Fjorton dagar i Finland

(Se n:o 59 A).

Fredag afton den 26 Juni, omkr. en vecka efter min ankomst till Jakobstad, lämnade jag denna stad i sällskap med en svensktalande finne, som tillika var hemma i finska språket. Min nya reskamrat, hvars hem var i Helsingfors, hade uppmanat mig att i hans sällskap anträda hemresan genom Finlands hufvudstad. Jag tvekade litet att besluta mig härför. Jag kunde ju inte veta huruvida denna resa genom nytta och nöje skulle ge ersättning för de mödor och ansträngningar den sannolikt skulle komma att kosta. Det var ej något skämt, menade jag, att åka 33 danska mil i en sträcka, när man alls icke var van vid detta sätt att färdas. Jag ångrar emellertid ingalunda att jag lät öfvertala mig; de små olägenheter resan medförde blefvo rikligen ersatta. Skjutsåkdonen äro visserligen långt ifrån att vara inbjudande eller beqväma; men iakttager man blott tillbörlig försiktighet, förser sig med en mjuk dyna och sofver lugnt om natten, kan man färdas med dem huru långt som helst, utan att sätta sin helsa på spel, om man nemligen icke har anlag för bröstsjukdomar eller stygn.

Den första natten tillbringade vi, sedan vi kört 3 danska mil, på en ort, som fått ett visst såväl historiskt som poetiskt intresse. Det var här, enligt sägen, som ”Herr prosten talte ... vid sitt middagsbord, det rika”, medan Döbeln tärd af plågor ”låg på sin bädd, och räknake hvar stund som hann förlida”. En gästfri prestenka, hvars bekantskap jag gjort i Jakobstad, bebor nu denna gård, som ligger ett stycke söderom den lilla staden NyCarleby. Vi sofvo lugnt, måhända i samma rum, der Döbeln legat utan hvila. Tidigt följande morgon gick resan vidare öfver Juutas minnesrika slätter, först uppför backen, der ”den lille mannen med band om pannan” sedan han skiljt sig från det batteri af medicinflaskor som hittills spärrat honom vägen, visade sig för sin ”tappra, björneborgska skara”, och hetsades af ”en lavin af röster”, så vidare öfver fältet, der han höll sin berömda mönstring, hvilken slutade dermed, att det ”längs linien” gick ”framåt till seger”. Döbeln hade genom att öfvertaga befälet icke blott räddat sin egen här från ett nederlag af den öfverlägsna ryska styrkan, utan äfven genom att drifva denna på flykten tillika betryggat Adlercreutz's återtåg; men sjelf måste han, ehuru botad för febern ”i sitt sinne” återvända till sjukbädden. Det var den 13 September 1808.

”Vinden vexlar sin lekande gång;
Men den tappres minne — det blifver:”

[Slutet på Vikingen av Geijer.]

Från Juutas följde vi vägen till Lappo, det nästa slagfält vi besökte. Under den enformiga, öfver 10 mil länga färden dit, passerades endast fula trakter. De hafva rykte om sig alt höra till de mera fruktbara (?) i Finland; men sedda med danska och i synnerhet med seländska ögon, förete de ingen uppmuntrande syn [— — —]