Alku var byggt av ett lag skeppstimmermän från Pedersöre som tävlade i snabbhet med ett Nykarlebylag, som byggde briggen Onni på varvsbädden bredvid.
En tavla av barkskeppet Alku hänger på Nykarleby Museum.
Foto: Lars Pensar.
När redarna, J. A. Lybeck, P. A.Lybeck, C. J. Berger, Chr. Sundström, Mats Sandström, Albert Dyhr och Ekholm tyckte att Pedersöretimmermännen inte arbetade lika snabbt som Nykarlebylaget, skulle de sänka ersättningen åt Pedersöreborna, men då redarna nu började kallas för ”gnidarna” bland arbetsfolket, blev det inte någon lönesänkning.
Kvar i staden vid avseglingen den 5 sept. 1864 blir Henelius hustru och barn, två flickor och två pojkar, boende i den nybyggda kaptensgården i hörnet av Södra tvärgatan och Rådhusboulevarden. (Gården skulle senare bli plats för Österbottniska Postens tryckeri).
Sjökapten Henelius gård, uppförd efter stadens brand, Inrymde senare Österbottniska postens tryckeri.
Fotot från 1973.
Seglatsen ned via Hamburg, över Nordsjön, genom Engelska kanalen, över Biscaya, genom Gibraltar sund och upp mot Livorno går utan mankemang och ankaret går i Livornos hamn veckan före julafton. Nu händer ingenting, italienarna är mitt uppe i julförberedelserna, och besättningen kan under julen ta del av julfirandet och midnattsmässan, de katolska julsederna och sångerna.
När lasten lossades sent omsider visar det sig att det finns 8 tolfter färre furuplankor med i lasten än vad dokumenten från Nykarleby visar. Ett generande räknefel för rederiet, och som aldrig blir utrett. Eller var det trots allt en del plank från däckslasten som gått överbord utan att man märkt det?
Nu kan lastningen av carrara-marmorn i form av stora block och flisor börja ”så mycket wäderleken och de myckna Helgerna tillåta” skriver Henelius den 4 januari 1865 hem till rederiet. Lasten kompletteras sen med olivolja och en del andra artiklar.
Returresan skall gå till London och i gott sjömässigt skick lättar hon ankar den 15 februari och tar kurs mot destinationsorten
Utan att något anmärkningsvärt inträffar, fortsätts resan till den 17:de, då fartyget under hård SW&S vind utsätts för hög motsjö. Kl. 12 på middagen går vinden över på NNO med svår ostlig sjö i vilken fartyget får arbeta hårt. Den 18:de går vinden över från NW till NO som orsakade en mycket högrest sjö.
Kl. 2 e.m. vändes västvart då skeppet var utan makt att styra, samt slingrade och arbetade förfärligt. Under den tilltagande stormen och sjögången gav en läcka sig tillkänna. Trots att pumparna hölls igång hela tiden kunde fartyget inte hållas läns och manskapet förklarade sig slutligen oförmögna att längre kunna uthärda med pumpningen.
Alku i storm. Förstoring.
Illustration Leif Sjöholm.
Efter en kort rådplägning beslöts anlöpa närmaste hamn ”för att rädda liv, fartyg och last”. Kursen sattes nu tillbaks mot Livorno.
K
l. 8 e.m. pejlades Cap Corse fyr i SW på 9 mils distans på Korsikas nordspets. Den 19:de på morgonen pejlades Gorgona i NO. Då pumparna blivit funktionsodugliga hade ingen läns fåtts. Kl. 6.40 höll kaptenen av för Livorno, stormen var i avtagande och fartyget seglade under pejling av Malora och Gorgona. Kl. 1 e.m. erhölls lots ombord från Livorno och kl. ½ 2 ankrades uti Livornos yttre hamn.
Den 25 februari verkställdes besiktning av fartyget och befanns att läckan förorsakats genom fartygets starka arbetande i den svåra sjögången och till följd av lastens tyngd, som utgjordes till största delen av marmor i block och flisor.
Då fartyget i sitt nuvarande skick omöjligt kunde gå till sjöss igen, ansåg besiktningsmännen nödigt att hela däcket, skarndäcket, och överbyggnaden intill zinkförhydningen kalfatrades (tätas och drevades på nytt).
För verkställandet och för att kunna undersöka fartygets skador skulle under besiktningsmännens uppsikt en del av lasten lossas
Så skedde också och sedan en del av lasten lossats och besiktningsmännen konstaterat att läckan nu endast var ¼ tum i timmen (vatteninflödet) och någon skada i det inre av fartyget inte kunde upptäckas, skulle endast den påbjudna kalfatringen verkställas.
Den 3 april förklarades fartyget åter vara i sjödugligt skick att fortsätta resan sedan lasten intagits på nytt.
Avseglingen tycks dock av någon orsak uppskjutits till den 12 april då hon kom iväg mot London.
I ett brev till redarna i Nykarleby skriver kapten Henelius att:
”den ditförda tjäran, som har fastnat i bottnen av fartyget förorsakat oklara (stockade) pumpar. Skeppet är på ett underligt sätt byggt i botnen angående sandbordsplankor, man kan inte komma åt att göra rent emellan timren mer än på sex ställen på vardera sidan om kölsvinet och det är för om stormasten och akterom är alldeles fastbultade, så då skeppet kom till sjöss och började slingra, kom det stora klimpar, liksom kåda, så då man fick pumppen att arbeta en qvart timma så måste man klara den en half timma. Jag har nu försökt stufva om lasten så mycket som mojligt för att göra skeppet lämpligare i sjön, men som fel och orsak till leckage icke får finnas i hvarken i pumpar, lastens stufning eller båttentjäran, så har jag varit rädd att skrifva derom att det skulle komma i obehöriga öron.
Hur skeppet kom att lecka så mycket kan jag inte begripa. På utresan hvar den nästan alldeles tät. Under hela tiden i Livorno pumpades endast tre gånger. Andra dygnet skeppet var ifrån hamn gaf det 17 tum i dygnet och tilltog så man icke fick lämna pumparna. Vid återkomsten till Livorno leckte det 56 tum i dygnet, andra 45 tum och så i avtagande tills det blev 27 tum i dygnet. Då det var lossat, ungefärligen 18 tum, och sedan blev det till 7 tum.
Icke något synnerligen fel har blivit påfunnet vid kalfatringen. Haveriet kommer att dispascheras i London.”
Alku seglade nu på 22 dygn till London med marmorlasten och kunde lägga till vid St Katarina Dock den 5 maj.
Vad som orsakat läckan kunde aldrig klargöras. Var det den tunga marmorlasten som tänjde ut skrovet så att springor mellan borden uppstod, och drog de sedan ihop sig när lasten lossat delvis och stuvats om så att vikten fördelade sig jämnare i skrovet? Undervattensskrovet höll i alla fall tätt när fartyget med sin tunga last inte behövde arbeta sig fram i svår sjö när den avbrutna resan till London fortsatte.
I London lossas lasten och troligen återfinns idag en del av lasten i form av skulpterade byggnadsdetaljer i marmor som finns här och där i London, kanske rent av i någon marmorskulptur. Vem vet?
I London mönstrar nu negern Kaneka av från Alku. Han hade under fartygets hembesök, som sträckte sig över månader, ibland en hel vinter, blivit en välkänd figur på Nykarlebys gator. Styrmannen Aspegren med det eldröda skägget, Båtsman, Timmerman får även sin avlöning liksom manskapet: Nyholm, Jansson, Winqvist, Sundell, Karlsson, Ohls och Blomqvist.
Och ännu skulle det gå 1½ år innan Alku kunde låta ankaret gå i hemhamnen och besättningen trampa hemstadens gator. Före det skulle hon ännu hinna anlöpa New Castle, Odessa, Bristol, Barcelona, Taganrog och London.
Ernst August Henelius gjorde några ytterligare resor som kapten på Alku innan han ”gick iland” några år senare, flyttade med sin familj till New York och fick där anställning som vaktmästare vid Metodist-Episkopala kyrkan. Han avled i där den 10 mars 1892 i en ålder av 72 år och är begravd där. Familjen återflyttade till Nykarleby.
ALKU, som mätte 134 fot i längd, bredd 32 fot, djupgående fullastad 17 fot och dräktighet 244 svåra läster, seglade under Nykarlebyflagg till år 1873, då hon avyttrades i Kings Lynn i England, och seglade ännu en del år under ny flagg och med nya ägare. Hon sägs ha varit ett lyckligt skepp!
|
