men hon hånlog helt visst i sitt sinne.

Ett kraftigt tag med vefven och båten gick. Det var blott bensintillförseln, som varit ojämn . . .  

Djupstens röda villor solade sig, Sjöhaga stora glaskula blänkte och vid grundet satt en tålig metare med många spön ute. Bortom Majniemi låg en ångare och utanför Charlottenlund mötte vi en segelbåt med fladdrande segel. Jo, jo, vinden var skral, snart skulle årorna stickas ut . . .

[Schalins röda villa på Djupstens västra sída.
Förstoring.
Foto: Johannes Schalin 1900–1905. Från Finna.fi, Åbo museicentral.
Kolorerad med IMG2GO.]

Men den, som far med motorbåt, behöfver hvarken segel eller åror. Kaptenen kastade nästan en föraktfull blick på årorna under bänken.

Vi talade vidt och bredt om de nya uppfinningarna och om det mänskliga snillet, då Hällgrunds båk stack fram bakom udden. Där låg den i aftonens solljus med sina mörkröda bräder. Och Torsöfjärden var vackrare än vi kunnat föreställa oss den. Som om en jätte andats häfde sig ytan öfver Sjomansgrundets stenar, och vår båt följde de långa, lugna dyningarna, tills vi kröpo in i sundet och ut igen mot Furuskär, där hafvet låg som en oändlig spegel, som splittrades i kanterna kring Tornskärs klippor.

[Det är vackert på Torsöfjärden nu ... skrev Bodil Torrkulla i augusti 2015 när hon delade fotot i Nykarleby skärgård.]

Vi stannade motorn och sågo tillbaka. Fjärran vid horisonten höjde sig rökpelare från kyttland eller skogseldar, och spetsen af Nykarleby hvita kyrktorn lyste mot den mörka barrskogen. Borta i viken simmade änder, ett barkskepp låg ute i hafvet och rökstrimman af en lastångare, som just gått till Jakobstad.

Solen sjönk närmare mot horisonten och stänkte rödt guld öfver hafvet. Inför all denna storhet glömde vi motorn och de nya uppfinningarna och människosnillet. Blott ett ringa ting är människan . . .

Aftonsvalkan påminde oss om hemresan. Motorn sattes i rörelse, och vi gingo med half fart för att icke komma ur stämningen.

Vi kommo behagligt och tyst genom sundet, men snart hördes ett misstänkligt ljud i maskinen. Onda aningar fyllde oss, ty vi voro så långt ute.

Vefven greps med kraftig hand, och maskinen gick. Men den gick blott någon minut och så blef den så tyst, så tyst. Vi vefvade och vi skrufvade. Våra hjärtan slogo med nervös oro, och svetten lackade. Motorn vägrade bestämdt att tjänstgöra. Vi tänkte på de nya uppfinningarna och vårt människosnille, som nu platt intet gagnade . . .  

Det var så fridfullt rundtomkring oss. Stockflottarna varpades fram ur vikarna, roddaren, som vi gått förbi, kom oss till mötes, och Nykarleby kyrkas tornspira syntes i fjärran.

Skulle vi nödgas gripa till årorna? Vi beslöto oss ännu för en sista kraftansträngning, men förgäfves. Sedan samlade vi ihop alla väst- och byxknappar, hängselspännen, blyertspennor, tandpetare och fällknifvar, som lågo spridda rundtomkring maskinen och vittnade om den förgäfves använda kroppskraften. Därpå togo vi fram årorna.

Det var riktigt behagligt att ro i aftonsvalkan, sade vi. Inga andra än stockflötarna sågo den fart båten sköt. Alla sofvo på Djupsten, där moln af mygg dansade i löfskogen. På Åminne hade en rödstjärt vaknat. Borta i staden skulle vi få hvila, om vi blott orkade gå dit . . .

Följande dag upptäcktes motorns hemlighet: bensinet hade sjunkit för lågt ned i behållaren.