J. J. Huldén
S T R I D S L U R E N O C H V I N D H A R P A
N
Ur Österbottnisk lustresa (1941)
[Endast slutet av kapitlet finns med eftersom resten behandlar Munsala
och det ligger utanför mitt ”bevakningsområde”.]
Nära Bonäs tog de av från
den nya landsvägen för att komma till Juthas slagfält.
Ett riktigt nätt slagfält,
om jag får uttrycka mig så, vackert omramat av Lappo
mäktiga älv och två mörka skogsbryn, sade Anders
Benjamin. Själva affären var ju av ringa betydelse.
Juthas slagfält. Efter en litografi av J.
Knutson. |
Intet betydde något i detta
illa ledda och poetiskt överreklamerade krig, intet utom just poesin
därom. Den göt in i nationen en ny anda som gav oss kraft att
ensamma återta vad Sverige hade förlorat. När kanonerna
dånade vid Juthas, satt fältmarskalk Klingspor på Munsala prästgård, »aimable, hövlig och
ängslig», säger Möllersvärd, som där talade
med fältmarskalken mellan tre ögon.
Varför tre?
Emedan Klingspor hade bara ett. »Två
hakor och ett öga och av hjärtat knappt en hälft».
Pojke, pojke, du stakar dig bedrövligt i elementerna. Allvarligt
talat ser vi också här huru diktaren kan omlägga verkligheten. Det stora slaget vid Ruona ligger utanför vårt medvetande, medan »Döbeln
vid Juthas» har gjort den här platsen till en fosterlandets
vallfartsort så omtyckt. att folk syns ha ristat in sina
namnbokstäver i von Döbelns bronskind. Fy katten för sådan klåfingrighet!
Monumentet
vid Juthas slagfält.
Monumentet gör sig verkligen
bra på platsen. Med sin kraftiga götiska form, sin Döbeln-medaljong
och sina rustkammaraccessoarer leder det på något vis tanken
till Gånge Rolfs diktning.
Var inte han nykarlebybo, då monumentet restes?
Jo visst, och idén var hans.
Ritningen utfördes av D. Nyblin och medaljongen är modellerad av Carl
Eneas Sjöstrand, sade Simon. Om Sjöstrands konstnärliga
kvarlåtenskap kan jag berätta en underlig historia. Då
han dog, befann sig hans döttrar i Italien, och ingen tog vård
om boet. Hyresvärden var angelägen om att fort få våningen
tömd, men ingen av de konstvårdande inrättningar, han
vände sig till, visade intresse för vår första skulptörs
kvarliggande alstring. Hyresvärden lastade då alltsamman
medaljonger, byster och gjutformar på en flakvagn och körde
det till en avstjälpningsplats utanför staden. Av en tillfällighet,
upptäcktes dyrgriparna av skalden Alexander
Slotte, som förde dem till sin skola vid Nikolajgatan; nuvarande
Snellmansgatan, där de alltjämt förvaras.
Det låter fantastiskt. Kan
det vara sant? frågade Anders Benjamin.
Det frågade jag mig också,
då vännen Felix Nylund berättade historien, kort före sin död. Därför
gick jag till folkskolan vid Snellmansgatan och såg med egna ögon
att den var ett intressant Sjöstrandsmuseum.
Strax norrom Juthas
slagfält utpekade Simon en anspråkslös bondstuga som Per
Persson Klockars' hemgård.
Vem var Per
Persson Klockars? frågade Anders Benjamin.
Tillåt mig att göra en
motfråga: När blev fäderneslandets historia avförd
ur läroverkens undervisningsprogram?
Per Persson Klockars var bondeståndets
talman vid Borgå lantdag.
Jaså den.
Ursäkta, munsjör, det var
inte någon »den». Han var en fin gustavian, som hade
spelat en hedrande roll vid Sveriges riksdagar, innan han kallades att
leda sitt stånd, då Finlands öde skulle nygestaltas efter
1808 års olyckliga krigshändelser. Tillsammans med biskop Jacob
Tengström representerade han med ära Österbotten i talmännens
lag. I duglighet var han jämförlig med en senare österbottnisk
talman i hedervärda bondeståndet, häradsdomaren Carl
Johan Slotte, men han var inte bekajad med den trätgirighet och
processlystnad, som missprydde denne representant för Nedervetils
högtbegåvade och ganska påstridiga folkart. |