GÅNGE ROLF VIKINGASKALDEN

Om V.K.E. Wichmann

av

J. J. Huldén

Om inte livet vore så kort och människan så glömsk, så kunde vi i dag hylla Karl Emil Wichmann med något av den pomp och ståt han själv så högt älskade. Men nu är han redan för länge sen död och glömd. Vår tid lyssnar till andra toner än hans och har andra ideal än han hade. Ändå var han en ovanligt färgrik människa och inte utan inflytande på sin tids åsiktsbildning. Låt oss därför på hundraårsdagen ägna honom den uppmärksamhet han förtjänar.

Han var ung under den svensknationella väckelsens tid och översatte sin lärofader Axel Olof Freudenthals något torra förkunnelse till klangfull poesi. Hans ungdomsdiktning utkom med titlarna På fria banor 1880, Dikt och drapa 1882, Bilder och ballader 1886. Färgen var den blågula svenska, andan nygotisk, stämman deklamatorisk. Att han dyrkade starka hjältar anges genom det diktarnamn han valde, Gånge Rolf. Själv var han inte någon hjälte, men han omgav sig med en livvakt av starka gossar, då han med bravur ledde den nationalistiska trätan som en svenskhetens hövding i Österbottniska studentavdelningen. Avdelningens majoritet bestod av Snellmans finsksinnade lärjungar, dels rena finnar, dels denationaliserade svenskar. Finskan hade förklarats för avdelningens officiella språk, ehuru många medlemmar talade finska ytterst klent; så exempelvis Snellmans egna söner. — Då en Snellman i egenskap av avdelningens kurator vid en årsfest mödosamt knagglade sig framåt i festtalet på finska, tillropades han av Gånge Rolf: »Tala du lugnt ärans och hjältarnas språk. Vi ska översätta det till finska, för vi kan båda målen.» I sådana stunder strålade Gånge av välbehag.

Från det stormiga och glada livet i Helsingfors förflyttades den unge skalden till Nykarleby då han 1883 hade utnämnts till lektor i historia, geografi, pedagogik och psykologi vid seminariet. Miljöombytet var inte lyckligt för utvecklingen av hans diktning. Småstaden ägnade honom både en alltför billig beundran och en alltför oförstående kritik. Början var lysande. Han höll sig med ridhäst, blanklädersstövlar, sporrar och en matkunnig hushållerska samt gav goda gästabud. Då hans vita gångare kråmade sig fram över Stora bron, neg borgarskapets döttrar i blått och gult. Men det blev ingen av dem utan hushållerskan. Sedan följde livets gråa vardag med spring i bankerna, vipplån här och där och småtrassel i tjänsten.

Men om det torftiga i denna tillvaro förblev Gånge Rolf lyckligt omedveten. Han levde i umgänget med historiens stora hjältar, i stoltheten över att vara svensk, i den beundran seminaristerna ägnade hans stämmas välljud och hans outtömliga förråd av historiska anekdoter. Sin vita häst hade han svårt att skiljas ifrån. På den exercerade han Nykarleby frivilliga brandkår, och på den red han in i Jakobstad i spetsen för sin kår vid en i hävderna oförgäten gästning. Han blev seminariets direktor men måste lämna befattningen på grund av bristande ordningssinne. Han kom in i lantdagen, men kom inte igen. Han kom in i folktinget, men hans vältalighet fann föga genklang. Han höll roande föredrag i krigshistoria för armén och skyddskåren. Han skrev läro- och läseböcker, Nykarleby stads, brandkårers och företags historia samt memoarer. Och han blev hedersmedlem i många kårer och samfund. Han trodde sig vara en lycklig människa. Och eftersom lyckan är en trossak, får vi kanske anse att Gånge Rolf var den lyckliga människa han trodde sig vara.

Om hans första diktsamling skrev August Schauman: »Gånge Rolf har goda strängar på sin båge, skada bara att de är så få». Hans strängar var fornålderns, svenskhetens och hjältemodets. Visst gick han i sin diktning mången gång på styltor, men gången var käck och rytmisk. Halvtoner och finare känslonyanser hade han intet sinne för, men i sina bästa stunder kunde han åstadkomma verser som erinrade om Tegnér och förebådade Bertel Gripenberg. »Österbotten, Österbotten, land vi ha ändå» bäres av Morings förträffliga tonsättning. »Nu sväller seglet och böljan slår med munter klang emot hällen» är ett lyckat försök i folkvisans tonart och Klas Flemings likfärd en läsbar ballad. Men det mesta är alltför yverboret och föga njutbart för en nutida läsare. Så t.ex. Nykarleby seminaristers marsch.

Gånge Rolfs bästa insats är att han genom sin undervisning lärde Finlands svenska folkskollärare att känna och handla Svenskt. Hans överdrifter i känslans uttryck har tiden utjämnat.