Beckbruket låg på västra stranden [ungefär vid Bådasvängen 160] av älven mitt emot den forna lastageplatsen vid Gamla hamn.

Beckbrännandet tog sin början i Nykarleby år 1643 (möjligen något år tidigare), då ett beckbruk anlades av en Robert Schmitt. Detta får väl fattas så, att han som fackman iordningställde det för stadens borgares räkning. Någon Schmitt finns icke upptagen bland dem, som vid nämnda tid (fr. år 1640) avlagt borgareed i staden. Antagligen bodde han utanför stadsgränsen.

Beckbruket utvidgades småningom och blev med sina erkänt ypperliga produkter en för den tiden stor anläggning. Tjäran kokades till beck i en stor kopparpanna, som rymde 18 tunnor tjära. Den hade inköpts i Sverige med ett i staden samlat aktiekapital. Becket tappades på tunnor och exporterades till utlandet, främst till Tyskland.

Detta beckbruk anlades emellertid inte på det ställe, som nuförtiden i allmänhet betecknas som beckbruksplatsen, utan låg c. 150 meter söderut vid den biväg, som från Skata-vägen leder i sned riktning ned mot stranden. En strax till höger om vägen liggande grop, vari granar numera växer, anger platsen, där den stora beckpannan en gång stod. Däromkring synes ännu lämningar av beck. Likaså kan man 50 meter längre norrut, där vägen slutar i en öppen plats invid stranden, skönja beckavlagringar. Där stod inrättningens lagermagasin. Vid stranden finns en liten stenkaj, som utgjorde lastningsplats. Stället kallas ännu av många ”gamla beckbruket”.

Det första beckbruket var uppfört av stock. Enligt traditionen nedbrann bruket flere gånger [en gång 1806]; det uppfördes därför senare av bräder. Det berättas, att då det sista gången brann, syntes branden ända till Gamlakarleby. [Avståndet fågelvägen dit är ca 50 km. När det brann i oljehamnen vid Yxpila utanför Karleby i början på 1970-talet syntes röken från vattentornet.]

Nu flyttades beckbruket c. 100 meter norrut mittemot lastageplatsen. I början av 1880-talet slutade man med beckbrännandet, men själva huset stod ännu kvar till omkring år 1890, då det såldes och bortflyttades. Marken, där bruket stått, är betäckt med ett tjockt becklager.

I litteraturen är beckbruket förevigat genom Z. Topelius' novell ”Beckbrännarn, som alltid kom överst”, grundad på en folksägen från Nykarleby. Topelius hade hört sägnen i början av 1820-talet av stadens kyrkväktare, som han kallar Vik, men som i verkligheten hette Elias Vill, född i Socklot år 1776. Denne hade hört den berättas av sin farfader, som vid sin död var 96 år och i sin ungdom åter hört den av en man, som vid 16 års ålder langade ved vid det första beckbruket.

Beckbrännarn, som sades ha slutit förbund med onda makter för att bli rik, men som omkom i den sjudande beckpannan och som sedan inte fick ro i sin grav på kyrkbacken i Nykarleby, hade sin förebild i Beckbrännaren Per Mattsson, om vilken det i Nykarleby rådsturätts protokoll för den 8 april 1701 heter: ”Den 4 dennes föll beckbrännaren Per Mattsson i beckpannan och omkom med livet”.

Båthus vid Beckbruket.
Förstoring.

Som ett minne av mångårig beckbränningsverksamhet finns massor med beck kvar på marken. Varma sommardagar känner man ännu den härliga doften.
Förstoring.