På de vackra Alö-stränder
Säg, vad har
man nu för händer ?
Månn´ man strävar parvis där
För att plocka åkerbär ?
Månne klädd
i lätta huvan,
Där man sover lätt på tuvan ?
Snaskar hallon, äter friskt ?
Gossar, flickor, gubbar, gummor,
Månn´
de plocka vårens blommor,
Leka bort sin sommardag ?
Vad vet jag ?
Glädjens stunder äro korta;
Borta, borta
Äro
vår och blommor ren.
Hösten kom och vintern sen;
Strandens våg i dvala vilar,
Gärna ilar
Tanken bort till dar som
flytt —
Låt oss leva dem på nytt !
Engång satt vid Alörns strand
Arm i arm och hand i hand,
Emili, den
alltför ljuva,
Och Augusta, liten duva,
Där satt Thilda med, den smärta,
Och Selina med sitt hjärta,
Ömsomt friskt
och sjukt ibland.
Blickande mot vågens rand.
Mild och god vid hennes sida,
Såg man Euphrosyne, den blida
Vackra blommors milda
prakt
Hon uppå sitt förklä´ lagt.
Ludvig sov, och liten Lotta
Rodde på sin ranka flotta;
Alexander tyst i båten
Lade ut för fisk försåten;
Fanny spände rå och brass
På sitt skepp Tisagoras;
Julius grälade med eko
Så att Lodörns klippor skreko;
Maja blåste på en sticka,
Så att mänskan ville spricka;
Undertecknad och till
sist
Satt hos Emma på grön qvist.
Aftonvindens sakta sånger
Susa uti löv och gren.
Löv och gren väl
tusen gånger
Hört desamma visor ren.
Och dock nicka de förtroligt,
Ha så roligt, ha så roligt,
Som om deras
lilla vind
Sjöng så bra som Jenny Lind.
Lustigt under hopp och drillar
Svärma myggornas kadrillar,
Som på en magisterbal
Tärnorna från bygd och dal.
Kvällens röda skyar glimma
Längst vid horisontens strimma.
Där en våg i silver
klädd
Somnar bort i havets bädd.
Men på fjärdens blanka spegel
Simma vita vackra segel,
Och den lugna dynings rand
Sakta slår mot Alörns strand.
Bäst nu sutto våra tärnor,
Natten kom med sina stjärnor,
Månens silveröga
såg
Strålande på somnad våg.
Ut då svärma våra gossar;
Snart den röda flamman blossar.
Tunnan,
fylld med tjära full,
Mitt på fjärdens vackra vatten
Vänligt i augustinatten
Skiner som det blanka gull.
Alla ro de
nu med gamman
Ut på äventyr tillsamman,
Och man sjunger än en gång
Mången finsk och vacker sång,
Sist
om sagorna ej ljuga,
Landar man vid grannens stuga,
Skogens rå, som furan lång,
Står på bryggan med ett språng.
Man kan tänka, vilket väsen
Blir bland blommorna och gräsen,
Vilket outsläckligt skratt
Höres i den sena natt.
Märk, hur ödets trådar tvinnas !
Än en sommardag vi minnas;
Fast Selina gör en min
Bort vill ändå
Euphrosyne,
Men ett bud, ett bud nu ljuder;
Junos chef på kaffe bjuder!
Flaggan pryder skeppets mast!
Dit far sällskapet i hast.
Stolta skepp och raska gastar!
Ingen gäst på Juno fastar.
Sen far man förnöjd sin kos,
Och nu skall man tro det ros,
Och nu skall man tro det brassas,
Men förgäves! Molnen lassas,
Lasstals störtar regnat ner;
Flickor, flickor akten er!
Böljan
svallar, stormen viner
Åskan går och blixten skiner —
Ack, vänd om, kapten! kapten!
Vi förgås mot första
sten!
Bättre chef ej finns än Junos,
Och mer artig än Neptunus
På de skrämda tärnors bön
Vände
han sin stäv mot ön.
Sen, när stormen rasat ut,
Far man dock till stan till slut.
Nu Selina kastar draget;
Tänk
vad fisken är i taget!
Strax en reslig ingeniör
Tar på kroken, som sig bör
Och han halas upp till kanten —
Ack,
men reven brister strax
Och i skepnad av en lax.
Ingengiören far av med slanten
Sådant högst förtretligt spratt
Kan
nog mången flicka hända,
Och jag högt bedyrar att,
Ej Selina var den enda,
Som en fisk så skön och rar,
Ifrån
kroken nappat har.
Det var nu vår lilla saga
Om de glada Alö-dar.
Varför skulle vi väl klaga,
Att vår
glädje flyktat har ?
När ens håg är frisk och ung,
När man själens hälsa andas,
Många vackra dagar
randas
Än, fast mången randas tung.
Och — säg, gissar jag på tok ?
Vem kan väl så noga veta,
Vilken
fisk kan ännu streta,
Fångad på Selinas krok ?