Ett 111-årsminne

Krönika.

——

.

Den 20 febr. [1912]

Det är fastlagstisdag i dag, en af årets gladaste dagar.

Nykarlebybor, som befinna sig i främmande länder, tänka visst denna dag med saknad på hemstaden. De minnas, huru barnen som myror rört sig i åbranterna, huru de unga skida långa vägar, huru andra unga åka „långt lin” med tofsprydda hästar, huru festmiddagen väntar herrarna på Gästis och balen på rådhuset ...

Mina vänner! Jag ber strax att få upplysa er om att edra tankar äro drömbilder från forna sällare dar. Intet enda barn synes i dag i backarna, inte en enda tofsprydd häst trafvar på gatan, ingen festmiddag på Gästis, ingen offentlig bal på rådhuset. Man ser blott ändlösa, liflösa, hvita snöfält, en hvitblå himmel, mot hvilken röken stiger rakt upp ur hundra skorstenar och ett kallt solsken ...

Sådan är staden just nu. Termometern visar 30 graders köld, och alla kroppar draga ihop sig i kölden. Det göra också människornas hjärtan. Vi känna intet behof att samla oss till fest med strålande ögon. Vi tänka blott på björkved och filtstöflar och fårskinnspälsar med vadmal utanpå och brasor i alla rum, många brasor och stora brasor.

Det har varit en händelserik tid, såsom man af notisafdelningen kunnat se, men kölden, som nu räckt en hel månad med mycket korta uppehåll, har minskat vår mottaglighet för intryck, så att vi knappt märkt, hvad som passerat.

Tullchefen af Enehjelm har varit midt ibland oss, utan att någon ens talat därom. Ingen vet, om han sagt något och hvad han i slikt fall skulle yttrat. Guvernören general Boris Vidnäs kommer hit nästa vecka, men vi känna hvarken glädje eller sorg däröfver. Vi äro inte nyfikna. Vi möta våra lotsar alla dagar på gatan, men vi fråga inte, om de skola taga afsked eller om de ämna stanna i rysk tjänst. Vi ha haft tillbud till en eldsvåda, men vi bry oss knappast om att se efter, huruvida våra brandredskap äro i ordning. Ja, jag undrar, om alla ens veta, hvar de föreskrifna vattenämbaren äro och yxan och brandsprutan.

Inte ens kommunaltaxeringen har i år gjort intryck på våra känslor. Den är naturligtvis så ohjälpligt oriktig, att det inte lönar sig att vädja till pröfningsnämnden.

Tysta sitta vi i våra rum och se ut genom fönstret i kölden. Kl. 10 på dagen öppnas spritbutiken och ölutskänkningen. Då vänta därutanför ett par tre propsarbetare, senare stanna ett par hästar med sina välkända lådor på släden utanför ölbutiken. Kl. 5 kommer polisen och tömmer butiken. Kort därefter börjar suggasmotorn dunka åt Jutbacka till. Vi dra ned gardinerna och vänta, att det elektriska ljusets herre skall sätta en ljuddämpare på motorn till nästa år, så att vi inte må störas af denna aflägsna påminnelse om kulturlifvet.

De äldre herrarna kasta då en sista blick på termometern och blåsa bort cigarraskan från det gröna bordet, ty knurrande fjät höras utanför. Sedan ljuda där inne blott de obegripliga orden spader — pass — grandissimo pass — två grandissimo — pass fyra spader — fyra klöfver fyra hjärter — fem klöfver — liten slam i spader ...

Krogen står tom, men alla våra bönehus äro fullpackade med människor, hvaraf man kan sluta sig till, att den andliga sömnen inte helt fått makt öfver oss. Vi känna samma hjärtats oro som andra människor, men vi tala inte därom, vi bråka inte utan dra oss in i vårt skal.

I Munsala lär man tänka på att skaffa sig en kommunalläkare, men vi fråga inte hvarför? Det kommer oss inte vid, lika litet som det berör oss, om klockaren i Jeppo lämnar sin tjänst eller kvarstår i den. Men vi finna det märkvärdigt att Gamlakarlebyborna tagit två af våra kapellaner och att Larsmoborna två gånger å rad taga sig kyrkoherdar från Nykarleby.

*                *
*

Här om dagen lämnade mig redaktörn ett papper, som var af ganska stort intresse. En ärad insändare ville ha in ett uttalande om socialismen. En pastor Kiefbeck i Stockholm har nämligen ådagalagt, att socialismen och kristendomen ha mycket gemensamt.

Jag är nästan af samma mening som pastor Klefbeck. Men vi ville inte taga in uppsatsen, emedan vi fruktade, att socialisterna skulle tagit illa upp den och vi önska inte just nu störa dem.

Men om kristendomen och socialismen ha så mycket gemensamt, huru skall man förstå, att socialisterna i Finland äro så ogudaktiga? Jag har läst rysliga utgjutelser i socialistiska skrifter mot kristendomen, några af våra socialistiska tidningsredaktörer ha suttit i fängelse för att de hädat Gud och sakramenterna.

Förklara det den som kan, jag kan det icke.

På tal om socialismen erinrar jag mig en af handlanden Halmes annonser i detta blad för ungefär ett år sedan. I nämnda annons lofvade hr Halme hälften af sin nettovinst till socialdemokraternas kassa. Af en medlem i taxeringsnämnden hörde jag nyligen, att hr Halme haft en högst betydande varuomsättning under år 1911, och af den nu tillgängliga taxeringslängden finner man, att affären gifvit en betydande vinst. Det är väl då inte näsvist, om man frågar, hvilket belopp hr Halme öfverlämnat till den nämnda kassan.

De många kunderna äro naturligtvis intresserade af att höra, huru mycket af deras penningar kommit det allmänna till godo.

*                *
*

Jag nämnde i det föregående några ord om lotsarna.

Deras höga chef hr Samsonoff reser som bäst omkring i södra Finland för att uppmana lotsarna att kvarstå i tjänsten, ehuru lotsverket blifvit ryskt. Han har besökt lotsarna i Åbo, i Pargas, i Hangö. Öfverallt ha de svarat, att de ämna taga afsked eller redan inlämnat ansökan om afsked. Hr Samsonoff har sökt framhålla, huru bra det är att lyda direkt under marinministeriet. De ryska lagarna äro nämligen inte så stränga som de finska. Så skall han ha nämnt enl. tidningarna, att stöld inte bestraffas så strängt i Ryssland som i Finland. Men lotsarna lära ha svarat, att de ha ringa nytta af en sådan mildhet, ty de stjäla inte.

Lotsarna i Jakobstad uppges hafva redan inlämnat sina ansökningar om afsked.

Det vill emellertid synas, som om höga vederbörande inte skulle ämna bevilja dessa afskedsansökningar.

Hittills har det ju aldrig händt, att en man inte skulle fått afsked, då han begärt det, men nu göra vederbörande ungefär hvad de vilja, så att man kan vänta hvad som helst.

En del tjänstemän få nog afsked t. o. m. utan att de anhålla därom, såsom en kronofogde Lagercrantz i närheten af Viborg. Han var af sin tjänst hindrad att uppvakta den nya guvernören Phaler och kom något senare i arbetsdräkt till den höga mannen. Han fick afsked, emedan han inte uppvaktat i tid och iklädd frack.

Så går det till för närvarande.

*                *
*

Jag ämnade ännu skrifva något om landtdagen och den stora författarinnan Selma Lagerlöf, som besökt Helsingfors och blifvit firad mera än någon man eller kvinna i mannaminne, men det skulle blifva alldeles för långt, hvarför jag slutar här.

Jag skall nämligen gå ut för att blanda mig i folkvimlet, ty kölden har slagit sig något, medan jag skrifvit.