Minnen från min barndom och skoltid
av
Ivar A. Heikel.

II   S K O L M I N N E N

[Del 1]

Jag har blivit uppmanad att till mina barndomsminnen foga en berättelse om de hågkomster och intryck som jag bevarat från min skoltid. I hopp om att kunna lämna några bidrag till en karakterisering av skolseder, undervisning och lärartyper för nära ett trekvartssekel sedan, låter jag minnena här följa, delvis i anslutning till vad jag tidigare publicerat i detta ämne och med rättelse av några detaljer.

Om min skolgång i Nykarleby Lägre elementarskola har jag talat tidigare och nämnt, att jag hösten 1872 vann inträde i 2:dra klassen av Vasa lyceum. Det var ett läroverk med sju, på sätt och vis åtta klasser, ty högsta klassens kurser var fördelade på två läsår. Det var en icke liten sak att från Nykarleby, vars invånarantal icke uppgick till ett tusen, komma till en stad med en folkmängd av sex tusen. Ovant var det även att se en sådan mängd gator, som parallellt korsade varandra i Vasa, många av dem planterade med unga björkar, och överallt i gårdarna grönskande trädgårdar, något som med tiden gjorde hela Vasa till en parkstad. Nu var allt i sin början, ty Vasa hade flyttats efter branden 1852 till sin nya plats först år 1862, således blott tio år förrän jag första gången såg staden. Mycket imponerade de talrika tvåvåningshusen, i nordvästra delen av staden verkliga palats, och framför allt det värdigt förnäma hovrättshuset på sin höjd vid ändan av Hovrättsesplanaden.

Vy från Vasa. [Hovrätten i fonden.]

Mindre intryck gjorde den av tegel uppförda kyrkan. Vi landsortspojkar kunde icke riktigt förlika oss med att tornet slutade med ett fyrkantigt platt tak, som blott i hörnen var flankerat med låga tornspetsar. Vi krävde en smäcker och hög tornspira. Likväl steg vi gärna dit upp, — vi behövde ej kliva på branta stegar, som i våra hemorters kyrkor —, för att se på utsikten över landsbygden och skärgården.

Mig och alla dem som var från inlandssocknarna, beredde det en stor överraskning och ett stort nöje att genast vid ändan av en gata, Sandviksgatan, finna ångbåtsbryggan. Där lade icke blott våra egna kustångbåtar till, utan även båtar från Sverige. De bar den blågula flaggan, som vi nu första gången såg. Att dessa båtar huvudsakligen användes för transport av levande och döda skinkor gjorde dem kanske blott intressantare. Även såg vi grupper av ungt folk, gossar och flickor, gå ombord på båtarna. Det var Amerika-emigranter, som for över Sverige, närmast Sundsvall, till Göteborg, där de skulle de stiga ombord på Atlantångare. Det var trevligt att höra, huru de ännu i sista minuten på sina olika svenska dialekter, Nykarleby-bor, Vöråbor, Närpes-bor och andra, växlade de sista avskedshälsningarna.

Och vad vidare intresseväckande såg vi? Naturligtvis framför allt vår blivande skola: Vasa lyceum. Av poststämplar hade vi alla sett, att stadens officiella namn var Nikolaistad, men vi var glada att skolan hette Vasa lyceum, liksom länet och hovrätten fått behålla det gamla namnet. Jag hade genom Hallstens Finlands historia, som jag läst i Nykarleby skola, fått en viss föreställning om vad Vasa konungahus betytt för Finland. Då jag skreven av mina första uppsatser i lyceet, som gällde skolstaden, kunde jag inte låta bli att, såsom jag av äldre personer hört, anföra, att staden fått sitt nya namn ”på några inställsamma stadsbors anhållan”.

Huset, där skolan var inrymd, var ståtligt och vackert, tyckte vi alla nykomlingar, och det med skäl. Det låg nära kyrkan, såsom även fallet var med det låga envånings skolhuset i Nykarleby. Det hade tre våningar. I den nedersta fanns tre klassrum, biblioteksrum, rektors kansli och vaktmästarens rymliga våning på tre rum. I övre våningen, där rummen var högre, befann sig bönsalen, sex klassrum och lärarnas samlingsrum. Tredje våningen, som den tiden hade blott hälften av den höjd, som den senare fick, inrymde de naturhistoriska och fysikaliska samlingarna och var visst även en förvaringsplats för åtskilligt lösöre.

Det var med en viss känsla av bävan jag första gången gick in i detta hus, där jag under de sex närmaste åren fick uppleva flera oroliga än glada stunder. Ständigt vunna nya insikter gjorde, att skolbänken ändå blev mig kär. Skrämmande var framför allt den stora massan pojkar, som fanns i klasserna. De var mera hårdhänta än min något veka naturell hade tålt vid. Jag börjar min berättelse om livet i skolan med att först omtala de fula och hårda sidorna, för att ej senare behöva dröja vid dem.

De större och starkare pojkarna skulle naturligtvis kujonera [förtrycka] och misshandla de svagare. Icke ens under lektionerna var man skyddad, åtminstone icke förrän läraren inträtt i klassen. I 4:de klassen hände, att en betydligt äldre kamrat, som satt bredvid mig med blott en smal gång emellan oss, ständigt och jämnt företog sig att sticka mig i låret med en stoppnål, så att fula svullnader uppstod, som hemma måste omskötas. Att klaga över en sådan behandling kom inte i fråga, ty smörj av den starkare kamraten hade blivit följden. Lyckligtvis avgick min plågoande snart från skolan, for till Amerika, där han på grund av sitt bråkiga lynne råkade ut för omild behandling av ordningsmakten. Så berättade man mig till tröst några år senare.

Ett annat de svagares läge belysande fall var följande. Jag gick hem från skolan i sällskap med min bästa kamrat, Alfred Ingman, en godsint gosse. Han blev med tiden präst, var en äldre bror till Lauri Ingman, som slutade som ärkebiskop. Han blev illa antastad av en kamrat, en robust pojke. Jag rusade slutligen emot honom, Alfred till hjälp, men han hade kraftiga nävar och han bankade om såväl mig som min kamrat, så att vi kom hem med svullna ögon och blodiga om näsan. Slagsmålet försiggick på öppen gata.

Någon kustodiering [övervakning]i skolan av lärarna förekom aldrig, varken inne eller ute. På gården brottades och slogs och sparkades pojkarna obehindrat. Eleverna var ej ålagda att till rasterna lämna klassrummen. Då skriket och stojet i nedre våningen, där de två lägsta klasserna var placerade, blev för starkt, kom rektor Hallsten nedrusande från övre våningen. Jag minns, huru de grå hårtestarna fladdrade kring rektorns runda ansikte, då han kom ned två trappsteg i gången och med klobban i högsta hugg. Han rusade in i klassrummen; och de pojkar, som där sprang över pulpeter och bänkar och skrek, fick känna det skarpa risets slag än på den ena, än på den andra kroppsdelen, tills alla störtat ut ur klassrummen.

Under det första halvåret av lyceets tillvaro var den gamla skollagen, som tillstadde kroppsaga, i gällande kraft, och jag erinrar mig två fall av bestraffning med det av flätade videt kvistar förfärdigade straffredskapet.

En av andra klassens gossar, en liten stackare, hade företagit sig att skrapa ut det dåliga betyg han fått i ett ämne, för att där hemma undgå faderns förbittring. Fadern var klockare i en landsförsamling. Men innan pojken i början på följande termin skulle uppvisa betyget i skolan, företog han proceduren en gång till. Han återinförde den av skolan givna siffran. Tilltaget var lätt att upptäcka, och det skulle naturligtvis bestraffas. Skolans rektor inträdde en dag i vår klass med ett färskt och smidigt ris. Pojken framkallades och fick, efter vad jag minns, tolv slag på vardera handen. Agan beledsagades med oavbrutna förmaningar: ”Jag skall lära dig vad det vill säga att förfalska skolans betyg och föra föräldrarna bakom ljuset”, och annat i den stilen. Gossen grät och kved, och vi andra var upprörda, så att vi skakade. Den lilla kamraten kunde inte på kvällen klä av sig själv, — så berättade hans bror —, och på flera dagar kunde han inte hålla en penna i sin svullna hand.

Det andra fallet var av lustig art. Det var sista dagen den gamla lagen gällde. Vi kände oss säkra. Visserligen hade vi den dagen en lektion för konrektor Björkman, ”Burkus”, som gärna hanterade riset, men det var en stilskrivningstimme, och den borde, inte ge anledning till handplagg. Men då en pojke gick fram till läraren för att uppvisa sin stil, fubblade han visst på något sätt med pennan, ty plötsligt kom en klobba fram. Den hade varit gömd under magisterns väst. Pojken fick några slag på tassarna med förmaningen: ”Jag skall lära dig att en annan gång sticka ut folks ögon.” Händelsen var så överraskande och föreföll så lustig, att en av gossarna i klassen började skratta. Han blev framkallad och fick i sin tur smaka på det gamla beprövade uppfostringsmedlet. Burkus tycks ha varit rädd för närgångenhet, ty en gång hade jag vid en trång passage snuddat vid honom, vilket inbragte mig ett par örfilar.

Umgänget mellan gossarna var icke alltid av fientlig och våldsam art. Det förekom även att under fristunderna krafterna och det livliga lynnet gav sig uttryck i hyfsad brottning, i kapplöpning och vintertid i snöbollskrig.

Särskilt fridfullt var livet under rasterna vid de tillfällen knäck fanns till salu. Det var ett privilegium för gossar från fattiga och enkla hem att koka knäck och sälja varan till kamraterna. Dess tillredning tillgick så, att sirap kokades i en panna med en tillsats av socker och soda. Då massan kokat så länge, att den var porös, slogs den ut i pappersstrutar, som ställdes på ett kyligt ställe att stelna, vintertid helst i snö. Knäckorna kostade 5 eller 10 penni stycket. Knäck ansågs för det bästa snask som fanns. Det hände att någon gosse hade en kluns av läckerheten kvar i munnen, då lektionen började och hade svårt att avge svar på magisterns frågor. Men det såg ut som om lärarna ansett därav förorsakat oklart svar ursäktligt. — Som surrogat för knäcken tjänade lakrits och bröstsocker.

Nu lämnar jag för ett ögonblick skolans vardagsliv för att omtala en liten episod från mitt första skolår, som var för mig en upplevelse, troligtvis därför att jag var prästson. Enligt den nya skolordningen sorterade skolorna icke vidare under kyrkan, men biskoparna hade rätt att övervaka religionsundervisningen. Så hände det sig att ärkebiskop Bergenheim (som det förut varit tal om, sid. 18), gjorde ett besök i Vasa skola. Eleverna märkte, att honom visades stor vördnad av lärarna. Vi blev därför ganska häpna, då ett antal av oss kallades till bönsalen att av ärkebiskopen förhöras. Men han framställde så enkla och trevliga frågor, även jag fick två frågor, att vi redde oss bra och tyckte, att den höga herrn var en trevlig lärare. Bergenheim hade i unga år varit lektor och ansågs som en av våra mest framstående pedagoger. Han ville väl med besöket visa sin födelsestad och, som jag tror, sin gamla skola en uppmärksamhet.

Ett par år senare fick skolan mottaga ett besök av annat slag. Det var ledamoten av överstyrelsen för skolväsendet dr Carl Synnerberg (nämnd ovan sid. 73), som kom icke blott för att visa skolan en vänlighet, utan för att anställa en visitation, som även från elevernas synpunkt blev grundlig. Vi hade för sed att till morgon- och aftonbönerna tränga oss in i bönsalen i ordnade täta skockar. Men då Synnerberg blev vittne därtill, lät han hela elevhopen vända om, uppställa sig i korridoren klassvis, två och två i ordnade led, och så tåga in. Vi trodde oss märka, att doktor Rancken, som var skolans rektor från 1874, med grämelse såg detta ingripande av en som i tiden varit hans elev. Men den nya ordningen var en gång för alla införd.

Vad överinspektorn annars vid sammanträden med rektor och lärarkollegiet kan ha haft att säga, visste vi elever naturligtvis inte. Utan att ha sett handlingarna från denna tid kan jag ej heller nu säga det, men jag förmodar, att bland annat ett svårt disciplinärt ärende varit föremål för uppmärksamhet. Efter vad de lägre klassernas gossar fick höra om saken, hade tilldragelsen följande förlopp.

Vasa Lyceum.

Eleverna i skolans högsta klasser, de s. k. gymnasial-klasserna sökte att som ett arv från gymnasietiden uppträda på ett friare sätt än som åtminstone i ett lyceum med ett stort antal äldre och yngre elever var med ordning och god sed förenligt. De hade engång av någon anledning ställt till en glad fest på Sandvikens utvärdshus. Man åt, drack och sjöng, drack antagligen alltför friskt. Då det led till uppbrott, märkte den glada hopen att en av kamraterna låg på en soffa och sov. De ruskade om honom, men han vaknade inte. De ansåg kamraten för dödfull, fattade tag i honom och bar honom såsom i likprocession kring salen under avsjungande av ett antal visor. Av en sång minns jag några ord, men det är kanske icke tidsenligt att citera dem. Den kringburne vaknade icke. Han var död.

Man kan förstå, vilken förskräckelse detta väckte hos kamraterna, i hemmen, i staden och bland skolans lärare. Läkarobduktionen klargjorde, att det icke var fråga om en misshandel. Den avlidna, en klen och svagt närd gosse, hade dåligt hjärta: han hade avlidit i hjärtslag. Överflödet i mat och dryck hade blivit för påkostande. Men han hade icke blivit av någon trugad att dricka. Besök på värdshus och förtärande av starka drycker var emellertid i skolordningen strängeligen förbjudet, och eleverna hade gjort sig skyldiga till grovt överdåd. Alla deltagare i kalaset bestraffades, huvudmännen med relegation och karcer. [1)] Om lärarna i denna sak åvälvdes något ansvar och fick anmärkning för eventuell slapphet eller försummad övervakning känner jag icke till.

[1) Carcer, lat., fängelse. Så kallades särskildt de för ej länge sedan ännu befintliga gymnasii- och universitets-arresterna för dem af den studerande ungdomen, som förbrutit sig mot ordningen.
Främmande ord och namn (1878).]

Men något som bestämt av lärarna försummades, och som ej ens av överinspektorn beaktades, var bristen på de enklaste hygieniska åtgärder inom skolan. Man hade den tiden ännu ej öppet öga för dylikt. I klassrummen vädrades aldrig, jag tror att fönsterna icke kunde öppnas. Eleverna fick efter eget skön under kvarterna stanna kvar i salarna, nojsa och bråka. Under mitt sista skolår satt jag bredvid en kamrat, som oavbrutet hostade. Vid skoldagens slut fanns alltid en pöl med hans upphostningar på golvet. Denne yngling, Karl Grönqvist ansågs som en av skolans mest begåvade elever. Efter det han blivit student, 1878, kom han under inflytelse av den kloke och energiske O. Husberg-Ansas. Han blev en varm finskhetsvän och vann så utmärkta kunskaper i finska, att liksom han tidigare skrivit svensk vers, blev han nu finsk poet, och det med framgång. Men år 1882 dukade han under för sin tuberkelsjukdom och bars av kamraterna, av mig klädd i soldatuniform, till griften. Jag hade undgått att bli smittad, men andra kamrater i klassen, Alfons Calamnius och Edvin Julius Chydenius, föll offer för baciller, som i vårt klassrum hade en idealisk groningsplats.

Med allt det nu anförda som bakgrund, vill jag söka ge en föreställning om huru undervisningen och studiet i skolan bedrevs.

Lektionstimmarna var förlagda till tiden 9—12 och 4—6. Så hade det varit och så förblev det, ehuru röster då redan höjdes för en förändring till en anordning som mera motsvarade den nuvarande. Till försvar för den gamla seden anfördes, att det ur läxläsningens synpunkt var fördelaktigt att förberedelsen koncentrerades, och att de för inlärandet viktiga morgontimmarna togs i anspråk. T. ex. tisdagens lektioner förbereddes genom läsning måndag kväll och tisdag morgon, eftermiddagsläxorna på mellantiden 12—4. En betydande olägenhet hade denna anordning likväl däri, att under timmarna 4—6 nästan alltid petroleumlamporna måste vara tända. De gav icke en tillräcklig belysning och ofta nog var de för högt eller för lågt skruvade och osade. — Om man i skolan försökte förlägga de lektioner, som fordrade god belysning, till förmiddagarna kan jag icke uttala mig om.

Den nu gällande timfördelningen 8—10 (11) och 12—3 (4) har väl närmast sin grund i att man i affärslivet och inom ämbetsverken är bäst betjänt av en koncentrerad arbetstid mitt på dagen, som lämnar kvällarna fria för sammanträden, sällskaplig samvaro och bildande och icke bildande nöjen. Hemmens matordning är ordnad därefter, och denna bestämmer barnens skoltid.

Vid elevernas placering i klassrummen tog man ej hänsyn till deras hörsel och synförmåga. Platsen bestämdes för varje termin efter antalet röster som betygen utvisade. Ständiga omflyttningar förekom därför. Om de bästas ständiga placering främst och de svagares förläggning till nedre ändan var lämplig att användas som sporrande och varnande medel må lämnas osagt.

Terminerna upptog samma tider av året som nu, utom att vårterminen var utsträckt till den 15 juni. Detta tycks ha varit varken i elevernas eller lärarnas smak. Jag har det intrycket att undervisningen och läxläsningen under dessa försommarveckor bedrevs slappt. Men detta hade icke behövt vara fallet, om en friare anordning av lektionerna vidtagits, om dessa anslagits huvudsakligen för studium av växt- och djurlivet, av geografiska och historiska förhållanden. Varför botaniska exkursioner icke företogs på våren torde framgå av det som längre fram berättas om lärarens i naturkunnighet höstexkursioner.

En händelse gjorde, att jag fick en, som jag tycker, god idé om huru juniveckorna hade kunnat och bort användas. En vacker dag i början av juni företog vi, ett halvt dussin gossar från näst högsta klassen, en utfärd till Gamla Vasa. Avståndet dit utgjorde ungefär 7 kilometer. Vi for med en lätt och rymlig båt. Vi passerade en landsträcka med skogbevuxna stränder, nakna klipphällar och längre ute små holmar. I strandens träd hördes ett livligt fågelkvitter. Några av kamraterna kände till utseende och läte en del av skogens bevingade folk. Ute på sjön upptäckte vi sjöfåglar gungande i böljesvallet. Från våra zoologilektioner var de alla gamla bekanta.

Vi anlände till ändan av den djupa vik, där det forna Vasa legat. Vi förstod, att här varit en för stadens fartyg skyddad hamn, och vi erinrades om, att alla våra gamla städer låg vid djupa vikar eller vid älvmynningar, dock ej alldeles nära kusten, under långt avlägsna tider kanske även för att icke vara inom närmaste räckhåll för havets fribytare. Men landhöjningen, så stark vid Bottenhavet, hade uppgrundat Vasa hamn. Där kunde redan vid förra seklets mitt intet skepp inlöpa. Detta var en av huvudorsakerna varför Vasa efter två och ett halvt århundrades tillvaro, sedan staden ödelagts av en eldsvåda, flyttades längre ut mot havet.

Och så steg vi i land. På grund av berättelser, som vi hört i hemmen, fann vi lätt ruinerna av den gamla kyrkan, under medeltiden en samlingsplats för inbyggare även från avsides nejder, som senare fått egna kyrkor. Icke minsta intresset hos oss väckte resterna av det gamla skolhuset, vårt lyceums föregångare, det hus, där Runeberg och hans kamrater gjorde sina lärospån. Vi kände huset så bra genom Runebergs berättelse »Eldsvådan», skolhuset, om vilket Runeberg säger, att det »höjde sig över de andra, som en magister över sin klass, och där en vanlig sekundapilt, då han någon vacker sommardag fick stryk för öppna fönster, kunde utbasuna sin olycka till alla fyra tullportarna på en gång.»

Vi uppsökte sedan vallarna för Korsholms slott, en grönklädd kulle (utan det minnesmärke som 1894 där upprestes), erinrande om händelser ända från vår medeltid. Nu befolkade vi i vår fantasi slottet med alla de för oss kära gestalter, som vi lärt känna i Fältskärns Berättelser. — Om en senare tid påminde oss det under Gustav III:s tid byggda hovrättshuset, som vi nu såg förvandlat till en av vårt lands vackraste kyrkor.

Jag har ej kunnat låta bli att så här vidlyftigt omtala vår utfärd till Gamla Vasa, emedan den utgör det vackraste minne jag bevarat från min skoltid i Vasa.

Dylika strövtåg under lärares ledning hade kunnat bli en väckelse för eleverna, verksammare än mycket plugg och mycken boklärdom. Men böckerna var allt i skolan.

Huru denna boklärdom bibringades och hurudana de personer var som hjälpte oss att inhämta den, skall jag nu försöka att åskådliggöra. Främsta platsen på läroprogrammet intog sedan gamla tider  r e l i g i o n s u n d e r v i s n i ng e n. Den meddelades i de tre lägsta klasserna av skolans rektor A. G. J. H a l l s t e n. Det är förvånansvärt, huru en i det vanliga livet så klok, insiktsfull och behärskad man som Hallsten kunde gestalta sina religionslektioner till en grotesk vrångbild av vad vid detta ämnes behandling är vanligt och naturligt. Han hade för vana att i katekes och biblisk historia även lära moral på följande sätt. »Vad sade Herren Gud då?» »Han sade att du är en stövel. Sitt ner, vräkling!» »Vilket var Moses' ord till folket?» »Jo, att ni inte ska springa kring gatorna och göra odygd, utan sitta hemma och läsa era läxor.» Men slapp var han icke i sin undervisning. Vi lärde oss katekesen och Leinbergs vidlyftiga bibliska historia nästan utantill.

Av vad jag i det föregående berättat, framgår, att Hallsten var en sträng ordningens man. Dock förekom under hans lektioner i 2:dra klassen ett överdådigt skoj. Men så var vi i den klassen icke färre än 53 pojkar och satt på långa bänkar med till dem hörande pulpeter, fem eller sex på varje bänk, ganska trångt. Solen sken vackert in i klassrummet. Plötsligt flög solstrimmor kring salens tak och väggar och fördristade sig till och med att passera över rektorns runda ansikte. Han blev uppmärksam, uppretad, spejade noga och trodde sig ha fått syn på, från vilken bänk solstrimman utgick. Han rusade fram. Händerna upp! Allas händer var tomma. Pojken, som hanterat spegeln, hade den fastfäst vid ett band, som gick upp genom hans rymliga rockärm. I det farliga ögonblicket en knyck i bandet och trollapparaten var försvunnen.

Så kunde det gå till under en religionslektion. Men engång vikarierade Hallsten i fjärde klassen för ordinarie läraren i  g e o g r a f i. Han hade själv skrivit den lärobok vi använde; det var en förträfflig bok, som gått ut i sju upplagor. Vi kände icke igen religionstimmarnas ständigt gnatige »Kirre» i den glade, livlige geografiläraren. I geografi var han på sitt rätta område. Han hade vyer, omfattande intressen och klar syn på vad han beskrev och talade om.

Hallsten gjorde som kommunalman staden Vasa stora tjänster, och han var ledamot av lantdagarna 1872 och 1877—1878 som representant för stiftets skollärare. Med stor respekt betraktade vi honom, då han i sin ensitsiga schäs anträdde resan till huvudstaden. Först i Tammerfors kunde han stiga i en järnvägsvagn.

Hallsten hade 1874 som rektor efterträtts av dr  O s k a r  R a n c k e n, den lärdaste av skolans lärare. Hans större och mindre skrifter, de flesta av historiskt, litteraturhistoriskt och biografiskt innehåll, uppgå till inemot ett hundratal. De har värde, men ledsamma är de att läsa genom alla sina små detaljer, noter och avvikelser från ämnet. Om dem påminde hans lektioner som historielärare i lyceets tre högsta klasser. Han uppgick gärna i tröttande enskildheter och förlorade därunder de ledande tankarna ur sikte. Jag kan därför inte säga, att hans historieundervisning mycket utvidgade vår synkrets, men de fakta läroboken omtalade skulle vi känna till. Hans personlighet gav oss mycket, hans redbarhet, principfasthet, hans humanitet och uppfattning av ungdomen. Han hade många år varit lektor vid gymnasiet och dess rektor och där kommit ungdomen nära, särskilt i konventet, en institution som han tog i varmt försvar mot dess belackare. Han hade vid universitetet avlagt examen i gymnastik och fäktning och förstod att intressera sina gossar för kroppsövningar. Han var enkel, nästan spartansk i sitt levnadssätt, en fiende till alkohol och tobak. Ett uttryck av honom: »Den som röker luktar som ett svin, den som snusar ser ut som ett svin, den som tuggar är ett svin.»

Från år 1846 var han i gymnasiet lärare i tyska och fortsatte med denna undervisning i lyceet. De kunskaper han vid denna undervisning bibragte sina elever hade de orsak alltid vara tacksamma för. T y s k a n  förfogade icke över mer än sammanlagt 14 veckotimmar i klasserna IV—VII. Formläran inlärdes rundligt, men av syntaxen inhämtade vi egentigen blott vad som var nödigt för att förstå tysk text. Muntliga och skriftliga översättningar till det främmande språket förekom sparsamt. Med det antal timmar som stod till buds, var det nödvändigt att koncentrera undervisningen för vinnande av ett enda mål, förmågan att förstå tysk text, som alla behövde vid sina universitetsstudier. Genom att anordna en omfattande litteraturläsning, — Pauls läsebok och svåra partier i Svedboms genomgicks, — och fordra en noggrann översättning bibragte Rancken sina elever en sådan kunskap i språket, att ett proexercitioprov, sådant det nu förekommer vid universitetet, icke hade berett hans elever några svårigheter. Men för germanistiska studier, som visserligen den tiden icke förekom vid universitetet, hade en sådan undervisning icke varit tillfylles. Högst märkvärdigt var, att Rancken icke fäste det ringaste avseende vid uttalet, ehuru han sannolikt kände det någorlunda, eftersom han gjort resor i Tyskland. Var och en fick sjunga efter sin näbb. Vid en historielektion för en annan lärare än Rancken, företog jag mig att, enligt anvisning av en som kunde tyska, använda uttalet Pröjs en i st. f. Pre-ussen. Det väckte munterhet hos kamraterna och förtrytelse: jag gjorde mig till.

Vid tal om tyskan väckes tanken på det andra moderna språk, som undervisades i lyceet, f r a n s k a n.  Det var dock endast ett frivilligt ämne. Sedan år 1850 var  L. L. L a u r é n  lärare däri i Vasa högre elementarskola och han fortsatte denna undervisning i lyceet. Han utgav en mycket skickligt utarbetad fransk grammatik. Alla som åtnjöt hans undervisning i franska berömde den. Med uttalet var det väl si och så, då han aldrig varit utomlands.

Man talade aldrig om honom med annat namn än »Pommen», det franska »Pomme», ty han hade ett fylligt, ja plussigt rödblomstrande utseende. Men huvudföremålet för Lauréns undervisning var  k r i s t e n d o m s k u n s k a p  i skolans högre klasser.

Det var det egendomliga med Laurén, att han aldrig avlade någon universitetsexamen, men han var känd för så goda och grundliga studier, att han utan magistergrad vann lektorstjänst. Han förklarades även kompetent att bli präst, men han lät aldrig viga sig till predikoämbetet. Men han undergick praktiskt prov för lektorstjänsten i religion och erhöll därvid högsta möjliga röstetal. Han hade största utsikter att bli en framstående lärare, och han blev det även, för den som allvarligt ville inhämta det teologiska studiets grunder. Han hade av skolans lärare den största naturliga begåvningen för lärarkallet.

Men ett hinder för honom var att han hade en sjukligt tung kropp och var besvärad av svindel. Han kunde icke sitta vid lärarbordet uppe på estraden, utan till hans lektioner flyttade vi ned stolen och bordet. Detta förhållande begagnade vi oss av för en oförsynt luntning i fjärde klassen. Vi placerade på våra pulpeter några böcker framför den bok, i vilken vi hade läxa. Den som uppropades stod sedan kapprak och läste ur boken svaret på frågan.

Endast en av oss deltog icke häri. Det var J. R. Forsman, som senare antog namnet Koskimies och blev biskop i Uleåborg. Det var ej hans blivande värdighet som hindrade honom, utan hans höggradiga närsynthet. Han satt omedelbart framför mig, och som han hade en bred rygg och en präktig krage i sin vadmalsrock, stack jag övre kanten av min bok under kragen och kunde bekvämt läsa innantill. Flera bland oss förberedde sig likväl ordentligt, och det var blott för överenskommelsens skull vi luntade. För det långa avståndets skull mellan ögonen och boken, blev dock läsningen för många stapplande. Någon annan förebråelse för dålig förberedelse riktade lektorn ej till någon av eleverna än att han med sin läspande röst sade: »Huju haj vi nu igen läst!» Jag tror, att han märkte vår tillställning, men inte låtsade märka den. I de högre klasserna förekom icke luntning, vare sig i hans eller andras ämnen. Det var en från gymnasiet härstammande tradition, att i de tre högsta klasserna ett dyligt bedrägeri, — »gluttning» kallades det i Vasa —, icke fick förekomma.

Laurén förstod att fängsla sina elevers uppmärksamhet. Ännu många år efter min skoltid hade jag en levande hågkomst av vad min religionslärare framhållit. Vi läste bland annat även Sedelära av Granfelt, ett arbete som väckte vårt stora intresse, bland annat för de sociala synpunkter som där framhölls. Det är skada att något motsvarande arbete ej senare införts.

Laurén blev rektor år 1876. Han innehade denna befattning till sin död 1884. Han utgav välskrivna, enkla läroböcker i sitt ämne, författade en stor mängd lättfattliga folkskrifter, var många år redaktör för Vasabladet, där han i enkel, ofta skämtsam form gav allmänheten aktuella meddelanden. Han inlät sig aldrig i polemik.