ÄGIR och allmogebåtar i Nykarleby.

Inför föreningen Ägirs 50-års jubileum 1935 berättade Kommodoren Einar Hedström att sällskapet Ägir i synnerhet under förra hälften av sin tillvaro ägnat allmogeseglingarna stort intresse.

Allmogens båttyp i Nykarleby och Munsala är en typ för sig. Den är alldeles olik sin granne i norr, Jakobstads-båten, och om den också ej visar samma skarpa avgränsning mot söder, företer den dock med avseende å byggnadssättet en egendomlighet, som veterligen ej är att finna hos någon annan typ i vårt land, nämligen de s.k. ”vindorna”, d.v.s. sättet att ur stockar utforma det understa – bordens för- och akterlinjer, varigenom dessa kunna få den smidighet, som kännetecknar typen. Anders Andersson i Vexala uppger, att detta säregna byggnadssätt, omsatt på mindre båtar, härleder sig från den tid, då man på 1860–70 talet byggde pråmar åt handl. G. M. Hedström och därvid lärde sig detta sätt att forma de tjocka pråmborden.

Fribordet är lågt, för att man behändigare skall kunna handskas med fiskebragderna, men för att göra båten mera sjöduglig under segling tillsätta ett 10 tum högt, löstagbart skivbord. Den vanliga skötbåten av denna typ är 24 fot lång, men byggdes för grov havssjö stundom ut till 26 fot. En mellanlängd är 22 fot, stundom 20 fot och roddbåten är vanligen 16–17 fot. En känd sportfiskare från södra delarna av landet prisade för ett tjugotal år sedan i en sporttidskrift roddbåten från Nykarlebytrakten som den mest idealiska båt för sportfiske man kan tänka sig.

Typen frambragte sina mest lyckade båtar på 1880- och 1890-talet. Bland bemärkta båtbyggare från denna tid må främst nämnas J. Harald ( Finnas Janne) från Socklot och Nils Helsing (Kyrkvärdas Niss) från Vexala.

Lars Pensars båt byggd av J. Harald rustas vid Andrasjön våren 1977. Förstoring.

Ur en annan vinkel vid samma tillfälle. Förstoring.

Alltsedan sällskapet stiftades (1885) hålles varje sommar en eller flera tävlingar för allmogebåtar. Till pris anslog sällskapet oftast betydligt mera än för sina egna båtar, så vid 1885 års tävling 70 mk, varav 25 mk som första pris. Den tidens pengavärde! Prisen utgick dels i kontanter, dels i praktiska båtgrejor, fisketillbehör och husgerådssaker som ankaren, block, barometrar, kompasser, oljerockar, fiskargarn, kaffepannor och kaffeserviser m.m. samt på senare tider även en och annan minnesbägare. Ett särskilt pris tilldelades stundom den bäst utrustade båten.

[25 mk år 1885 = 123,50 € år 2018 enl. Finlands Banks Myntmuseums värderäknare.]

Allmogetävlingarnas glansperiod inföll under Ägirsholmens dagar och omfattades med stort intresse. Så kom t.ex. år 1888 Karl Johan Nyby från Kantlax roende i stiltje den långa vägen till Ägirsholmen för att deltaga i en tävling. Gör efter det nu!

Omsider begynte Vexala- och Monäsborna infinna sig med särskild kappseglingsrigg, i det att det vanliga storseglet placerades som försegel och ett extra högt och stort storsegel tillsattes. Den väldiga riggen tog sig ståtlig ut. Stundom följde hela familjen med till Ägirsholmen och blåste det hårt placerades även kvinnorna som levande barlast i båten vid tävlingen (”He va synd , att int ska få kast ut dem, tå e lugnar”.)

Det var granna seglingar som stundom presterades, i synnerhet i hårt väder och hög sjö. Så t.ex. slogo Nääs och Helsings båtar år 1897 alla segelsällskapets farkoster under en 14 sjömils bana runt Hällgrund och Thorsön. De mest bemärkta kappseglarna var Nääs, Helsing, och Harald, och av de övriga må ihågkommas Nils Rank från Nykarleby och Berttula och Anders Andersson (Laxö-Anders) från Vexala. Andersson och Helsing seglade bl.a. till Jakobstad för att tävla och tog I och II pris.

Dessa kappseglingar ägde regelbundet rum t.o.m. sommaren 1897, då en paus på fem år inträdde, delvis på minskat intresse hos allmogen själv, då samma personer regelbundet började lägga beslag på prisen. År 1903 började tävlingarna igen och fortgick till 1911. Efter kriget ( 1914–1918) upptogs de åter, men visade sig ej mera kunna påräkna samma intresse som förut, främst beroende på, att motorbåtarna alltmer begynte ersätta de med segel försedda skötbåtarna. Därvid nedgick även färdigheten att forma för segling välskapade båtar. Den sista kappseglingen för allmogebåtar ägde rum år 1932 med tre deltagare.

Jakob Harald , som sålde den sista båten han byggde och enligt gammal modell, var byggd som en segelbåt, hade en ca 4 hk inombordsmotor av obestämd tillverkning och ersattes av mig med en 3½ hk Olympia ”marakatto”. Färden från Grisselörn till Andrasjön finns omtalad tidigare på vyerna.

Idag, 40 år senare när vårsolen börjar värma, kommer jag ihåg Jakobs ord när jag övertog hans båt: ”Man ska laga båten i ordning i april, i maj är e för fuktigt.”

Nykarleby, den 8 april 2018, i vårsolens glans.