Krönika.

——

År 1917 har gått ned i sin grav, och vi ha trätt in i ett nytt år. Vi ha gjort det med en suck av lättnad, ty det gångna året har varit ett fasans år, och vi vilja hoppas, att dess like aldrig mera skall komma åter. År 1917 skall i historien kvarstå som det blodröda året, då kriget rasat utan hejd och miljoner människor dukat under.

År 1917 skall kvarstå i minnet som det stora revolutionsåret i ryska rikets historia, då kejsardömet avskaffades, då inbördes krig rådde, då samhällsbanden upplöstes, då människor fängslades utan dom och rannsakning och då enskild egendom skövlades. Det har varit ett ängslans, olyckans och tårarnas år.

Ehuru vi icke befunnit oss på de stora tummelplatserna, ha vi alltför väl känt rörelsernas svallvågor. Också hos oss har laglöshet inträtt, mord och plundring ha förekommit, mångas lyckomöjligheter ha blivit tillintetgjorda, och hungerns hotande spöke står utanför våra dörrar — allt följder av kriget och det sedefördärv, som det framkallat.

*          *
*

 Vi hoppas emellertid, att det nya året skall bli ett gott nytt år. Och vi ha skäl till dessa förhoppningar.

Ett vapenstillestånd har avslutats mellan Tyskland och Ryssland, och man kan väl tryggt säga, att det kommer att sluta med fred, åtminstone mellan dessa två makter. Vilket åter måste medföra lättnad i flere avseenden. Brist på varor och livsmedel kommer naturligtvis ej att upphöra, men jobbartiden [svarta börsen] är slut, ty man kan ej längre räkna på stigande pris, utan skola de helt visst småningom falla, då handeln blir fri i större delen av Europa.

Skall också Finlands ställning bliva bättre?

Det vågar man tro. Vår självständighet är visserligen för ingen del betryggad, men de för tillfället makthavande i Ryssland lova erkänna den. Det är emellertid så, att Finland och Ryssland tala i dubbel bemärkelse olika modersmål. Med självständighet mena ryssarna något alldeles annat än vi. De sägs, att vi redan äro självständiga men anse sig dock kunna handla, huru det för dem är lämpligast. De ge vapen åt våra huliganer, de önska disponera en del av våra livsmedel, de behandla jordägarnas i södra Finland skogar, huru de önska, de anställa husundersökningar och de häkta utan att de kunna finna, att de kränka vår självständighet. Ryskt åskådningssätt är så olika vårt. Och vad betyder vår självständighet, så länge regeringen saknar alla maktmedel. Man vänder sig till senaten i alla möjliga angelägenheter och tvingar den nästan att visa sin vanmakt. Tills vidare lever den liksom lantdagen på rödgardisternas och huliganernas nåd. Och denna nåd beror åter på . . .

Ja, det är bäst att inte tala därom utan hoppas och vänta. vänta i synnerhet på en ordningsmakt, som ger stöd och kraft åt lagen.

*          *
*

Stadsbon vill helst icke tänka på det år, som gått, men jordbrukaren, fiskaren och affärsmannen tänker därpå kanske med någon saknad: de ha visst aldrig drömt om den rikedom, som det gångna året givit dem: 45 mk tunnan för potäter, 2 mk kilo för rågmjöl i den enskilda handeln och mera, 3—5 mark pr kilo för fisk, 60—90 pi pr kilo för hö och 50 mark pr gammal famn för ved, 10 mk pr kilo för smör det är pris, som nog inte komma åter. Stora lager av befolkningen ha sålunda haft fördel av kriget.

Men alla längta dock visst efter fred och ordnade förhållanden, efter säkerhet till liv och egendom.

Och det ser dess bättre ut, som om även socialisterna skulle börja fördöma våldshandlingarna. De vilja komma åt kapitalet, heter det, men betänka inte, att de därmed skada sig själva mest. Den enskilda rike mannen kan skjutas ned, såsom det skedde med lantbruksrådet Kordelin, men huru många arbetare hade icke sitt bröd av honom eller genom hans företagsamhet! Och så är det även med de stora industrierna och fabrikerna. Blockera dem, trötta ut dem med strejker — det kan man, och företagen bli nog skadade, varjämte ägarna förlora sitt kapital, men arbetarna förlora sitt levebröd, utom att varorna stiga ofantligt i pris. Därtill kommer, att kapitalet dras bort ur landet och placeras på säkrare håll.

Det är så, att blott företagsamhet och arbete och laglydnad skapa lycka och trevnad — lagparagrafer göra det icke. Det borde man veta även vid lantdagen.

Jag höll på att nämna förbudslagen, men därom har jag visst talat förut.

*          *
*

När jag utanför fönstret ser vit julsnö, vända sig mina tankar till vår egen ort, som drömmer vid den öppna forsens brus.

[Hagfors företrädare som seminariedirektor, direktor Schalin med barn (delförstoring) framför seminariets huvudbyggnad, från sydväst. Notera den halvvuxna granen! Om det är julsnö vet jag inte, men från platsen kan man höra forsens brus, om den var öppen även den vintern. Förstoring.
Mikael Schalin tillhandahöll foto av Johannes Schalin omkring 1900 ur Carin Schalins album.]

I fjol vid denna tid hoppades vi på surrande fabriker och på järnväg med bullrande lokomotiv och strålande elektriska solar och ett rörligt arbetarliv och . . . ja, det var mycket, i synnerhet på tomtvärdestegring.

Men dessa drömmar ha icke blivit förverkligade, utan de ha blivit luft, som så mycket annat. Och för tillfället sörja vi ej mycket däröver. Det är ibland gott att sova, ty den som sover han syndar icke. Den enda svårare strid, som rasat på orten, har varit striden om stadens bastu, som allt ännu befinner sig i form av luftbad, eller huru jag skall uttrycka mig.

Hälsotillståndet har, märkligt nog, icke lidit i högre grad därav. Eller beror det goda hälsotillståndet, såsom min vän Strömgren tror, därpå, att apoteksvarorna bli vit så dyra, att människorna inte orka underhålla sina krämpor utan bli va friska av den goda luften och den något knappare födan, ty vi påstås ha varit övernärda förut.

Tja, det kan man inte så noga veta. Men man lär överväga, huruvida inte stadens sjukhus kan utan olägenhet stängas.

Här borde jag nämna några ord om striden angående stadsläkaren, men den hör ju till det förgångna och till sådant, som man helst glömmer. Den nya läkaren väntas hit den 1 februari.

*          *
*

Till framtidsförhoppningar för denna ort hör bortdragandet av den ryska militären, som under snart tre år varit här stationerad.

Rätt mycken olägenhet har staden haft därav och mycket stora kostnader, men då man i tidningarna läser om denna militär och dess uppträdande på andra ställen, så måste man sanningsenligt sägn, att de ryska soldaterna i Nykarleby uppfört sig över förväntan väl och större skäl till klagomål ha icke förekommit. Orsaken därtill är väl den, att de under en lång tid hade bland sig en person, som fullt behärskade finska språket och som för övrigt själv uppträdde som en i allo bildad man. Myndigheter såväl som enskilda torde ock bemött dem med aktning och vanlig hövlighet, och de bästa tänkbara lokaler ha givits dem. På detta sätt ha slitningar undvikits och en del av ryssarnas älskvärda sidor kommit i dagen.

Då de sista snart resa, önskar man dem lycka i det heliga Ryssland, där frihet väntar dem efter en hård tid, som är till ända.

Som goda grannar och vänner vill Finlands folk betrakta dem, sedan detta folk vunnit självständighet. Finland har ingenting emot det ryska folket, men det gamla Rysslands regemente var tryckande och förhatligt.

Med ljusa förhoppningar blicka vi sålunda mot framtiden och önska därför Ö. P:s ärade läsare ett gott nytt år!

Vi hoppas emellertid, att det nya året skall bli ett gott nytt år. Och vi ha skäl till dessa förhoppningar.