En båthistoria
     när termometern visar
          – 23 grader
               den 11 februari 2011

Det hela började den här tiden på året 1977. Av en tillfällighet hade jag av en skolelev i högstadiet fått reda på att hans morfar, var det visst, hade en båt av fiskarmodell, som han inte längre hade någon användning för.

Denna morfar visade sig vara Jakob Harald, en ”oldtimer” som länge med sin hustru vistats i Alaska på 1920 och -30 talet. Där hade han sysslat med fiske, skogsarbete och andra vanliga arbeten som finländare där uppe sysslade med. Han hade även varit bosatt i huvudstaden i Alaska, Juneau, som ligger invid stranden av Stilla havet. Hem till Socklot hade han kommit kort före kriget. Han bosatte sig mitt i byn, där han sysslade en del med båtbygge, för bröderna, ja familjen Harald var känd som ett båtbyggarsläkte. Läser man resultatlistor från kappseglingar arrangerade av segelföreningen Ägir, vid tiden före och strax efter Första världskriget, hittar man oftast i klassen ”allmogebåtar” någon av Haraldarna som vinnare, eller åtminstone i topplacering.

Deras båtmodeller var kända som ”snälla” typer och som seglade bra.

Nu var Jakob och hans hustru ren ordentligt över åttio år och bodde på Frihemmet i Nykarleby i ett eget rum. När jag hälsade på där, var det i och för sig en upplevelse att se det spartanska rummet med grågröna halvpaneler och torftigt möblerat. Tvättkommod och nattkärl fanns, ett litet bord och förstås två sängar.

Jakob var pratsam, ville gärna berätta om sitt liv i Alaska, medan hustrun inte var särskilt talför då mera. Det blev flera besök. Vid ett tillfälle hade jag tagit med en dia-serie om Alaska, som jag kunde visa för dem med en medförd dia-projektor. Något som Jakob tycktes uppskatta mycket.

Jo, båten blev det så småningom tal om, och det slutade med att vi gjorde en gemensam utfärd till Grisselön. Där förvarades båten i uthuset vid hans fiskarstuga, mitt för båtstranden. Då i slutet av mars var det ännu så mycket hårdfrusen snö framför dörren, att Jakob, som inte varit på isfiske på åratal, fick leta reda på sin slitna isbill för att kunna få dörren öppnad.

Haralds villa och båt-/uthus vid Grisselön.

Och där låg hans slanka 19-fotade skapelse från 1950-talet, ljusgrönmålad och låg i sudarna och med påhängsroder.

Monäs. 1977.

Motorn var ett hembygge, av någon ingenjör i Jakobstad trodde sig Jakob minnas. Om det var en Krut eller Fäbofrans eller någon annan av Jakobstadstillverkning kunde han inte säga. Den hade ett trasigt, primitivt backslag och Jakob hade förvärvat den i andra hand, av vem mindes han inte.

Det blev affär, 900 mk ville han ha för sin sista skapelse, och visst var det med vemod han beslöt att kunna skiljas från den.

Nu hade jag redan en liten inombordare med en Olympia 3,5 hkr och endast 17 fot lång av Larsmomodell. Den hade Rafael Sjöholm köpt från Haldins i Jakobstad, där de satt in ”marakatton” i det gamla 17-fots skrovet. Den hade han låtit transportera till Grisselön ett par år tidigare, men inte kanske gillat den, för där stod den på båtplan när jag 1975, vid Haldins fick reda på att Sjöholms köp gått tillbaks. Båten hade jag då inhandlat och fört till Andrasjön där jag under ett par år körde med den. Men den var lite för kort för att ha bra glid och var inte särskilt rymlig heller. Och skrovet var som sagt gammalt.

Den bästa inombordaren, Olympia 3½ hkr = "marakatto".

Nu kom jag att under april månad sitta i Jakobs båthus/uthus på Grisselön och rusta båten som jag blivit ägare till.

Det var på alla sätt en löftesrik månad med våren i antågande. Till en början låg isen tjock vid hamnen men för var dag vek vintern alltmer undan, råkar började synas, sen öppnade smältvattensamlingar och slutligen började isen bryta upp alltmer. Det rasslade och kved när isen rörde på sig och när de första sjöfåglarna började uppenbara sig var det rena biologilektioner där när viggarna och kniporna började hålla igång med sina parbildningsbestyr. I luften skrek gråtrutarna och ett och annat skrakpar underhöll med simning i ”rote”. Med pardörren uppslagen mot havet var det som att ha en film rullande på en storduk framför ögonen.

Och så här efteråt sagt var det nog den ”mesta vår” jag handgripligt upplevt, när jag eftermiddagar, och ibland kvällar, satt där och ställde båten i ordning.

Det jobbigaste arbetet, vad jag minns, var när jag med ett löst bågfilsblad satt nedhukad och sågade av den en tum grova propelleraxeln, för jag hade beslutat att flytta ”marakatton” från min gamla båt till Jakobs.

Efter många timmars gnuggande i det trånga kölsvinet på båten, var axeln kapad. Sen skulle den gamla motorn släpas ur båten och det fungerade då båten krängdes på sida så mycket det gick. Marakatton kom på plats på samma sätt, ny motorbädd tillverkades och riktades och justerades, tills motor och axel var i absolut linje med varandra.

Den gamla motorn, som var helt funktionsduglig, förvarade jag sen i min källare, och brukade starta den en gång i året, bara för att den inte skulle ta fast. Den donerade jag för fem år sedan till Motormuseet i Jakobstad, där idag Pelle Lillqvist har hand om den bland hundratals andra. Men vad jag vet har inte ens han hittills kunnat fastställa dess tillverkare och modell.

Under många stunder på Grisselön kom en och annan socklotbo och tittade in och funderade förstås vem det var som stökade i Jakobs båthus. Jakobs fiskarkompis, Haglund, blev en trevlig bekantskap, som berättade om livet förr på Grisselön, om fisktransporterna därifrån, till en början med häst, men sen kom väg och då med en T-ford kunde fisken som landades föras snabbare till Jakobstad, Nykarleby och distribueras till uppköpare.

Så kom en kväll i början på maj, isen hade försvunnit fastän en och annan vit isstrimma lyste på stränderna vid Skraveln och mot Sandön. Med svågerns hjälp sköts båten i sjön, tanken var tankad med motorpetrolium, supkannan av slåttermaskinsmodell var fylld med bensin. Ett par drag i svänghjulet och marakatton startade perfekt och med sitt typiska sörpel/sugljud förde den ekipaget ut mot Skravelns nordända, där som vanligt en del ankarlinor till någon ryssja, skulle undvikas för att inte få ett nystan i propellern.

Båten gled perfekt, den var ju byggd av en erfaren båtbyggare. Inget bogsvall eller stänk, den skar som en kniv. Visserligen var farten inte så hög, drygt 6 knop. Men som det har sagts: ”Den som måst håsa på sjön har ingenting att göra på sjön”.

Efter en nöjsam färd i majkvällen kom hemstranden vid Andrasjön emot efter 1 timme och 20 minuters sjöfärd.

Lars Pensar 1977.

Den första sommaren med Socklotbåten kunde börja. Holger Sund på TB körde ned ett ljusblåmålat petroliumfat à 180 liter. Den som varit med på den tiden minns, att doften av motorpetrolium, det var det samma som sommardoft.

Marakatton, den bästa av inombordsmotorer enligt många, drog 1½ liter i timmen, så fatet skulle räcka för 120 timmars körning. Innan sommaren var slut var det också slut. Så det blev att skarva i med några jerrykannor den första sommaren.

Då jag försett båten med ett brett fiskjärn, fick jag en farkost som var så gott som okänslig för mindre grund och skräp i sjön, samtidigt som det förbättrade båtens bärighet i aktern. Det fick dunka lite i båten om det var lite grunt eller stenigt, över ryssjearmar, som på västsidan av Torsön kunde sträcka sig drygt kilometern ut i havet, var det bara att koppla fritt och med sakta fart glida över dem. Överallt mellan Tunnholmen och Lojlax i söder och Tuvan, Tornskär, Laxön och Monäs, tog båten mig den första sommarn. Oftast ensam men ofta också med familj, släkt, vänner, och hunden förstås, gjordes många färder, som till en del bevarats i minnet genom en del foton.

Vid Aspskärssundet 1980.

På väg mot Rysshatten.1978.

Djuphamn/Fnnhamn. I bakgrunden Sten Westerholms dåvarande stora motorbåt medan f.d. Jakobs båt ligger med fören i land och ser ganska liten ut. 1980. Förstoring.

De följande somrarna gick i stort enligt samma manér, tills jag gjorde misstaget att falla för en glasfiberbåt, en Brännbacka 23 fot. Men det är en annan historia.

År 1980 sålde jag Jakobs båt åt ”cowboyerna”, de från Canada hemvända bröderna Asplund, två äldre herremän från Kantlax, som köpte båten, men aldrig satte ut den på vatten igen. Den blev stående bakom ett uthus där och flera år efteråt kunde nån Kantlaxpojke rapportera att ”no star ha täär änno”.

Här slutar en liten berättelse om en Socklotbåt, om en minnesrik vår på Grisselön, om en gammal, skicklig båtbyggare och om sommarfärder i Nykarleby skärgård.