Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Varifrån vi kom eller Herkepeusas pottin


Frågan om varifrån småbarnen kommer, är en samvetsfråga, som varje mamma förr eller senare blir ställd inför. Storken har ju i detta fall spelat en stor roll. Själv hörde jag dock aldrig i min barndom, att någon mor eller far åberopade den som förmedlare. Storken är hos oss en främmande fågel, som barnen aldrig sett. Storkmyten är född under sydligare luftstreck, och i de fall den kommit till användning hos oss, har detta skett under påverkan av sagolitteraturen.

Men t.ex. i Andersens sagor förekommer utom storken något, som är gemensamt för de forna barnamyterna i våra nordliga nejder, nämligen kärret eller träsket, där småbarnen befinner sig i väntan på att bli avhämtade. Jag känner många socknar, ja, t.o.m. enskilda byar, där vissa ställen, de flesta just kärr eller träsk, hemlighetsfullt utpekas som hemvist för barnen, innan dessa förts till sina blivande föräldrar.

I Nykarleby fick mammorna och papporna sina små från ”Herkepeusas pottin” — namnet ofta förkortat till ”Herpes pottin”. Sannolikt finns det i dag en och annan, som ej vet, var den låg. I forna tider visste varje nykarlebyparvel det lika säkert, som han hade reda på var kyrkan var belägen. Den spelade nämligen en central roll i hans liv i mer än ett hänseende.

”Herpes pottin” var en vattensamling nedanför Sockenstuguberget, mellan detta och resten av den gamla väg, som före branden ledde från kyrkan till prostgården. Den hade fått sitt namn efter mamsell Brita Lotta Herkepeus, som ägde gården därinvid. Gården övertogs sedermera av hennes fosterdotter, fröken Anna Nordqvist, som där inrättade det ännu existerande barnhemmet. Före branden använde man namnet ”Pottin”, och för enkelhetens skull skall jag i det följande hålla mig till den benämningen.

I Pottin hämtades barnet av stadens barnmorska, som förde det med sig i sin stora väska. Betydelsen av barnmorskans väska har på sina håll kvarstått till långt in i detta århundrade.

Med anledning av sin hustrus (född Lindqvist) 60-årsdag förevigade Topelius Pottin i en skämtsam dikt. Om hennes ankomst till världen heter det bl.a.:


”Vid staden låg den världsberömda putten,
där småbarn funnos sugande på tutten,
där fann nu gumman Lybeck också ett.
Hon förde det med fröjd till stadens torg,
till rådman Lindqvist ...” o.s.v.

[Hela dikten.]


”Gumman Lybeck” var ej av den bekanta nykarlebyfamiljen L., utan ingift i en här boende hantverkarsläkt och tjänstgjorde som barnmorska i staden. (Rådman Lindqvist bodde vid det forna torget).

Men Pottins betydelse inskränkte sig ej till att den levererade barn; den kunde även ta dem tillbaka, nämligen sådana, som ej var snälla och lydiga. Ett dystert perspektiv för den som varit vittne till Pottins rikedom på grodor om våren! Jag tänker, att många nykarlebybarns första föreställning om ett pinorum som straff för begångna synder utgjordes av en mörk pöl med många stora grodor.

Att barnen blint trodde på det, som berättades om Pottin, visar följande sanna historia, berättad av ett åsyna, ännu levande vittne. Berättelsen ger oss dessutom ett praktfullt exempel på, vilka tankekombinationer en livlig pojkhjärna kan alstra.

Janne Thurman, som barn kallad ”Nanna”, sedermera disponent för firman Strengberg i Jakobstad, känd bankman m.m., bodde under sin uppväxttid i Nykarleby, där han för övrigt var bekant för sina originella upptåg.

En morgon stod han vid Pottin med ett metspö i handen, hade kastat ut reven i det mörka vattnet och väntade med tydlig spänning på napp. Ett par tanter tilltalade honom.


”Vad gör du där Nanna?” frågade en av tanterna.
”Jag metar”, sa Janne.
”Vad metar du där då.”
Intet svar. Slutligen sade Janne: ”Jag metar småbarn”. Tanterna förstod genast situationen.
”Men vad har du då till bete, Nanna?”


Janne såg hemlighetsfull ut. Han funderade tydligen, om han alls skulle yppa hemligheten. Slutligen drog han upp sin rev och lät betet dingla i luften, under det han triumferande såg på tanterna.

Som bete hade Janne det mest lockande han för ändamålet kunnat utfundera — en barnnapp.

Staden hade även en annan liknande putt, ehuru till omfånget mindre och framför allt mindre ryktbar, nämligen ”Harapottin” på Källbacken. Den var belägen på sedermera Dambergs gårdstomt i korsningen av Källback- och Karleborgsgatorna. Den tjänade samma ändamål som Herpes pottin.

Nativitetssiffrorna påvisar ingalunda att Herpes pottin skulle ha varit i behov av någon filial, och inte var det fråga om någon klasskillnad, så att de förmögnare, som bodde i stadens södra och västra del, skulle favoriserat den gamla berömda Herpes pottin, och den mindre burgna befolkningen, som bodde på Källbacken, ansett sig hänvisade till Harapottin. Det hela berodde nog endast på puttens läge. Det var naturligast att hänvisa källbacksbarnen till Harapottin, ty den låg dem närmast, och dessutom bodde en barnmorska, Sundberg, alldeles intill. Harapottins öde beseglades, sedan fiskaren Damberg byggt en gård på tomten och den igenfyllts. [Senare byggde dennes son, Ragnar Damberg sitt hus på tomten. Dambergs drev colliekennel på sextio- och sjuttiotalen.]

Herpes pottin däremot fanns kvar ännu länge, sedan den förlorat sin betydelse som nykarlebybarnens BB. Den igenfylldes år 1938 för att bereda plats för det nya mejeriet.

Den plats, där mjölkkuskarnas hästar nu står bundna på sandplanen utanför mejeriet var Herpes pottins medelpunkt. Nu hade Pottin legat väl till, i omedelbar närhet både av mejeriet och barnhemmet.

Som komplettering till det ovansagda vill jag nämna ett par av de nykarlebydamer, som förmedlade barntrafiken mellan Pottin och hemmen. Fru Rosa Öhrnberg, född Andersson tjänstgjorde i Nykarleby som barnmorska på 80-talet och efter henne från 1883 hela stadens vän fru Sandell, som kvarstod i sin tjänst i 40 år.

Herpes pottin och Harapottin har spelat ut sin roll.



Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid.177—180.


Nästa kapitel: I skolan.


Jorma Metsos minnen av potten:

Kommer ihåg att ännu på mitten av 1950-talet svämmade en del av området över vid snösmältningen. Vi pojkar, det var bara pojkar, brukade då, när nattfrosten bildat en tunn ishinna på vattensamlingen, försöka springa över isen utan att plumsa igenom. Vårisen var seg och kunde bukta betydlig utan att man gick igenom. När olyckan ändå var framme var katastrofen av smärre art emedan vattendjupet sällan nådde över knähöjd. Sommartid brukade tattarna som var på genomresa låta sina hästar beta på platsen.


Läs mer:
Herkepeusas påttin av Einar Hedström i Österbottniska Posten.
Spöslitning.