Denna historia finns också i Nykarleby Min barndoms och ungdomsstad, men eftersom den skiljer sig något publicerar jag den i alla fall.


Herkepeusas påttin


     I dag dröjer mina tankar hos en gammal »vatupått», som tidigare spelat en stor roll i alla Nykarleby-barns liv och föreställningsvärld. Men som nu håller på att försvinna.
    Det är dendär lilla vattensamlingen nedanför Sockenstuguberget. Det namn den bar åtminstone redan på min egen ungdomstid fick den på grund av sin närhet till den gård, som då ägdes av mamsell Herkepeus, d. v. s. det nuvarande barnhemmet. Den hette »Herkepeusas påttin» eller förkortat helt enkelt »Härpäspåttin». Den ligger som känt inklämd mellan berget och en övergiven, gammal landsväg, som fordom ledde in till staden före branden. När järnvägen byggdes, drogs denna längs samma gamla landsväg, som förty ännu ligger där, dold inunder vid järnvägsbygget tillförd sand.
    Herkepeusas påttin tillfrös tidigt om hösten och var pojkarnas första skridskobana. När ropet i skolan på morgonen ljöd »Härpäspåttin ha frusi» kunde man vara säker på, att där var ganska trångt på eftermiddagen. Där var ju inte vidare djupt, men ändå skröt man med att man ej »bottnat», då man, som ofta hände, »drog pumbelnot», när det hela nångång brast.
    Men Herkepeusas påttin har haft en mycket viktigare betydelse, som det nu uppväxande släktet knappast vet av. Det var nämligen därifrån som alla små barnen kommo. Enligt mammornas och pappornas utsago. Vad som i tiden gett anledning till denna förklaring vet jag ej, men i många bygder fanns det ju fordom någon dylik hemlighetsfull plats, till vilken man vid behov hänvisade. Men barnen ej endast kommo därifrån, utan påttin var också en fara för deras liv under de första uppväxtåren, ty »om du inte är snäll, så för mamma dej tillbaka till Herkepeusas påttin». Och så kom påttin att spela en viktig och hemlighetsfull roll i hela det yngsta släktets föreställningsvärld.
    Men nu skall Härpäspåttin försvinna. Den dikas ut för det nya mejeriets skull. Allt som har fantasi försvinner. Annars hade ju småbarnen nu haft mjölken nära. Huru skall det gå med nativiteten i Nykarleby då påttin är borta?




[En del av potten och barnhemmets bastu på 1950-talet.
Foto: Judit Lundqvist, som även tillhandahöll.
(Inf. 2006-06-17.)]

    Ännu för den generation som föregick min egen — kanske också senare — stod påttins betydelse som barnalstatrare fullkomligt klar. Detta framgår även med all önskvärd tydlighet av en liten historia, som dessutom av andra anledningar bör räddas från glömska, ty det gäller den sedermera så bekanta nykarlebypojken Janne Thurman och visar för det tredje vilka idékombinationer kan upprinna i en livlig pojkhjärna. Historien berättades mig i tiden av en av de två damerna, som härnedan förekomma. Alltså:




Då Janne Thurman metade småbarn.

    Janne Thurman, i sina barnaår icke alldeles okänd för sina pojkstreck i staden, sedermera disponent för Strengbergs tobaksfabrik, direktör vid Helsingforsbank m. m., stod en morgonstund vid »Herkepeusas påttin», därifrån alla småbarn i Nykarleby härstammar. I handen bar han ett metspö, vars rev han kastade ut i påttins svarta vatten och stod just i förhoppningsfull väntan, då två av Jannes tanter gick förbi.
    Vad gör du, Nanna? frågade en av tanterna. (Janne kallades nämligen så under barnaåren).
    — Jag metar, sa' Janne.
    — Vad metar du där då?
    Intet svar. Slutligen sade Janne:
    — Jag metar småbarn.
    Tanterna begrep strax situationen, som ju var bra enbart i sig själv, men var nyfikna på en annan sak och frågade:
    — Vad har du då till bete, Nanna?
     Janne såg hemlighetsfull ut och svarade inte ett knyst.
    — Vill du inte säga vad du har till bete för småbarnen, Nanna?
    Janne betänkte sig tydligen om han skulle yppa hemligheten. Slutligen drog han plötsligt upp sin rev och lät betet dingla i luften under det han triumferande såg på tanterna.
    Som bete hade Janne en barnnapp.


Erk, signatur för Einar Hedström i Österbottniska Posten nr 42/1937.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Komplettering i nr 46.
Varifrån vi kom av Einar Hedström.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2006-01-02/HK.)