J. J. Huldén

S T R I D S L U R E N   O C H   V I N D H A R P A N



Ur Österbottnisk lustresa (1941)

     

[Endast slutet av kapitlet finns med eftersom resten behandlar Munsala och det ligger utanför mitt ”bevakningsområde”.]

— — —

     Nära Bonäs tog de av från den nya landsvägen för att komma till Juthas slagfält.
     — Ett riktigt nätt slagfält, om jag får uttrycka mig så, vackert omramat av Lappo mäktiga älv och två mörka skogsbryn, sade Anders Benjamin. Själva affären var ju av ringa betydelse.

Juthas slagfält. Efter en litografi av J. Knutson.

     — Intet betydde något i detta illa ledda och poetiskt överreklamerade krig, intet utom just poesin därom. Den göt in i nationen en ny anda som gav oss kraft att ensamma återta vad Sverige hade förlorat. När kanonerna dånade vid Juthas, satt fältmarskalk Klingspor på Munsala prästgård, »aimable, hövlig och ängslig», säger Möllersvärd, som där talade med fältmarskalken mellan tre ögon.
     — Varför tre?
     — Emedan Klingspor hade bara ett. »Två hakor och ett öga och av hjärtat knappt en hälft».— Pojke, pojke, du stakar dig bedrövligt i elementerna. — Allvarligt talat ser vi också här huru diktaren kan omlägga verkligheten. Det stora slaget vid Ruona ligger utanför vårt medvetande, medan »Döbeln vid Juthas» har gjort den här platsen till en fosterlandets vallfartsort — så omtyckt. att folk syns ha ristat in sina namnbokstäver i von Döbelns bronskind. Fy katten för sådan klåfingrighet!

      Monumentet vid Juthas slagfält.

     — Monumentet gör sig verkligen bra på platsen. Med sin kraftiga götiska form, sin Döbeln-medaljong och sina rustkammaraccessoarer leder det på något vis tanken till Gånge Rolfs diktning. — Var inte han nykarlebybo, då monumentet restes?

     — Jo visst, och idén var hans. Ritningen utfördes av D. Nyblin och medaljongen är modellerad av Carl Eneas Sjöstrand, sade Simon. — Om Sjöstrands konstnärliga kvarlåtenskap kan jag berätta en underlig historia. Då han dog, befann sig hans döttrar i Italien, och ingen tog vård om boet. Hyresvärden var angelägen om att fort få våningen tömd, men ingen av de konstvårdande inrättningar, han vände sig till, visade intresse för vår första skulptörs kvarliggande alstring. Hyresvärden lastade då alltsamman — medaljonger, byster och gjutformar — på en flakvagn och körde det till en avstjälpningsplats utanför staden. Av en tillfällighet, upptäcktes dyrgriparna av skalden Alexander Slotte, som förde dem till sin skola vid Nikolajgatan; nuvarande Snellmansgatan, där de alltjämt förvaras.
     — Det låter fantastiskt. Kan det vara sant? frågade Anders Benjamin.
     — Det frågade jag mig också, då vännen Felix Nylund berättade historien, kort före sin död. Därför gick jag till folkskolan vid Snellmansgatan och såg med egna ögon att den var ett intressant Sjöstrandsmuseum.
     Strax norrom Juthas slagfält utpekade Simon en anspråkslös bondstuga som Per Persson Klockars' hemgård.
     — Vem var Per Persson Klockars? frågade Anders Benjamin.
     — Tillåt mig att göra en motfråga: När blev fäderneslandets historia avförd ur läroverkens undervisningsprogram?
     — Per Persson Klockars var bondeståndets talman vid Borgå lantdag.
     — Jaså den.
     — Ursäkta, munsjör, det var inte någon »den». Han var en fin gustavian, som hade spelat en hedrande roll vid Sveriges riksdagar, innan han kallades att leda sitt stånd, då Finlands öde skulle nygestaltas efter 1808 års olyckliga krigshändelser. Tillsammans med biskop Jacob Tengström representerade han med ära Österbotten i talmännens lag. I duglighet var han jämförlig med en senare österbottnisk talman i hedervärda bondeståndet, häradsdomaren Carl Johan Slotte, men han var inte bekajad med den trätgirighet och processlystnad, som missprydde denne representant för Nedervetils högtbegåvade och ganska påstridiga folkart.