I augusti 1914 börjar det första världskriget, utlöst av skotten i Sarajevo, där den österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand och hustrun Sophie lönnmördats.
Österrike förklarar Serbien krig eftersom mördaren kom därifrån. Ryssland skyndar till Serbiens hjälp, Tyskland ställer sig på Österrikes sida och snart var Europas stater inblandade i ett krig som skulle förändra världen.
I Nykarleby förläggs ett dussintal ryska soldater 1915, närmast för att utgöra ”kustbevakning”, men snart utökas antalet. De förläggs i staden i Rings kasern och vid Andrasjön i vaktstugan, tullmagasinet, Marielunds värdshus och i ett par villor. Småningom överstiger antalet ryska soldater befolkningsantalet i staden.
Den ryska militärledningen fruktar en tysk landstigning och framryckning mot Sankt Petersburg. Därför förläggs ytterligare manskap i Soklot, Monäs, Maxmo för att nämna de närmaste platserna där ryska soldater nu började synas alltmer, till folks förundran och oro.
På Laxön fick fiskare Anders Andersson alltmer att bekymra sig om. Hans föräldrar härstammade från Soklot och arrenderade Djupön i Vexala skärgård av bönderna i Skrivars. Här byggde de bostad, fiskade och odlade mark. Här föddes Anders den 24 juni 1868, (död 24 mars 1942) alltså det stora fattigåret då allt frös bort. Här växte Anders upp och då han blev fullvuxen reste han till Nya Zeeland. Där stannade han i 12 år som arbetare på en boskapsfarm. Hemlängtan tog honom småningom och han återvände hem, hittade en hustru och gifte sig men stannade inte på Djupön utan byggde gård på Tänishällan nedanför Berttula-gårdarna. Nu blev han fiskare på riktigt, han arrenderade Laxöns fiskevatten av Vexala by. Laxön är byns uråldriga sik och laxfångstplats, en pärla i havet, en cirka 200 meter bred halvö som sträcker sig rakt ut i Bottniska viken. På södra sidan är öppna havet med Stubbens fyr i sydväst och på norra sidan en skärgård som inramas av Tornskär och Furuskärshällorna.
Förstoring.
Herrskapsfolk från Nykarleby brukade göra utfärder till Laxöns sandstrand, bada och vandra i solvarm sand, köpa färsk fisk, solbada och förnöja sig. Det är från den tiden som benämningen ”Laxö- Anders” börjar användas som ett begrepp kan man säga.
Det är denna tid som direktör C. J. von Essen på Kiitola blir bekant med Laxö-Anders och lägger början till Jeppo–Munsala–Bonäs–Laxö-etappvägen, den hemliga rutt längs vilken nu aktivisterna börjar lotsa ynglingar, jägaraspiranter, över isen till Holmön utanför Umeå för vidare färd till Lockstedter Lager i Tyskland, någon mil nordväst från Hamburg. Där hade den tyska militärledningen inrättat en skolningsplats för ynglingar från Finland för utbildning till soldater. Det blir den ryktbara Kungliga Preussiska jägarbataljonen JB-27. Här skulle de skolas till ledare för en finländsk frihetsarmé.
I södra Finland var värvningen i full gång av tysklandsfarare, där var det den hemlighetsfulla ”Nya skogsbyrån” i Helsingfors som vägledde ynglingarna till JB-27.
Laxö-Anders arbete bestod i att ta emot ynglingarna, som via Jeppo etappstation på Kiitola kom till Bonäs, och med häst nattetid oftast, föra dem vidare över isen till Laxön, och där förse dem med mat och en del utrustning för färden över isvidderna. Tobak fick de bestå sig själv i alla fall, berättas det.
Om vädret var tjänligt bar det genast av, Anders gav dem kompassriktningen till Holmön i Sverige. Ofta var någon av bröderna Rådman från Monäs till hands för att lotsa dem fram till svenska sidan. Var vädret dåligt blev det att ligga i stugan på Laxön under många dygn i väntan på bättre väder. Det fanns ett förråd av varma filtar i sängarna och på laven för det ändamålet.
Färderna över isen pågick hela vintern 1916, tills issörjan ovanpå isen höll på att ta kål på en av pojkarna Rådman när de kom hem sista gången på våren.
En av de mera kända av Laxö-fararna var den blivande kommendören för Finlands sjöstridskrafter, Väinö Valve, som vid sin överfart i packisen blev så utmattad, att han beslöt göra slut på sitt lidande ute på isfältet genom att skjuta sig, men revolvern klickade på grund av den stränga kylan.
Bland dem som kom från Jeppo-etappen fanns en, som på isen till Holmön sade att han ångrade sig och vände om. Det visade sig att han var spion för ryssarna; han var svåger till en gendarmofficer i Vasa och handlade på uppdrag av ryssarna. Det dröjde inte länge förrän de ryska myndigheterna hade namnet på alla inblandade. Detta hade till följd, att fyra personer från Nykarleby och två från Vörå, som varit över till svenska sidan med hästar, fängslas av ryssarna. Många andra får denna tid vara på sin vakt för att undgå fängsling.
Nyare sommarstuga.
Under sommaren reste de flesta av ledarna och etapparrangörerna i småbåtar över till Sverige. Ville Näs och Johannes Rådman i Monäs fängslades. Nära att hamna i gendarmernas klor var också Laxö-Anders. När någon i familjen såg gendarmerna med bajonetter på gevären komma på väg mot gården på Tänishällan, hoppade Anders genast ut genom fönstret på motsatta sidan gården och sprang genom skogen till Grundön, för att sen ta sig till Laxön och hålla sig gömd i åtta veckor tills tillfälle gavs att ta sig över Bottniska viken. Vid Grundön fick han en matsäck av Dumells, en rock och en mössa som han saknade. Liggande på bottnen av en roddbåt fördes han till Laxön. Detta var midsommartid och nätterna var för ljusa då det fanns ryskt vaktmanskap på Stubben, så han måste hålla sig gömd tills nätterna blev så mörka att han inte sågs smyga iväg med sin båt.
Men ostörd fick han inte vänta på överfart. Den tiden fanns inte många motorbåtar i nejden men en handlande Simons hade en större sådan. Med den brukade han hämta varor från Vasa till sin bybutik i Vexala. En dag fick han bud av polisbefälet i Nykarleby, att nästa dag, den 25 maj, skulle han ha sin båt i beredskap för gendarmernas behov. Han förstod genast att det var Laxö-Anders de ämnade besöka. Anders blev varskodd och hörde på långt håll när de kom för Simons hade ingen ljuddämpare på sin motor. Anders hade god tid att sätta sig i säkerhet på behörigt avstånd, men han ville ha stugan i sikte så han kunde förvissa sig om att det var lika många som for tillbaks med båten, efter att ha kammat noll.
Ända till augusti fick Anders hålla sig gömd på Laxön (där han hade en jordkula), innan han tog risken att med segelbåt ta sig över Kvarken. Nu hade två amerikaemigranter fått nys om att Anders vid lämpligt väder var på väg över. De ville gärna göra honom sällskap och han tog också gärna dem med sig. Den ena emigranten var från Vörå, den andra finskspråkig, men bägge kunde tala engelska, så tydligen var de inte första resans gossar. Det var i medlet på augusti när nätterna blivit tillräckligt mörka som Anders sände bud till dem att nu var det klart för avfärd. De kom, och en lugn augustikväll satte de sig alla tre vid årorna i Anders skötbåt och började färden till Sverige. De rodde i tre timmar innan de vågade hissa segel för att inte synas. Vinden var svag från sydost. Överfärden gick lyckligt och nu kunde de utan rädsla ro uppför Umeälven till staden. Där sålde Anders båten och sökte sig till byggnadsarbete, hans medpassagerare fortsatte till Amerika.
På våren 1917 då Kvarken blivit isfri köpte han en båt och återvände. Efter marsrevolutionen i Ryssland hade ryssarnas aktiviteter lugnat ned sig och många andra som varit på flykt återvände. Laxö-Anders kunde fortsätta (1904–1932) sitt fiske under lugnare förhållanden efter hemkomsten den 30 juni 1917.
Fiskeläget Laxöns historia
Huru länge fisket som näringsfång bedrivits på Laxön känner man inte till med säkerhet, men man tar knappast fel om man fastställer tiden till ca 250 år. En gammal och nu förfallen hamnplats samt ruinerna efter ett boningshus talar sitt tysta språk. Före 1830-talet fiskades med små nät och primitiva fiskeredskap. Detta fiske bedrevs av Vexalabor, som rodde hit med små båtar och vistades här från 15 augusti till slutet av oktober. I mindre utsträckning fiskades med skötar. Laxfisket har väl dock varit huvudsaken eftersom platsen fått namn av det.
Den person som först under en hel sommar vistades på Laxön som yrkesfiskare hette Nils Damberg och var hemma i Munsala. Han medförde getter som husdjur och i brist på bostad fick de hålla till i förstugan. När Dambergs efterträdare, en fiskare från Larsmo övertog fisket på Laxön, måste han först skyffla bort getspillningen från tröskeln och förstugan. Den hade nämligen samlats i såna högar som var till förfång för Larsmobon. Denna fiskare känner man inte namnet på, men han var från Sudens hemmansnummer där. I förnamn hette han Erik, men i Vexala började man allmänt kalla honom för ”Sudden”, vilket tydligen var bekvämt. Själv ville han heta rätt och slätt ”laxfiskarn” för han höll på sin värdighet och ansåg Sudden som ett skällsnamn. Med hustru och dotter bodde man året runt på Laxön utan ko. Under de förhållandena var han tvungen att varannan vecka ta en kälke och fara och proviantera. I en fjärding tog han surmjölk för två veckor framåt. Och vägen till Vexala är omkring 14 km! I längden blev det besvärligt och han började uppföra ett fähus åt sig. När detta var färdigt skaffade han en ko och byggde en foderlada. Med dotterns hjälp släpade han alla stockar till de båda byggena från skogen och uppförde dem ensam. Det är ett gott exempel på forna dagars härdighet och seghet.
Sedan Sudden blev bofast klarade han sig ganska bra ekonomiskt. Ibland kunde han ta både en och två tårar på tand. Under Krimkriget 1854–56 låg engelska krigsfartyg utanför Laxön och gubben bytte till sig både brännvin och cognac mot lax av engelsmännen.
Herrarna i staden hälsar gärna på Sudden nu, och firar där muntra kalas. I stugans källare förvarar han sina starkvaror. Under ett sånt besök hade stadsherrarna klandrat honom för att han hade en båt från föregående sommar som inte ännu inte var färdigbyggd. Sudden hade då svurit och svarat: ”Inte växer åtminstone hallona i den här!” Saken var den att stadens herrar i tiden på Alörns skeppsvarv haft ett fartyg under byggnad i vilken hallonbuskarna börjat växa (Augustas hallon av Topelius).
Sudden började sedan fiska med djupnät och nu blev fisket mer givande. Han får rikligt med lax och storsik. Hittills har han inte erlagt något arrende men nu får lagmannen på Domarbacka ögonen på honom och kräver att han skall erlägga två lispund [ca 17 kg] lax årligen i avgift. Det var han också villig att erlägga.
På sin ålderdom levde Sudden som rotehjon i Vexala. Fisket på Laxön övertogs av Jakob Nissas (Fogel) från Vexala. Han bedrev fisket i huvudsak på samma sätt som Sudden, men upphörde snart då fisket försämrades. En tid efter vistades Karl Smeds som fiskare på Laxön, även han Vexalabo.
Från denna tid finns tillförlitligare uppgifter om fiskarlivet på Laxön.
Vexala byamän yrkar nu på att fiskerätten till Laxön härefter skall gå på offentlig auktion, och detta blir sed från 1868. Man resonerar som så att eftersom lagmannen på Domarbacka har rätt fordra arrende, måste även byamännen få rätt till gemensamt fiskevatten på Laxön. Arrendeavgiften blev nu 135–140 mk i året och arrendetiden 5 år.
På denna tid fanns inte grövre fiskegarn att tillgå i handeln när ryssjorna skulle binds. Garnet måste spinnas av rysk hampa. Därför blir det brått att spinna hampgarn för gummorna. Under vintern, och gubbarna å sin sida hade fullt upp att laga sina fiskebragder i ordning för sommaren. Och när sommarn kommer bär det av till Laxön för bröderna Bertula och Helsing.
Fiskarna på Laxön fick nu ymnigt av sik och lax men medelpriset är endast tre mark lispundet. Allt som fås säljs inte till närmaste avsättningsorten Nykarleby.
Någon iskällare fanns inte på Laxön denna tid. Ja, man trodde det var omöjligt bevara isen under sommaren. Därför var man tvungen att ro två gånger om dagen till Nykarleby med fisken för att den inte skulle förskämmas. Siken saltades och såldes om vintern. Då kom nämligen fiskuppköpare och slumpade saltsik lasstals och avyttrade den sen i någon större stad, exempelvis Tammerfors och Vasa. Priset var tre mark lispundet. Detta var dåligt pris men man var tvungen att salta den för att åtminstone få något. Nykarleby kunde ju inte konsumera färsk fisk under sommaren i obegränsade mängder.
År 1870 var ett gott laxår. Anders Johansson och Anders Helsing fick 11 stora laxar på en gång i ett djupnät. Men då var laxen så billig att det inte lönade att sälja i Nykarleby. Därför for de till Vasa med häst och sålde för tre mark lispundet. Under tio år var nu fisket mycket givande men priset dåligt. Man fann inte avsättning för fisken. Järnvägar fanns ännu inte hit upp. Siken upphörde alldeles att komma och även laxfångsterna var klena. Gubbarna begav sig strax efter midsommar till Stubben på strömmingsfiske, men deras kvinnfolk stannade på Laxön med korna. Senare blev emellertid sikfisket bättre, men då arrendet samtidigt steg till 170 mk i året ansåg gubbarna att det inte lönade sig med fisket på Laxön, varför de slutade därmed 1883. De hade nu fiskat på Laxön under 15 år och unnade nöjet åt andra.
När det åter blir ny auktion inropas fiskrätten till Laxön av sjömannen Simon Sundell och bonden Johan Skrifvars för fem år framåt. Arrendet blir nu något över 200 mk i året.
Samma år kommer nya storryssjor i bruk, man har fått höra att sådana används i Larsmo eller Öjan, och nu gäller det att skaffa sig likadana. Nu finns även grövre och finare bomullsgarn i handeln, och de nya storryssjorna binds för hand. Detta gör att fisket blir med givande för många år framåt.
Båthus. Förstoring.
Den gamla stugan på Laxön är nu så pass dålig att den måste byggas om. Och redan påföljande år 1884 bygger Vexala byamän ny stuga åt fiskarna. Den gamla stugan hade haft små blyinfattade fönster. Murbandet kring spisen bestod av en vinkelväxt trädrot och både grytarmen [kåkan] och dess fäste var av trä. Dessa bevaras ännu idag på Laxön som minnen.
Då arrendetiden åter utgår, och auktion förrättas, inropas Laxön på nytt av Simon Sundell för en femårsperiod. Till medhjälpare och kompanjoner tar han Erik Johansson och Nils Helsing vilka förut fiskat tillsammans. Nu får de även bättre avsättningsmöjligheter för sina produkter.
En fiskuppköpare från Björneborg kommer nämligen regelbundet en gång i veckan med sin segelskuta och köper all fisk. Han betalar bra för fisken och särskilt då för siken, som nu rensas och gravsaltas. På torget i Vasa har han en särskild person som tillhandahåller fisken. När fiskpriset nu stiger kan fiskarna på Laxön under en period förtjäna upp till 2 000 mk.
Efter den vanliga femårsperioden skall åter fiskevattnet gå på offentlig auktion. Och Simon Sundell stannar igen vid det högsta anbudet och får ånyo Laxöns fiskevatten för fem år framåt. Även nu har han samma personer som medhjälpare.
Erik Johansson och Simon Sundell var redan gamla män, och när det mödosamma och ofta nog farofyllda arbetet krävde nya och unga krafter, tog de sig drängar, Edvard Andersson och Karl Fogelström. Att ta upp en storryssja under hård storm var ett farligt arbete, som fordrade både uthållighet och påpasslighet.
En gång var det nära att de alla skulle ha fått sätta livet till under ett sådant arbete. Det var på sensommarn i augusti. Ryssjorna var utlagda, när det plötsligt drog ihop till ett häftigt oväder med hård sydväststorm. Åskan mullrade och blixtarna lyste upp havet, som vältrade sig i skummande raseri. Nu förstod alla, att de dyrbara fiskbragderna skulle slås sönder av brottsjöarna om de inte snabbt kunde bärga dem. Det var ett riskabelt företag och det gällde att handla raskt.
Då fiskuppköparen från Björneborg, ”Björneborgaren” för tillfället befann sig på Laxön lovade komma med, så bar det iväg. De var nu fem man i båten och ”Björneborgaren” som var en stark man, satte sig i fören och rodde. Så lyckades man ta sig fram till ryssjan, men just som man började hala in den, kom en väldig våg störtande över båten med en fruktansvärd kraft framifrån. Detta hade till följd att båtens akter pressades under vatten. På ett ögonblick fylldes båten av vatten och stjälpte samtidigt över ända. Alla hamnade i det skummande vattnet och i den svåra sjögången snurrade båten runt varför det var omöjligt att hålla sig fast. I synnerhet den gamla Johansson och Sundell, som förövrigt var klädda i långskaftade stövlar och oljerockar, hade svårt att klara sig.
Vinden låg emellertid mot land och småningom drevs de av denna mot stranden. Avståndet dit var omkring 300 meter. Men här lurade också en stor fara i de fräsande brottsjöarna som våldsamt slog mot försåtliga stenar och klippor och i varje ögonblick hotade att krossa dem.
Karl Fogelström, som då var ung och simkunnig, hjälpte de båda gamla iland, men både Johansson och Sundell var då så medtagna att man måste bära dem på skötbåren till stugan.
Detta äventyr, som dess bättre avlöpte utan mänskooffer, var även deras sista. Erik Johansson och Simon Sundell beslöt nu att inte mera trotsa havet och vågorna vid Laxön. De hade båda under många år utkämpat heta duster mot stormar och farligheter av olika slag. Simon Sundell sålde nu sina fiskeredskap åt Björneborgaren, som f.ö. hette Södersund, och Erik Johansson sålde sina tillhörigheter till bonden Anders Jakobsson.
Båda hade fått nog, gladdes åt räddningen och flyttade därifrån.
Under de följande fyra åren var fisket utmärkt bra och fiskpriset steg. Södersund började nämligen betala 60 p:i per kg för storsik och 25 p:i för småsik. Laxpriset varierade. Förtjänsten under dessa år blev rätt bra, och långt omkring spridde sig ryktet, att Vexala bys vatten var särdeles fiskrika.
Vid nästa auktion infann sig därför fiskare från andra byar, särskilt från Monäs och ville komma åt Laxön, men byamännen i Vexala förklarade att inga ”utbölingar” skulle tillåtas att inropa Laxön eller andra fiskeplatser inom deras område. Endast bysbor skulle få komma i fråga. Efter hela Vexala landet kom det nämligen denna tid rikligt med fisk. Laxön inropades nu för 3 000 mk i året av bonden Johan Backman. Samma person inropade även Båthällans och Krokesunds fiskevatten för 1 000 mk vardera, men då han inte själv bedrev fiske som huvudnäring, överlät han Laxön åt Anders Andersson, berättaren i detta sammanhang av Laxöns historia, samt åt Wilhelm Sundell för 2700 mk i året.
J. Backman tog i stället ”in” på de andra fiskeplatserna som han överlät åt andra personer.
År 1898 kom sedan Laxö Anders som fiskare till Laxön, men det var ingen lysande början. Det första året på Laxön måste betecknas som ett dåligt år. Inkomsten från fisket första sommarn steg endast till 3 000 mk. När arrendet och en dränglön måste erläggas blev behållningen inte stor. Men under de följande fyra åren var fisket mera givande. Wilhelm Sundell fiskade endast ett år på Laxön. Han sålde då sina fiskebragder till Erik Johan Holm som nu blev kompanjon med Laxö Anders.
Nu blev fisket något bättre. I synnerhet under det fjärde året som Holm vistades på Laxön, kom det rikligt med lax. Som exempel kan nämnas, att det en gång kom 15 stora laxar i en ryssja och 6 i den andra och hade de på en gång 21 laxar i båten. Och sådant händer endast sällan.
Vid den följande auktionen ropade Erik Johan Holm in Båthällan och flyttade dit. Laxö-Anders behöll Laxön och tog dit en dräng. Det blev även ett gott år med sikfångsten. En fiskare kan nästan alltid beräkna, att ”Alexandersdagen” den 12 september skall det gå stora stim. Så hände även nu och det kom på en gång 500 kg sik i två ryssjor. Största delen var småsik och priset för den var endast 30 penni per kg.
Under en längre tids vistelse på Laxön har det förefallit som om de ”goda åren” skulle komma periodvis. Alltid efter ett gott år har de följande blivit sämre. En fiskare må göra sitt bästa, men han kan inte tvinga lax och sik i sina bragder. Det är väl som en gammal fiskare en gång yttrade. Man har aldrig hört att en fiskare har blivit rik. ”Bjud till så bra du kan, men du är fattig ändå. Och bjuder du inte till, så säger folk att du är lat.”
Mycket skulle finnas att berätta om dessa händelserika år. Sikfisket var 1918 rätt givande men försämrades snart.
På grund av sitt geografiska läge var Laxön en plats, där man även kunde följa med händelserna som präglade tiden. Redan 1920 började mystiska motorbåtar visa sig och höras i vattnen kring Laxön. Det var smugglare som hämtade kaffe och kakao från Umeå. Och när denna smugglingstrafik efter någon tid avstannade vidtog spritsmugglingen. Den var om möjligt ännu livligare. Spritskutorna syntes vid klart väder ända till Laxön, där de låg vid tremilsgränsen för ankar nordost om Helsingkallan.
Så gick åren, det ena efter det andra, men de fiskrika åren tycktes inte komma igen. När arrendet 1932 höjdes till 5 000 mk ansåg Laxö-Anders att det var för högt och slutade med fisket på Laxön. Han hade under en tid av 33 år prövat på ljuvt och lätt, sett lyckan komma och gå och utstått mången kamp mot storm och vågor och andra besvärligheter, varför vilan kunde vara nog så behövlig. Men hans kära Laxö var i alla fall en plats, dit hans tankar ofta gick och där många minnen förknippades.
Idag skulle nog inte Laxö Anders känna igen sig. Moderna, välbyggda villor kantar stränderna, bilvägen går ända ut på det gamla gårdstunet. El-ledningar ser till att kylar och frysar, tv, datorer och mobiltelefoner fungerar överallt.
Hans efterträdare som fiskare på Laxön, Axel Holm och Anders Sundell är sen länge hädangångna.
Men fiskevattnen finns kvar. Vid auktionerna, som ändrade form så att de som innehaft fiskerätten hade företräde till nästa period, kunde motsättningar komma i dagen. Året runt boende på Laxön upphörde.
Periodvisa fiskare var Karl Sundholm och Runar Blomqvist, senare Otto Andersson, Roger Nyman och Anders Åkerman. Jalle Blomqvist, den sista av skrået byggde sig en egen stuga på Laxön.
Laxö-Anders stuga, där Tysklandsfararna hade vilat upp inför avfärden, har flyttats hundra meter mot nordost och hotas av rivning i dagsläget. På den gamla grunden byggde Anders efterträdare en ny stuga.
Gamla stugan.
Gamla stugan. Förstoring.
I dag fiskar bröderna Bertell på de gamla fiskevattnen vid Laxön, men har sin fasta boplats på Grundön.
Om fiskeplatsen, mänskorna, händelser och äventyr berättar lokalhistorikern, byaforskaren och skribenten, Henrik Dumell på Grundön. Han är f.d. farmare, fiskare och jägare och på så sätt en arvtagare till alla dem som här vistats och fått sitt levebröd.
Henrik Dumell.
|
