— Det var väl där han bodde, i stugan på backen?
— Ja, där bodde han, svarade väktaren tankspridd.
— Och han blev överste?
— Vad för något? Vik drog in reven, ty han trodde sig
ha napp, men det var bara ett sjögräs.
— Ja, han som kom överst, fortsatte jag oskyldigt.
— Inte var han någon krigare, lydde det sträva svaret.
— Men så var han då rysligt stark.
— Inte heller det, så mycket jag vet.
— Jag har hört det av Anderssonskan, försäkrade jag.
— Han lär ensam ha hissat ner den stora kyrkklockan, när
den hade fått en spricka och måste till klockgjutaren. Och
när den var omgjuten hissade han igen ensam upp den i tornet.
— Vad är det för prat? Det gjorde magister Freytag. Beckbrännaren
var en liten karl. Jag har sett honom, jag, fastän han har legat
död i mer än hundra år.
Jag satt där stukad, men fast besluten att hålla i tråden
lika ihärdigt som väktaren höll sin rev. Om en stund, när
vi var på väg tillbaka uppför älven, kändes
ett ordentligt napp, som om kroken hade fastnat i en drivande stock. Väktaren
drog försiktigt in reven och jag skötte åter mina åror
så skickligt att en stor gädda, trots ett förtvivlat motstånd,
halades in i båten. Gäddan slog väldigt omkring sig, men
den lycklige fiskaren kastade sig över den och behöll efter
en hård strid slutligen övertaget.
— Se, nu kom farbror överst, som gamle beckbrännaren!
Utropade jag, gripande tråden som gäddan grep reven.
— Gud bevare, svarade väktaren, — så han pratar.
— Vad kan det vara för ont i att vara allas överman? frågade
jag.
— Hör nu, Kalle, sade väktaren, på märkbart
bättre humör tack vare sin oväntade fångst, —
Det där med att komma överst som gamle beckbrännaren, det
var ett talesätt i min ungdom, och det är bra att det snart
är glömt. Man skall inte önska kristna medmänniskor
något som man inte bör önska sin värsta fiende. Men
eftersom vi igen är mittemot beckbruket, kan vi ta i land för
några minuter. Jag skall becka min rev. Den börjar bli sliten.
Vi lade till vid stranden och gick opp till det bruna beckhuset. Det
rykte som en ria. Huset var eldfarligt. Det hade brunnit ungefär
en gång i varje mansålder och är nu uppfört av lätta
bräder för att nästa gång brinna så fort och
utan skada som möjligt. Det var högt nog, hade en rejäl
skorsten och inga fönster, men breda dörrar på alla sidor,
för att man allt efter vindens riktning skulle kunna släppa
ut röken i lä. Invändigt var ingenting annat att se än
de nakna, svartbruna väggarna och den ofantliga kopparkitteln, beckpannan.
Vid varje bränning kokade sextio tunnor tjära till beck. Bränningen
hade nu pågått i flera dygn under ständig bevakning dag
och natt. Den välbekanta svarta karlen gick på muren kring
kitteln och rörde med sin stång i den svarta soppan. Vi befann
oss ovan jord, men jag hade läst någonstans om Karon och Styx.
Hur en människovarelse kunde leva i en luft, som sved i ögonen,
var svårt att begripa. Liksom sälen tid efter annan dyker upp
till havsytan för att andas, måste också denne andfådde
martyr för ett nyttigt yrke då och då treva sig fram
till dörren för att få andas litet frisk luft.
— Nå, Kalle, frågade väktaren, — har du lust
att bli beckbrännare? Det är ett lönande yrke. Beck kostar
pengar och föder sin karl.
— Nej, tack, farbror, svarade jag, — inte ens om jag tusen gånger
kom överst. Vad gör jag med pengar utan ögon och lungor?
— Men se på karlen där, han håller nu ut sin femtonde
sommar. Var morgon när han går hit, borde han ju vänta
sig att korthuset flammar upp i eld över honom och råkar han
komma nära eld, är han som torrt ris. Han brinner så det
sprakar. Eller vad tror du händer, om han nu råkar somna, när
han vakar här ensam om natten, som han ofta gör. Är det
inte troligt att man om morgonen finner honom kvävd av röken?
Men se, det bekymrar honom inte det allra minsta. När en bra karl
gör sin plikt, tänker han inte på liv och lemmar.
— Men om han skulle råka falla i kitteln? frågade jag
med en rysning vid tanken på en så grym tilldragelse.
— Jag tror att vi klena varelser fått nog nu, sade Vik och
drog mig med sig ut i det fria.
— En skomakare skulle snart kunna lappa stövlar med oss. Sätt
dig här på stenen, så vill jag berätta om gamle
beckbrännaren, medan jag beckar min rev.
Jag kände mig som sälen, när den om våren kryper
upp på ett isstycke, och spände mina öron som sälen
gör, när den på avstånd hör tonerna av en flöjt.
Vi satte oss på första bästa sten, där luftdraget
förde röken åt sidan, och jag fick höra om hur man
här i världen kommer överst.
— Det är inte värt, Kalle, att lyssna till enfaldigt folks
prat om forna tider. Ge Anderssonskan ett flugben, nog får hon det
till en oxe. Men det som är beck, det skall vara beck, och det som
är liljekonvalje, det skall vara liljekonvalje. Jag har historien
av min farfar, som var 96 år när han gick ur tiden. Han hade
i sin ungdom hört den av Petter Smeds, och Petter Smeds var en gröngöling
på 16 år, när han langade ved till det första beckbruket.
Du kan lita på att historien är sann.
Beckbrännaren var i unga år en fin pojke, sade Petter. Hans
hette han, och mäster Hans kallades han av dem som ville stå
väl med honom. Den här pojken Hans var en fattig pojke, liten
till växten men flink i huvudet, som du, Kalle. Tag dig till vara!
Ett gott huvud skämmer ingen karl, men det skall brukas med förstånd
och inte till fördärv. Hans, med sitt vita hull och sina röda
kinder, såg ut nästan som en fin fröken, så fattig
han var. Jag tror att det blev hans olycka, eftersom han trodde sig vara
född till någonting förnämt här i världen.
Alltid ville han framåt, och det säger jag ingenting om, det
må en karl föresätta sig, men Hans ville dessutom uppåt.
Alltid bar han blommor i den borstade tröjan och stoltserade med
en tuppfjäder i mössan, alldeles som om han varit någotslags
hovman. Folk märkte åt vilket håll det lutade och sade:
Nog kommer Hans fram, nog kommer han överst.
Hans skulle så gärna ha velat tjäna som soldat bland
kungens folk. Det var det bästa sättet att komma upp sig under
den oroliga tid som då rådde. Men till det var han för
liten. I stället fick han tack vare sina fina manér tjänst
som småsven hos landshövdingen, greve Tott, som då bodde
i sitt präktiga slott på andra sidan om älven, där
nu residenstomten ligger. Av slottet hittar man nu inte något annat
än litet tegelgrus här och där i sandvallen. [Den välvda
källaren finns kvar under stadsträdgårdsmästarbostadens
södra ände.] Herrarna såg då ner på fattigt
folk som masten på skeppsråttan, men Hans ville upp, och upp
kom han. Från småsven blev han kammartjänare och stod
i guldsömmad rock bakpå sin herres vagn till kyrkan och paraderade
med grevens kappa på armen vid den förnäma bänken
främst invid altaret. Därefter blev han hovmästare, kallades
mäster som prästerna och var näst landshövdingen den
förnämsta vid alla gästabud. Han undfägnade gästerna
på sin husbondes vägnar och ansågs för en så
betydande man, att ingen vågade sig fram i något ärende
till slottet, utan att först ställa sig väl med den mäktige
mäster Hans.
Nu såg det ut att bli som folk hade sagt, att Hans skulle komma
överst. Men det fattades ännu en tumsbredd, ty hur hög
herre Hans än var, var landshövdingen högre, och räknade
man noga, var kungen högre än landshövdingen. När
därför greve Tott reste bort och mäster Hans följde
honom, hörde man folket säga: — Hans kommer tillbaka som
landshövding eller som kung. Nog kommer han överst.
Hans kom tillbaka efter många, många år, men inte som
landshövding eller kung, utan som en fattig, herrelös man, mager
om livet och blå under ögonen, men lika stormodig och uppåtsträvande
som förr. Ingen vet var han hade flackat omkring i världen,
men något måtte ha gistnat i lyckans hjul. Tro aldrig lyckan,
Kalle! Lyckan är som Brunbergs kärrhjul: håller skenan,
så gistnar ekern, och håller ekern, så brister axeln.
Somliga trodde att Hans hade spelat bort sin förmögenhet, andra
höll det för troligt att han hade förslösat den under
sitt jagande efter för höga poster. Petter Smeds visste ingenting
om det. Allt var bara gissningar. Det som alla visste var att Hans hade
med sig en främmande karl, en tysk som hette kapten Svart. Svart
skall också ha varit en fin junker, litet svartmuskig, litet skelögd,
så att han inte såg folk i synen, men alltid inställsam,
alltid grinande mot var människa, som om han ville vara allas bäste
vän. Aldrig satte kaptenen sin fot i kyrkan, men det sades att han
var skicklig i många konster, särskilt i att göra guld
av koppar, och vad behövdes mer för att vinna gunst hos alla
som fikar efter den gula metallen.
Dessa två kloka huvuden, mäster Hans och kapten Svart, gjorde
tillsammans upp en plan. Staden var då ännu i sin början
och så litet försigkommen, att dess borgare visserligen kunde
bränna tjära men inte beck, och beck kostade den tiden mycket
pengar. Mäster Hans förde sin kapten med sig till de förnämsta
av borgerskapet och förklarade för dem hur staden och de själva
hastigt skulle kunna bli mycket förmögna, om de tog sig för
att börja sjuda beck. Kapten Svart, sade han, var mycket skicklig
i denna konst och ville åta sig att, under mäster Hans tillsyn,
bli verkmästare vid det nya beckbruket. Hans ville endast förbehålla
sig en daler för tunnan. Brukets ägare skulle få tre,
men övriga inkomster skulle också tillfalla Hans. Vad vore
detta annat än att förvandla tjära till guld?
Nu hade väl borgerskapet kunnat fråga, varför inte kapten
Svart med mindre besvär strax kunde göra guld av den stora kopparkitteln,
som behövdes på beckbruket, men ingen tänkte på
det. Alla nappade på kroken. Nå, Kalle, sämre krok kan
man nappa på än ett nyttigt förvärv som förbättrar
en råvara. Man skall endast se till att där inte finns en bockfot
bakom. Beckbruket byggdes där det nu står med en stuga i skogsbacken.
Dit flyttade mäster Hans med sin kapten och blev den första
beckbrännaren. Må tro att folk undrade över att så
fina herrar ville ägna sig åt ett så besvärligt
yrke. Även den finaste och grannaste måste ju snart se ut som
doppad i tjära. Men Hans och hans kapten visste mycket väl varför
de för en tid lät förnedra sig på det sättet.
De skulle nog tvätta sig rena när tiden var inne, och folket,
som redan tyckte sig sviket i sina förhoppningar, när Hans inte
kom tillbaka som landshövding, började igen viska och spekulera:
— Han får en daler för tunnan. Nog kommer han överst.
Ja, var flyter inte penningen överst? Hans sjöd beck, många
hundrade, många tusende tunnor. Den beska röken låg dag
och natt som ett moln över älven, den billiga tjäran rann
in från de stora skogarna och det dyra becket rullades i sina kärl
ut till handelsskeppen. Mäster Hans fick sin daler för tunnan,
han fick många flera. Det hade han räknat ut, han kände
till priserna. Han stod inte förgäves i röken på
ugnsmuren. Han blev rik och murade en källare under sin stuga för
alla de fjärdingar [tunnor] silvermynt som han förvarade där.
Kunde kapten Svart inte göra guld, så förstod han att
mynta silver. Men han var oegennyttig, han behöll ingenting för
sig själv. Han förökade beckbrännarens skatter, fortsatte
att skela och fortfor att skratta med det underliga, elaka, grinet, som
alltid spelade kring hans mungipor.
Vid den tiden tjänade Petter Smeds som vedlangare vid beckbruket
och hade som uppgift att elda ugnen. Det var inte flera än tre som
bodde i stugan: Hans, kaptenen och Petter, men i skogen bodde en trollpacka,
Martikaj, som varje dag kom för att städa och koka mat. Martikaj
var av den rätta sorten, som präster och domare på den
tiden brukade bränna på bål, men hon var inte riktigt
fullärd, utan behövde gå i lära hos kapten Svart.
De två svor och domderade dagligen, så att håren reste
sig, och då gick mäster Hans emellan: — Tyst, tyst, att
pojken inte hör det! Petter hörde emellertid mer än han
ville och tänkte för sig själv:
— Jag står inte ut, jag springer min väg.
Medan han tänkte på allt det här, låg han en natt
vaken på vinden, där han hade sin sovplats, och hörde
dem tala där nere i stugan. Petter var nyfiken, som du, Kalle, och
hade märkt att en bräda hade lossnat i mellantaket, som han
låg på. Han lyfte sakta upp brädan och kunde då
höra vad de där nere sade till varandra i mörka natten.
Kaptenen sade: — I morgon är den trettonde fjärdingen
full.
— Det är bra, sade Hans. — Då bränner jag beckbruket,
flyttar över till Stockholm, blir herre igen och kommer tillbaka
som landshövding.
— Om jag vill, sade kaptenen.
— Det beror inte på dig, sade Hans. — I kontraktet står tretton efter tretton.
Kaptenen sade: — Så står där. Nu har du varit beckbrännare
i tretton år, och efter tretton år är trettonde fjärdingen
full.
— Nej, sade Hans. — Det betyder att efter trettonde fjärdingen
har jag ännu tretton år, innan vårt kontrakt är
till ända.
Petter tyckte sig höra kaptenen skratta, men han kunde ingenting
se. Han undrade vad de kunde mena med tretton efter tretton, och medan
han undrade, hörde han åter Hans säga: — Det var
tretton år efteråt; men kaptenen sade: — Det var
tretton år förut. Så började de gräla
sinsemellan, och nu tyckte Petter att det blev för hemskt där
uppe på den mörka vinden. Han smög sig barfota nerför
stegen och ville på fullt allvar springa sin väg. Men han hade
glömt sina stövlar vid sovplatsen. Vad skulle han göra?
Återvända vågade han inte och lämna sina dyrbara
stövlar, det ville han inte. Han kröp in under ett vedskjul
och inväntade daggryningen.
En stund efter det att det hade dagats, såg han Hans och kaptenen
gå från stugan till beckhuset. Till Petters förvåning
var Hans nu rentvättad och klädd i så fina kläder,
som Petter aldrig hade sett förr. Mäster Hans gick med stolta
steg och kaptenen följde honom grinande i sina vanliga tjäriga
kläder, alldeles som en dräng. När de hade gått in
i beckhuset, funderade Petter på om han nu borde ta stövlarna
och springa sin väg, men beslöt att göra det senare. Nu
var han nyfiken på att se hur Hans i så fina kläder skulle
bete sig vid beckpannan. Jag kan ju fråga, om jag skall lägga
på mera ved, tänkte han för sig själv.
Petter öppnade dörren försiktigt och såg den stora
kitteln sjuda ända till bräddarna. Där stod kaptenen ensam
och rörde ständigt i kitteln. Varje gång han rörde,
tycktes becket vilja spruta upp emot stången. Det fräste, det
spottade, det virvlade upp i kokande vågor, liksom när idstimmen
leker vid älvmynningen; det var som om ett stort djur hade simmat
i kitteln och velat upp. Aldrig hade Petter sett kitteln så nära
att koka över, och när den kitteln kokar över, då
är allt eld. Men kaptenen tycktes inte bry sig om faran, utan han
fortfor att röra runt med stången och grinade så styggt
som han aldrig gjort förr. — Var är Hans? Petter tog mod
till sig och frågade efter mästaren.
— Han är i mitt element, sade kaptenen och slog med stången
i kitteln, så att det svarta sjudande becket stänkte högt
upp mot taket.
Petter var inte den som hade lust att fråga för andra gången.
Han sprang till stugan och mötte Martikaj. — Har det skett nu?
Får jag nu flyga, frågade hon. Vad hade skett? Petter svarade
inte, rusade uppför stegen, tog stövlarna och sprang till staden,
utan att se sig tillbaka. Aldrig i tiden hade han känt en så
kall kåre över sin rygg.
Det som hade hänt blev snart känt. Dagen därefter lade
en lastbåt till vid beckbruket och manskapet gick i land för
att hämta sin last. Var var nu beckbrännaren, mäster Hans,
som alltid brukade stå med sin tavla vid magasinet, bokföra
var tunna och på var tunna förtjäna sin runda daler? Han
sågs inte till, kapten Svart sågs inte till, elden var slocknad
under den stora kitteln, stugan stod övergiven och i den höga
granen vid bergsskrevan satt en skrattande skata. Det fanns de som trodde
att skatan var Martikaj och att hon nu hade fått tillstånd
att flyga. Inte behöver man tro allt som enfaldigt folk tasslar om
gamla käringar.
När elden igen tändes och det halvstelnade becket började
sjuda, flöt något överst i kitteln. En svart klump var
det, och det var beckbrännaren. Inte var det nu mycket bevänt
med herrekläderna, som han hade tagit på sig, när han
ville bränna beckbruket och flytta till Stockholm. Men Hans var det,
och ingen annan. Båtkarlarna räfsade upp den stackaren, vände
sin tuggbuss och rörde vidare med stången i kitteln för
att till äventyrs hitta kaptenen med. Nej, det kan du lita på,
Kalle, han fanns inte där. Det var inte svårt att gissa sig
till var han fanns. Så kom borgmästaren och fiskalen
för att ta hand om silverfjärdingarna, och vad tror du att de
fann i källaren? Stickor fann de, stickor och spånor, inte
så mycket som en sexstyverslant. Det blev ett behej! Vart i all
världen hade silverslantarna tagit vägen? Liksom det inte vore
nog att dränka sig i en kittel med sjudande beck, nej, man skall
också lämna efter sig något annat än stickor. Några
trodde att kaptenen hade rymt över till Sverige med silvret. Förhör
blev det, men vad kunde där utredas? Svarten var borta, Martikaj
borta och båtkarlarna visste ingenting annat än att beckbrännaren
hade flutit överst. Den som visste något var Petter, men Petter
var inte skriftskolgången och kunde därför inte vittna
under ed. Vid förhöret berättade han just så mycket
som han ville. Aldrig vågade han avslöja för någon
själ, utom för min farbror, vad han hade hört under golvtiljan.
Skräcken satt i honom. Han var så mörkrädd för
Svarten, att det riktigt var skam.
Nå, med allt detta var det som det var, men det märkvärdiga
kommer efteråt. Alla visste att beckbrännaren velat upp här
i världen. Det var ju klart att han skulle flyta överst i kitteln.
Han skulle begravas, förstås, men frågan var, om han
som andra kristna människor skulle få sin grav under kyrkan.
Prästerna sade tvärt nej, och det må ingen klandra dem
för. Inte lär det ha varit så hela pärmar i Hans
katekes, än mindre i svartingens som han höll till med. På
den tiden, skall jag säga dig, var det strängt med kyrkotukten.
Inte var det då fritt fram för var tuppkyckling att gala på
kyrkbacken. Hur det nu föll sig, gav prästerna så mycket
med sig, att beckbrännaren fick begravas under golvet i förstugan
vid norra kyrkodörren. Där låg han 40 eller 50 år,
jag vet inte så noga. Då revs den gamla kyrkan för att
ge rum åt en ny. Somliga döda, som någon brydde sig om,
flyttades under den nya kyrkan, andra stoftades ihop och flyttades till
ett benhus. Till dem hörde beckbrännaren. Folk skulle väl
redan då ha glömt honom, om han inte hade blivit funnen under
golvet i förstugan alldeles likadan som han var, då man en
gång drog upp honom ur beckkitteln. Inte en tråd var förändrad.
Becket hade bara torkat ihop och bitvis fallit bort, så att man
nu kunde känna igen honom bättre än tidigare.
Så gick en tid. Folk slutade inte upp med att dö och begravas,
benhuset fylldes gång på gång med de gamla döda
som måste ge plats åt de nya. Varje gång man öppnade
benhuset, låg beckbrännaren överst. Inte var det fråga
om något spökeri, fastän det såg så ut. Jag
tänker att det gick till så, att allt som hade legat över
honom multnade bort och blev till aska. medan han förblev oförändrad.
Så gick tider och släkten sin kos, namn glömdes, förfäder
glömdes, gott och ont kom ingen mera ihåg, men alltid kom beckbrännaren
överst. Jag har sett honom många gånger, fastän
han hade kunnat vara min farfars farfarsfar. När jag en gång
var en pojkspoling som du, brukade vi titta dit in mellan de glesa stockväggarna,
och när solen sken in genom väggen mittemot, kunde vi se honom
så tydligt som jag ser dig. Nog hade vi gott kurage på ljusa
dagen, men inte för femton silverfjärdingar skulle någon
av oss ha velat stå där och kika i mörkret om höstkvällarna.
Så kom det hit en prost, som inte tyckte om, att beckbrännaren
efter sin död var ett spektakel för människor, och som
därför lät gräva ner honom i ett hörn av klockbacken.
Tror du att han hölls där? Om femton eller tjugo år var
han åter vid jordytan. Det var tjälen som sköt upp honom
som om han varit en sten. Åter grävdes han ner och återigen
kom han upp. Då lät förre prosten begrava honom sju alnar
under jorden. Där lär han hållas i min tid och din tid,
men om han hålls där till domedag, det vet inte jag.
Överst ville han, och överst kom han. Det är så
med människan, att där hennes skatt är, där är
också hennes hjärta. Vill själen till himmelriket, så
nog följer kroppen i sinom tid med. Står själens längtan
till det som här på jorden ser ut att vara det översta,
dras kroppen åt samma håll. Aldrig trodde beckbrännaren
att han alltid skulle komma överst på ett sådant sätt.
Gud bevare en syndig människa för en så grym ära
och en så förskräcklig odödlighet. Nej, Kalle, låt
oss leva vår tid i förnöjsamhet med den ringa lott söm
är oss beskärd. Låt jorden få sitt och Gud sitt,
så är allt som det skall vara under vår tid på
jorden.
Nu är reven klar. Låt oss ro hem. Se hur förunderligt
solen skiner där borta vid älvmynningen! Kan du säga mig
varför hon aldrig skiner så rosenröd, när hon står
högst på himlen? Jag skulle säga dig det. Där står
solen där i sitt stora dagsarbete och uträttar sin herres tjänst,
men när hon föds om morgonen och dör om kvällen, skiner
hon full av tillbedjan. Det är ett tungt arbete att stå högt
hör i världen. Förhäv dig inte, stå hellre lågt,
tänk på beckbrännaren.” |
