Botaniserade i gamla Österbottniska Posten i Nationalbibliotekets digitala samlingar och såg en dödsannons av den 15 september1939 med ett bekant efternamn:

Antog att det var en släkting till Ann-Catrin Östman, och mycket riktigt var det hennes mormors bror, som hon skrivit kolumner om. Om någon har information och berättelser om jägarna tas de tacksamt emot.

*     *     *

Den sjätte december, då tv-program om nationens historia finns på tablåerna, såg jag en dramatiserad dokumentär om jägarna, det vill säga om de unga män som för hundra år sedan tog sig från Finland till Tyskland för få militärutbildning. Dokumentären baseras på brev, dagboksutdrag och filmsnuttar, bland annat från de strider som gruppen deltog i på tysk sida i det stora kriget. Till allra sist skildrar filmen hur en av jägarna möter sin mor i Vasa i februari 1918.

Även Anna Björnvik – min mormors mor – väntade tillsammans med sin man Karl på sin son den här vinterdagen. Men sonen Gustaf fanns inte ombord på de fartyg som förde jägarna från lettiska Libau till Vasa. Han arbetade i Tyskland och hade varit internerad i ett arbetsläger i Altona utanför Hamburg. Anna och Karl hade förgäves rest till Vasa.

Värvad av en kusin i grannbyn Åvist hade bondsonen Gustaf anslutit sig till jägarrörelsen två år tidigare, i början av år 1916. Liksom de andra finländarna fick han utbildning i Lockstedter Lager och han deltog också i strider, bland annat vid Rigabukten.

I synnerhet under mellankrigstiden framställdes jägarna som hjältar. I den här dokumentären skildras gruppens utbildning och krigserfarenheter på ett rättframt sätt, nästan utan tillstymmelse till glorifiering. Men filmen exemplifierar ändå hur man även nu, ett sekel senare, tenderar att gestalta jägarrörelsen i alldeles för enhetliga termer.

Gustaf ingick i den grupp som kritiserade krigsdeltagandet. Det var inte för att strida för Tyskland utan med tanke på hemlandet man anslutit sig till jägarrörelsen. Enligt systern Olivia influerades Gustaf dessutom av socialismen under tiden i jägarbataljonen: ”Ha bleiv ju kommunist ha”, sa hon till mig då hon på 1990-talet berättade om sin bror. Eftersom en del av jägarna ansågs vara opålitliga skeppades inte alla över till inbördeskrigets Finland. Nästan en tredjedel lämnades kvar i Tyskland.

I den här dokumentären synliggörs inte skillnaderna inom gruppen. Det faktum att många hade anknytning till arbetarrörelsen uppmärksammas knappt. Det talas ytterst lite om klass, om språk eller om den stora andelen jägare som kom från landsbygden.

Det är ju många gånger just precis såsom historien skrivs fram – effekten blir en naturliggjord nation, utan sprickor och skillnader.

Medan Gustaf stred på Tysklands sida valde brodern Viktor som då bodde på den amerikanska västkusten att gå ut i krig på Amerikas sida. För många immigranter var detta ett sätt att visa lojalitet mot det nya hemlandet.

Anna och Karl hade således söner på olika sidor i det stora kriget. Mager och tärd lär Gustaf ha knackat på fönstret vid sin hemgård i österbottniska Markby en sen kväll i november 1918. Lite senare belönades han med jägarmärket. Det kan dock inte ha varit helt problemfritt att bära socialiststämpel i hembyn och några år senare emigrerade han till Kanada.

När han dog i slutet av 1930-talet publicerade föräldrarna en dödsannons över Gustaf, ”Emigranten”.

DEATHS

BJORNVIK — PASSED AWAY SUDDENLY at Haney [British Columbia], July 27, 1939, Gustaf Fritzof Bjornvik, aged 43 years. He leaves to mourn his loss, his wife, 2 daughters, Dunnel [ska vara Gunnel] and Ruth; 2 brothers in the United States and 1 in Africa, and 4 sisters in Finland. Funeral will take place from Saywrigth’s Chapel, Haney, on Tuesday, Aug. 1. 1939, at 2 p.m., Rev. Birbren, Vancouver, officating. Interment Maple Ridge Cemetery.

Hastigt dödsfall i Port Haney. Den 27 juli avled plötsligt i Port Haney Gustaf Fritjof Björnvik i en ålder av 43 år. Björnvik var född i Finland och efterlämnar som närmast sörjande maka, två döttrar, Gunnel och Ruth, två bröder i Förenta Staterna och en bror i Afrika samt fyra systrar i Finland. Begravningen ägde rum i Port Haney i tisdags inför en stor tillslutning. Många vackra blommor hade sänts till båren. Vi be få uttrycka vårt deltagande till de sörjande.

JÄGARNA

Vit socialist

Det skapades ett straffkompani för tredskande finnar, ett läger som förefaller att ha osynliggjorts i de texter om jägarna som nu cirkulerat.

Sosialisti mutta valkoinen”. Så står det på ett dokument som beskriver Karls tid som jägare i Tyskland. Som 19-åring hade Karl åkt skidor över Kvarken tillsammans med sin vän Gustav och dessa österbottniska bondsöner skrevs in i jägarbataljonen i tyska Lockstedt den 13 januari 1916.

I dag vet vi att jägarrörelsen fick stor betydelse för händelserna 1918 och för den försvarsmakt som senare byggdes upp. Drivna av fosterländskhet och äventyrslust slöt sig djärva män med skiftande bakgrund till bataljonen för att få militärutbildning i ett fiendeland. I gruppen fanns såväl studentaktivister som socialister och av jägarna kom en tredjedel från jordbrukarhem, nästan lika många från arbetarhem.

Under inbördeskriget återvände många till Finland, men varken Karl eller Gustav fanns på det fartyg, Arcturus, som anlöpte Vasa den 25 februari och de paraderade inte heller på stadens torg följande dag. Någon gång under tiden i Tyskland hade de blivit socialister.

Som ett led i den vinnande sidans historieskrivning kom jägarna senare att glorifieras, men tiden i Tyskland hade präglats av konflikter. På våren 1916 framgick det att bataljonen skulle sättas i fronttjänst och då försökte bland andra Karl rymma. Även under följande vinter då man stred i Baltikum pyrde missnöjet och det skapades ett straffkompani för tredskande finnar, ett läger som förefaller att ha osynliggjorts i de texter om jägarna som nu cirkulerat. Över 200 internerades i Altona-Bahrenfeldt, bland dem Gustav som efter åtta månader vid fronten hade vägrat krigstjänst och i detta straffläger återförenades han med Karl som suttit fängslad en tid.

Historikern Matti Lackman har visat förståelse för de internerade och framhåller att det kunde ligga såväl politik som befogad kritik bakom det som då beskrevs som tredskande. Livet i bataljonen präglades av flera hierarkier än de rent militära. I de samtida texterna framstod dessa jägare – många kom från enkla hem – som obildade. En del av tyska befälet såg finnarna som ett mindre utvecklat folk, som lägre stående. Dessutom fanns en nedlåtande syn på ryssar och på den judiska befolkningen som då ännu fanns i Lettland.

Vårvintern 1918 förblev en fjärdedel av truppen i Tyskland, bland andra sådana som sågs som opålitliga i den rådande krigssituationen. I slutet av 1918 återvände Karl och Gustav till Finland, magra och tärda. Efter den sejour i straffkompaniet som kom att bryta ner deras hälsa hade de i över ett års tid arbetat i tysk krigsindustri.

Nyligen uppmärksammades jägarnas återkomst med en militärparad i Vasa, detta under ett minnesår då vi påminns om sekelgamla tragedier. Det här var ett splittrande och okänsligt sätt att ge betydelse åt den här händelsen och åt den jägarrörelse som var mångfasetterad, inledningsvis också färgad av röd fosterländskhet.

Trots att Karl och Gustav aldrig utkorades till hjältar hade de offrat mycket och brutna av sjukdom dog de senare som migranter i främmande land.

*     *     *

12. Karl Vilhelm (Mattsson) Kronqvist, f 05.04.1896 på Marken, d. 03.11.1965 i Amerika. Karl genomgick en ettårig skogsvaktarskola vid Korsholms lantmannaskola 1915. Han tog värvning som jägare i Tyskland 13.01.1916 i 3. Kompaniet och transporterades 21.05.1916 till Fyllnadstruppen. Han överfördes 15.11.1916 till en arbetsavdelning i Altona och sändes till civilarbete 02.08.1917. Efter frihetskrigets slut återvände Karl till Finland 29.11.1918. - Han emigrerade till Nordamerika 03.06.1922 där han arbetade bl.a. som urmakare i Alaska. Karl Vilhelm Kronqvist är begraven i Portland, Oregon.

Dessa två bilder har jag skannat från Doris Rudbackas album. Hennes man Per Rudbacka var systerson till jägaren Karl Kronqvist. De är alltså från tiden i Tyskland. Karl Kronqvist i översta raden längst till vänster och Gustav Björnvik i nedre raden längst till vänster. På skylten står ”Ortsgrenze von St. Kreuz L.” Förstoring.

Förstoring.

Nej, har ingen definitiv förklaring. En tippning är att L:et kan stå för St. Kreuz. Lothringen, eftersom St. Kreuz var belägen i regionen Lothringen.Låter logiskt men det är förstås bara en personlig en gissning

Skulle tippa på att ”St. Kreuz” är den tyska benämningen på den franska byn Sainte-Croix-aux-Mines i Alsace nära den tyska gränsen. Orten verkar ha en förbindelse till Vogesen 1918 också. Tydligen har gruvdrift (silver och järnmalm) bedrivits i området.

Från 1871 till 1918 hörde orten till ”Reichsland Elsass-Lothringen”, som tillhörde Tyskland. År 1918 flyttades gränsen till floden Rhen, varvid orten igen tillhörde Frankrike. Under det andra världskriget ockuperades området igen tillfälligt av Tyskland fram till krigsslutet 1944. Möjligen kan detta också kasta ett sken över historien.